Passengers (2016) – vacker reklambroschyr för rymdturism och tandblekning

USA 2016, regi: Morten Tyldum, manus: Jon Spaiths, producenter. Neal H Moritz, Stephen Hamel m fl. Innehåller inga större spoilers.

Rymdskeppet Avalon är filmens egentliga stjärna

Typisk scen…

När Aurora (Jennifer Lawrence) känner sig fången ombord på rymdskeppet/lyxhotellet Avalon tar hon en löparrunda i de mysigt upplysta korridorerna och avslutar med ett dopp i skeppets inifinitypool med panoramautsikt över galaxen utanför fönstret. Stackars, stackars Aurora. Men skeppet har mått lite dåligt på sistone, och just idag lägger centrifugen som håller skeppet snurrande av. Det innebär som alla vet att tyngdlöshet inträffar, och Aurora upptäcker snart hur bisarrt och farligt att simma i en swimmingpool vars vatten plötsligt flyter uppåt som en bubbla.

Jennifer Lawrence och Chris Pratt

Handlingen.

Jim (Chris Pratt) har inte ett särskilt bra år, som började med att han oförhappandes fann sig ensam vaken ombord på en jättelik rymdlyxkryssare, Avalon. Dess marchfart är halva ljushastigheten men den är fortfarande är 80 år från sitt mål. De övriga 5000 passagerarna ligger nedsövda för den 120 år långa resan till koloniplaneten Homestead II. Deras framtid hänger på att deras sömnkammare inte går sönder, som Jims gjorde. Jims förtvivlade nödrop till Jorden kommer troligen att få ett svar, men på grund av avståndet sker det inte under de närmaste fem decennierna. Så efter ett år har Jim redan upplevt allt som skeppet Avalon har att erbjuda i form av förströelser, underhållning och kulinariska läckerheter. Hans enda sällskap under senaste året har varit den maniskt glasputsande och plattitydspottande bartendern/roboten Arthur (Michael Sheen). Inte underligt att han hamnat i en djup existentiell kris.

Men nu har allt förändrats, då ytterligare en passagerare vaknat. Aurora heter hon, och hon är en ung kvinna lika vacker som hon är smart och rolig. Jim borde vara överlycklig över sällskapet. Men snarare verkar han än mer plågad, av skuldkänslor och ånger. Vad är det för hemlighet han undanhåller Aurora?

Och hur stora är egentligen chanserna att rymdskeppet håller för en 120 år lång resa då det ena livsuppehållande systemet efter det andra börjar lägga av?

Pretentionerna?

Det är lite svårt att avkoda en så udda film, som liksom vacklar mellan actionfilm, romantisk komedi och Lasse Hallström. Vi vet att manusförfattaren Jon Spaiths hade manuset i byrålådan i många år innan till slut den seriöse norske dramaregissören Morten Tydlum (The Imitation Game) tog sig an projektet med ambitionen att göra Den Stora Kärlekshistorien. Och Tydlum – bless his heart – är en pretentiös regissör. Så här säger han om Passengers:

For me, it’s a story about what’s important to live a full life. What are the things we need as humans? It’s not afraid to entertain but at the same time it asks big questions about what does it mean to really feel happy. Every generation has its love story. I feel like this is it. I had to do it.

Om han lyckades med sina föresatser? Scrolla ned till avsnittet Domen för att få min åsikt.

Rymdskeppet Avalon

Rymdskepp och världsbygge!

Jag gillar verkligen Chris Pratt och att han förvandlats från kul men lite småfet guy next door på TV till fullt utvecklad Hollywoodhunk. Och Jennifer Lawrence är ju bara fabulös. Att få se dessa vackra och begåvade människor le bländvita leenden,  bråka och älska med galaxens allra ljusstarkaste stjärnor som bakgrund är därför en rätt trevlig upplevelse. Men den verkliga stjärnan i Passengers är för mig trots allt rymdskeppet Avalon. På insidan ser hon ut som vilken lyxig men själlös femstjärnig resort som helst, bemannad helt av robotar. Men på utsidan är Avalon makalöst vacker: en tusen meter lång spiralarmad bläckfisk med en riktigt mäktig raketmotor i aktern, och med en sköldgenerator i form av en flammande låga längst fram. Spiralarmarna roterar kring den centrala axel där hissar rör sig upp och ned och skapar på så vis artificiell gravitation för sina passagerare. Den populärvetenskapliga sajten Space.com beskriver Avalon som hyggligt vetenskapligt trovärdig, men frågar sig om ett så stort skepp skulle kunna klara av en så lång resa. Hon är i alla fall en mäktig syn då hon stävar fram genom ett asteroidbälte.

Anledningen till storleken är alltså att Avalon är alltså både ett kolonialistskepp och ett femstjärnigt hotell. Hon ägs och drivs av en firma som terraformerar främmande planeter och säljer enkelbiljetter till människor som vill starta om. I resan ingår 120 års nedfrysning i hiberneringskammare som ligger rad efter rad som likkistor och väntar på att resan ska ta slut. Fyra månader innan ankomst ska Avalon väcka upp besättningen och passagerarna, som får leva i lyx och överflöd den sista tiden under inflygningen mot planeten Homestead II. Om detta är en särskilt trovärdig framtida lösning vet jag inte, men det öppnar upp för en hel del kul scener i filmen där våra båda älskare kan spela basket, äta middag med fransktalande robotar, ha dance-off med japanska hologram och gå på rymdpromenad och sväva fritt utanför Avalons skrov. Om jag någonsin får bli rymdturist, vill jag bli det på Avalon. Men jag skulle akta mig för att somna i en hiberneringskammare – för trots att skeppet är designat för att vara ofelbart, så vet vi ända sedan Titanics dagar att skeppsbyggare som tror sig vara ofelbara brukar få ett bryskt uppvaknande.

Produktionsdesign;

En genomgående snygg film där exteriörerna får en och en halv stjärna mer än de hotellika interiörerna. Pluspoäng för Martin Sheens robotaktighet, eller så är det bara så han är som skådespelare.

Luckor i manus,

Jag har mycket att invända, men sparar detaljerna till ett tillfälle där jag inte riskerar att spoila filmen. Men jag kan säga att det finns många tillfällen där jag förvånas över att Jon Spaiths tar så lätta och trötta utvägar för att få sin story att utvecklas. Inte minst Jims färdigheter som mekaniker, som tycks öka eller minska beroende på vad som passar storyn bäst för ögonblicket. Vissa dörrar kan han köra manuell förbikoppling på med hjälp av en gammal dymomaskin och silvertejp, medan andra förblir stängda. Han har 80 år på sig att fixa ett sätt att försätta sig själv och Aurora i hibernering, men bestämmer sig nästan direkt för att det är omöjligt – då skulle ju filmen vara slut. Och varför är könsrollerna så ofattbart traditionella? Det blir lite för mycket klichéer till slut, och det skadar en film som är originell på så många andra vis.

Domen:

Lyckades Morten Tydlum att göra sin generations Love Story? Svaret är nej. Det är oklart om det ens är fråga om en kärlekshistoria, eller om Aurora snarare lider av en rymdvariant av Stockholmssyndromet. Lawrence och Pratt gör verkligen sitt yttersta för att gjuta liv i sina karaktärer, och de har en fin kemi mellan sig. Men det hjälps inte när de vardagsfilosofiska carpe diem-replikerna börjar staplas på varandra och när hela storyn går ut på att romantisk, traditionell, heterosexuell kärlek är så mycket värt att kvinnor helt frivilligt vill ge upp sin frihet och möjlighet att leva ett eget liv. Det är svårt att se sensmoralen i Passengers som någonting annat. Så som kärlekshistoria är den medioker. Som reklamfilm för rymdturism, däremot, är den rätt bra. För oss som gillar smeksamma kameraåkningar över rymdskeppsskrov räcker det ganska långt.

Guardians of the Galaxy (2014) – en ny standard för rymdäventyr

USA 2014, regi: James Gunn, manus: James Gunn och Nicole Perlman, producent: Kevin Feige, musik: Tyler Bates.

Guardians Of The Galaxy

Handlingen.

Det är kul att kunna kickstarta efter sommaren med en riktig smällkaramell, och för den händelse du har levt helt bortkopplad under semestern kan jag berätta att Marvels Guardians of the Galaxy (”GotG”) är sommarens överraskande biohit, geekvärldens flavour of the year och allmänt en femetta till rymdopera. Dessutom är det en komedi, och det är en viktig anledning till varför den funkar så bra. Mer om det längre ned. Handlingen blixtrar fram i kosmos alla färger, då vi tas med på en hisnande färd ut i en tätbefolkad galax, fylld av uråldriga imperier, prisjägare, pirater, utomjordingar av alla de slag och fler rymdskepp än du sett på samma gång utanför en Star Wars-film. I galaxen pågår också en kosmisk maktkamp mellan gudalikt mäktiga varelser som slåss om inflytande över de kraftfulla artefakter som kallas Infinity Stones. Den som besitter en sådan kan utplåna hela planeter med en handviftning, och det är precis detta som filmens huvudskurk Ronan, en mordgalen kreeprins, planerar att göra mot den utopiska planeten Xandar. Dessbättre behöver du inte kunna något om Marvels komplexa, kosmiska bakgrundshistoria för att kunna hänga med hyfsat i alla intriger. Och snart fokuserar filmen på ett udda gäng av förbrytare, överlöpare och lönnmördare som av slumpen eller ödet förs samman i högsäkerhetsfängelset Kyln.

