Christopher Lloyd

Buckaroo Banzai (1984) – anarkister vs rastafaris från åttonde dimensionen

USA 2013, regi & producent: WD Richter, manus: Earl Mac Rauch

John Lithgow är Dr Lizardo, vars hjärna tagits över av en Lectroidhärskare som vill invadera Jorden. Men Buckaroo (Peter Weller) står i hans väg

John Lithgow är Dr Lizardo, vars hjärna tagits över av en Lectroidhärskare som vill invadera Jorden. Men Buckaroo (Peter Weller) står i hans väg

Handlingen.

Det är nästan omöjligt att beskriva vad som egentligen pågår i denna kultklassiker med Peter Weller (RoboCop, Star Trek Into Darkness, Screamers) i titelrollen som testpiloten, neurokirurgen, rockstjärnan, fysikern, upptäcktsresande och alfahannen Buckaroo. I andra roller ser vi en överspelande John Lithgow (Tredje klotet från Solen, Apornas Planet) som spritt språngande tokig vetenskapsman vars sinne tagits över rymdvarelserna Red Lectroids. Buckaroo omger sig med Hong Kong Cavaliers, ett posse med bandmedlemmar som också är en anarkistisk aktionsgrupp med transdimensonellla hotrods som specialitet. Fler rymdvarelser från olika dimensioner blandar sig i berättelsen, som likt en Bröderna Marx-film blir mer och mer kaotisk. Exakt vad det går ut på är svårt att avgöra, men vi får njuta av unge Jeff Goldblum (Indepdence Day) i röd cowboyoutfit, ett musikalnummer med Buckaroos band, Ellen Barkin som det utförs extradimensionella experiment på, Christopher Lloyd (Star Trek III, Tillbaka till framtiden) som rymdskurken John Bigbooté och så Black Lectroids som förklätt sig till jamaicanska rastafaris.

Pretentionerna?

Saturday Night Live möter Star Wars och Bröderna Marx och samplar från science fictionhistoriens mer sensationssökande undre regioner. Originellt, men hippare än vad det är bra.

På flykt undan Red Lectroids skepp

På flykt undan Red Lectroids skepp

Världsbygget och rymdskeppen!

red-lectroids-s-spaceship

red-lectroids-s-spaceship

Wow, vilken myllrande och absurd värld som filmskaparteamet Richter och Rauch öser över oss med stor entusiasm. Man låter oss förstå att det här bara är ett i raden av många äventyr för Buckaroo, och så gott som varenda liten bifigur har en rik bakgrundshistoria och tycks känna resten av ensemblen väl. Mer än halva nöjet med filmen är att strunta i själva huvudhandlingen och koncentrera sig på detaljerna: repliker som tyder på massor av sidotrådar och äventyr vi aldrig får se. Det är omöjligt att hålla reda på vilka folk är i det stora persongalleriet, eller vad de egentligen pratar om. På sätt och vis ger det åtminstone en liten känsla av autenticitet åt en story för utflippad för att ta på allvar. Rollfigurerna själva verkar åtminstone tro på sin egen värld.

Rymdskeppen är också originella. Taggiga som sjöborrar eller enorma virus svävar de omkring Jorden i väntan på rätta tillfället att slå till.

Design och specialeffekter;

Manicker så det står härliga till. En upphottad racerbil som kan åka genom dimensionsgränserna. Glosögda aliens i kroppstrumpor. Sensorer och experimentmaskiner där huvudpersonerna binds fast och får elektroder i hjärnan. Rymddräkter av silverlamé. Hela Buckaroo Banzai är ett enda corny kaos av blinkande ljusdioder och 80-talsteknik.

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (2)

Mest minnesvärda scen*

Allt med John Lithgow. Han personifierar ”actor chewing the scenery”. Skogstokig.

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (3)

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (3)

Domen:

Låt mig vara tydlig: jag kan inte rekommendera dig som är sugen på en underhållande äventyrskomedi att se Buckaroo Banzai. Det är inte mycket till äventyr, och inga av skämten är roliga. Det är så mycket B-film att det gränsar till nästa bokstav i alfabetet. Som konventionell långfilm gör Buckaroo ett präktigt magplask. Det är en dålig film, OK?

Samtidigt har den betyget 71% fresh på Rotten Tomatoes, och kända filmkritiker sjunger dess lov. Bisarrt nog är den en dålig film som på något konstigt hippt sätt lyckas vända det till sin fördel. För det som BB saknar i dramatik och logik, tar den igen på stil, creddiga blinkningar bakåt i filmhistorien, självironi och anarki. Så om du har dina vintage TV-piraterna-glasögon från 1980-talet på och gillar att fånga popkulturreferenser, så kan Buckaroo Banzai vara riktigt kul. Och John Lithgows maniska blick är bara den värd biljettpriset.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek III (1984) – sökandet efter Spock

Kirk slåss mot klingonerna i Star Trek III

Handlingen.

