Sorgen och symmetrin: att se om Interstellar

Interstellar: Cooper och Murphy

Läs mer: Rymdfilms recension av Interstellar

I samband med att jag fick fem blu-ray-filmer att skicka ut till vinnarna av Rymdfilms treårsquiz passade jag på att se om Christopher Nolans lilla drama som sträcker sig över 2 timmar och 45 minuters speltid – eller drygt 60 år för de huvudpersoner som stannar kvar på Jorden. Som så ofta för mig kunde jag njuta mer av filmen andra gången jag såg den, denna gång i min egen soffa på min sprillans nya TV. Jag ser definitivt helst de stora science fictionfilmerna i en riktig biosalong, men ibland är jag så spänd och uppspelt inför en ny film, att jag nästan övertänder första gången jag ser den. Det kan vara filmer som jag personligen hoppats mycket på, som Prometheus. Eller som i fallet med Interstellar: filmer som är viktiga för genren att de blir framgångsrika. Hade Interstellar floppat konstnärligt eller ekonomiskt hade det inte bara varit ett avbräck i Nolans vanligtvis så framgångsrika karriär, utan troligen hade det även avskräckt filmbolag från att satsa på seriösa sci-fi-dramer och övertygat en och annan regissör att inte ge sig ut i rymden. Hur pretentiöst det än kan låta var det därför också viktigt för mig personligen att filmen skulle bli bra, då jag satsat så mycket av min tid och energi på att nörda in mig i rymdfilmsgenren. Nu när vi vet att Interstellar dragit in 672 miljoner dollar och har 72% fresh i betyg bland kritiker på Rotten Tomatoes kan jag slappna av, luta mig tillbaka och ta in alla detaljer i detta epos i lugn och ro. Jag kan koncentrera mig på vad jag själv anser, i trygg förvissning om att framgångar för filmer som Gravity och Interstellar garanterar tillväxten i genren åtminstone några år till. Och jag märker att jag gillar filmen mer andra gången.

Gargantua i Interstellar

Som vanligt är det lite spoilervarning på mina texter.

Det första som slår mig vid omtittningen är den överväldigande känslan av förlust och saknad, så typisk för Christopher Nolans mer personliga filmer. Jag ser likheterna med Memento och Inception, som också kretsar likt svarta sorggamar kring familjefaderns urtrauma: att pappan lämnar sin egen familj och därmed för alltid går miste om dem, kanske till och med orsakar deras död. Nolans manliga huvudpersoner är plågade själar, för evigt fast i sina egna minnens labyrint, på jakt efter en icke existerande väg ut. I Inception följde vi Leonardo DiCaprios Don Cobb i en ständigt nedåtgående spiral in i vanföreställningarnas värld, där vi långsamt insåg att Cobbs dröm om att återse sina barn förmodligen bara var en smärtsam önskedröm. Samtidigt lyckades Inception aldrig förklara varför Cobb inte helt enkelt gav sig åt de amerikanska myndigheterna, om det nu var så viktigt för honom att få träffa sina barn igen? Var inte Cobbs dilemma helt hans egen skuld, och bara olösligt så länge som han satte sina egna behov före alla andras?

Matthew McConaugheys Cooper i Interstellar är också en man som själv väljer att lämna sina barn, men han framställs ändå som en mer sympatisk man. Han tackar ja till att bli pilot på rymdskeppet Endurance, trots att han förstår att han troligen aldrig kan komma hem till sin dotter Murphy igen. Men han gör det bara delvis av fåfänga och är innerst inne en idealist som vill rädda världen så att Murphy kan få en framtid på Jorden. Cooper är den sjyssta farsan med rätt värderingar som står på de svagas sida – som ändå lämnar sin familj. Och han sviker sitt ord till Murphy om att komma hem, och krossar därmed stora delar av hennes liv. Insikten drabbar Cooper mycket snabbt, redan efter två år då astronauterna måste gå ned på Millers planet och riskera att relativitetsteorins tidsförskjutning får åren att rusa förbi på Jorden. Där och då börjar Coopers sorg över det han själv sett till att han gått miste om.

Nolan utnyttjar rymden som spelplats på ett skickligt vis. Cooper och Murphy lever båda två, men kunde lika gärna vara döda för varandra på grund av de enorma avstånden. Cooper är fast i evigt ungdom, men tvingas se sin egen dotter och son åldras på de korta och alltmer bittra filmsnuttar som lyckas slinka igenom maskhålet. Med tårar i ögonen ser Cooper bokstavligen sitt liv, som det kunde ha varit, passera i revy framför sina ögon. Temat liknar mycket den fina japanska kortfilmen Voices of a distant star, där två unga älskanden för evigt är dömda att drömma om varandra, åtskilda av tid och rum. Här utvecklar Nolan sitt familjetema, i och med att han placerar dottern Murphy i centrum som ett eget subjekt, inte bara som föremål för sin pappas saknad. Han leker elegant med teorierna om maskhål och relativ tid, så att pappa och dotter genom sina minnen bokstavligen existerar utanför den vanliga rumtiden. ”Vi föräldrar är spökena i våra barns liv” suckar Cooper. ”We are the heroes of our time” svarar Måns Zelmerlöv. Ni ser, allt hänger ihop till slut i Nolans värld.

Interstellar

Nolan har också mer sympati för sin figur Cooper än han hade för Inceptions Cobb, och låter den sörjande pappan verkligen få en chans att bli hjälte för sin egen dotter. Först får han ett klädsamt moraliskt val mellan att rädda mänskligheten eller att försöka hålla sitt löfte till Murphy. Det är samma svåra val som i början av filmen: bara genom att försöka riskerar man allt, men det finns ingen garanti att man lyckas. Men till slut får Cooper sin belöning för lång och trogen tjänst, och hamnar i en bisarr transdimensionell ”tesserakt” (Hej, Madeleine L’Engle och Ett veck i tiden) där han och Murphy till slut existerar på samma plats och i samma tid. Cooper blir bokstavligen spöket i Murphys liv, men samtidigt mer levande än på många år. Är allt i filmen från det att Cooper åker in i det svarta hålet en hallucination, liksom den som Cobb kanske har i slutet av Inception? Eller når han faktiskt fram till Murphy där, genom bokhyllan? Det får vi förstås inte veta, liksom vi aldrig riktigt kommer att förstå slutet i 2001. och lika bra är det.

Jag väljer den tolkning som mitt sentimentala hjärta säger åt mig att välja: allt i berättelsen hänger ihop så fint när man väl vet att det är Cooper som är Murphys spöke i sovrummet. Alla obegripligheter i början av filmen framstår i ett förklarat ljus, elegant ihopskrivet av bröderna Nolan. Och faktum är att de många knyckiga och konstiga tempoväxlingarna i storyn, som jag retade mig på första gången, blir helt naturliga då man känner till slutet. Alla antydningar – klockor och ur precis överallt – blir blinkningar till dig som ser filmen för andra eller tredje gången. Handlingen blir plötsligt helt symmetrisk, noggrannt konstruerad som ett urverk. Precis som i Memento tjänar filmen på att man lägger märke till detaljerna, och när man väl har börjat göra det så spelar det plötsligt inte så stor roll att Interstellar bitvis är så sentimental att det slår över i patetiken. (Do not go gentle…). Sentimentaliteten kan jag svälja, som en del av den större bilden: en meditation över det omöjliga att gå tillbaka i tiden och göra gamla synder ogjorda. En betraktelse över risken att vi alla ger upp och resignerar. Och ett konstaterande att kärleken trots allt kan ge oss en liten strimma av hopp.