Rocket Racoon

Det är den kaxige tjuven Peter Quill (Chris Pratt), den cyniske Rocket (en genetiskt modifierad tvättbjörn, med röst av Bradley Cooper), lönnmördaren Gamora (Zoe Saldana) som bytt sida, den av sorg och ilska drivne Drax the Destroyer (Dave Bautista) och slutligen Rocket medhjälpare Groot, ett talande träd vars återkommande replik ”I am Groot” yttras på många pregnanta vis av självaste Vin Diesel. Detta gäng är en vinddriven och av tillvaron stukad liten skara, som trots att de inte kommer särskilt bra överens bestämmer sig för att jobba tillsammans ett tag. Först måste de rymma från fängelset, och sedan ska de ge sig på att sälja ett mystiskt klot på svarta marknaden i den laglösa rymdstationen Knowhere. Men klotet visar sig vara just den Infinity Stone som halva galaxen redan slåss om, så det dröjer inte länge innan den disparata gruppen jagas, skjuts på, kidnappas och nästan sprängs i småbitar. Ska de ta till sjappen, som Rocket föreslår, eller bejaka sin nyfunna vänskap och försöka bekämpa Ronan och dennes övermäktiga armada?

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

Pretentionerna?

Början på något helt nytt i Marvels filmer: ett stort upplagt, myllrande rymdepos av samma kaliber som gamla Star Wars men med Marvels nya, självmedvetna metaglimt i ögat. Och här kastar sig regissören (och manusförfattaren) James Gunn ut i det okända på flera vis: istället för att börja reducera och gallra i Marvels oerhört komplexa mytologi och sedan välja en lightversion av den till sin film, slänger han in hela myllret av platser, civilisationer och figurer från serietidningarna, och bryr sig inte om att förklara vad fanken det är som pågår. Det fungerar utmärkt: de i publiken som har pluggat Marvelmytologin kan njuta av den, medan vi andra får en rolig actionhistoria med ovanligt mycket karaktär.

The Dark Aster är Ronans flaggskepp, som hotar planeten Xander

Rymdskepp och världsbygge!

Ett rikt, varierat och mångfacetterat universum tecknat i mättade färger och med en detaljrikedom som lockar till omedelbar omtittning. Vi får inte en utan många världar, var och en med sin egen distinkta stil: Kreeprinsens egyptiskinspirerade tempelritualer, Nova Corps ljusa och fräscha kontorslandskap, fängelsemånen Kylns blodstänkta celler, och den bisarra neonvärld som byggts upp inne i skallen av en forntida himmelsk jätte. Dessutom är GotG en veritabel rymdskeppsfest. Här är två av de viktigaste skeppen:

The Dark Aster (ovan) är Ronan the Accusers högborg och hangarfartyg, en fågelliknande struktur vars svarta vingar är vridna i spiraler. Den är lika mycket ett flygande tempel till Ronans ära, som ett vapen i traditionen shock and awe. Då The Dark Aster dyker upp på himlen ovanför Xandar och börjar spy ut jagarskepp, så vet Nova Corps att deras minuter är räknade. Då har de tur som får tillfälligt skydd av piraterna Ravagers, en kriminell organisation under ledning av Peters blåhyade fosterpappa Yondu.

Milano, Peter Quills rymdskepp från Guardians of the Galaxy

Milano är Peters skepp och filmens viktigaste (dess Millennium Falcon, om du så vill). Det kommer ursprungligen från Ravagersflottan, har en vass nos och är målat i orange och blått. Peter har sedan kärleksfullt inrett Milano som en ungkarlslya i amerikansk retrostil, komplett med träpaneler, en kassettbandspelare och klistermärken med lastbilar och amerikanska flaggan. Det är också, som alla pojkrum, smutsigt av divserse kroppsvätskor. I dess stereo pumpas bräkig 70-talsmusik ut – Blue Swedes Hooked on a feeling, inte minst. Denna träpanelsnostalgi bidrar starkt till GotG:s charm, och som element i berättelsen blir det begripligt i ljuset av att Peter blev föräldralös som på 1980-talet som 10-åring, kidnappades till rymden av de brutala Ravagers och uppfostrades till ett liv som yrkeskriminell av den hänsynslöse Yondu. Peters enda koppling till sina jordiska rötter är blandbandet med mammans favoritlåtar – och vi förstår att han trots att han växt upp till en stor, stark karl på många vis fortfarande är den lille pojken som inte vågade ta sin döende mammas hand.

Interiör från rymdskeppet Milano

Produktionsdesign och effekter;

En av de mest livsbejakande och härliga visuella upplevelser jag haft på bio. Snarare än att försöka vara superoriginell eller – Gud förbjude – edgy, så bejakar GotG arvet från 60-talets serietidningar och mixar in så många popkulturreferenser som bara får plats. James Gunn har gjort en närmast psykedeliskt färgsprakande hyllning till science fiction-genren, som fräckt lånar det bästa från dåtiden och adderar nutidens imponerande tekniska förfining. Resultatet är en helt perfekt blandning av analogt och digitalt, där allt hänger samman och bildar en kristallklart visualiserad och fullödig fantasivärld. Att tala om var filmen slutar och specialeffekterna börjar är meningslöst. Detta är ett allkonstverk. Och det är de många fina detaljerna som gör’t. Så smart, så smart av James Gunn att låta kopplingen mellan Jorden och galaxen vara en liten pojke från just den tidsepok då Star Wars var som allra populärast, ett faktum som gör att all jordisk teknologi i GotG ligger på Walkmannivå. Det slår an en sträng hos 40-åringar som tycker rymden var snyggast 1983, utan att för den skull dränka filmen i nostalgi för en ny generation. Men influenserna sträcker sig långt bortom George Lucas klassiska trilogi. GotG har lika mycket gemensamt med den visuella rikedomen hos Jim Henson eller varför inte Hayao Miyazaki. Inom ramen för detta rymdepos ryms både exploderande månar och ögonblick av absolut stillhet då ett magiskt träd ger en tusensköna till en liten flicka.

Luckor i manus,

Det irriterar mig lite grann att Peter Quill vid flera tillfällen tar på sig sin Star-Lord-hjälm och sedan till synes obekymrat flyger genom rymdens vacuum, klädd i helt vanliga kläder och utan handskar.

The Ravagers

Domen:

Att göra en rymdopera som alla kan gilla är förmodligen det svåraste man kan ge sig på. Genren kräver absolut gehör hos sin regissör för när det pompösa övergår i det patetiska, och vi kan säga att många regissörer känt sig manade genom åren, men få har verkligen varit kallade. Här lyckas James Gunn med det omöjliga och revitaliserar inte bara rymdoperagenren utan också Marvels filmuniversum. Om de kan lyckas med det här, så kan de lyckas med nästan vad som helst. En sådan braksuccé hade förstås inte varit möjlig utan en regissör med en stark vision och förmågan att realisera den. Men den hemliga ingrediensen är inte en hisnande specialeffektbugdet, utan gammal hederlig komisk timing. James Gunn har gjort en absurd fars, där varje ögonblick som hotar att bli för uppblåst eller högtidligt punkteras av att dialogen spårar ur. Det händer gång på gång, och på alla de rätta ställena. Inte ens vid de allra mest känsliga ögonblicken väjer Gunn för att tramsa till det, och resultatet blir ändå aldrig bara tramsigt. Utan denna påtagliga och mycket geekiga humor hade GotG haft betydligt svårare att engagera, och hade rentav kanske blivit förfärligt träig. Den som inte tror mig vad gäller humorns betydelse för storslagen rymdopera, kan ju betänka hur svårt George Lucas’ nyare Star Wars-filmer led av att de saknade gnabbet mellan prinsessan Leia och Han Solo.

Och jag tänker på den i all hast uppskjutna rymdfilmen Jupiter Ascending, som ju egentligen skulle haft premiär ett par månader innan GotG, med en snarlik story och liknande visuellt upplägg.  Hux flux flyttade filmbolaget premiären till sommaren 2015, troligen för att helt klippa om en ganska tråkig film som de förstod inte höll för konkurrensen. För så bra är GotG, att den kommer att ses som det nya riktmärket för hur ett riktigt rymdäventyr ska vara. Det var väl på tiden att en ny film tog upp den fallna manteln från Rymdimperiet slår tillbaka.

Filmen klarar bechdeltestet, genom att Gomora och Nebula har flera scener mot varandra.

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel’s Guardians Of The Galaxy Ph: Film Frame ©Marvel 2014

Fler filmer som den här+

En film som förmodligen haft stort inflytande är JJ Abrams Star Trek från 2009, en annan milstolpe i rymdoperagenren, vad man än tycker om Abrams i övrigt. Annars kan man se referenser till i stort sett varje sci-fi- eller äventyrsfilm från senaste 35 åren i GotG, inklusive Indiana Jones, E.T och Stjärnornas krig.