I en direkt fortsättning från föregående film så inleds den här berättelsen med slutminuterna från den fantastiska  Star Trek II (1982). Mr Spock (Leonard Nimoy) offrar livet för sina kolleger och hans kropp skjuts iväg genom rymden och landar på den artificiellt skapade planeten Genesis – där liv skapas från intet. Vi förstår att kapten Kirk (William Shatner) och de andra är djupt deprimerade av Spocks död, och Dr McCoy (deForest Kelley) beter sig extra obalanserat och verkar tro att han själv ÄR Mr Spock. Utan att spoila för mycket kan jag nog avslöja att McCoy har rätt: innan Mr Spock dog överförde han alla sina minnen till doktorn, och lever alltså sida vid sida inne i McCoys hjärna. Ta daa – där fortsätter vi alltså temat bodysnatchers, om än av ett vänligare slag än i The Thing.

Det finns alltså en chans att återuppväcka Spock om bara hans kropp och doktorn kan sammanföras i ett mystiskt tempel på Vulcan. Problemet är bara att kroppen ligger på den förbjudna planeten Genesis, där en Klingonkapten (spelad med den rätta galna intensiteten av Christopher Lloyd) hotar Federationens forskarteam, där Kirks son ingår. Till råga på allt beslutar sig Stjärnflottan för att skrota den 20 år gamla USS Enterprise och pensionera besättningen. Ska Kirk kunna rädda Spocks kropp och sin son från klingonerna, innan Genesis förintas?

Enterprise flyr undan Excelsior i Star Trek III

Rymdskeppet!

Tre fina skepp spelar en stor roll. Vi har förstås original-Enterprise, i hennes sista resa i ordinarie tjänst. Det är samma look och interiör som i föregående film (samma kulisser och modeller användes förstås). Men vi möter också Federationens nya flaggskepp, USS Excelsior, med turbomotorer och världens mest arrogante kapten (James B Sikking från Hill Street Blues). I en av de mest underhållande scenerna stjäl kapten Kirk sin gamla Enterprise och jagas av Excelsior utanför rymdstationen som ligger i omloppsbana ovanför Jorden.

Dessutom får vi stifta bekantskap med den grymma klingonska Bird of Prey som vår besättning använder sig av i nästa film, 1986 års Star Trek IV.

Galna kostymer på Vulcan

Pretentionerna?

Det är mycket vulcansk mysticism i den här filmen, och långa ceremonier där folk med spetsiga öron och absurda rymdkostymer slår på gong-gongar i motljus. Men det är inte så mycket att det stör, utan ger den rätta kitschiga känslan. Värre är det med de mer mellanmänskliga dramatiska partierna, som inte alls behandlas med samma finess som i föregående film, trots att ambitionen finns. Tyvärr är Leonard Nimoy bättre som skådespelare än som regissör.

Bryggan på USS Excelsior med James B Sikking (HIll Street) som kapten

Specialeffekter och look;

Trots att samma scenografi används som tvåan så är Star Trek III mycket plattare. Interiörerna är dåligt belysta och liknar de spånskivekulisser de egentligen är. Exteriörerna på Genesis är så tydligt inspelade i studio (med klippor av skumplast och rök från rökmaskiner)  att man tror att man är tillbaka på 1960-talet och TV-serien. Men rymdscenerna och rymdskeppen är väldigt fina.

Luckor i manus (spoiler!)

Spocks kropp åldras i takt med planeten. Vilket enormt sammanträffande att processen avbryts i just den ålder som Leonard Nimoy är..

Christopher Lloyd som Klingon i Star Trek III

Domen:

Man brukar säga att Star Trekfilmer med ojämna nummer är de dåliga, men trean är betydligt bättre än sitt rykte. De första 45 minuterna är en ren fröjd. En lagom mix mellan drama och komedi, en njutningsfullt utdragen scen där Enterprises besättning visar sina yngre kolleger att gammal är äldst, och så den roliga stölden av Enterprise. Men därefter tappar storyn farten. Den potential till poetisk kraft som ändå finns i scenerna från Genesis slarvas bort av valhänt personregi och klippning. Handlingen blir också märkligt lam då det mesta verkar ske slumpmässigt och ingen av huvudpersonerna riktigt vet vad de håller på med. Kirks Stora Känslomässiga Scen berör inte, utan hastas igenom. Alldeles mot slutet tar det sig lite igen, då flyttas fokus till Vulcan. Med fördel ser man Star Trek III alldeles efter man ser Star Trek II, och som en lång berättelse fungerar filmerna alldeles utmärkt.

Se även-
Föregående och efterkommande Trekfilmer: åren 1982-1986 var de gyllene åren för Star Trek på bioduken.