Läs mer: För eller emot Interstellar?

För eller emot Interstellar?

Här diskuterar vi den mest omdebatterade rymdfilmen i år, Interstellar av Christopher Nolan. En varning till dig som ännu inte sett filmen: i det här inlägget förekommer spoilers för filmen. Vi avslöjar detaljer, och hur filmen slutar. Om du ännu inte har sett Interstellar, och inte vill få överraskningarna avslöjade i förväg, gå hellre till Rymdfilms recension av Interstellar. Så, du har blivit varnad. Nedanför den här vackra bilden av rymdskeppet Endurance, förekommer stora spoilers! Välkommen att själv deltaga i diskussionen!

Endurance Interstellar

De svenska medierna har gett Interstellar hyfsade betyg. DN tyckte att endast Nolan kan lyckas skapa intimitet i ett sådant apokalyptiskt äventyr. Svd kallar den maffig och monumental. Roger Wilson i Kulturnytt är mer kluven och anser att den inte är någon ny 2001, utan har en tröttsam hollywoodsk kärna bakom den episka fasaden.

I de internationella recensionerna har tongångarna bitvis varit hårdare. Filmen har 74% fresh på Rotten Tomatoes, och det är tydligt att de allra flesta är överens om att filmen har sina brister och märkligheter. Den är pompös, lång, pretentiös, sentimental, spretig, dötrist och tråkig och…alldeles, alldeles underbar. Om man ändå gillar Interstellar, trots dess brister, blir till slut en fråga om personlig läggning och smak. Men vilka är det då som kommer med den hårdaste kritiken, och vad går den ut på?

Dels har vi de som tycker att storyn inte är psykologiskt trovärdig, utan hemfaller åt melodrama. Io9.com kallar filmen för både den bästa och den värsta rymdopera du sett, och beskriver det träffande som att det är två filmer, en bra och en dålig, som långsamt kolliderar. Skribenten Annalee Newitz tycker inte att engagemanget i huvudpersonerna matchar den enorma skalan på berättelse:

The problem with this film is that the emotions evoked by its landscapes are not matched by the characters. Monolith-shaped robot TARS crackles with more personality than Cooper, Brand and Murphy.

Samma kritiker påpekar också de något gammaldags könsrollerna, där machomannen Cooper är den aktive upptäckaren och de båda kvinnliga huvudrollerna kännetecknas av passivitet och är beroende av kärlek för att motivera sin existens.

Från io9 kommer även en mer positiv analys, där filmen jämförs steg för steg med 2001. Är detta svaret på vad Nolan vill ha sagt?

Den of Geek tycker att Nolan har ett något klumpigt handlag, och inte litar på sitt eget manus utan hårt försöker hamra in sina budskap i den stackars publiken. Dylan Thomas dikt deklameras inte bara en, utan fyra gånger. Okay, we get it, skriver Den of Geek, men tycker också att det sammanlagda värdet av de duktiga skådespelarna, Hans Zimmers soundtrack och de episka rymdlandskapen överstiger bristerna:

Interstellar may not be as mind-blowing as many of us hoped, and may be too manipulative for others, but Christopher Nolan reaches for the stars with this one, and his journey is just rich enough to keep us along for the ride.

Den andra kategorin av kritik riktar in sig på de många vetenskapliga underligheterna. Denna grupp kritiker får astrofysikern Neil deGrasse Tyson representera, då han uttalat sig flitigt om Interstellar på Twitter. Här har vi några exempel på vetenskapliga konstigheter som Tyson funnit:

If you can poke through a tesseract and touch books, why not just write a note & pass it through?

If wormholes exist among our planets, then why can’t one open up near Earth instead of Saturn?

If you crack your space helmet yet keep fighting, the Planet’s air can’t be all that bad for you.

 

Interstellar

Själv är jag kluven, som jag skrev i Rymdfilms recension. Jag fann mig bli väldigt underhållen, men hörde samtidigt hur bänkgrannarna på bion gäspade något då 50 minuter återstod av de 2 timmarna och 47 minutrarna. Jämfört med den tighta och korta Gravity, så visar Interstellar att större och längre inte nödvändigtvis är bättre. Jag lutar dock åt att förlåta Nolan hans brister, och ta Interstellar för vad den är: ett maffigt spektakel med messiaskomplex. Och jag tycker robotarna är fantastiskt roliga.

Här är några funderingar som jag har:

• Vad är egentligen gravitationsanomalierna? Detta påpekades av en läsare på Facebook: det antyds i filmen att Coopers tidigare krasch berodde på gravitationsanomalierna. Men vad är dessa, egentligen? I Murphys sovrum var det ju Cooper själv som orsakade dem. Men på en global skala?
• Överlevde Cooper färden in i det svarta hålet? Dr Mann påpekar flera gånger att man ser sina barn alldeles innan man dör. Coopers färd in i Gargantua verkar onekligen vara slutet för honom, men plötsligt hamnar han i ”tesserakten” och svävar omkring i sin dotters bokhylla. Med tanke på att tiden, då man närmar sig händelsehorisonten, sträcks ut i all oändlighet, skulle hela sista delen av filmen (från och med bokhyllescenen) kunna vara den döende Coopers sista hallucination.
• Varför skickar Dr Brand den äldre iväg Cooper, om han nu inte tror på uppdraget som sådant? Och om han egentligen inte trodde på plan A, varför skickar han iväg sin egen dotter? Om det för att hon ska kunna populera den nya världen i plan B – varför berättar han i så fall inte det för henne och därmed ökar chansen att hon ska fatta de rätta besluten? Det verkar vara en mycket bisarr strategi att skicka iväg den sista besättningen någonsin utan att avslöja för dem vilket deras egentliga uppdrag är (hej, Prometheus! Hej Sunshine!)
• Hur kan det bli så enorma vågor med knähögt vatten, på vattenplaneten?
• Hur tar sig TARS och CASE framåt i svår terräng? (Förmodligen med samma framdrivningssystem som R2D2)

Några kul detaljer:

• Rymdskeppet Endurance är utformat som en klocka, med tolv timmar och själva skeppskroppen som visaren. Passar bra ihop med tidstemat.
• ”Tesseract” är ett begrepp som är lånat från barnboksklassikern A Wrinkle in Time som just beskriver maskhål i rymdtiden. Alla borde läsa den boken!
• Hans Zimmer använder sig av kyrkorgel i musiken, med flera partier som anspelar på Also sprach Zarathustra av Richard Strauss, också känd som musiken från 2001.
• Rymdstationen på slutet av filmen är en Stanford Torus, av samma slag som i Elysium.

Vad tycker du? Och vilka mysterier, konstigheter och frågor om filmen har du funderat över?

Interstellar (2014) – Do not go gentle into that good night

USA 2014, regi: Christopher Nolan, manus: Jonathan och Christopher Nolan, producent: Christopher Nolan, Emma Thomas och Lynda Obst. Musik: Hans Zimmer.

Matthew McConaughey Anne Hathaway och David Gyasi i Interstellar

Handlingen.

Hård science fiction möter familjemelodram i detta ganska gravallvarliga, intergalaktiska epos på tre timmar, signerat Christopher (regi) och Jonathan (manus) Nolan. På papperet är Interstellar en rättfram äventyrshistoria, om en sista rymdexpedition som kan bli räddningen för mänskligheten då Jorden hotar bli obeboelig. Vi följer ett team av astronauter som reser genom ett maskhål, under ledning av Cooper (Matthew McConaughey i högform) och Amelia (Anne Hathaway). Deras livsfarliga uppdrag på ogästvänliga planeter i en fjärran galax skildras i effektfull växelverkan mot det allt mer hopplösa ickelivet på vår egen klimatförändrade planet. Coopers förhållande till sin dotter på Jorden är filmens bultande, såriga hjärta. I ett traditionellt manligt dilemma slits han mellan upptäckardriftens längtan bort och kärleken till sin familj.

