Tomorrowland (2015) – världsbygge som går snett

USA 2015, manus, regi och producent: Brad Bird, tillsammans med bl a Damon Lindelof och Jeffery Chemov

Tomorrowland

Handlingen.

Varför verkade framtiden så mycket ljusare på 1950- och 60-talen? Har vi slutat tro på framtiden för att vi slutade vara upptäckare, eller slutade vi vara upptäckare för att framtiden verkar så dyster? En något krystad fråga som är i centrum för denna mysterie- och konspirationsfilm som utspelas parallellt i rymdålderns mest optimistiska 1964 och i vår preapokaylyptiskt pessimistiska nutid. Filmens omaka radarpar är forskaren och enstöringen Frank (George Clooney) och den unga rebellen Casey (Britt Robertson) som föses samman av ödet och den till synes evigt unga lilla flickan Athena (Raffey Cassidy). Den gemensamma nämnaren är den skinande framtidsstaden Tomorrowland, som kommer till en i visioner om man rör vid ett speciellt rockmärke. Är det en verklig plats, trots allt? De mordiska robotar som börjar jaga Frank och Casey gör i alla fall allt de kan för att hindra att någon tar sig dit.

Tomorrowland

Pretentionerna?

Ja, det finns något ganska uppskruvat och lite tillkämpat storslaget över filmen Tomorrowland, för att inte tala om själva staden Tomorrowland – ett nästan outhärdligt futuristiskt solskensdränkt ställe där alla har stjärnor i ögonen och vattenkammat hår. Ständigt på väg till en ljus morgondag eller till Mars, med bombastisk musik som brölar på i bakgrunden. Det hela är rätt märkligt som berättelse, och svårt att ta till sig om man inte vet något om bakgrunden till filmen. ”Tomorrowland” är alltså namnet på en av de klassiska attraktionerna i de amerikanska Disneynöjesparkerna, ursprungligen invigt av den futuristiskt besatte Walt Disney själv 1955. I företaget Disneys självbild har dessa 50- och 60-talsvisioner om ”morgondagens värld” varit en del av DNA alltsedan dess. Men tiderna förändras, och inte minst vår syn på framtiden. Den blåögda optimismen från femtio år sedan har ersatts av andra sorters mörkare framtidsvisioner, samtidigt som den teknologiska utvecklingen knappast stannat av utan accelererat. Helt enkelt kan man säga att tiden sprungit ifrån Disneys Tomorrowland. Och här försöker Damon Lindelof, Brad Bird och Disney själva att både förklara och fixa problemet. Det är komplicerat att beskriva så här i en bloggtext. Tyvärr är det inte lättare att greppa då man ser filmen.

Athena i Tomorrowland

Rymdskepp och världsbygge!

Jag uppskattar oftast en metanivå, och här har vi en hel film om ett världsbygge, bokstavligen, som gått snett. Tomorrowland är nämligen både en verklig plats och en fantasi. Ett hemligt, högteknologiskt utopiaexperiment som skapades av sin tids främsta forskare men som sedan långsamt förlorat sin vision och hamnat på dekis. Lite oklart i det längsta exakt hur det gick snett eller varför det spelar någon egentlig roll för den vanliga världen.

Det finns onekligen något verkligt lockande i filmens premiss med en skinande framtidsstad som går att nå på en sekund, bara du får rätt knapp att trycka på. Allra bäst gör sig staden på avstånd, innan Casey har funnit vägen dit. Det finns något verkligt magiskt över Tomorrowlands skyline som tornar upp sig bortom ett vajande vetefält – mycket medvetet en framtidsversion av Askungens slott, som ju är Disneykoncernens symbol. På närmare håll verkar staden inte riktigt lika underbar, kanske framför allt för att dess invånare är så stela och klichéartade. Men det är ändå svårt att inte ryckas med då Frank (som pojke 1964) flyger över staden med sin hemgjorda jetpack. Eller senare då Casey följer efter en ung astronaut på väg till raketuppskjutningen. Utforskningen av rymden tillmäts en stor betydelse i storyn. Om vi är på väg ut i rymden eller inte tas som ett mått på hur mycket framtidstro vi har. Caseys pappa är arbetslös NASA-ingenjör, och hon själv inleder filmen med att försöka stoppa nedmonteringen av rymdfärjans uppskjutningsramp. Rymden blir alltså det samma som framtidstro i Tomorrowland. Tyvärr lyckas Brad Bird aldrig riktigt få oss att känna varför. Detta trots att vi till och med får se en steampunkraket skjutas upp från själva Eiffeltornet i Paris.

Produktionsdesign;

Oklanderligt vacker, som man förväntar sig av en film av Brad Bird som dessutom är ett prestigeprojekt för Disney. Det smått stela och robotiska över allt som har med framtiden att göra gör dock att det är svårt att verkligen känna något för Tomorrowland. Detta trots att till och med robotar har känslor i denna film. Det är dock mer inbyggt i filmens story, än ett fel på själva produktionsdesignen.

Tomorrowland

Domen:

En av filmårets stora besvikelser. Brad Bird är vanligtvis en underbar regissör av barnfilm, med The Iron Giant, Ratatouille, The Incredibles och till och med en Mission Impossiblefilm under bältet. Damon Lindelof är onekligen ojämn, men ändå ett geni. Men i den här filmen får de verkligen inte till det. De första 30-40 minuterna bygger upp en fin stämning av mystik och förväntan, då Casey börjar få visioner av Tomorrowland och ger sig ut på jakt efter den mystiske Frank. Men från det ögonblick hon når fram till honom i hans fästningsliknande hus, börjar en oändlig expositionsparad som aldrig riktigt tar slut. Allt ska förklaras in i minsta detalj, i en oändligt komplicerad story om framtidsvisioner från de senaste 100 åren och hur sannolikheten för Jordens undergång ökar ju mer pessimistiska vi blir. Filmen växlar vilt mellan ganska våldsam action, långa, pratiga partier och ren slapstick.  Och när vi till slut återvänder till Tomorrowland är jag bara förvirrad och utmattad av den osannolikt krystade handlingen med sina många osammanhängande detaljer. Att Hugh Lauries hajpade storskurk visar sig vara märkligt menlös hjälper inte direkt till. Den sista halvtimmen är fylld av action och explosioner, men då har jag zoomat ut för länge sedan.

Se istället-

Brad Birds andra filmer (se ovan)

Glimt från Tomorrowland visar framtids-Narnia, retrofuturism och flygande bilar

Tomorrowland teaser trailer

Till sist börjar det dra ihop sig för en av science fictiongenrens bäst bevarade hemligheter: regissören Brad Birds nya film för Disney, kallad Tomorrowland. Den har varit i produktion i ett antal år, och i stort sett ingenting har läckt ut om storyn. Det enda vi vet är att platsen Tomorrowland i filmen är en utopisk framtidsstad med drag av Disneyland. Eller är det så att Disney planerar att på riktigt bygga Tomorrowland i en av sina nöjesparker då väl filmen kommit ut? Eller är filmens retrofuturism en hyllning till det amerikanska 1950-talets framtidsanda?

Inget av detta vore särskilt intressant att spekulera i om det inte vore för att Brad Bird är en sjujäkla regissör och manusförfattare. Han gjorde bland annat den fina Järnjätten (The Iron Giant) 1999 innan han började på Pixar, och bland annat regisserade Ratatouille. Och han har här den trippla auteurrollen av manusförfattare, regissör och producent. Jag har fullt förtroende för Bird.

Nu är alltså den första teasertrailern här, och den sätter en känsla snarare än avslöjar några detaljer. Huvudpersonen, en ung tjej, snubblar över en väg in i en parallell verklighet där en lysande stad tornar upp sig mot horisonten. George Clooney håller ett tal framför en massa TV-skärmar som visar apokalypsen. I den glänsande staden flyger bilar i strålande retrofuturism.

Känslan jag får är dels av ett framtids-Narnia, dit flickan kan komma genom att röra vid ett speciellt föremål. Det har förstås också drag av landet Oz, denna allra mest amerikanska av fantasyvärldar. George Clooney tycks spela en mentorstyp som på något vis vaktar vägen in i fantasilandet. Lite som Willy Wonka, eller varför inte gamle Walt Disney själv? En sista referens som dyker upp är den lysande staden som visar sig i visioner för unga människor i romanen Otherland av Tad Williams. Då handlar det om en datorsimulering. Ju mer jag spekulerar, desto mer förvirrad blir jag. I love it – what is it?

Filmen har premiär 2015 och har manus av Brad Bird, Jeff Jensen och Damon Lindelof. Regi Brad Bird. Producent: Brad Bird m fl.

Rymdfilmerna vi ser fram emot 2014

OBS! Detta inlägg är från november 2013 och inaktuellt. Här finns ett nytt inlägg: Kommande rymdfilmer för 2014/2015/2016

Snart börjar det bli dags att sammanfatta filmåret som gått, och som jag tidigare konstaterat är vi inne i en science fictionboom av sällan skådat mått. Bara i år har vi fått originalhistorier som Gravity, Oblivion, After Earth, Elysium, Europa Report, Pacific Rim och Ender’s Game. Och uppföljare som Star Trek Into Darkness och Man of steel. Det är bråda dagar för en rymdfilmsbloggare.

När vi blickar in i framtiden ser vi att rymdvinden fortsätter att blåsa, och vi vet redan nu att den kommer att nå orkanstyrka om två år, 2015, då Star Wars återkommer till vita duken tillsammans med mängder av uppföljarfilmer. Men även nästa år är fullt av rymdfilmer, och glädjande nog ser trenden ut att hålla i sig med helt nya berättelser som inte är uppföljare eller reboots. Rentav – vågar jag säga det- ser 2014 att bli ett lite mer seriöst rymdfilmsår än 2013. Kors i taket!

Här är ett urval av filmer som kommer på bio eller on demand under 2014:

Interstellar av Christopher Nolan

Christopher Nolans Interstellar

Det är inte någon vild gissning att det här kommer att bli nästa års mest omtalade sci-fi-film. Alla stjärnor står liksom i rätt position då mannen som skapade Inception, Memento, reboot-Batman och The Prestige ger sig ut i rymden för första gången.  Storyn bygger på verkliga vetenskapsteorier av den berömde fysikern Kip Thorne, om hur man skulle kunna färdas mellan stjärnorna med hjälp av maskhål i rymdtiden. Interstellar utspelas i ett dystopiskt framtidsscenario där mänskligheten tappat hoppet, men en liten grupp forskare genom maskhålet tror sig finna en utväg som kan ge oss en framtid. Manus av Jonathan Nolan och musik av Hans Zimmer. Filmfotograf är Hoyt van Hoytema, från Schweiz, eftersom Larry Pfister som brukar jobba med Nolan är upptagen med att göra sin egen rymdfilm Transcendence. van Hoytema är ju välkänd i Sverige för fotot till Låt den rätte komma in, Doktor Glas, Lasermannen, Tinker tailor soldier spy, Call Girl och Pistvakt. Matthew McConaughey och Anne Hathaway spelar huvudrollerna, med hjälp från Matt Damon, Casey Affleck, den store Michael Caine och John Lithgow. November 2014. Prepare to get your mind blown!  Trailer för Interstellar

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Framskjuten till 2015. The Washowskis är i farten igen, denna gång med en space opera med Channing Tatum som interplanetär krigare och Mila Kunis som den fattiga toalettstäderskan som utmanar Drottningen av Universum om tronen. Sean Bean spelar en ”Han Solo-karaktär” – vad nu det är. Kan bli precis hur knasigt och pinsamt som helst, men jag är ändå lite charmad på förhand. Tyckte mot alla odds ganska bra om Cloud Atlas.  Trailer Jupiter Ascending

Tomorrowland

Framskjuten till 2015. En smått mystisk film där allt vi vet om storyn är att den har  har med Disneys 1950-talsattraktion Tomorrowland att göra. Och vi vet att regissören Brad Bird (Iron Giant) har det här som sitt hjärteprojekt, vilket tillsammans med Disneytemat bådar för retrofuturism av högsta kvalitet. Manus och producent är Damon Lindelof och George Clooney och Hugh Laurie spelar huvudrollerna.

Guardians of the galaxy

Guardians of the galaxy

En ny storfilm från Marvel som är den första i deras nya ”kosmiska fas”. Det innebär att filmens tema är galaktiskt snarare än jordbundet och att större delen av handlingen utspelas  i rymden. Denna gång är det inte Avengers utan en något udda superhjältegrupp där en talande tvättbjörn och ett träd ingår. Med bland andra Zoe Saldana och Chris Pratt.

Young Ones

Young Ones 

Detta drama med bl a Nicholas Hoult (A single man, Jack the giant slayer),  Elle Fanning och Michael Shannon är eventuellt bara postapokalyptiskt och kan sakna rymdkoppling. Men det handlar om en pojke och hans robot, och jag får mycket starka Star Wars-vibbar av postern. Så det kändes naturligt att inkludera den på listan över filmer att hålla ögonen på.

Transcendence

Debutfilm från Wally Pfister, som annars gjort sig ett namn som filmfotografen bakom Christopher Nolans storfilmer. Men nu regisserar han sin egen storfilm, vilket krockade med Nolans inspelning av Interstellar (se ovan). Transcendene har ett posthumant tema om hur människor laddar upp sina medvetanden till ett nätverk och uppnår ”transcendens”. Men vad händer då datorer skapar ett överlägset medvetande, och vilka kan tänkas försöka dra nytta av det? Projektet har lockat idel storstjärnor med Johnny Depp, Rebecca Hall, Morgan Freeman, Cillian Murphy och Kate Mara i spetsen. Kommer med all säkerhet att vara en av årets snyggaste sci-fi-filmer.

Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of tomorrow stirrar stint

Edge of Tomorrow

Tom Cruise och Emily Blunt är två framtida supersoldater i denna brittisk/amerikanska filmversion av ett japanskt seriealbum (”All you need is kill”). Aliens kallade ”mimics” är i krig med människorna, och vi får se hur Cruises rollfigur fastnar i en tidsloop a la Groundhog day. Med tiden lär han sig utnyttja att han upplever samma sak gång på gång, för att organisera en avgörande attack på utomjordingarna. Regi: Doug Liman. Recension

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Last days on Mars

En thriller i Aliens anda med Liev Schreiber som astronaut. Vi följer en till synes dödsdömd expedition till Mars där en besättningsman får med sig något in från det okända. Vi vet ju hur det brukar sluta? Med body horror galore!

Denna film har haft premiär utomlands, men oklart med distribution i Sverige. Recension

Monsters Dark Continent – soldat stirrar stint

Monsters Dark continent

En av senare års mest uppmärksammade och inflytelserika rymdfilmer var 2010 års Monsters av Gareth Edwards, ett lågmält och poetiskt indiedrama om livet på gränsen till en utomjordisk invasion. Filmens regissör säkrade ett toppuppdrag i Hollywood (att reboota Godzilla, vilket också sker under 2014) men nu är även en fortsättning på Monsters på G, i regi av Tom Green. Förvänta er mer mystik och dunkla hot, i något mer lyxig förpackning än första gången. Kan bli riktigt intressant. Trailer Monsters Dark Continent

Scarlett Johansson i Under the skin stirrar stint

Under the skin

Den här filmen fick mycket uppmärksamhet på filmfestivalerna i somras, där den delade kritikerna i ett för- och ett emotläger. Det är helt klart en monsterfilm med konstambitioner, vilket får mig att gilla den på förhand. Men vissa anser att den inte håller hela vägen. Scarlett Johansson spelar en alien som samlar in mat till sina gelikar genom att resa genom Skottland och ragga upp karlar som hon dödar. Recension

Absolutely Anything

Monty Pythons Absolutely Anything

Den första Monty Pythonfilmen på många, många år, ja faktiskt den första med de flesta av gänget samlade sedan Meaning of life: Terry Jones, John Cleese, Michael Palin och Terry Gilliam. Saknas gör Eric Idle (som inte ville vara med) och Graham Chapman (som är död).  Dessutom med Benedict Cumberbatch och Robin Williams. Enligt uppgift är filmen en sci-fi-fars om en lärares äventyr då utomjordingar förlänar honom magiska krafter, som tillåter honom att göra absolutely anything. Regi Terry Jones.

Transformers 4

Av Michael Bay. Fler leksaksrobotar som slåss, denna gång har de i alla fall gett den irriterande unga killen sparken och har Mark Wahlberg i huvudrollen. Recension

Space Station 76

En komedi av Jack Plotnick med Patrick Wilson och Liv Tyler. En alternativ framtidsberättelse om livet på en rymdstation som är som hämtad från en värld där framtiden ser ut som 1970-talets rymdserier som Månbas Alpha och Battlestar Galactica. Recension

51 degrees

Brittisk indiefilm om en kille som lyckas förutse att världen kommer att gå under på grund av ett asteroidnedslag, inom tre veckor. Men det finns en hemlig rymdstation som rymmer 2000 personer, och vår huvudperson får en biljett dit i utbyte mot att han dokumenterar de sista dagarna på Jorden. En film som varit under produktion i flera år, men som möjligen har släppts online i väntan på distribution. All produktionsinfo finns i alla fall på 51degreesfilm.com

Home

En animerad buddyfilm om utomjordingar, från Dreamworks Animation. Hösten 2014.

After the world ended

En ”post-post-apcalypse” sci-fi-story om bland andra en astronaut som kraschar i vildmarken, om en ung kvinna som är vilse i ett urbant ödelandskap, och om en straffånge som ska bli den första människan på Mars. Regi: Tony Sebastian Ukpo. Releasedatum våren 2014.

Dessutom science fiction från 2014 som inte har med rymden att göra:

RoboCop Reboot med Joel Kinnaman

Godzilla Reboot av Gareth Edwards (regissören till Monsters)

Birdman Superhjältefilm med Michael Keaton

Dawn of the planet of the apes Uppföljaren till den utmärkta Rise of the planet of the apes.

X-men Days of future past Bryan Singer kommer tillbaka och förenar båda generationers skådespelare från tidigare filmer.

9 punkter som Star Trek bör förändra efter JJ Abrams

Besättningen från den rebootade filmserien Star Trek

(Innehåller milda spoilers för de två senaste Trekfilmerna.)
Nu när vi hunnit smälta Star Trek Into Darkness, och medan regissören JJ Abrams som bäst förebereder sig för att ta över Stjärnornas krig på Disney, är det dags för Star Trek att blicka framåt.  Man ska inte underskatta betydelsen som Abrams & Co haft för Star Trek. Då de tog över var franchisen i stort sett död för en bredare publik. Det hade inte gått någon framgångsrik tv-serie på nästan tio år, och den senaste bra filmen (First Contact 1996) var bara ett avlägset minne. I och med rebooten med Star Trek 2009 gjöts nytt liv i denna ärevördiga science fiction-institution. En ny generation vet plötsligt vilka Kirk och Spock är, och bryr sig om hur det går för dem. Vi fick två filmer med Abrams innan han hoppade av. Now what? Kommer Abrams’ homeboys (Damon Lindelof, Bryan Burk, Alex Kurtzman och Robert Orci) att stanna kvar på Trekskutan eller segla vidare med Star Wars? Förhoppningsvis blir det ingen total reboot igen.

Det finns mycket i de två senaste filmerna som är tillräckligt bra för att spara inför framtiden. Att börja om med nya skådespelare, precis då Chris Pine och Zachary Quinto hunnit arbeta in sina roller, verkar onödigt. Faktiskt tycker jag att de moderna Kirk och Spock är klockrena. Samma sak med produktionsdesignen – if it ain’t broken, don’t fix it. Men nu när Paramount ändå behöver välja en ny regissör kanske vi kan våga hoppas på lite nytänkande också? För gudarna ska veta att det kan behövas. Rymdfilm har lagt pannan i djupa veck och listar de viktigaste förändringarna som vi tycker att JJ Abrams efterträdare borde vinnlägga sig om då hen tar över ansvaret för Star Trek. Vi börjar på nionde platsen och räknar ned till det viktigaste:

9. Undvik klingonerna tills ni verkligen har en bra berättelse

Den här punkten tror jag att Abrams och hans vänner redan har fattat. Klingonerna må vara Star Treks allra mest älskade fiender, som har varit huvudantagonister i fem långfilmer redan. De är kult. Men det gör dem också nästan omöjliga att berätta några nya historier om, eftersom de lätt hamnar i parodins utmarker. För var det något som 80- och 90-talens klingoner inte var, så var det hotfulla. Snarare corny. De har numera också tappat den kalla kriget-vibe som gjorde dem till effektiva stand ins för ryssarna på 60-talet. Låt dem finnas kvar i periferin i framtiden, men visa inte mer av Kronos än vad vi fick se i Into Darkness. Spara dem till den dag det finns ett manus där deras krigar/hederskultur verkligen fyller en funktion

8. Ge oss fler huvudpersoner

Det var smart gjort att reboota originalbesättningen och ge oss yngre versioner av Kirk, Spock, Scotty, Chekov, Sulu och Uhura. Att arbeta in nya varumärken är tusen gånger svårare än att bygga på det som folk redan känner igen. Och hellre den riktige Spock än ytterligare ett anonymt derivat av originalkonceptet. Ska någon köra en beam me up, varför inte låta Scotty göra det, liksom? Men nu har man etablerat de nygamla karaktärerna i ett par filmer och en ny publik har vant sig vid Spocks formaliteter och Dr McCoys larviga metaforer. Hög tid att låta ett par helt nya fasta karaktärer arbeta sig in i Enterprises besättning. Vidga persongalleriet lite. Och kanske skippa någon av de anonymare kärnkaraktärerna, om de inte ger så många chanser till intressant karaktärsutveckling.

Besättningen från USS Voyager (1995-2000)

7. Flyg mot okända horisonter

Det säger sig egentligen självt: To boldly go, where no one has gone before. Bara gör’t! Visa oss landskap och rymdvarelser vi faktiskt aldrig sett förut. Det var själva kärnan i originalets tv-serie, i 80-talets Next Generation och i 90-talets Voyager. Och vi fick ett fint litet smakprov med den röda planeten Nibiru i början av Into Darkness. Mer mystiska miljöer, och mindre romulaner, tack.

6. Introducera helt nya element i berättelsen

De är inte dumma, Lindelöf, Orci och Kurtzman. Genom att förlägga det rebootade universumet i en alternativ tidslinje kan de låta huvudpersonerna vara med om varianter på gamla berättelsetrådar. Men det kan lätt gå till överdrift, vilket skulle bevisas i Into Darkness. Khan är förstås den mest berömde skurken inom Star Trek, men behövde vi verkligen få se Spocks/Kirks död bildruta-för-bildruta och få höra Spock skrika Khaaaaaan? Vi vill inte att Trek ska bli en parodi på sig självt. Det finns mängder av hungriga manusförfattare som säkert kan komma med input om inspirationen tryter. Det är också viktigt att inte fastna i den höga insatsfällan, där Jorden riskerar att gå under varje kvart för att status quo i gruppen med huvudpersoner måste bevaras till varje pris. Om vi som publik känner oss osäkra på vem i ensemblen som ska överleva, behöver vi inte världsomfattande katastrofer för att hålla spänningen vid liv.

5. Var inte för vördnadsfull mot fansen

Trekkers är otacksamma jävlar, besatta av detaljer, krävande, lättstötta och konservativa. Efter rebooten svämmade kommentarsfälten över av förståsigpåare som alla visste exakt hur man borde ha räddat Star Trek istället. Men om vi ska vara ärliga, behöver Paramount inte vara särskilt oroliga för att pröva fansens tålamod för mycket. Det är knappast som om trekkers skulle låta bli att på bio om oavsett hur utflippad en ny trekfilm är. Nej, det är mainstreampubliken som måste övertygas, för det är de som står för de stora intäkterna. Fansen klarar sig.

Besättningen från originalserien, på gamla dar

4. Bring Shatner back!

Om ni kunde ha med Leonard Nimoy i två filmer är det inte mer än rätt att ha en scen där unge Kirk får träffa gamle Kirk. Han förtjänar det, den gamle uven.

3. Kom loss från 1960-talets normer om kön, ras och sexuell läggning

En gång i tiden var Trek cutting edge. Den första kyssen mellan en svart kvinna och en vit man på tv var mellan Uhura och Kirk. På 60-talet var den rasblandade besättningen smått revolutionerande, och Gene Roddenberrys vision av människans utopiska framtid gjorde ett evigt avtryck i vår populärkulturella historia. Under 80- och 90-talen fortsatte de efterföljande serierna att flytta gränserna för vad det ”mänskliga” är, och ifrågasatte om man ens behöver vara en organisk varelse för att ha rättigheter. I Voyager var de kvinnliga karaktärerna de starka och intressanta, och seriens tre bästa figurer var en stenhård kvinna, en cyborg och ett fjolligt hologram. Sedan kom rebooten och plötsligt var vi tillbaka i 60-talets könsroller igen. Den enda kvinnan är åter Uhura, och hennes story utgörs av hennes roll som flickvän till Spock. Det är männen som utför alla hjältedåd medan de få kvinnorna får posera i underkläderna och skrika. Nej, allt var inte bättre i framtiden på 60-talet. Kom in i samtiden och ge oss tillbaka de starka kvinnorna, de oss etnicitetsdilemman för 10-talet och ge oss äntligen en karaktär som bryter mot sexualitets-eller könsidentitetsnormen. Om vi inte kan ha Star Trek för att lättsamt filosofera om livets stora frågor blir det i längden ganska meningslöst.

Tyvärr visas tjejer numera bara upp i underkläderna

2.  The Borg

Det är synd och skam om dessa skrämmande och fascinerande skurkar från TNG inte också får en modernisering. De gör sig dessutom mycket bra på vita duken, och kan sätta igång många intressanta sidoberättelser om individualitet och det kollektivas bästa.

1. Ta tillbaka Star Trek till tv-formatet

Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att det är dags: det är inte en ny film vi behöver utan en ordentlig dramaserie med 45 minutersavsnitt. Kör the five year mission som nämns i Into Darkness. Gör det med den moderna tv-seriens rappa berättande och episka anslag. Gör det ihop med HBO, och ta in de bästa tv-författarna i branschen. Vi vill inte ha en tvåtimmarsfilm. Vi vill ha 172 avsnitt och sju säsonger.

Star Trek Into Darkness (2013) – djärvt genom mörkret

USA, 2013. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, Damon Lindelöf, producenter: ovanstående samt Bryan Burk

Spock får det hett om sina spetsiga öron

Handlingen.

Denna recension av Star Trek Into Darkness är för dig som tänker se filmen, och därför vill jag inte avslöja för mycket. Jag tar i alla fall ta upp något av det som syns i trailern, så om du hållit dig undan från t o m den så bör du nog vänta tills du hunnit se filmen.

Mörka moln tornar upp sig i den andra filmen i den nya tidslinje som inleddes med Star Trek (2009). Det börjar i ljus ton med ett uppdrag på en primitiv planet, men vägen till framgång som tycks bred och rak, skyms plötsligt av rök och dunster. Innan Kirk har hunnit fatta vad som hänt har han brutit mot sina order, utsatt besättningen för fara, svikits av sin bäste vän och till synes förstört sin egen karriär. Solen går också i moln för den idealistiska Federationen, som utsätts för en dödlig attack från en av sina egna officerare, John Harrison (Benedict Cumberbatch). Vad som sedan rullar igång är en välsnickrad historia, lika delar konspirationsthriller, action och moraldrama. Kirk tvingas inse vilken fara han utsätter sig själv och andra för genom att ställa sig vid sidan om regelverket. Spock kommer ut med vad han egentligen känner. Och själva Federationen står inför ett avgörande ögonblick i sin utveckling, där ett av de möjliga händelseförloppen utgör en verkligt mörk framtid. Som i alla bra thrillers finns det falska spår och dubbla bottnar.

Det märks att teamet bakom filmen har större självförtroende att sätta sin egen prägel på Star Trek-universum denna gång, och det ges många antydningar om vad kommande filmer kan  handla om. Till skillnad från mycket annan science fiction (speciellt inom Star Trek) så finns det ingen resetknapp i slutet av Into Darkness. Det är inte status quo som ska upprätthållas. Såväl huvudpersonerna som världen de lever i förändras för gott av det de är med om.

Enterprise får ta emot en hel del stryk

Rymdskeppet!

Tempot i klippningarna så snabba att vi inte får se så många av de klassiska, långsamma och smekande kameraåkningarna över rymdskeppskroven. Nej, skeppen vrålar iväg i warpfart (med en  snygg ny avgaseffekt) och warptunneln är ett psykedeliskt blurr, och sen attackeras de i warpfart och kraschar ut i vanlig rymd igen. Direkt över till eldstrid som sliter stora bitar av skeppet i stycken. Så där håller det på. Rymdskeppen är i ständig rörelse, halvdolda bakom vattenånga, elddunster och nebulosadimma. Rymden är, trots filmens namn, inte mörk i Into Darkness. Den glittrar i regnbågens alla färger.

En lite skakig bild av en klingonsk Bird of Prey

USS Enterprise behåller design och look från förra filmen. Det mystiska skeppet The Dreadnought som skymtat i trailern är  en större och ondare version av Enterprise, och det blir flera maffiga stridsscener mellan de båda. Största pulshöjaren är dock att vi får se ett antal klingonska Bird of Prey, då Kirk, Uhura och Spock letar efter Harrison. Det är inte utan att man hoppas på fler strider mellan Klingon och Federationen, för att få se mer av dessa hotfulla farkoster.

Uhura har en större roll i den här filmen, om än främst som kärlekspartner till Spock

Pretentionerna?

Vi känner igen de sidoberättelser som dyker upp i Into Darkness. Federationens identitet som fredsbevarande kontra aggressiv hittade vi i Wrath of Khan. Storyn om att lyda order till varje pris var fokus för Insurrection. Kirks förmåga att hamna i klistret för sin bångstyrighets skull har varit ett återkommande tema under 50 år. Den arga, ensamma mannen med ett jättestort skepp och en brittisk accent har vi också sett förut, som i den med rätta så hatade Nemesis. Alla ingredienser är alltså inlånade från tidigare inkarnationer av storyn, men det var länge sedan de faktiskt användes så målmedvetet och tonsäkert som här. Abrams refererar till, snarare än kopierar, det som kommit förut. Vissa scener lånar han i och för sig rakt av, men med lite god vilja kan det vara motiverat genom att vi är i en alternativ tidslinje. Inte sedan 1982 års Wrath of Khan har vänskapen mellan Kirk och Spock satts på sådana prov som här. Inte sedan 1991s års The Undiscovered Country har Kirk varit i en sådan här knipa. Det räcker ganska långt.

