Superman IV (1987) – stånk och stön på Månen

Storbritannien 1987, regi: Sidney J Furie, producent: Menahem Golan, manus: Lawrence Konner

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Handlingen.

Vid en hastig okulärbesiktning verkar den fjärde Stålmannenfilmen med Christopher Reeve som ett steg uppåt efter clownerierna i Superman III. Borta är Richard Pryor och istället får vi tillbaka Gene Hackmans Lex Luthor och Margot Kidders Lois Lane. Och Stålis ställs för en gångs skull mot en jämlike: den vansinnigt kraftfulle Nuclear Man. Det räcker dock att kolla på en liten stund för att inse att det här är den värsta sortens försök att krama ur några sista dollar ur denna en gång så stolta filmserie. En mängd sidohandlingar mixas ihop till en enda smet: Daily Planet säljs till en riskkapitalist. Lex Luthor rymmer. Lois Lane trillar ned från skyskrapor och är med i tågolyckor så att Superman kan rädda henne. Superman råkar säga ”stick och brinn” till en unge och får en identitetskris – och beslutar sig helt plötsligt för att förstöra alla kärnvapen på Jorden. Alltsammans kulminerar helt otippat i att Lex Luthor tillsammans med sin tonårige son (Jon Cryer) lyckas skapa supervarelsen Nuclear Man, som slåss med Superman på alla möjliga vis.

Pretentionerna?

Nej, snarare motsatsen till pretentioner: filmskaparna på lågbudgetbolaget Cannon väljer genomgående den billigaste möjliga lösningen som de tror att de kan komma undan med. Det finns ingenting i story, repliker, regi eller scenografi som på det minsta sätt utmanar vårt intellekt.

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Rymdscenerna!

Om vi ska vara lite generösa så är det kvantiativt många rymdscener i Superman IV.  Filmen inleds med att Superman räddar ett gäng ryska kosmonauter som krockat med en amerikansk satellit. Sedan flyger Superman ut i rymden med alla kärnvapen och kastar in dem i solen. Sedan slåss han mot Nuclear Man i rymden, och till slut fångar Superman Nuclear Man i en skyskrapehiss som han kastar hela vägen till Månen. Sedan följer en enormt töntig fight på Månen, notabel bland annat för det myckna dunsandet, stånkandet och stönandet där i lufttomheten. Att det saknas luft bekymrar inte heller de helt vanliga människor som kastas upp i rymden av Nuclear Man – de kan både prata och andas där uppe. Till sist flyger hela Månen iväg.

Världsbygge, design och specialeffekter;

Ökänd för hur Cannon Film gjorde allt för att spara in på pengar. Warner Bros satsade 36 miljoner dollar (jämfört med 55 miljoner för första filmen) men Cannon använde bara 17 miljoner av dem till själva inspelningen. Följden blev att de inte hade råd att filma i USA, utan diverse parkeringsplatser och bakgårdar i England fick duga som ersättning. Mest berömt är hur tågstationen i Milton Keynes med hjälp av en röd brandpost av plast fick vara stand-in för FN-skrapan i New York. Eller hur tunnelbanan i London maskeras till New Yorks tunnelbana med hjälp av några klistermärken. Allt i hela filmen är totalfejk, och det syns tydligt.

Tågstationen i Milton Keynes – med röd brandpost i bakgrunden

Luckor i manus,

• Nuclear Man skapas av en atombomb och ett hår från Superman (en ”genetisk matrix”) – men varelsen som kommer ut ur explosionen blir en blond man i guldlamé och väldigt långa kvinnonaglar. Som har helt andra krafter än Superman, och som blir kraftlös av solförmörkelse.
• Det går att prata och andas i rymden, och hår och caper fladdrar i fartvinden
• Då Månen åker ur sin bana skapas inga tidvattenvågor på Jorden
• Superman stoppar ett vulkanutbrott genom att stoppa ett klippblock i kratern, som en kork
• Inga av Lex Luthors scener hänger överhuvudtaget ihop: Hur kan han skapa Nuclear Man? Varför dyker han upp på en armébas?

Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Mest minnesvärda scen*

Du måste se den för att förstå hur dålig fightscenen på månen är:

Domen:

En film som aldrig borde ha gjorts. Producentbröderna Salkind gav upp efter floppen med Superman III och sålde av rättigheterna till engelska Cannon, som alltså producerade denna kalkonfilm. Det är svårt att sätta ord på de många sätt den är usel på. Vad tycker jag minst om? Är det hur karaktärsskådespelare tvingas förnedra sig med ytliga parodier på sina gamla paradroller? Är det hur all tillstymmelse till handling saknas, och egentligen bara består av ett antal random scener som skulle kunna komma från vilken av filmerna som helst? Är det för den billiga scenografins skull? För Nuclear Mans långa naglar? Aah, jag kan inte välja!

Se istället-

Utmärka Superman och storslagna Superman II.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Man of Steel (2013) – Nolan frälser Superman

USA, 2013, manus: David S Goyer och Christopher Nolan, regi: Zack Snyder, producenter: Christopher Nolan, Charles Roven, Emma Thomas, Deborah Snyder

HENRY CAVILL som Superman i Man of steel

Handlingen.

Tillbaka till rötterna i denna reboot av Stålmannen, den första sedan Superman 1978. Detta är en fullfjädrad rymdopera, och vi får följa Kal-El från födseln på den dödsdömda planeten Krypton, där hans pappa Jor-El (Russell Crowe) kämpar desperat för att rädda sin ende son undan det dekadenta kryptonska samhället i allmänhet och den brutale general Zod i synnerhet. Kal skickas till Kansas, och efter några få scener från hans barndom i Smallville möter vi den vuxne Clark Kent (Henry Cavill). Han lever gömd men då och då utför han hjältedåd i det tysta. Journalisten Lois Lane (Amy Adams) kommer snart Clark på spåren, och det något omaka paret dras magnetiskt till varandra. Den blyge Clark ställs inför svåra val då han ska besluta sig för om han vill avslöja sin existens för världen eller inte. Av både sin biologiska far och sin adoptivpappa (Kevin Costner) har han fått inpräntat att han kommer att bli som en Messiasgestalt för Jordens människor. Men orkar en enda man med ett sådant ansvar, och vill människorna verkligen ha en ny Messias? Då Clark finner ett kryptonskt spaningsskepp och aktiverar det, orsakar han ofrivilligt en händelsekedja som snabbt reducerar hans val. Skeppet lockar nämligen till sig Clarks pappas mördare, general Zod, som raskt bestämmer sig för att erövra Jorden och återupprätta Krypton. Clark måste komma ut som frälsare inför människorna samtidigt som han försöker försvara dem mot sina egna, mycket mäktiga, kryptonska fränder.

Clark ombord på det kryptonska spaningsskeppet

Rymdskeppen!

Det är fullt krig på Krypton

Jag är glatt överraskad av filmens stora fokus på Krypton, dess rymdskepp och teknologi. En riktig rymdskeppsfest, där filmskaparna maxar designen utifrån förutsättningen att det är en utomjordisk och mycket förfinad civilisation som ska visas upp. Det finns inga räta linjer någonstans i skeppen, och linjerna är hämtade från naturen: såväl en skalbagges skal som en snäcka kan anas i kurvorna på spaningsskeppet som Clark hittar på Nordpolen. General Zods olika skepp är baserade på tretalet: de ”World Engines” (terraformerare) som släpps lös över Metropolis och Indiska Oceanen är tripoder, och liknar en sorts stora krabbor. Trots detta organiska formspråk gör de många rustningarna, vapnen och rymdskeppen Man of Steel till en betydligt mer ”teknologisk” vision av Stålmannen än vi sett i de tidigare filmerna, mer lik den tecknade serien.

Är vi i Kansas?

Pretentionerna?

Jor-Els ambitioner för sin son är lika enorma som de är motstridiga: å ena sidan vänder han sig emot Kryptons rigida predestinerade reproduktionssystem, där varje barn har ett förutbestämt öde. Hans son ska minsann få bestämma själv vad han vill göra. Men sedan satsar Jor-El ändå allt – sitt eget liv, sin sons liv, Kryptons samlade genetiska grundmaterial och hela kultur – på att Kal/Clark ska vilja axla Messiasmanteln på Jorden och frälsa oss människor ifrån ondo. Stackars Stålis har inte mycket val, när allt kommer omkring. Det är i spänningsfältet mellan Ödet och Clarks egen fria vilja som Man of Steel får sitt dramatiska bränsle. Kryptonierna framstår som absurt, operaaktigt pompösa, men filmen kommer liksom undan med det genom att Clark själv står så främmande inför det bombastiska drag som är hans utomjordiska arv.