Svart hål i Interstellar

Pretentionerna?

Handlingen är visserligen en linjär berättelse i grunden, men enkelheten är skenbar. Liksom i sina tidigare filmer Inception och Memento bygger nämligen Christopher Nolan upp sin film i lager efter lager av mysterier, och som så ofta förr står den obevekliga Tiden i centrum. I Nolans värld är tidens gång det samma som personlig förlust, och sorgen över detta överskuggar allt annat. Astronauternas uppdrag för dem nämligen till randen av det svarta hålet Gargantua, där relativitetsteorins tidsförskjutning gör att varje minut motsvarar månader på Jorden. Astronauterna vet att varje timme som går motsvarar år av deras anhörigas liv, men de kan inget göra för att stoppa processen. Coopers lilla dotter Murphy hinner växa upp och själv börja arbeta för NASA, alltmedan hon med tilltagande förtvivlan väntar på ett livstecken från sin pappa. Timglasets sand rinner alltför snabbt, och astronauterna börjar tvivla på sitt uppdrag och på människans framtid. De fylls av självömkan och ånger, och vänder sig mot varandra.

Posters för Interstellar

Men det finns fler teman i Interstellar än den personliga tragedien. Mänsklighetens bristande dådkraft och upptäckarglädje är något som Nolan låter flera av sina huvudpersoner orera om i långa monologer. Sensmoralen är att ingen annan än vi själva kommer att rädda oss ur klistret vi fastnat i. Här upphör text och subtext att vara åtskilda, då handling och symbolik smälter ihop och blir samma sak. Den åldrande doktor Brand (Michael Caine) läser stycken ur poeten Dylan Thomas fantastiska dikt om döden, Do not go gentle into that good night. Mer tydligt än så kan inte budskapet skrivas oss på näsan.  Är det smart eller ytligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Landaren i Interstellar

Rymdskepp och världsbygge!

Mer än de flesta andra filmer på senare år gör Interstellar verkligen skäl för epitetet ”rymdfilm”, endast slagen i klassen av förra årets Gravity. Inte nog med att handlingen faktiskt utspelas till stora delar ombord på olika rymdskepp – rymden får också symbolisera ett antal poänger om mänskligt liv som regissören vill göra. På så vis ansluter Interstellar till en fin tradition som den delar med science fiction-genrens klassiker, som jag tidigare skrivit om i Därför behöver vi berättelser om rymden. Utforskandet av rymden står här för människans vetenskap och vilja att ständigt förbättra sig. I det dystopiska USA där Cooper lever har historierevisionister suddat ut Apollo-expeditionerna till Månen, för att befolkningen inte ska få för sig att vetenskapen kan ge dem en utväg. Myndigheter och medborgare har istället ingått en tyst överenskommelse om att utan motstånd långsamt dö kvävingsdöden medan de vaktar över sina pestsmittade majsfält. Men Dr Brands NASA står för trotset inför det oundvikliga slutet, som får ord då Michael Caine väser fram den dikt som Dylan Thomas skrev till sin egen döende fader:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Solklart va? Genom att Michael Caine läser dikter om döden, ska vi ta oss samman och skicka folk till ett maskhål som mycket tyder på de inte kan komma tillbaka från.

Endurance i Interstellar – ser ut som en klocka

Filmens rymdskepp och teknologi är verkligen coola och kan delas upp i rymdskepp och robotar. Bland skeppen är den stora, snurrande rymdstationen Endurance huvudnumret, och dess ringformade struktur där arificiell graviation kan åstadkommas med en snurrande huvuddel av skeppet. Nån påpekade för mig när vi var på bio att de tolv boxliknande strukturerna längs perimetern på Endurance liknar timmarna på en klocka, med den snurrande raketen som visaren på ett ur. Tiden tickar på, bokstavligen och symboliskt. Endurance är skeppet på vilka flera mindre dockar och tillsammans styr de genom ett artificiellt skapat maskhål vid Saturnus. Bland annat finns de aerodynamiska Lander 1 och 2, och även de bostadsmoduler som innehåller labb och sovplatser kan lyfta och ta sig upp i omloppsbana.

Robotarna CASE och TARS vars kantiga former får dem att likna vandrande bokstäver från något interstellärt typsnitt då de tultar genom snön efter de förvirrade astronauter de är satta att följa i döden. Du har antagligen aldrig sett något liknande tidigare. Roliga är de också: eller vad sägs om en robot som skojar om att den håller på att räkna ned till självförstörelse?

Landaren i Interstellar

Produktionsdesign;

Oavsett om du tänder på de stora känslorna i storyn, så ka ingen förneka att Interstellar är ett fotografiskt och designmässigt storverk. Filmat på ”riktig” film av fotograf Hoyte van Hoytema, med nästan endast praktiska rymdskeppseffekter (dvs filmade modeller och byggda interiörer istället för heldigitala miljöer – allt är utsökt designat, koreograferat och fångat på film. Ljudmixningen av Gregg Landaker och Gary Rizzo håller Oscarsklass. Jag är också förtjust i musiken av Hans Zimmer, som inte har den ständiga bam-bang-blam-takten från Batman utan även har mer elektroniska partier för det inte så bombastiska. Jag tar hatten av för en lång rad scener av sådant vi aldrig sett gestaltat på detta vis förut: bilden av ett rymdskepp som surfar i utkanten av ett svart hål, bilden av en tsunami på flera hundra meter och rymdskeppet som flyr undan den för att inte krossas av vattenmassorna. Och mot slutet en flygning genom ”den femte dimensionen” som är en värdig homage till den klassiska trippade flygscenen i slutet av Stanley Kubricks 2001.

Jessica Chastain spelar Murph

Domen:

Det finns stunder av sublim skönhet i Interstellar, som då Endurance surfar längs med händelsehorisonten vid det svarta hålet eller Dr Manns tårar då han får sett en människas ansikte av kött och blod efter så många år. Vissa sekvenser glömmer jag förmodligen aldrig, trots att de är korta: som den gammaltestamentligt stora våg som reser sig över rymdskeppet, eller skriften som Murphys ”spöke” lämnar efter sig i dammet på golvet i hennes flickrum.

Men det finns också andra scener där den distanslösa känslostormen slår över i det ofrivilligt parodiska. Som rymdskeppskamraten som hälsar de återvändande Brand och Cooper med grått skägg och klagar ”Ni var borta 23 år, började tro att ni inte skulle dyka upp…” Som Michael Caine med världens längsta dödsscen i extrem närbild. Matthew McConaughey balanserar för det mest på rätta sida det patetiska, men även han trillar ned i avgrunden ett par gånger, med snoret rinnande och ögonen uppspärrat fuktiga. ”Chewing the scenery” som man säger på engelska.

Interstellar är helt enkelt inte ett fläckfritt mästerverk, och det är inte Nolans starkaste film. Gravallvaret kombineras dessutom med en speltid på 2 timmar 45 minuter, och jag måste säga som det här: ibland är den lite långtråkig. Det är många utdragna akter som hade tjänat på att klippas ned tio minuter vardera. Då jag såg filmen på bio var det många i publiken som verkade få träsmak efter 2/3, och jag är helt enkelt lite orolig för att rymdfilmsgenren som helhet kommer att ta skada av så här superlånga superallvarliga filmer av det här slaget. Tre timmar med hobbyfilosoferande astronauter som talar om Kärleken som en fysisk kraft är helt enkelt inte för alla.

Jag som faktiskt är specialintresserad finner mig dock både underhållen och till slut förtrollad av Interstellar. Brister i psykologisk trovärdighet och de ytligt skildrade mellanmänskliga relationerna vägs med råge upp av den kraftfulla konstnärliga visionen, de smarta twistarna i berättelsen och det utflippade slutet med förklaringen till spökhistorien. Jag tycker att Matthew McConaugheys galna utstrålning är en av filmen stora tillgångar, som lirar fint tillsammans med den sarkastiska humorn från hans båda robotvänner CASE och TARS. Jag uppskattar de högt ställda ambitionerna, trots att de inte uppnås till varje del.

Så trots att Interstellar bitvis kan vara irriterande, kan jag inte komma med någon annan rekommendation till dig som har det minsta intresse för sci-fi: sälvklart ska du gå och se det här filmen.

Cooper och Murphy i Interstellar

Fler filmer som den här+

Mest lik i anden, men anspråkslösare i budget och framtoning är den fina, och hjärtskärande Voices of a distant star, som jag recenserade häromveckan. Även här gör tidförskjutningen att det är svårt att hålla kärleken ihop, speciellt som det blir många år mellan SMS:en. Jag drar också självklart paralleller till 2001, som handlar om nästa språng i evolutionen med hjälp av mycket högre stående varelsers hjälp. Och med Carl Sagan’s Contact från 1997 med än Jodie Foster och en viss Matthew McConaughey i huvudrollerna.

Christopher Nolans Interstellar – allra första trailern är här

Interstellar teaser trailer

Det är ståpälsvarning på den första teasertrailern för Interstellar, regissören Christopher Nolans första långfilm sedan The Dark Knight Rises. Det är stämningen som står i centrum i det korta klippet. Smäktande musik visar bilder från rymdfartens historia under 1900-talet, arkivfoto på testpiloterna som bröt ljudvallen, Apollos månlandning och rymdfärjans sista färd. En allvarlig speakerröst manar oss att fortsätta att tro att vi fortfarande är pionjärer, att mänsklighetens främsta storverk inte ligger bakom oss utan framför oss. För vår framtid finns ovanför oss. Vi får se huvudrollsinnehavaren Matthew McConaughey köra en bil medan tårar trillar ned för hans kinder. En raket lyfter över ett fält. Och så en gnistrande stjärnhimmel med texten ”One year from now”.

Jag kan inte vänta!

Storyn bygger på verkliga vetenskapsteorier av den berömde fysikern Kip Thorne, om hur man skulle kunna färdas mellan stjärnorna med hjälp av maskhål i rymdtiden. Interstellar utspelas i ett dystopiskt framtidsscenario där mänskligheten tappat hoppet, men en liten grupp forskare genom maskhålet tror sig finna en utväg som kan ge oss en framtid. Manus av Jonathan Nolan och musik av Hans Zimmer. Filmfotograf är Hoyt van Hoytema, från Schweiz, eftersom Larry Pfister som brukar jobba med Nolan är upptagen med att göra sin egen rymdfilm Transcendence. van Hoytema är ju välkänd i Sverige för fotot till Låt den rätte komma in, Doktor Glas, Lasermannen, Tinker tailor soldier spy, Call Girl och Pistvakt. Matthew McConaughey och Anne Hathaway spelar huvudrollerna, med hjälp från Matt Damon, Casey Affleck, den store Michael Caine och John Lithgow.

Rymdfilmerna vi ser fram emot 2014

OBS! Detta inlägg är från november 2013 och inaktuellt. Här finns ett nytt inlägg: Kommande rymdfilmer för 2014/2015/2016

Snart börjar det bli dags att sammanfatta filmåret som gått, och som jag tidigare konstaterat är vi inne i en science fictionboom av sällan skådat mått. Bara i år har vi fått originalhistorier som Gravity, Oblivion, After Earth, Elysium, Europa Report, Pacific Rim och Ender’s Game. Och uppföljare som Star Trek Into Darkness och Man of steel. Det är bråda dagar för en rymdfilmsbloggare.

När vi blickar in i framtiden ser vi att rymdvinden fortsätter att blåsa, och vi vet redan nu att den kommer att nå orkanstyrka om två år, 2015, då Star Wars återkommer till vita duken tillsammans med mängder av uppföljarfilmer. Men även nästa år är fullt av rymdfilmer, och glädjande nog ser trenden ut att hålla i sig med helt nya berättelser som inte är uppföljare eller reboots. Rentav – vågar jag säga det- ser 2014 att bli ett lite mer seriöst rymdfilmsår än 2013. Kors i taket!

Här är ett urval av filmer som kommer på bio eller on demand under 2014:

Interstellar av Christopher Nolan

Christopher Nolans Interstellar

Det är inte någon vild gissning att det här kommer att bli nästa års mest omtalade sci-fi-film. Alla stjärnor står liksom i rätt position då mannen som skapade Inception, Memento, reboot-Batman och The Prestige ger sig ut i rymden för första gången.  Storyn bygger på verkliga vetenskapsteorier av den berömde fysikern Kip Thorne, om hur man skulle kunna färdas mellan stjärnorna med hjälp av maskhål i rymdtiden. Interstellar utspelas i ett dystopiskt framtidsscenario där mänskligheten tappat hoppet, men en liten grupp forskare genom maskhålet tror sig finna en utväg som kan ge oss en framtid. Manus av Jonathan Nolan och musik av Hans Zimmer. Filmfotograf är Hoyt van Hoytema, från Schweiz, eftersom Larry Pfister som brukar jobba med Nolan är upptagen med att göra sin egen rymdfilm Transcendence. van Hoytema är ju välkänd i Sverige för fotot till Låt den rätte komma in, Doktor Glas, Lasermannen, Tinker tailor soldier spy, Call Girl och Pistvakt. Matthew McConaughey och Anne Hathaway spelar huvudrollerna, med hjälp från Matt Damon, Casey Affleck, den store Michael Caine och John Lithgow. November 2014. Prepare to get your mind blown!  Trailer för Interstellar

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Framskjuten till 2015. The Washowskis är i farten igen, denna gång med en space opera med Channing Tatum som interplanetär krigare och Mila Kunis som den fattiga toalettstäderskan som utmanar Drottningen av Universum om tronen. Sean Bean spelar en ”Han Solo-karaktär” – vad nu det är. Kan bli precis hur knasigt och pinsamt som helst, men jag är ändå lite charmad på förhand. Tyckte mot alla odds ganska bra om Cloud Atlas.  Trailer Jupiter Ascending

Tomorrowland

Framskjuten till 2015. En smått mystisk film där allt vi vet om storyn är att den har  har med Disneys 1950-talsattraktion Tomorrowland att göra. Och vi vet att regissören Brad Bird (Iron Giant) har det här som sitt hjärteprojekt, vilket tillsammans med Disneytemat bådar för retrofuturism av högsta kvalitet. Manus och producent är Damon Lindelof och George Clooney och Hugh Laurie spelar huvudrollerna.

Guardians of the galaxy

Guardians of the galaxy

En ny storfilm från Marvel som är den första i deras nya ”kosmiska fas”. Det innebär att filmens tema är galaktiskt snarare än jordbundet och att större delen av handlingen utspelas  i rymden. Denna gång är det inte Avengers utan en något udda superhjältegrupp där en talande tvättbjörn och ett träd ingår. Med bland andra Zoe Saldana och Chris Pratt.

Young Ones

Young Ones 

Detta drama med bl a Nicholas Hoult (A single man, Jack the giant slayer),  Elle Fanning och Michael Shannon är eventuellt bara postapokalyptiskt och kan sakna rymdkoppling. Men det handlar om en pojke och hans robot, och jag får mycket starka Star Wars-vibbar av postern. Så det kändes naturligt att inkludera den på listan över filmer att hålla ögonen på.

Transcendence

Debutfilm från Wally Pfister, som annars gjort sig ett namn som filmfotografen bakom Christopher Nolans storfilmer. Men nu regisserar han sin egen storfilm, vilket krockade med Nolans inspelning av Interstellar (se ovan). Transcendene har ett posthumant tema om hur människor laddar upp sina medvetanden till ett nätverk och uppnår ”transcendens”. Men vad händer då datorer skapar ett överlägset medvetande, och vilka kan tänkas försöka dra nytta av det? Projektet har lockat idel storstjärnor med Johnny Depp, Rebecca Hall, Morgan Freeman, Cillian Murphy och Kate Mara i spetsen. Kommer med all säkerhet att vara en av årets snyggaste sci-fi-filmer.

Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of tomorrow stirrar stint

Edge of Tomorrow

Tom Cruise och Emily Blunt är två framtida supersoldater i denna brittisk/amerikanska filmversion av ett japanskt seriealbum (”All you need is kill”). Aliens kallade ”mimics” är i krig med människorna, och vi får se hur Cruises rollfigur fastnar i en tidsloop a la Groundhog day. Med tiden lär han sig utnyttja att han upplever samma sak gång på gång, för att organisera en avgörande attack på utomjordingarna. Regi: Doug Liman. Recension

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Last days on Mars

En thriller i Aliens anda med Liev Schreiber som astronaut. Vi följer en till synes dödsdömd expedition till Mars där en besättningsman får med sig något in från det okända. Vi vet ju hur det brukar sluta? Med body horror galore!

Denna film har haft premiär utomlands, men oklart med distribution i Sverige. Recension

Monsters Dark Continent – soldat stirrar stint

Monsters Dark continent

En av senare års mest uppmärksammade och inflytelserika rymdfilmer var 2010 års Monsters av Gareth Edwards, ett lågmält och poetiskt indiedrama om livet på gränsen till en utomjordisk invasion. Filmens regissör säkrade ett toppuppdrag i Hollywood (att reboota Godzilla, vilket också sker under 2014) men nu är även en fortsättning på Monsters på G, i regi av Tom Green. Förvänta er mer mystik och dunkla hot, i något mer lyxig förpackning än första gången. Kan bli riktigt intressant. Trailer Monsters Dark Continent

Scarlett Johansson i Under the skin stirrar stint

Under the skin

Den här filmen fick mycket uppmärksamhet på filmfestivalerna i somras, där den delade kritikerna i ett för- och ett emotläger. Det är helt klart en monsterfilm med konstambitioner, vilket får mig att gilla den på förhand. Men vissa anser att den inte håller hela vägen. Scarlett Johansson spelar en alien som samlar in mat till sina gelikar genom att resa genom Skottland och ragga upp karlar som hon dödar. Recension

Absolutely Anything

Monty Pythons Absolutely Anything

Den första Monty Pythonfilmen på många, många år, ja faktiskt den första med de flesta av gänget samlade sedan Meaning of life: Terry Jones, John Cleese, Michael Palin och Terry Gilliam. Saknas gör Eric Idle (som inte ville vara med) och Graham Chapman (som är död).  Dessutom med Benedict Cumberbatch och Robin Williams. Enligt uppgift är filmen en sci-fi-fars om en lärares äventyr då utomjordingar förlänar honom magiska krafter, som tillåter honom att göra absolutely anything. Regi Terry Jones.

Transformers 4

Av Michael Bay. Fler leksaksrobotar som slåss, denna gång har de i alla fall gett den irriterande unga killen sparken och har Mark Wahlberg i huvudrollen. Recension

Space Station 76

En komedi av Jack Plotnick med Patrick Wilson och Liv Tyler. En alternativ framtidsberättelse om livet på en rymdstation som är som hämtad från en värld där framtiden ser ut som 1970-talets rymdserier som Månbas Alpha och Battlestar Galactica. Recension

51 degrees

Brittisk indiefilm om en kille som lyckas förutse att världen kommer att gå under på grund av ett asteroidnedslag, inom tre veckor. Men det finns en hemlig rymdstation som rymmer 2000 personer, och vår huvudperson får en biljett dit i utbyte mot att han dokumenterar de sista dagarna på Jorden. En film som varit under produktion i flera år, men som möjligen har släppts online i väntan på distribution. All produktionsinfo finns i alla fall på 51degreesfilm.com

Home

En animerad buddyfilm om utomjordingar, från Dreamworks Animation. Hösten 2014.

After the world ended

En ”post-post-apcalypse” sci-fi-story om bland andra en astronaut som kraschar i vildmarken, om en ung kvinna som är vilse i ett urbant ödelandskap, och om en straffånge som ska bli den första människan på Mars. Regi: Tony Sebastian Ukpo. Releasedatum våren 2014.

Dessutom science fiction från 2014 som inte har med rymden att göra:

RoboCop Reboot med Joel Kinnaman

Godzilla Reboot av Gareth Edwards (regissören till Monsters)

Birdman Superhjältefilm med Michael Keaton

Dawn of the planet of the apes Uppföljaren till den utmärkta Rise of the planet of the apes.

X-men Days of future past Bryan Singer kommer tillbaka och förenar båda generationers skådespelare från tidigare filmer.

Man of Steel (2013) – Nolan frälser Superman

USA, 2013, manus: David S Goyer och Christopher Nolan, regi: Zack Snyder, producenter: Christopher Nolan, Charles Roven, Emma Thomas, Deborah Snyder

HENRY CAVILL som Superman i Man of steel

Handlingen.

Tillbaka till rötterna i denna reboot av Stålmannen, den första sedan Superman 1978. Detta är en fullfjädrad rymdopera, och vi får följa Kal-El från födseln på den dödsdömda planeten Krypton, där hans pappa Jor-El (Russell Crowe) kämpar desperat för att rädda sin ende son undan det dekadenta kryptonska samhället i allmänhet och den brutale general Zod i synnerhet. Kal skickas till Kansas, och efter några få scener från hans barndom i Smallville möter vi den vuxne Clark Kent (Henry Cavill). Han lever gömd men då och då utför han hjältedåd i det tysta. Journalisten Lois Lane (Amy Adams) kommer snart Clark på spåren, och det något omaka paret dras magnetiskt till varandra. Den blyge Clark ställs inför svåra val då han ska besluta sig för om han vill avslöja sin existens för världen eller inte. Av både sin biologiska far och sin adoptivpappa (Kevin Costner) har han fått inpräntat att han kommer att bli som en Messiasgestalt för Jordens människor. Men orkar en enda man med ett sådant ansvar, och vill människorna verkligen ha en ny Messias? Då Clark finner ett kryptonskt spaningsskepp och aktiverar det, orsakar han ofrivilligt en händelsekedja som snabbt reducerar hans val. Skeppet lockar nämligen till sig Clarks pappas mördare, general Zod, som raskt bestämmer sig för att erövra Jorden och återupprätta Krypton. Clark måste komma ut som frälsare inför människorna samtidigt som han försöker försvara dem mot sina egna, mycket mäktiga, kryptonska fränder.

Clark ombord på det kryptonska spaningsskeppet

Rymdskeppen!

Det är fullt krig på Krypton

Jag är glatt överraskad av filmens stora fokus på Krypton, dess rymdskepp och teknologi. En riktig rymdskeppsfest, där filmskaparna maxar designen utifrån förutsättningen att det är en utomjordisk och mycket förfinad civilisation som ska visas upp. Det finns inga räta linjer någonstans i skeppen, och linjerna är hämtade från naturen: såväl en skalbagges skal som en snäcka kan anas i kurvorna på spaningsskeppet som Clark hittar på Nordpolen. General Zods olika skepp är baserade på tretalet: de ”World Engines” (terraformerare) som släpps lös över Metropolis och Indiska Oceanen är tripoder, och liknar en sorts stora krabbor. Trots detta organiska formspråk gör de många rustningarna, vapnen och rymdskeppen Man of Steel till en betydligt mer ”teknologisk” vision av Stålmannen än vi sett i de tidigare filmerna, mer lik den tecknade serien.

Är vi i Kansas?

Pretentionerna?

Jor-Els ambitioner för sin son är lika enorma som de är motstridiga: å ena sidan vänder han sig emot Kryptons rigida predestinerade reproduktionssystem, där varje barn har ett förutbestämt öde. Hans son ska minsann få bestämma själv vad han vill göra. Men sedan satsar Jor-El ändå allt – sitt eget liv, sin sons liv, Kryptons samlade genetiska grundmaterial och hela kultur – på att Kal/Clark ska vilja axla Messiasmanteln på Jorden och frälsa oss människor ifrån ondo. Stackars Stålis har inte mycket val, när allt kommer omkring. Det är i spänningsfältet mellan Ödet och Clarks egen fria vilja som Man of Steel får sitt dramatiska bränsle. Kryptonierna framstår som absurt, operaaktigt pompösa, men filmen kommer liksom undan med det genom att Clark själv står så främmande inför det bombastiska drag som är hans utomjordiska arv.

ANTJE TRAUE som Faora-Ul

Specialeffekter och look;

Flygande best FTW

Jag retar mig lite på Henry Cavills nya, lätt utstående Hollywoodtänder. Är de en specialeffekt? Jag gillar däremot Krypton, med dess teknologi, vulkaner och fantasidjur. Högklassig produktionsdesign under ledning av Alex McDowell, art direction av Chris Farmer och kostym av James Acheson. Det är bl a Weta som står för animation. Krypton delar DNA med Asgård i Marvels Thor (2011). De svulstiga dräkterna med små huvuden påminner om rustningarna från Chronicles of Riddick (2004) eller figurer från Mass Effect, Halo och liknande spel. Det är så over the top, att det nästan blir skrattretande. Då vi kommer till Jorden bygger mycket av det visuella på Henry Cavills förmåga att projicera majestätiskt lugn (utan att det sömngångaraktigt) i kontrast med de våldsamma striderna med den kryptonska Faora-Ul. Slagsmålen som krossar hela städer är den explosion som behövs för att uppväga Supermans i övrigt så milda framtoning.

Ibland öser Zack Snyder på med effekterna att det nästan blir psykedeliskt, speciellt då Superman ger sig i kast med The World Engine. I sina sämsta stunder liknar det då en blandning mellan Matrix Revolutions och Transformers, och det kan väl ändå inte ha varit meningen?

MICHAEL SHANNON som General Zod

Luckor i manus,

Som drama fungerar den första halvan av filmen bäst: Lois Lanes detektivarbete för att finna Superman, Clarks minnen från barndomen och första möten med spöket av sin egen pappa. Även Zods ankomst till Jorden behåller det mänskliga perspektivet i storyn, och påminner på så vis en hel del om Independence Day. Men då väl titanerna börjar slåss drabbas Man of Steel av samma problem som Marvels The Avengers: hur kan vanliga, mänskliga karaktärer i filmen få något vettigt att pyssla med under tiden som gudar och halvgudar kastar varandra genom skyskraporna? I Avengers var det Black Widow och Captain America som kom bort medan Hulk slogs med kosmiska jätteormar. I Man of Steel famlar manusförfattarna David S Goyer och Christopher Nolan (som ju samarbetat tidigare om de tre Batmanfilmerna) desperat för att ge Lois Lane, Perry White och övriga dödliga en roll att spela. Att Superman är så gudalik gör honom förstås mycket svårare att skriva ett vettigt, dramatiskt manus kring, än låt oss säga Batman. Alltså får manusförfattarna ta till de trick de kan: en liten kryptonsk artefakt som bara MÅSTE pressas in i ett hål (egentligen motsvarande att trycka på en knapp) av flera olika rollfigurer, bara för den dramatiska effektens skull. Tidningschefen White (Laurence Fishburne) får hålla på en lång stund att rädda en av sina kolleger från att krossas under en skyskrapa, men det påverkar egentligen inte handlingen. Sammantaget känns inte storyn helt vattentät den sista halvtimmen, utan ganska spretig och vag. Kanske mest som ett nödvändigt ont, för att få visa så maffiga slagsmålsscener som möjligt…

RUSSELL CROWE som Jor-El

Domen:

Låt oss slå fast: det här är ingen ny Dark Knight, eller ens Batman Begins. Det är en lättviktigare film. Jag känner mig trots allt lättad, då jag inte är något fan av regissören Zack Snyder (300, Watchmen) och var rädd att nya Superman skulle bli endast yta utan substans. Men det verkar som om radarparet Nolan/Goyer (producent/manus) räddade Man of Steel och resultatet är en film som för det mesta lyckas balansera det operatiskt överdrivna med en mer mänsklig sida. Till det kommer att allt det utomjordiska är överraskande fantasifullt gestaltat. Henry Cavill gör en bra imitation av Christopher Reeve, och Amy Adams är utmärkt som den moderna Lois Lane. Trots att storyn blir lite krystad mot slutet känns aldrig de 2 timmarna och 25 minuterna långdragna. Här finns tillräckligt mycket av modernitet och originalitet för att ge denna klassiska superhjälte ett nytt liv som rymdopera på vita duken, något som Bryan Singers Superman Returns (2006) aldrig lyckades med. Förmodligen räcker det i flera år framöver.

Se även+

Superman och Superman II (där general Zod också är med)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

13 reboots inom science fiction som vi verkligen skulle vilja se

Atreyu och Lyckodraken Falcor

En Hollywoodtrend som inte visar några tecken på att mattas av är de ständiga rebootsen av kända filmvarumärken. Det är helt enkelt mer lönsamt att starta om en känd serie filmer än att introducera något helt nytt för publiken. Ibland blir det genialiskt bra, som 2005 då Christopher Nolan startade trenden med sin version av Batman. Ibland blir det hyfsat, som 2009 då JJ Abrams tog över Star Trek. Nu kommer snart en ny våg av omstartade klassiker, och först ut är Zack Snyders Man of Steel, som ärligt talat kan bli precis hur trist som helst om vi har lite otur. För det är inte alltid den allra bäst lämpade eller nydanande regissören som får rodret och chansen att sätta sin prägel på en älskad figur. Det kan lika gärna vara den som är tillgänglig för tillfället och har ett par färska pengasuccéer på sitt CV.  För varje Nolan går det tio Zack Snyders eller Paul WS Anderson.

För att hjälpa filmbolagen på traven så har Rymdfilm därför sammanställt  en lista med rebootbara klassiker med regissörer som skulle passa för uppdraget.

Dune rebootad av Joe Wright

Joe Wrights Atonement

Denna klassiker bland sci-fi-klassiker har aldrig filmats på ett sätt som anstår den. Av Jodorowskys Dune på 70-talet blev det bara ett sorts förspel till andra filmer (bland annat Alien). Av David Lynchs Dune (1984) blev det en hel del fantastisk scenografi men i övrigt en ganska styrsellös och uppblåst zeppelinare till film. De TV-serier som kommit senare förtjänar inte ens att nämnas. Nej, Frank Herberts mystiska, filosofiska och mycket bisarra storverk ruvar ännu i sin öken som en oslipad filmdiamant. Den regissör som griper sig an Dune måste ha förmågan att balansera på melodramens rand, vara bra på kostymfilm och förmå att skildra den mänskliga sidan mitt upp i allt det uppstyltade och pretentiösa. Joe Wright har både konstnärlig kostymfilmscredd (Försoning, Anna Karenina, Stolthet och fördom) och kan göra skruvad science fiction (den fantastiska Hanna från 2011). Wright har precis den flair som Dune behöver för att inte bli tråkig.

Guillermo del Toro

Den Oändliga Historien rebootad av Guillermo del Toro

En av alla tiders bästa barnböcker av Michael Ende blev en klassisk men rumphuggen äventyrsfilm på 80-talet. En hel generation barn grät floder då Atreyus häst sjönk i kärret. Men romanen är mycket mörkare och djupare än den gamla filmen gav sken av. Den innehåller moraliska dilemman, groteska demoner, hopplöshet, sorg, förtvivlan, despotism – och glädje och underfundig humor. Vem kunde vara bättre lämpad att gestalta detta oändliga myller på film än regissören som gett oss Pans Labyrint och Hellboy? Guillermo del Toro har i sina fantasyfilmer en visuell stil och en dramatisk ådra som skulle passa helt perfekt för källmaterialet.

Star Trek rebootad av Joss Whedon

Joss Whedon

Detta kommer tyvärr aldrig att hända, eftersom Whedon ju blivit boss för Marvelfilmerna hos Disney, vilket innebär att han kommer att ha fullt upp där de närmaste tio åren. Men vi vet allesammans att han vore som klippt och skuren för jobbet som Trekregissör.

Jag tror att han skulle göra en något intelligentare men betydligt mer camp version än JJ Abrams gjorde med Into Darkness. Om du vill veta hur den skulle bli, behöver du bara kolla på The Avengers och scenerna från det flygande hangarfartyget. Hela den biten av filmen är en enda lång Trek-pastisch.

Star Wars rebootad av Joss Whedon

Firefly: Besättningen ombord på Serenity

Den här är däremot faktiskt med på kartan. Lucasfilm har ju som bekant köpts upp av Disney, som också äger Marvel. Och är det någonting som Whedon är mer lämpad för än Star Trek så är det att regissera en reboot av Star Wars. Hans kortlivade men älskade rymdwestern Firefly (och uppföljaren Serenity) är ju en enda hyllning till George Lucas klassiker, fast i modern tappning. Vad är antihjälten Mal, annat än en mjukare variant av Han Solo? Jag skulle inte alls bli förvånad om någon av de många kommande Star Wars-filmerna faktiskt har Whedon bakom kameran, eller åtminstone i en producentroll. Det vore nog det bästa som kunde hända denna serie.

Star Wars rebootad av Catherine Hardwicke

Disney har ju gått ut med att det ska komma en Star Wars om året i framtiden, och att varannan film ska fokusera på en enskild karaktär. Så det kan bli fråga om många olika regissörer framöver. En som kunde modernisera denna grabbiga gamla rymdfilmsklenod är Catherine Hardwicke, regissören bakom den första Twilight och Red Riding Hood. Speciellt den senare sagofilmen är en riktig läckerbit visuellt. Hardwicke började sin bana som produktionsdesigner och gjorde bland annat designen till Vanilla Sky och skräckklassikern Brain Dead. Jag tänker mig att Hardwickes Star Wars skulle fokusera på Leia.

Black Swan

Alien rebootad av Darren Aronofsky

Jo, jag vet att det pågår en sorts Alien-reboot redan, i form av Prometheus. Men då Ridley Scott själv kallar den för en sidequel snarare än en prequel, så torde fältet vara fritt för någon att gripa sig an huvudfåran i berättelsen igen. Helst något som utspelas efter Alien 4 så att inte originalfilmernas kontinuitet behöver brytas. Alienuniversum behöver en regissör med ett poetiskt bildspråk och en känsla för det groteska. Aronofsky har med science fiction som The Fountain och Pi, och bisarra psykodramer som Black Swan och Requiem for a dream precis de kvaliteter som Alien behöver. Kanske kan vi ha Natalie Portman i rollen som Ripleys dotter?

Tigern Richard Parker i Ang Lees Life of Pi

Superman rebootad av Ang Lee

Vi backar bandet till 70-talets Supermanfilmer av Richard Donner: episk messiasmyt i skön kombo med kontorskomedi. I sommar kommer Zack Snyders Man of Steel, och även om Snyder säkert har många kvaliteter så är inte humor en av dem. Regissören Ang Lee, däremot, skulle kunna göra jobbet. Han har onekligen en känsla för de vida viddernas Americana (Brokeback Mountain), för episka stridsscener (Crouching Tiger, Hidden Dragon), serietidningsaction (Hulk) och det magiska (Berättelsen om Pi). Dessutom har han den glimt i ögat som Stålis behöver.

Sam Raimi

Resident Evil rebootad av Sam Raimi

Alla som följt Paul WS Andersons allt mer plastiga uppföljare till den (rätt hyfsade) första filmen i Resident Evil-serien förstår att det är hög tid för en reboot. Varför inte överlämna denna kronjuvel i zombiemonsterkronan till kungen av splatter, Sam Raimi? Han skulle kunna fortsätta blodbadet men införa lite själ och hjärta i konceptet, och mixa humor med skräck på sitt eget patenterade vis.

Liftarens guide till galaxen rebootad av Danny Boyle

Danny Boyle behöver förmodligen ingen presentation. Douglas Adams klassiker förtjänar en ny chans på vita duken efter den mehfest som var 2005 års filmatisering. Jag säger bara Trainspotting möter Sunshine.

Predator rebootad av Nicolas Winding Refn

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Här har vi ett original, Rovdjuret från 1987, som dröp av svett, rädsla och testosteron. Och ett antal uppföljare som bara dröp av ost och kackighet. Rovdjuret-serien behöver en ny hjälte som både är ultravåldsam och har hjärtat på rätta stället. Och en regissör som förstår sig på de djupaste avgrunderna i det manliga psyket.

Kort sagt: vi behöver bromanceparet Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Gosling får spela en brutal legosoldat som ändå är sårbar och som måste rädda kvinnor och barn från det slemma monstret.

Batman rebootad av Sam Mendes

Om vi vill fortsätta på Christopher Nolans inslagna väg, men fila ned de taggiga kanterna lite, varför inte anlita regissören bakom alla tiders mest framgångsrika Bondfilm, Skyfall? Tänk en tretimmars The Dark Knight Returns..

Ras och klass  var 70-talsämnen

Green Lantern rebootad av The Wires David Simon

DC har haft lite otur med sina filmversioner av superhjältar, om man bortser från Batman under Nolans ledning. Speciellt usel var Green Lantern (2011). Där skulle de behöva gå hela vägen tillbaka till Gröna Lyktans socialrealistiska och USA-liberala 70-tal för att hämta intressant stoff. 70-talet var tidsepoken då Gröna Lyktan och Gröna Pilen stod på de fattigas sida och serierna belyste ödet för samhällets olycksbarn.

Jag tänker mig att DC kan reboota med en TV-serie, precis som de redan gjort med Arrow.  Låt David Simon förlägga berättelsen till Baltimore. Vi vill helt enkelt ha The Wire i gröna tights.

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

Star Trek-TV-serie rebootad på Netflix av Bryan Singer och Ronald D Moore

Sist men inte minst: frågan vad som händer med TV-versionen av Star Trek nu när JJ Abrams hoppat av filmerna. Det är drygt tio år sedan en ny Trek-serie senast kom. Det har hunnit hända massor med science fiction och med TV-mediet sedan dess. Nu har tillräckligt mycket vatten flutit under broarna. Både tv-serien som berättarformat och rymdfilmen har idag en ny guldålder. För att åter ta Star Trek till våra vardagsrum så väljer jag ett team bestående av regissören Bryan Singer och producenten Ron D Moore. Singer är förstås mannen bakom bl a de första två filmerna om X-men, och vi vet att han vid ett tillfälle lämnat in ett förslag till Paramount på en helt ny Trek-tv-serie som aldrig blev av. Han vill alltså reboota Star Trek. För stadgans skull så får han ha sällskap av Moore, mannen som en gång i tiden rebootade Battlestar Galactica och som innan dess har jobbat med både Deep Space Nine, First Contact och Voyager. De får bygga på Singers originalidé som skildrar Federationen i en avlägsen framtid då allt börjat gå åt skogen.

Man of Steel goes Messias i ny trailer

Man of steel trailer

Äntligen får vi en riktig och innehållsrik trailer för Zack Snyders och Christopher Nolans kommande Stålmannen-remake, Man of Steel. I tidigare trailers har det mest varit vajande sädesfält och smäktande musik.

Men nu får vi många fler glimtar av vad som väntar på bio i sommar. De messianska övertonerna från 1970-talet verkar ännu mer uttalade den här gången. Det är frälsaren och övermannen Superman som skildras här, i bästa widescreen. Lite ståpälsvarning, eller?

Här är sånt som skymtar förbi:

• Krypton – inbördeskrig på Stålis hemplanet, och även Russell Crowe i Marlon Brandos gamla roll som Stålmannens pappa
• General Zod, filmens skurk, som slåss med stridsflygplan
• Lois Lane (Amy Adams) som gör ett reportage om den blivande Stålmannen, som gömmer sig för omvärlden
• Adoptivpappan (Kevin Costner) som håller tal till sin son, som undrar om de kan fortsätta låtsas att han är pappan? ”You are my son, Clark”
• Stålmannen själv (Henry Cavill) som, kors i taket, pratar och ler

Premiärdatum på bio för Star Trek, Pacific Rim, Elysium, The Host och fjorton andra filmer

Uppdaterad juli 2013.

Vi befinner oss i en gyllene tid för science fiction och fantasy på film. Även om inte allt som släpps är bra, förstås, så är det numera nördarna som sitter i registolen och filmerna görs för fansens skull. Vi har redan skrivit om vilka rymdäventyr vi har att vänta på bio i Massor av kommande rymdfilmer. Nu har SF också börjat spika datum för de svenska biopremiärerna. Jag har valt ut arton filmer. De flesta är tvättäkta rymdfilmer, men jag tog också med några filmer som helt enkelt är bra sci-fi, fantasy eller skräck. Vi ses på bio!

Oz The Great And Powerful

februari

• 22/2  Cloud Atlas – SCIENCE FICTION episk tretimmarsberättelse om många olika tidsepoker, av The Washowskis (Matrix)

mars

• 15/3 Oz The Great and Powerful – FANTASY Trollkarlen från Oz i nyversion av regissören Sam Raimi (Spiderman, Evil Dead). Med James Franco.
• 27/3 GI Joe 2 – SCIENCE FICTION med Channing Tatum, Bruce Willis, The Rock.
• 27/3 The Host – RYMDFILM om utomjordiska bodysnatchers och tjejen som kämpar emot. Av Stephanie Meyer

april

• 12/4 Olbivion – RYMDFILM Tom Cruise och Morgan Freeman i postapolayptiskt mysterium som åtminstone ser läckert ut
• 19/4 Warm Bodies – SKRÄCK Om den nya tidens zombie som vill bli mänsklig och skaffa flickvän
• 26/4 Iron man 3 – SCIENCE FICTION Med Robert Downey Jr som återvänder i sin paradroll

Star Trek Into Darkness

maj

• 10/5 Evil Dead – SKRÄCK Remake av Sam Raimis klassiker, verkar helt OK trots farhågorna man kunde ha
• 10/5 (nytt datum) Star Trek Into Darkness – RYMDFILM Äntligen, äntligen, äntligen kommer JJ Abrams’ uppföljare, med Benedict Cumberbatch.

juni

• 7/6 After Earth – RYMDFILM Med Jayden och Will Smith, regi M Night Shyamalan. Hjälp.
• 26/6 Man of Steel – RYMDFILM Stålmannen är tillbaka, regi Zack Snyder och producent Christopher Nolan.

Pacific Rim

juli

• 17/7 Pacific Rim – SCIENCE FICTION/RYMDFILM Guillermo del Toro släpper lös Lovecraftiska jättemonster som slåss mot jätterobotar.
• 26/7 The Wolverine – SCIENCE FICTION Hugh Jackman sjunger förhoppningsvis inte i den här.

augusti

• 9/8 Elysium – RYMDFILM Neil Blomkamps action med Jodie Foster och Matt Damon.

september

• 20/9 Riddick – RYMDFILM Action med Vin Diesel som sent omsider är uppföljare till Pitch Black

Elysium

oktober

• 8/10 Gravity – RYMDFILM Om astronauter som råkar ut för en olycka, med George Clooney. Regi: Alfonso Cuarón (Children of men)
  30/10 Thor The Dark World – RYMDFILM Mer Asgård i rymden

november

• 8/11 Ender’s Game – RYMDFILM Om rymdkrigsskolan för talangfulla ungdomar
• 20/11 Hunger Games 2 – SCIENCE FICTION Ungdomar som slåss på liv och död

december

• 13/12 Hobbit 2 – FANTASY Hoppas vi får se draken Smaug den här gången.

oklart om/när de kommer på svensk bio.

• Europa Report – RYMDFILM alienskräckis i den realistiska skolan med bl a Michael Nyqvist

Trailer för Man of Steel (2013) – Stålmannen, böljande sädesfält, Kevin Costner och elaka rymdskepp

Nu kommer trailers för vårens rymdfilmer i stort sett varje dag. (Star Trek Into Darkness, Oblivion, andra nya rymdfilmer) Bakom dagens adventslucka döljer sig inget mindre än nya Stålmannen i regi av Zack Snyder (Watchmen, 300) och producerad av Christopher Nolan (Batman). Äntligen får vi se en science fictiontrailer som inte har musiken från Inception (”bwaaaaaaaahhm”) utan ett riktigt vackert och – vågar jag skriva det – episkt körstycke. På det hela taget är den här smått poetiska trailern den mest stilfulla av dem vi hittills sett i vinter.

Det är lite av en lättnad, faktiskt, att Snyder/Nolan satsar på att behålla känslan av Storslaget Amerikanskt Drama som originalfilmen Superman från 1978 lyckades fånga. Ska det vara Superman, så ska det vara David Lean i tights. Och Henry Cavill (The Tudors) ser ut att kunna fylla dessa tights på ett superbt vis. Som skurk i filmen kommer vi inte att få se Lex Luthor, utan General Zod från Krypton (Michael Shannon), som vi känner igen från Superman II.

Biopremiär i juni 2013.

Regi: Zack Snyder

Manus: David S Goyer (Batmantrilogin, Blade, Dark City, Mission to Mars)

Producent: Christopher Nolan