Pike ger Kirk de faderliga råd han aldrig har fått förut

Specialeffekter och look;

De har tagit det åt ett avgjort skitigare och trasigare håll den här gången. Omgivningarna exploderar, löses upp, blir till skrot och ruiner. Detta i kombination med de världskända abramitiska ”lens flares” och den tjocka nebulosadimman i rymden gör Into Darkness till en suggestiv film med en speciell ambience. Kanske som en sentida arvtagare till Empire strikes back?

Det är inga grottor av papier maché så långt som ögat kan nå. Däremot är det gott om riktigt stora scener och hollywoodska money shots: mötet mellan Enterprise och The Dreadnought, Spock i en flod av lava, Enterprise som stiger ur havet inför hänförda infödingar, Kirk och en kollega flyger i rymddräkter mellan skeppen, de klingonska ruinerna.. Det som Into Darkness saknar i originalitet, tar den igen på visuell fantasi.

Luckor i manus,

Jag ska ju inte spoila, men man kan ju fundera på effekterna av att Kirk låter Harrison leva i mitten av filmen. Och vad är egentligen en handhållen transwarp beaming device? Bortsett från det är det ett starkare manus än i föregående film, med större driv framåt i berättelsen.

Mest minnesvärda scen*

Mest spännande är bordandet av The Dreadnought, då Scotty måste öppna luftslussen i exakt rätt ögonblick. Mest känslosamma är scenerna mellan kapten Pike och Kirk.

Benedict Cumberbatch är verkligen bister

Domen:

Varför är Star Trek fortfarande älskat efter 50 år? Många skulle nog svara för att det brukade ha en filosofisk sida, och diskutera de stora frågorna om mänsklighet, ras och moral mot en färgstark framtidsbakgrund som i grunden var optimistisk. Men 60-talets TV-serie var också tjejer i korta kjolar, William Shatners hoppsparkar och en strid ström av knytnävsslagsmål med olika aliens. Trek har alltid haft båda sidor.

En kritik som ibland framförs mot JJ Abrams är att han spelar de säkra Hollywoodkorten. Och visst, idag kan man säga att Star Trek har ett underskott på De Stora Frågorna, och att det hade varit uppfriskande att i 10-talets version se bättre balans mellan könen, ett enda brott mot heteronormen eller något annat som skulle utmana dagens trots allt ganska progressiva sci-fi-publik. Inte heller i Into Darkness tar Abrams den chansen. Vi besparas också det lätt predikande tonfallet som kännetecknade TV-serien och filmerna med The Next Generation.

Chris Pine gör en mognare insats den här gången

Istället bygger Abrams tydligt vidare på den andra aspekten av Trek: känslan av äventyr, upptäckarglädje och jävlar anamma från 60-talets TV-original. Vissheten om att i framtiden kommer allt att vara möjligt för den djärve. JJ gör det med en stor stilkänsla och med gott om blinkningar bakåt i historien för den som följt Trek i 20, 30 eller 40 år. Och han utnyttjar varje cent av sin budget på 185 miljoner dollar på bästa vis.

Som jag skrev i recensionen av 2009 års Star Trek var det långt ifrån någon självklarhet att Trek alls skulle gå att reboota för en bred publik. Det kunde lika gärna ha blivit pannkaka av alltsammans, och en lång dödsmarsch mot irrelevansen. Vi kunde ha fått Michael Bay. Jag blir därför glad av Into Darkness. Dels för att det är en spännande, kul och vacker film, med större djup än den förra, som utvecklar berättelsen. Dels för att Abrams med sin kompetenta och (faktiskt) kärleksfulla renovering lämnar Enterprise (och går till Star Wars) i ett helt gott läge för kommande äventyr. Star Trek har inte varit i bättre skick på 25 år.

Klingon Bird of Prey från Star Trek Into Darkness

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek (2009) – filmen som räddade rymdoperan

USA, 2009. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, producenter: JJ Abrams, Damon Lindelöf, Bryan Burk

Kirk mot Spock

Bakgrunden…

Låt oss börja den här recensionen med att klara av en sak direkt. Det finns Trekfans som anklagar JJ Abrams för att ha förstört det fina gamla Star Trek. I mitt tycke visar en sådan inställning att man inte har förstått vilken prekär situation Star Trek befann sig i under 00-talet. Senaste biosuccén var från 1996, och allt som släppts efter det hade mer eller mindre floppat. Endast en mycket geekig (och till åren kommen) fanskara brydde sig längre om Star Trek.

Paramount behövde helt enkelt ta till drastiska åtgärder för att rädda sitt läckande sci-fi-flaggskepp och få andra än trekkers att börja bry sig. De började med att byta ut de producenter som rattat Star Trek sedan 1980-talet. Uppdraget att göra Star Treks första reboot på över 40 år gick till ett gäng bestående av JJ Abrams, Damon Lindelof, Roberto Orci, Alex Kurtzman och Bryan Burk. De var vid den här tiden mest kända för att ha skapat TV-fenomenet Lost tillsammans, och många var skeptiska till hur de skulle hantera den gamla rymdklenoden.

Bryggan på USS Enterprise

Handlingen.

Federationen är en civiliserad sammanslutning av planeter och Starfleet dess fredliga armada. Vi följer två unga män med olika kynne och bakgrund, i lagom ödesmättad rymdoperastil. Jim Kirk (Chris Pine, som gör sin bästa William Shatnerimitation) är rebellen från Jorden, som super och slåss och inte kan ta ansvar. Han grubblar över sin pappas (Chris Hemsworth) hjältemodiga död medan denne ensam försvarade rymdskeppet USS Kelvin mot ett mystiskt jätteskepp. Spock (Zachary Quinto) växer upp på på Vulcan i en genomlogisk kultur, men smälter aldrig riktigt in eftersom hans mamma (Winona Ryder) är människa. Både Kirk och Spock är outsiders i sina respektive miljöer, så olika som två personer kan vara.

Men ödet för dem samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

Rymdskeppen!

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Oavsett om man faller för själva storyn så satte  Star Trek  onekligen en ny standard för hur bra datorgenererade rymdskepp på film kan se ut.  Allt på Enterprise och de andra skeppen, från den detaljerade ytan på skroven till den fysiska spaken som startar warpdriften, har en oerhört hög finish.

USS Enterprise har fått behålla allt väsentligt i sin layout men har fått upphottade kurvor för att öka farten och fläkten. Filmens designers fick  i uppdrag att formge den nya Enterprise ”som en hotrod”.  Allt som saknas är några målade flames. Storleken på skeppet ökades också, till ungefär 700 meters längd. Insidan av Enterprise har faktiskt aldrig sett bättre ut. Allt glittrar, glänser och är ljust och tjusigt. Det är en sorts retro-futurism som refererar till det bästa från 1960-talets TV-serie men uppdaterar det och får det att se dyrt och funktionsdugligt ut. En kul detalj är att  stora bryggerihallen på Budweiser användes som inspelningsplats för Enterprises maskinrum, och det industriella rummet  ger en extra påtaglighet till rymdskeppsmiljön.

Narada över Vulcan

Filmens andra viktiga rymdskepp är en helt ny bekantskap: det romulanska gruvskeppet Narada som reser i tiden och har ett vapen ombord som kan skapa svarta hål som slukar hela planeter. Naradas aggressiva design är som ren poesi – ett kluster av vassa spetsar i svart glas, som färdas fram i blixtar och rök.

Tyvärr matchas inte det storslagna yttre med dess dunkla och röriga insida. Skeppets domedagsvapen är en kedja med en borr som hissas ned över en planet och skär ett hål till planetens kärna. Sedan släpps en kapsel med ”röd materia” ned i hålet och skapar en singularitet som slukar allt i sin väg.

Andra skepp som spelar en roll i filmen är den tidigare modellen USS Kelvin (Kirk Seniors skepp) och Jellyfish, som är ett avancerat forskningsskepp från Vulcan som bär gamle Spock tillbaka i tiden.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Pretentionerna?

Om man inte är insatt i Star Treks speciella värld kan det vara svårt att förstå varför det är så mycket prat om tidsparadoxer och parallella universa i denna reboot. Enklast är att beskriva det som de nya filmskaparnas sätt att göra Star Trek tillgängligt för en ny publik utan att stöta sig allt för mycket med de gamla kalenderbitarna. Alla fiktiva världar har en inre logik som inte får brytas hur som helst, och till skillnad från James Bond som spelats av massor av olika skådisar genom åren så har James T Kirk alltid spelats av William Shatner. Under 1980- och 90-talen skapades istället nya besättningar som gjorde ungefär samma sak men som var lite mer urvattnade, och för varje generation lite mindre angelägna för andra än de trognaste fansen.

För att kunna börja om med nya historier om de figurer som alla känner till, utan att alienera originalets fans, så fick manusförfattarna Orci och Kurtzman klura två varv extra. Deras lösning är komplex men smart: en tidsresa skapar en parallell tidslinje vid Kirks födelse. Som alla hobbykvantfysiker vet, så skapas i det ögonblicket ett parallellt universum där inga äventyr har hunnit hända än, och alla blad är så att säga oskrivna. Men William Shatners version av Kirk finns kvar, i sitt universum, och kommer att uppleva alla sina äventyr. Hänger ni med? Länken mellan original och reboot är den gamle klassiske Mr Spock, vars tidsresa alltså åtstadkommer det parallella universumet. Att vi får se den åldrade Leonard Nimoy en sista gång i sina spetsiga öron, skänker lite själ och hjärta till rebootfilmen.

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Specialeffekter och look;

En delikat staljad retro-futurism som revitaliserade en hel rymdfilmsgenre som hade haft ett antal riktigt magra år under 00-talets första halva. De hett emotsedda nya Star Wars-filmerna var ju en besvikelse, inte minst i hur de såg ut. Under tidigt 80-tal kunde man räkna med att George Lucas skulle bjuda på de allra mest spektakulära effekterna som gick att tänka sig, men när de nya filmerna kom var det inte särskilt mycket nytt som hade hänt på 20 år. Under åren efter millennieskiftet var det mer cyberspace (The Matrix med sin kampsport i slow motion) än space på bio, och rymdberättandet överlevde mest i TV-seriernas värld (Battlestar Galactica, Firefly). Vi fick faktiskt vänta ända till 2009 innan vi fick se rymden och rymdskepp gestaltade med modern HD-kvalitet och långfilmsbudget. Då kom två filmer som båda tog rymdgestaltningen till nästa nivå: James Camerons Avatar och JJ Abrams’ Star Trek. Jag menar inte alls att dessa båda filmer är de allra bästa science fictionfilmerna från senare år. Men de var utan tvekan de vackraste science fictionfilmerna sedan 1980-talet. Och båda är oerhört ambitiösa visuellt.

Star Trek har hånats mycket för alla sina linsöverstrålningar (”lens flares”) som hela tiden bryter ljuset och får det att glittra. Det ger alltsammans en väldigt speciell och lite drömsk look, men det gör också sitt jobb och ger en dimension av trovärdighet åt de spektakulära rymdstriderna. Ingen kamera med en lins har ju faktiskt varit ute i rymden, men om man lägger in lite lens flares och kameraskakningar, så luras hjärnan att tro att det finns en kameraman. Samma trick såg vi redan 2003 i Battlestar Galactica, men i Star Trek utförs det med ännu mer finess och med superbt hetsig klippning. Abrams & Co lyckas med konststycket att få rymdfilm att se häftigt ut igen, och alla dessa lens flares är en del av hemligheten.

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Mest minnesvärda scen*

Det säger något om uppryckningen jämfört med de båda föregående filmerna Nemesis och Insurrection, att de första tio minutrarna av 2009 års Star Trek innehåller mer dramatik och fler oförglömliga scener än hela de båda föregående  filmerna tillsammans. Öppningsscenen visar Jim Kirks födelse mitt under brinnande eldstrid mellan USS Kelvin och Narada. Det är fullt ös från första sekund, och i  ett ursinnigt tempo presenteras vi för hundra olika fantastiska detaljer: interiörer, aliens, vapen, datorgränssnitt, räddningskapslar. Jag blev såld i det ögonblicket då ett hål sprängs upp i sidan på skeppet och människor sugs ut i vakuumet – och allt är dödstyst där. Det är kvalitet i detaljerna, det.

Spock i The Jellyfish

Domen:

I ett alternativt universum till vårt, där eftertänksam och filosofisk sci-fi är högsta mode, så fick Star Trek en annan sorts reboot och kammade in massor av pengar på en  lågmäld berättelse om vad det innebär att vara människa. Men i vår värld blev det JJ Abrams som fixade biffen, och han gjorde det genom att addera en dimension av spektakel och fyrverkerier. En wowkänsla som faktiskt saknats i många andra Trekfilmer, och som jag tror är viktig för att appellera till en lite bredare publik. Grundkonceptet behålls nästan intakt, så även efter rebooten är Trek lika med massor av dialog, fokus på relationerna i besättningen, långa rants med technobabbel och pseudovetenskap.

Det finns så klart också brister. Skurken Nero, en hårt maskerad Eric Bana, är en ganska generisk och ointressant ”Arg anarkist med stort rymdskepp” vars like vi sett många gånger tidigare, och vars motiv för att utföra upprepade folkmord känns mer krystade. Finalen ombord på det suggestiva Narada blir något av en antiklimax.

Borren som dödar planeter

Filmen lider också lite av att storyn stipulerar att ett visst antal personer (Kirk, Spock, Uhura, McCoy, Sulu, Scotty och Chekov) måste träffas och bli ett team innan filmen är slut. Man förstår att det är så en prequel funkar, men det gör att det inte ges särskilt mycket tid för varje figur att etableras eller utvecklas. Mest fokus hamnar naturligt nog på Kirk och Spock, och framför allt Zachary Quintos Spock är en lyckad uppdatering. Quinto har tillräckligt mycket karaktär och integritet för att inte göra sin Spock till en imitation, och lägger till ett undertryckt känslolager till rollfiguren. Chris Pine gör mest en kärleksfull pastisch på William Shatner, och har en tendens att spela över. Vilket i och för sig föregångaren också gjorde. Det är kraftfältet mellan Kirk och Spock som driver filmen framåt, och övriga relationer är rätt bleka . Förhoppningsvis får  resten av besättningen mer utrymme i den nya filmen.

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Personligen tycker jag inte att 2009 års version kan mäta sig med de bästa av originalfilmerna från 80-talet, som The Wrath of Khan. Den är alltför ytlig för det. Men ändå är jag glad över att det blev just Abrams, Lindelof och de andra som fick sätta tänderna i Star Trek, och att de gick all in och gjorde sin alldeles egen version. Det finns nämligen en konstnärlig substans mitt i detta spektakel.  Jag kan bara beklaga att vi fått vänta hela fyra år på uppföljaren Into Darkness, som har premiär på fredag 10 maj. Att nu JJ Abrams går vidare och regisserar Star Wars känns också naturligt: Star Trek är filmen som på allvar visar att han är en filmskapare som kan föra arvet från klassisk science fiction vidare och uppdatera det för en modern publik. Abrams kommer förmodligen att gå till historien som mannen som räddade rymdoperan.

Som Scotty (kongenialt gestaltad av Simon Pegg) säger, med ett leende: ”I like this ship! It’s exciting!”

Yes, it is!

Besättningen på USS Enterprise 2009

Se även+

JJ:s andra rymdfilm, Super 8. Den bästa Star Trek-filmen är The Wrath of Khan. Den populäraste bland Rymdfilms läsare är First Contact. Bästa TV-serien är Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Cowboys and aliens (2011) – filmen som Universal bad om ursäkt för

Daniel Craig i Cowboys and aliens

Handlingen.

Det är den gamla vilda västern. En fredlös man med minnesförlust (Daniel Craig) måste motvilligt samarbeta med både den lokale pampen (Harrison Ford – Oh, how the mighty fall) och en massa Hollywoodindianer för att rädda den lilla stadens befolkning från en utomjordisk invasion. Vi ser fina skådisar i rollerna: Sam Rockwell (Moon,  Galaxy Quest) spelar saloonägaren och Olivia Wilde är en mystisk kvinna som blir Daniel Craigs kärlek. Den annars utmärkte Jon Favreau (Iron Man, Iron Man 2) regisserar.

Rymdskeppen!

Små, snabba och med dålig avgasrening. Påminner en del om skotrarna från Jedins återkomst, och lite grann om nutida stridsflygplan. Hur som helst gör sig dessa små elakingar ganska bra i en amerikansk ökensol.

Pretentionerna?

Äkta kärlek övervinner allt. Den förlorade sonens återupprättelse. Skjut på allt som rör sig.

Specialeffekter och look;

Det börjar bra. Cowboys and aliens är allra bäst då den håller sig nära västerntemat, som är fint och kärleksfullt gestaltat. Till att börja med är det kul kontraster mellan genrerna: Daniel Craig vaknar med förtryckta minnen och en rymdpistol fastspänd på armen. Den skitiga mänskliga västernkulturen möter rymdvarelsernas hi-tech. Det funkar i ungefär en halv film, men när finalen nalkas och vi får se rymdmonstren i fullt dagsljus så dör magin. Filmen slutar i en orgie av taffligt animerade klichémonster, slemmiga Alien-korridorer och kolsyrerök.

Luckor i manus,

Det är så sorgligt, egentligen. Idén är så larvig att den är genial, ungefär som Snakes on a plane. Att sätta ihop genrer är dessutom högaktuellt – tänk bara på Sense and sensibility and sea monsters. Men ändå lyckas inte ett stort gäng av Hollywoods mest erfarna manusförfattare inom sci-fi få till en story med trovärdighet eller driv. Hela manus är i själva verket en enda stor lucka, en serie klichéer, där förvirrade yrkesmänniskor (skådisarna) springer omkring i en öken och verkar längta hem. De skyldiga är: Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Mission Impossible III, Transformers, Watchmen, The Island), Damon Lindelof (Lost, Prometheus), Mark Fergus och Hawk Ostby (Children of men).

Mest minnesvärda scen*

Berättelsens emotionella höjdpunkt är då Craig förgäves försöker rädda sin älskade genom att bära henne genom den stekande ökensolen. Men hon dör. Där hade de mig för ett ögonblick. Men (spoiler!) hon återuppstår som new age-ande alldeles efteråt. Så inte ens den dramatiska höjdpunkten var värd något.

Stackars Harrison var värd ett bättre öde än detta

Domen:

Universal Studios högste chef Ron Meyer har officiellt bett om ursäkt för den här filmen. Han säger att många duktiga människor var inblandade, men att resultatet blev under all kritik. Jag håller med honom. Hur det är möjligt att duktige Jon Favreau, stödd av producenter som Ron Howard och Steven Spielberg, kan släppa ifrån sig en sådann här fadd blandning är obegripligt. Jag tittade verkligen med ett öppet sinne och välvillighet. Men då cowboysen och indianerna attackerar monstrens fort, kunde jag inte lura mig själv längre. Att se en gammal hjälte som Harrison Ford håglöst rida omkring och på måfå skjuta med knallpulverpistol mot saker han helt uppenbart inte kan se (för de lades ju in efteråt) är en plåga. När denna slutscen börjar  är det 40 minuter kvar av filmen, och de känns väldigt långa.

Se istället-

Varför inte Stargate, om du vill se primitiva människor slåss mot en utomjordisk övermakt? Eller kanske Firefly och Serenity för vilda västern i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

De 12 största gåtorna i Prometheus – och svaren!

Uppdaterad i oktober 2012 med svaren på gåtorna plus två nya gåtor – spoilers!

Omedelbart efter att den gick upp på bio blev Prometheus den mest omdebatterade filmen på länge, bland science fictionfans. Det är en polariserande film som både ger upphov till rått hån och oändligt långa teorier om den religiösa symboliken. Men både beundrare och belackare är åtminstone överens om att vi som publik har mängder med frågor som kvarstår efter att vi sett Ridley Scotts rymdepos. Om frågorna beror på ett slarvigt manus eller är ett medvetet berättarknep är en av de saker som debatteras mest. Är allt Damon Lindelofs fel? Sparar Ridley upplösningen till uppföljaren, som redan ryktas få namnet Paradise? Rymdfilm listar här de tio största gåtorna från Prometheus.

I oktober kom så ”facit” – blurayutgåvan av filmen innehåller nästan 40 minuter extra scener och dessutom kommentarsspår med Ridley Scott och de båda manusförfattarna Jon Spaiths och Damon Lindelof. Svaren på gåtorna nedan baserar jag på dessa källor.

Varning om du inte sett filmen än – här kommer det massor av spoilers.

1. Är Meredith Vickers (Charlize Theron) en robot?
Om så är fallet, vet hon själv om att hon är det?  Vi får veta i filmen att hon är dotter till Peter Weyland. Men denne presenterar också androiden David (Michael Fassbender) som sin ”son”. Och Charlize är utan tvekan mycket robotlik hela filmen igenom, och verkar dessutom besitta övermänsklig styrka.
SVARET:  Lindelof säger i kommentarsspåret att det endast är en tvetydighet, för att man som publik ska undra, men att hon är mänsklig. I de bortklippta scenerna ser vi dessutom hennes mer mänskliga sidor – bland annat reaktionen på att hon måste döda en besättningsman. Ridley, däremot, har i en intervju leende sagt: ja, hon är en robot. Så, vem vet?

2. Hur fungerar den svarta sörjan?
Vi har minst fyra olika reaktioner på Den svarta sörjan: I filmens början får vi se en varelse som i synopsis kallas The Sacrificial Engineer (offeringenjören!) som dricker ett glas av en svart sörja och sen löses upp och ger upphov till livet på Jorden (?) En liknande svart sörja hittas i kapslar av Prometheus besättning, och ges i liten mängd till doktor Holloway (Logan Marshall-Green) av androiden David. Holloway blir genast sjuk, men löses inte upp. När han senare har sex med Shaw (Noomi Rapace) blir hon genast turbogravid med en monsterbläckfisk. Sörjan läcker också på golvet och gör så att små maskar förvandlas till stora arga rymdkobror. Men när samma sörja hamnar i ansiktet på Fifield (Sean Harris) så varken löses han upp, blir sjuk eller på smällen. Istället blir han en väldigt sur zombie som kan andras den giftiga atmosfären.
SVARET: En teori är att det är två olika sorters sörjor: dels den i början, dels den som människorna och maskarna utsätts för, och som startar en våldsam genetisk reaktion som gör mottagaren monstruös. Andra teorier spekulerar i att Den svarta sörjan tar död på liv för att ge upphov till nytt, som ett gift och ett gödningsmedel i samma substans.

Är Meredith Vickers en robot?

3. Varför vill The Engineers döda mänskligheten – är det på grund av Jesus?
De skapade ju trots allt oss, och lämnade ledtrådar så vi skulle kunna hitta dem. Varför skicka ett skepp fullt med  Svart sörja för att döda oss alla? I en av webbens mest uppmärksammade teoretiska blogginlägg om filmen så spekuleras det i om det har med att vi dödade Jesus att göra. För Jesus var ju utsänd av The Engineers. Läs blogginlägget Prometheus Unbound: what the film is really about som trots sin knäpphet ändå är rätt övertygande. Men fullt så knäpp kanske inte den teorin ändå är, om man betänker att Scott själv säger att de tänkte i exakt de banorna då de skrev manus, men bestämde sig för att inte ta med det i den färdiga filmen. Intervju med Ridley Scott på movies.com
SVARET: Spaiths och Lindelof säger i kommentarsspåret att det enda som står uttalat i manus är det som Holloway säger i en bortklippt scen: vi var ett experiment, som The Enigneers inte var nöjda med. Utan större känslor beslutar de sig därför att börja om från början, och då står vi i vägen. Det stämmer också bra med scenen då Holloway och David pratar om varför människorna skapade androiderna. Svaret på den frågan är ”för att vi kunde”.

4. Kommer Elizabeth Shaw att åka till The Engineers hemplanet i uppföljaren Paradise?
Vi har ju inte fått bekräftat att det kommer en uppföljare än, men det antyds ju i ovanstående intervju att den skulle handla om Shaws möte med The Engineers. UPPDATERAT SEPTEMBER 2015: Uppföljaren heter Alien Paradise Lost. Han säger

I knew that’s kind of where we should go, because if we’ve opened up this door — which I hope we have because I certainly would like to do another one – I’d love to explore where the hell [Dr. Shaw] goes next and what does she do when she gets there, because if it is paradise, paradise can not be what you think it is. Paradise has a connotation of being extremely sinister and ominous.

SVARET: På bluraydokumentärerna säger Ridley att det är The Engineers planet som intresserar honom mest. Vi får också se en bortklippt scen där Shaw säger att hon vill åka till ”Paradise” Men ”Paradise” verkar vara ursprungsnamnet på själva Prometheusfilmen. Tydligen var det Damon Lindelof som kom på ”Prometheus” som titel, och då döptes också rymdskeppet om från ”Magellan”.

5. Vad säger David till den nyss uppvaknade rymdisen?
Den stora vita varelsen har sovit i 2000 år, och det första han gör efter att ha vaknat och lyssnat på ett par meningar från David, är att attackera människorna och försöka fullfölja sitt uppdrag. Vad var det egentligen David sa?
SVARET: I en bortklippt scen på blurayutgåvan ser vi att det egentligen är en dialog mellan David och The Engineer! David får alltså svar. Det David säger i den slutgiltiga filmen är ”Den här mannen (Weyland) har kommit hit för att han vill ha mera liv”. Så följer det bortklippta, där Weyland också presenterar sig som like med The Engineers – han anser att han liksom de är en gud. Då blir The Engineer sur – och hur det slutar vet vi redan. De klippte bort dialogen för att de var rädda att den minskade mystiken och majestätet på The Engineer. Det framgår också av kommentarerna att en tidigare version av manuset visade hur man hittade utomjordisk skrift på Jorden innan avfärden, och att det är förklaringen till att David kan tala engineerska.

6. Vem ligger i sarkofagen?
Inne i pyramiden kommer besättningen till en gravkammare, med en kristall ovanpå. Vem eller vad finns där?
SVARET: Detta har jag inte funnit något svar på ännu.

Väggmålning med Aliendrottning?

7. Varför är det en bild av en aliendrottning på väggen i pyramiden?
Teorin säger att de välkända xenomorpherna från Alien 1-4 inte finns än, när Prometheus utspelas. Vi får ju också se många varianter på monster, men ingen exakt som i de tidigare filmerna. Men kollar man noga på väggen i pyramiden – visst sjutton är det en Aliendrottning där? Några spekulerar i att bilden visar slutresultatet om man använder Den svarta sörjan. Eller är det i själva verket så att xenomorpherna redan finns? (Eventuellt är det bara en homage till originalfilmens konstnär http://io9.com/5917639/10-things-you-didnt-know-about-the-design-of-prometheus  )
SVARET: I en av dokumentärerna om filmen presenteras väggmålningen som en hyllning till Giger.

8. Varför låtsas ingen om bäbisen?
Shaw utför ett kejsarsnitt på sig själv, och ut kommer ett litet friskt monster. Hon vet om det. David vet det också. Men ingen verkar bry sig! Filmens mest bisarra detalj.
SVAR: I orginalmanus så sover Shaw i åtta timmar, och stapplar sedan ut. I den slutgiltiga filmen utför hon operationen och springer så omedelbart ut och deltager i fortsatt action. Det verkar som om Ridley Scott klippt bort mycket för att hålla uppe tempot. I en annan scen som filmades, klipptes bort och nu finns på blurayutgåvan så framgår det att Vickers känner till ”babyn” och även pratar om den som något monstruöst de har ombord. Hade vi fått se något sådant, hade kejsarsnittscenen förmodligen inte framstått som så apart.

9. Vad dödade alla Engineers utom en?
Vi får ju se flashbacks om hur de springer, och sen får vi också se en hög av deras döda kroppar. Är det chestbursters som dödade dem? Den svarta sörjan? Var det ett misstag eller inbördeskrig? Varför överlevde just den enda vi får träffa i filmen?
SVAR: Inga entydiga svar, men det verkar helt klart vara en smitta som kommit lös. I en bortklippt scen pratar kaptenen (Idris Elba) om ett uppdrag där han råkade släppa lös smitta i ett läger. Den parallellen är ganska tydlig med vad som först hände Engineers och sedan Prometheus besättning.

10. Varför vill biologen Milburn gosa med en orm?
Många är sura på att Milburn går och blir dödad bara för att han vill kittla den rymdkobra de stöter på.
SVAR: Den bortklippta scen som är mest olyckligt att den försvann från bioversionen, visar hur Milburn träffar på mycket mindre versioner av de maskar som senare blir hans död. Hans fascinerade reaktion över dessa ofarliga småmaskar förklarar lite av hans underliga beteende sedan. I den scenen framgår också att deras dräkter är ”alien proof” – dvs ska skydda dem mot bett och smitta. Han känner sig alltså säker. Vad de inte räknat med, är att ”kobran” har syra som blod och kan bränna igenom dräkten på det viset.

11. Varför är Guy Pearce med i gammelmanssmink?
Guy Pearce (bl a i aktuella Lockout) är en snygg man i 40-årsåldern. Men i Prometheus uppträder han endast i mask som 98-åring. Varför inte anställa en äldre skådespelare för den rollen?
SVARET: I kommentarsspåret får vi veta att en yngre Guy Pearce/Weyland var med i en lång scen, men att Ridley Scott valde att aldrig filma den scenen. Det var en virtual reality-miljö med en ung Weyland, som David besöker under rymdresan. Så kvar i filmen blev bara den ”gamle” Weyland.

12. Hur lång blir The director’s cut?
20 minuter längre? Men blir det en längre version av filmen, eller bara extramaterial på DVDn?  Och kommer vi att få svar på dessa tio frågor då? http://www.denofgeek.com/movies/prometheus/21646/ridley-scott-on-a-longer-prometheus-cut
SVARET: Det finns ännu ingen Director’s cut, men däremot 40 minuter extra, helt färdiga scener på blurayen, som klipptes bort av temposkäl. Med dem blir filmen nästan 3 timmar lång. Men man förstår varför de flesta av scenerna klipptes bort – de är helt enkelt inte särskilt vassa, de flesta av dem.

På det hela taget framstår filmen som mindre konstig, då man väl sett de bortklippta scenerna.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter