USA, 2013, manus: David S Goyer och Christopher Nolan, regi: Zack Snyder, producenter: Christopher Nolan, Charles Roven, Emma Thomas, Deborah Snyder
HENRY CAVILL som Superman i Man of steel
Handlingen.
Tillbaka till rötterna i denna reboot av Stålmannen, den första sedan Superman 1978. Detta är en fullfjädrad rymdopera, och vi får följa Kal-El från födseln på den dödsdömda planeten Krypton, där hans pappa Jor-El (Russell Crowe) kämpar desperat för att rädda sin ende son undan det dekadenta kryptonska samhället i allmänhet och den brutale general Zod i synnerhet. Kal skickas till Kansas, och efter några få scener från hans barndom i Smallville möter vi den vuxne Clark Kent (Henry Cavill). Han lever gömd men då och då utför han hjältedåd i det tysta. Journalisten Lois Lane (Amy Adams) kommer snart Clark på spåren, och det något omaka paret dras magnetiskt till varandra. Den blyge Clark ställs inför svåra val då han ska besluta sig för om han vill avslöja sin existens för världen eller inte. Av både sin biologiska far och sin adoptivpappa (Kevin Costner) har han fått inpräntat att han kommer att bli som en Messiasgestalt för Jordens människor. Men orkar en enda man med ett sådant ansvar, och vill människorna verkligen ha en ny Messias? Då Clark finner ett kryptonskt spaningsskepp och aktiverar det, orsakar han ofrivilligt en händelsekedja som snabbt reducerar hans val. Skeppet lockar nämligen till sig Clarks pappas mördare, general Zod, som raskt bestämmer sig för att erövra Jorden och återupprätta Krypton. Clark måste komma ut som frälsare inför människorna samtidigt som han försöker försvara dem mot sina egna, mycket mäktiga, kryptonska fränder.
Clark ombord på det kryptonska spaningsskeppet
Rymdskeppen!
Det är fullt krig på Krypton
Jag är glatt överraskad av filmens stora fokus på Krypton, dess rymdskepp och teknologi. En riktig rymdskeppsfest, där filmskaparna maxar designen utifrån förutsättningen att det är en utomjordisk och mycket förfinad civilisation som ska visas upp. Det finns inga räta linjer någonstans i skeppen, och linjerna är hämtade från naturen: såväl en skalbagges skal som en snäcka kan anas i kurvorna på spaningsskeppet som Clark hittar på Nordpolen. General Zods olika skepp är baserade på tretalet: de ”World Engines” (terraformerare) som släpps lös över Metropolis och Indiska Oceanen är tripoder, och liknar en sorts stora krabbor. Trots detta organiska formspråk gör de många rustningarna, vapnen och rymdskeppen Man of Steel till en betydligt mer ”teknologisk” vision av Stålmannen än vi sett i de tidigare filmerna, mer lik den tecknade serien.
Är vi i Kansas?
Pretentionerna?
Jor-Els ambitioner för sin son är lika enorma som de är motstridiga: å ena sidan vänder han sig emot Kryptons rigida predestinerade reproduktionssystem, där varje barn har ett förutbestämt öde. Hans son ska minsann få bestämma själv vad han vill göra. Men sedan satsar Jor-El ändå allt – sitt eget liv, sin sons liv, Kryptons samlade genetiska grundmaterial och hela kultur – på att Kal/Clark ska vilja axla Messiasmanteln på Jorden och frälsa oss människor ifrån ondo. Stackars Stålis har inte mycket val, när allt kommer omkring. Det är i spänningsfältet mellan Ödet och Clarks egen fria vilja som Man of Steel får sitt dramatiska bränsle. Kryptonierna framstår som absurt, operaaktigt pompösa, men filmen kommer liksom undan med det genom att Clark själv står så främmande inför det bombastiska drag som är hans utomjordiska arv.
ANTJE TRAUE som Faora-Ul
Specialeffekter och look;
Flygande best FTW
Jag retar mig lite på Henry Cavills nya, lätt utstående Hollywoodtänder. Är de en specialeffekt? Jag gillar däremot Krypton, med dess teknologi, vulkaner och fantasidjur. Högklassig produktionsdesign under ledning av Alex McDowell, art direction av Chris Farmer och kostym av James Acheson. Det är bl a Weta som står för animation. Krypton delar DNA med Asgård i Marvels Thor (2011). De svulstiga dräkterna med små huvuden påminner om rustningarna från Chronicles of Riddick (2004) eller figurer från Mass Effect, Halo och liknande spel. Det är så over the top, att det nästan blir skrattretande. Då vi kommer till Jorden bygger mycket av det visuella på Henry Cavills förmåga att projicera majestätiskt lugn (utan att det sömngångaraktigt) i kontrast med de våldsamma striderna med den kryptonska Faora-Ul. Slagsmålen som krossar hela städer är den explosion som behövs för att uppväga Supermans i övrigt så milda framtoning.
Ibland öser Zack Snyder på med effekterna att det nästan blir psykedeliskt, speciellt då Superman ger sig i kast med The World Engine. I sina sämsta stunder liknar det då en blandning mellan Matrix Revolutions och Transformers, och det kan väl ändå inte ha varit meningen?
MICHAEL SHANNON som General Zod
Luckor i manus,
Som drama fungerar den första halvan av filmen bäst: Lois Lanes detektivarbete för att finna Superman, Clarks minnen från barndomen och första möten med spöket av sin egen pappa. Även Zods ankomst till Jorden behåller det mänskliga perspektivet i storyn, och påminner på så vis en hel del om Independence Day. Men då väl titanerna börjar slåss drabbas Man of Steel av samma problem som Marvels The Avengers: hur kan vanliga, mänskliga karaktärer i filmen få något vettigt att pyssla med under tiden som gudar och halvgudar kastar varandra genom skyskraporna? I Avengers var det Black Widow och Captain America som kom bort medan Hulk slogs med kosmiska jätteormar. I Man of Steel famlar manusförfattarna David S Goyer och Christopher Nolan (som ju samarbetat tidigare om de tre Batmanfilmerna) desperat för att ge Lois Lane, Perry White och övriga dödliga en roll att spela. Att Superman är så gudalik gör honom förstås mycket svårare att skriva ett vettigt, dramatiskt manus kring, än låt oss säga Batman. Alltså får manusförfattarna ta till de trick de kan: en liten kryptonsk artefakt som bara MÅSTE pressas in i ett hål (egentligen motsvarande att trycka på en knapp) av flera olika rollfigurer, bara för den dramatiska effektens skull. Tidningschefen White (Laurence Fishburne) får hålla på en lång stund att rädda en av sina kolleger från att krossas under en skyskrapa, men det påverkar egentligen inte handlingen. Sammantaget känns inte storyn helt vattentät den sista halvtimmen, utan ganska spretig och vag. Kanske mest som ett nödvändigt ont, för att få visa så maffiga slagsmålsscener som möjligt…
RUSSELL CROWE som Jor-El
Domen:
Låt oss slå fast: det här är ingen ny Dark Knight, eller ens Batman Begins. Det är en lättviktigare film. Jag känner mig trots allt lättad, då jag inte är något fan av regissören Zack Snyder (300, Watchmen) och var rädd att nya Superman skulle bli endast yta utan substans. Men det verkar som om radarparet Nolan/Goyer (producent/manus) räddade Man of Steel och resultatet är en film som för det mesta lyckas balansera det operatiskt överdrivna med en mer mänsklig sida. Till det kommer att allt det utomjordiska är överraskande fantasifullt gestaltat. Henry Cavill gör en bra imitation av Christopher Reeve, och Amy Adams är utmärkt som den moderna Lois Lane. Trots att storyn blir lite krystad mot slutet känns aldrig de 2 timmarna och 25 minuterna långdragna. Här finns tillräckligt mycket av modernitet och originalitet för att ge denna klassiska superhjälte ett nytt liv som rymdopera på vita duken, något som Bryan Singers Superman Returns (2006) aldrig lyckades med. Förmodligen räcker det i flera år framöver.
Se även+
Superman och Superman II (där general Zod också är med)
Rymdfilm 