ANTJE TRAUE som Faora-Ul

Specialeffekter och look;

Flygande best FTW

Jag retar mig lite på Henry Cavills nya, lätt utstående Hollywoodtänder. Är de en specialeffekt? Jag gillar däremot Krypton, med dess teknologi, vulkaner och fantasidjur. Högklassig produktionsdesign under ledning av Alex McDowell, art direction av Chris Farmer och kostym av James Acheson. Det är bl a Weta som står för animation. Krypton delar DNA med Asgård i Marvels Thor (2011). De svulstiga dräkterna med små huvuden påminner om rustningarna från Chronicles of Riddick (2004) eller figurer från Mass Effect, Halo och liknande spel. Det är så over the top, att det nästan blir skrattretande. Då vi kommer till Jorden bygger mycket av det visuella på Henry Cavills förmåga att projicera majestätiskt lugn (utan att det sömngångaraktigt) i kontrast med de våldsamma striderna med den kryptonska Faora-Ul. Slagsmålen som krossar hela städer är den explosion som behövs för att uppväga Supermans i övrigt så milda framtoning.

Ibland öser Zack Snyder på med effekterna att det nästan blir psykedeliskt, speciellt då Superman ger sig i kast med The World Engine. I sina sämsta stunder liknar det då en blandning mellan Matrix Revolutions och Transformers, och det kan väl ändå inte ha varit meningen?

MICHAEL SHANNON som General Zod

Luckor i manus,

Som drama fungerar den första halvan av filmen bäst: Lois Lanes detektivarbete för att finna Superman, Clarks minnen från barndomen och första möten med spöket av sin egen pappa. Även Zods ankomst till Jorden behåller det mänskliga perspektivet i storyn, och påminner på så vis en hel del om Independence Day. Men då väl titanerna börjar slåss drabbas Man of Steel av samma problem som Marvels The Avengers: hur kan vanliga, mänskliga karaktärer i filmen få något vettigt att pyssla med under tiden som gudar och halvgudar kastar varandra genom skyskraporna? I Avengers var det Black Widow och Captain America som kom bort medan Hulk slogs med kosmiska jätteormar. I Man of Steel famlar manusförfattarna David S Goyer och Christopher Nolan (som ju samarbetat tidigare om de tre Batmanfilmerna) desperat för att ge Lois Lane, Perry White och övriga dödliga en roll att spela. Att Superman är så gudalik gör honom förstås mycket svårare att skriva ett vettigt, dramatiskt manus kring, än låt oss säga Batman. Alltså får manusförfattarna ta till de trick de kan: en liten kryptonsk artefakt som bara MÅSTE pressas in i ett hål (egentligen motsvarande att trycka på en knapp) av flera olika rollfigurer, bara för den dramatiska effektens skull. Tidningschefen White (Laurence Fishburne) får hålla på en lång stund att rädda en av sina kolleger från att krossas under en skyskrapa, men det påverkar egentligen inte handlingen. Sammantaget känns inte storyn helt vattentät den sista halvtimmen, utan ganska spretig och vag. Kanske mest som ett nödvändigt ont, för att få visa så maffiga slagsmålsscener som möjligt…

RUSSELL CROWE som Jor-El

Domen:

Låt oss slå fast: det här är ingen ny Dark Knight, eller ens Batman Begins. Det är en lättviktigare film. Jag känner mig trots allt lättad, då jag inte är något fan av regissören Zack Snyder (300, Watchmen) och var rädd att nya Superman skulle bli endast yta utan substans. Men det verkar som om radarparet Nolan/Goyer (producent/manus) räddade Man of Steel och resultatet är en film som för det mesta lyckas balansera det operatiskt överdrivna med en mer mänsklig sida. Till det kommer att allt det utomjordiska är överraskande fantasifullt gestaltat. Henry Cavill gör en bra imitation av Christopher Reeve, och Amy Adams är utmärkt som den moderna Lois Lane. Trots att storyn blir lite krystad mot slutet känns aldrig de 2 timmarna och 25 minuterna långdragna. Här finns tillräckligt mycket av modernitet och originalitet för att ge denna klassiska superhjälte ett nytt liv som rymdopera på vita duken, något som Bryan Singers Superman Returns (2006) aldrig lyckades med. Förmodligen räcker det i flera år framöver.

Se även+

Superman och Superman II (där general Zod också är med)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Superman III (1983) – dags för stora skämskudden

USA 1983, regi: Richard Lester, producent: Ilya Salkind

Richard Pryor får riktigt spela över i en fyllescen

Handlingen.

Slutstriden: Superman vs super computer – Dödens nätverkssladd

Superman utsätts för kryptonit och blir ond i den här tredje filmen med Christopher Reeve. Det är den tokrolige småfifflaren Gus (Richard Pryor) som tillverkar kryptoniten, på uppdrag av den storhetsvansinnige Wall Streetskurken Webster (Robert Vaughn) som både vill styra vädret och kontrollera världens alla oljereserver. Varför en superrik superskurk som Webster helt förlitar sig på den förvirrade Gus framgår inte riktigt. Tillsammans lyckas i alla fall de båda bovarna bygga en laserskjutande superdator som förvandlar förbipasserande till levande robotar. Slutstriden mellan Superman och superdatorn är oförglömlig, men kanske inte riktigt av de skäl som filmens regissör Richard Lester tänkt sig.

Rymdskeppet!

I första delen av filmen spelar vädersatelliten Vulcan (sic) en  roll. Webster använder Gus för att programmera om den så att den ska styra vädret för att förstöra världens hela kaffeskörd. I övrigt är det tyvärr helt rymdskeppsfritt i Superman III. I och för sig är det filmens minsta problem.

Pretentionerna?

Jag ser inget principiellt fel på idén som regissören Richard Lester och producenten Ilya Salkind har: att betona de lättsammare sidorna av seriefiguren Superman och göra en renodlad komedi. Det finns ju komediinslag  i Superman och Superman II som de kunde bygga vidare på. Men de lyckas på kuppen beröva världens största superhjälte den värdighet och mystik som Richard Donners filmer gett honom. Och de omger honom med ett antal pajasar, med en riktig pajasplan. Istället för en övermänniska blir Superman bara en tönt i långkalsonger. Ouch!

Superdatorn robotiserar en kvinna

Specialeffekter och look;

En alldaglig film jämfört med sina båda föregångare. Supermans flygscener är inte alls så väl utförda som i föregångarna, och känslan av bluescreen och kulisser är tyvärr påtaglig i de flesta effektscener. Finast är Websters crazypalats ovanpå en skyskrapa på Manhattan, med egen skidbacke.

Mest minnesvärda scen*

De små tablåer som riktigt ska visa hur ond Superman har blivit. Så vad gör han? Tar över världen som diktator? Stjäl och plundrar? Nej, han rätar upp det Lutande Tornet i Pisa. Och blåser ut den olympiska elden vid OS-invigningen. Bad Superman!

Onde Superman

Domen:

En film helt utan styrfart, på tok för ofokuserad för att ens kvala in som kultfilm. Det finns förstås ett antal kultiga scener: speciellt det som har med datorer att göra är så corny att man inte kan låta bli att skratta lite. Gus som från en vanlig dator kan styra hela New York eller superdatorn som skjuter laser och förvandlar människor till cyborger genom att snärja dem med sladdar. Men det är sådant som tidens tand gjort oavsiktligt roligt (vad tycks om den mixade metaforen?)

Allt det som filmskaparna avsåg skulle vara kul, själva komedin om du så vill, är dock oförlåtligt trist och tillkämpat. Stackars Richard Pryor är helt ute i det blå, och snubblar och stammar sig igenom spektaklet med ett uttryck av ständig panik i ansiktet. En plågsamt utdragen fyllescen där han super med en säkerhetsvakt och sedan hickandes hackar hela världen ger anledning att hämta stora skämskudden.

Superman själv, Christopher Reeve, gör nog så gott han kan med ett svagt manus. Reeve lyckas, trots storyns inneboende fånighet,  att gestalta den Onde Superman på ett fint sätt. Men i övrigt saknas all känsla av att något egentligen står på spel eller att huvudpersonernas öde är något att bry sig om. Inget kan rädda Superman III från videobutikens kalkonhylla, där den hör hemma.

Se istället-

Kolla gärna på Superman och Richard Donner Cut av Superman II. 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Superman II (1980) – På knä inför general Zod!

Christopher Reeve i Superman II

Handlingen.

I en direkt fortsättning på Richard Donners Superman från 1978 följer vi hur vår stålman (Christopher Reeve) försöker balansera kärleken till Lois Lane (Margot Kidder) med övermänskliga (pun intended) krav från sin döda pappa (Marlon Brando). Stålis bestämmer sig för att bli en vanlig, dödlig man för att kunna ägna sig helhjärtat åt sweet lovin’. Men just då han har givit upp sina superkrafter hotas Jorden av tre kryptonska skurkar under ledning av den storhetsvansinnige General Zod (Terence Stamp). De är lika starka som Superman och får USA:s president att knäböja och ge upp sin ”auktoritet över världen”. Ska Superman också tvingas ge sig?

Rymdskeppet!

Om du minns början av originalfilmen så spärrades Zod in av en domstol på Krypton. Han och de andra förvisades till en stor flygande rymdspegel som är en portal till ”fantomzonen”. Den kommer nära Jorden i Superman II och träffas av en missil. Väl fria behöver de inget rymdskepp, eftersom deras krafter låter dem flyga som de vill. Första stoppet på vägen till världsherravälde görs på månen, där en av Apollolandningarna som bäst pågår. Astronauterna blir de första att smaka på Zods vrede.

General Zod (Terence Stamp) börjar med att erövra månen

Pretentionerna?

Betydligt lättsammare än ettan, utan de värsta messianska övertonerna. Istället får vi se en mänskligare sida av Clark Kent/Kal El/Superman, som slits mellan plikten och kärleken.

Specialeffekter och look;

Nästan lika vacker som Superman (I), men bara nästan. På gott och ont är det är en film som lever mer på sin dialog snarare än andlöst hisnande science fictionmiljöer. Supermans palats på Nordpolen är vackert, men överanvänds en smula.

Luckor i manus,

General Zod är en genial filmskurk, men man får nog erkänna att de inte riktigt lyckas gestalta hur hotet från tre kryptonier kan få mänsklighetens samtliga regeringar att bara ge upp kampen och lägga sig platt. De går omkring och slår sönder några bilar, och sen är det klart. Terence Stamp har visserligen en enorm närvaro, men inte räcker hans isande blick till att erövra världen med?

Lex Luthor och Miss Teschmacher

Mest minnesvärda scen*

Lex Luthor (Gene Hackman) och Miss Teschmascher (Valerie Perrine) har inte en jättestor roll i Superman II, men de är klart roligast då de grälar medan de smyger omkring i Supermans hem på Nordpolen.

Domen:

En speciell film, på flera vis. En stor del av materialet filmade samtidigt som Superman (I) under 1977, och regisserades av den filmens regissör Richard Donner. Sedan bestämde sig filmbolaget för att de ville ha en mindre allvarlig ton till uppföljaren och anställde Richard Lester, som fick spela in resterande scener och klippa slutresultatet efter eget huvud. Lester gjorde en komedi. Att Donner fick sparken gjorde att bl a Gene Hackman och Marlon Brando inte spelade in fler scener, och Lester klippte därför bort dem helt och hållet. Resultatet blev omtvistat. Det skulle dröja ända till 2006 innan Richard Donner fick klippa sin version av berättelsen, med Brandos och Hackmans scener inkluderade. Den släpptes som The Richard Donner Cut, och är den version som jag recenserar här. Inte mer än rätt, då Donner stått för mer än 70% av scenerna. Det fina med att välja Donnerversionen är att den bildar en fin helhet med den första filmen. Superman (I) är den episka, storslagna halvan av berättelsen, och Superman II är lättsammare men samtidigt personligare. Och den innehåller massor av Marlon Brando! Många fans håller till och med den här filmen för den bästa superhjältefilmen någonsin, med The Dark Knight som tvåa. Jag vill inte gå så långt, eftersom jag gillar mörkret hos Batman bättre. Men The Richard Donner Cut är defintivt den mest underhållande seriefilmatiseringen någonsin. På så vis är den ett mästerverk.

Se även+

Se den tillsammans med Superman.
Och i den nya Man of Steel som kommer 2013 är det general Zod som är skurken igen.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter