Jodorowsky’s Dune (2013) – Mind blown – inspirerade Star Wars, Alien, Robocop, Total Recall och hundra andra filmer

Dokumentär USA 2013, regi och producent: Frank Pavich

Chris Foss rymdskeppsdesign till Dune

OK, mind officially blown! En charmerande och ytterligt fascinerande berättelse om den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, filmen som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt om den bara blivit gjord. Och som trots det faktum att den inte finns mer än någon annan film har påverkat science fiction på vita duken. Ja, kanske mer än Star Wars. Jag rekommenderar den varmt för var och en som har det minsta intresse för rymdfilm. Det förekommer inga färdiga filmsekvenser i dokumentären, men desto fler teckningar och storyboards av filmens tre konceptdesigners Moebius, Chris Foss och HR Giger. Dessa tecknade stillbilder är i all sin enkelhet mer suggestiva än 95% av alla färdiga rymdfilmer som producerats sedan 70-talet. Jodorowskys egen åsikt är att filmen skulle blivit som en profet för den unga generationen och öppnat deras sinnen.

Jodorowsky idag

Jodorowsky på 70-talet

För att förstå något av den enorma karisma som den nu 84-årige regissören Alejandro Jodorowsky måste ha besuttit i mitten av 70-talet, måste vi gå på vittnesbörden från hans samarbetspartners under den period som han försökte filmatisera Frank Herberts rymdroman Dune. I dokumentären berättar Dan O’Bannon, som anställts som filmens specialeffektmakare, hur han fick en metafysisk och pseudoreligiös upplevelse första gången han mötte den surrealistiska filmregissören från Chile. Under en röksession med ”special marijuana” ser O’Bannon blixtar slå ut från Jodorowsky’s huvud och regissören säger åt den unge amerikanen att sälja allt han äger och har och flytta till Paris. Han har blivit utvalt att bli en själens krigare och förändra människors medvetande för gott.

Moebius Dune concept art 03

Moebius för Dune

Här hade berättelsen kunnat sluta som en anekdot om en karismatisk hippiekonstnär med omöjliga projekt. Men här finns ett djup och en substans mitt i all galenskap. Det var inte vilka flummiga kulturarbetare som helst som flyttade till Paris för att arbeta med att realisera Jodorowskys rymdopera, utan de människor som senare skulle komma att definiera science fictiongenren på film. Jag har redan nämnt producenten och manusförfattaren Dan O’Bannon som senare skulle bli en av upphovsmännen till Alien, specialeffekttmakare till Star Wars, regissera Return of the living dead och skriva manus till Total Recall. Men vi har också alla tiders främste sci-fi-seriekonstnär, fransmannen Moebius, som gjorde detaljerade storyboards för hela filmen (som skulle blivit 12 timmar lång om den slutförts) samt i detalj designade alla kostymer. Vi har också engelsmannen Chris Foss, en visionär rymdskeppsdesigner som gjort sig ett namn på att göra omslag till Isaac Asimov.

HR Giger för Dune

 

Och sist men inte minst anlitades den okända schweizaren HR Giger, vars mardrömslika bildspråk skulle utgöra den onda familjen Harkonnens hemplanet. Giger slog sig bara ett par år efteråt samman med O’Bannon och formgav spacejockeyn och monstret i Alien. Alla dessa begåvade science fiction-konstnärer accepterade Jodorowsky som sin egen lilla sektledare och beslutade sig för att åtstadkomma ett fantastiskt äventyr som filmhistorien vare sig tidigare eller senare skådat maken till. Vi får se en glimt av deras arbete, då ett exemplar av filmboken som producenten reste runt till Hollywoodstudior med finns bevarad.

Moebius Dune storyboard

Boken är tjock som en telefonkatalog, och innehåller fantastiska målningar, ett komplett manus med anvisningar för kameraåkningar, ritningar för hur scenografin kunde byggas och de tekniska problemen lösas. Den är hela filmen, komplett på papper. Många människor (inklusive regissörens tolvårige son, som tränade kampsport sju dagar per vecka för att spela huvudrollen) la ned två år av sina liv på projektet. I slutänden tackade filmbolagen nej, rädda för den annorlunda visionen och maniske regissören. Istället löstes teamet upp och gick vidare och gjorde andra rymdfilmer som blev stora succéer.

HR Giger för Dune

I dokumentären får vi möta den gamle Jodorowsky, som fortfarande har lysande ögon och ett knivskarpt intellekt. Han återberättar sina minnesbilder med smittande entusiasm: – Dune would have been a GOD. A cinematic GOD! Och det är inte utan att jag börjar tro på honom. Tänk om det varit hans film som blivit gjord och inte Star Wars. Om han fått göra Dune (1984), istället för David Lynch? Hur hade filmhistorien sett ut då?

Även för den som inte vanligtvis gillar dokumentärer finns det mycket att hämta i Jodorowsky’s Dune. Du får garanterat se snygga rymdskepp och vansinnig kostymdesign. Och prototypen till xenomorphen.

Men framför allt får du en nyckel till hur rymdfilmen utvecklats de senaste 40 åren, och hur den dolda filmhistorien kan vara rikare och betydelsefullare än du och jag någonsin anat.

De var också inblandade i projektet: Pink Floyd, Magma, Orson Welles, Salvador Dali, Amanda Lear

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Lifeforce (1985) – flippade rymdvampyrer över London

Storbritannien 1985 , regi: Tobe Hooper, producent: Yoram Globus och Menahem Golam, manus: Dan O’Bannon och Don Jakoby

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Handlingen.

Efter den majestätiska men gravallvarliga 2001 piggar vi upp oss med en kultfilm som har ett snarlikt tema: astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist, Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures.

Rymdvampyrernas drottning

Den brittisk/amerikanska rymdfärjan Churchill undersöker Halleys komet och finner gömt i kometsvansen ett enormt och till synes övergivet rymdskepp. Astronauter som utforskar skeppets inre träffar först på döda, monsterlika varelser och sedan finner de tre glaskistor med perfekt bevarade unga människor i. Kistorna bärgas, och expeditionen tappar strax därefter markkontakt. Så småningom hittas Churchill drivande i rymden, med besättningen död. Glaskistorna transporteras till ett labb i London, där ett team av forskare försöker ta reda på hemligheten med de till synes sovande människorna från det utomjordiska skeppet. Det visar sig att de är vampyrer från rymden, som suger i sig av livskraften hos människor, och samtidigt smittar dem och gör zombies av dem. Den som blivit smittad attackerar inom ett par timmar andra, och detta leder snabbt till kaos i den brittiska huvudstaden. Den kvinnliga vampyren (Mathilda May) använder sin sexuella attraktionsförmåga för att förvrida huvudet på både forskare och soldater, innan hon suger musten ur dem. Framför allt är hon intresserad av mannen som hittade henne och de andra vampyrerna där i kometens svans: den ende överlevaren från Churchill, astronauten Carlsen (Steve Railsback). Han slits mellan fascinationen för den vackra vampyrdrottningen och lojaliteten med mänskligheten. Tillsammans med en hårdför SAS-överste (Peter Firth) kämpar Carlsen desperat för att stoppa de tre vampyrerna innan de hunnit suga livskraften ur hela Londons befolkning. Vampyrernas rymdskepp visar sig nämligen vara specialdesignat för i en massiv skala samla in själarna från vampyrernas offer.

Astronauterna bärgar kistorna

Pretentionerna?

En obeskrivlig mix av pampig rymdopera och skräck/exploitation – man måste se den för att förstå hur flippad och over the top den faktiskt är. Element av hård science fiction och detektivhistoria blandas hejvilt med grovhångel och rena chockeffekter.

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Världsbygget och rymdskeppen!

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Det utomjordiska skeppet är 150 miles långt, och liknar ett paraply i nosen. Konstruktionen får sin förklaring: hela skeppet är en stor antenn som färdas från planet till planet för att helt tömma dem på livskraft. Vampyrerna antar skepnaden av planeternas befolkning för att lättare ställa sig in hos dem, men de ser egentligen ut som de stora monstervarelser som astronauterna först träffar på. Insidan av skeppet påminner inte så lite om det hästskoformade Space Jockey-skeppet från Alien, och det är kanske inte så konstigt eftersom Dan O’Bannon är manusförfattare till båda filmer.

Rymdfärjan Churchill får vi se allt för lite av. Ursprungstanken var att vi skulle få följa hela dess väg från Halleys komet tillbaka till Jorden, men av tidsskäl klipptes dessa scener bort. Det vi får se är ett skepp som bär tydliga drag av NASAs rymdskyttlar på 80-talet.

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Design och specialeffekter;

Rymdscenerna är överraskande snygga, läckert ljussatta och med en fin känsla för hur stort vampyrernas skepp är i förhållande till astronauterna. Man hade gärna sett mer. Men det är monstren och deras offer som är mest minnesvärda bland filmens effekter och produktionsdesign. De levande lik som vampyrernas offer förvandlas till är riktigt läskiga, på det där sättet som bara påtagliga, ickedigitala effekter kan vara. Filmen fläskar så småningom på med hela skräckkabinettet: zombies, blod och jättefladdermöss.

Luckor i manus,

Vampyrdrottningens dragning till Carlsen förblir oförklarad. ”Du är en av oss” säger hon, men om han nu var det skulle han väl inte bekämpa henne? Hans inre strid, om det finns någon, gestaltas inte. Det finns en stor svacka i mitten av filmen, då Carlsen och SAS-översten letar efter vampyrerna. Då blir handlingen för en stund vag och seg. Men sedan tar apokalypsen fart igen och så även filmen.

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Mest minnesvärda scen*

Självaste kapten Picard (Patrick Stewart) spelar en psykiater som är föreståndare på ett mentalsjukhus. Men istället för att hjälpa militären att hitta de förrymda vampyrerna, blir han själv besatt av en vampyr. Soldaterna tror sig inte ha något annat val än att söva ned doktorn och ta med sig honom. Det blir en sorts kidnappning och ett övergrepp. Det är ganska obehagligt, med våldsamma scener, som genom sin oförutsägbarhet gör att man vrider sig i TV-soffan. Avslutas dock med en riktig dålig specialeffekt.

Zombieapokalyps

Domen:

Regissören Tobe Hooper ville nog mer med Lifeforce än vad som till slut blev fallet Hans första version av filmen var hela 128 minuter lång och visade betydligt mer av vampyrernas attack på rymdfärjan Churchill. Men filmbolaget tyckte det var för många scener i yttre rymden, och tvingade Hooper att skildra detta som en flashback istället. Därmed känns de inledande rymdscenerna något rumphuggna i den färdiga filmen, och merparten av filmen utspelas i London. Förmodligen var det ändå rätt prioritering, eftersom det även i nedklippt form är en komplicerad story med många oväntade vändningar. I och med att filmen klippts händer det trots allt något spektakulärt nästan hela tiden. Forskarna förlorar snabbt kontrollen över situationen, och mycket av underhållningsvärdet med filmen går ut på att se hur det går käpprätt åt skogen. Att brittiska myndigheter skulle lyckas ta kontroll över rymdvampyrerna förstår vi är uteslutet då självaste premiärministern sätter tänderna i sin sekreterare. Kaoset tilltar hela tiden, och finalen på de bloddränkta gatorna vid St Paul’s cathedral är passande skruvad. Jag skulle inte gå så långt som att beskriva Lifeforce som en Bra Film, men jag hade kul när jag såg den. Den förtjänar lätt sin status som kultklassiker.

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Se även fler filmer med manus av Dan O’Bannon+

Dark star, Alien, Invaders from Mars, The Return of the living dead, Total recall, Screamers, Alien vs Predator.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Screamers (1995) – Peter Weller slåss mot mordiska robotar

USA 1995, regi: Christian Duguay, producent: Franco Batista, manus: Dan O’Bannon baserat på Philip K Dick

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Handlingen.

I Screamers kan en science fictionnörd pricka av många punkter på sin lista: baserad på en novell av Philip K Dick (författaren till Blade Runner och Total Recall) och med manus av Aliens författare Dan O’Bannon – check! Peter ”RoboCop” Weller i huvudrollen – check! Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten – check! Fasanfullt mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor – check! Det är många välkända ingredienser från  rymdfilmshistorien, lite omstuvade, uppstekta och serverade som en ny anrättning.

Pretentionerna?

I grunden en klassisk actionfilm, inspirerad av vilda västern och med Dicks svartsynta sociala patos som extra prettodimension.

Screamers kan anta många olika former

Världsbygget och rymdskeppen!

Ett hyggligt försök till komplett världsbygge: planeten Sirius 6B är visserligen mest ödemark, men en härligt kargt gestaltad ödemark med precis rätt kyla i luften och lagom patinerade ruinstäder. Vi kommer in efter katatrofen, men huvudpersonen Hendrickson och hans mannar vet inte om det. I början av filmen tror de fortfarande att de är frontlinjen i kriget mot NEB (New Economic Bloc) – men eftersom det är en Dickhistoria är förstås hela deras världsbild en bluff. I själva verket har de lämnats åt sitt öde på Sirius 6B, och deras fiender har massakrerats av den sentienta robotrasen Screamers. Hendricksons och hans menige soldat Ace (Andrew Lauer) färdas genom det postapokalyptiska landskapet och inser gradvis sanningen, tillsammans med publiken. Screamers är en brokig skara tänkande maskiner som förekommer i många former. De färdas vanligen under jord, och ger ifrån sig ett genomträngande skri från de sågklingor som de använder för att attackera människor med. Därav namnet ”screamers”. Men Hendrickson upptäcker att det kommit nya modeller, som ser ut som människor och nästlar sig in överallt. Dessa replikantkusiner skriker också då de attackerar – ett kulturellt särdrag i screamerssamhället, kanske? Den mest minnesvärda screamern har formen av en robotråtta, och är faktiskt ganska kuslig.

Vi får bara se ett rymdskepp på nära håll i filmen, och det är en liten flygplansliknande maskin som väntar nere i NEB-högkvarterets källare och kan bli en utväg från den Screamersinfekterade världen. Men ska Hendrickson lyckas ta sig förbi monstren?

Screamers sågar av både det ena och det andra

Design och specialeffekter;

Återigen: ett hyggligt försök att skapa en trovärdig strålökenvärld där våldet härskar. Det är mest praktiska specialeffekter, som avsågade armar och robotmagar som beskjuts och visar sig vara fulla av kugghjul och sladdar. Råttscreamern jag nämnde ovan ser helt OK ut, men som mycket annat i filmen är den just ”OK” men inte mer. Screamers innehåller få wow-ögonblick, visuellt.

Luckor i manus,

Man förstår inte riktigt Alliansens (Hendricksons sida) förhållande till Screamers. Det är deras robotar, men de verkar snabbt ha löpt amok och blivit ett hot mot alla. Varför har man inte gjort något åt det? Hur kan det effektivaste motmedlet mot dem vara att skjuta med gevär på jorden ungefär där man tror att de är? Vad driver dessa Screamers att anta människoskepnad? Vi får aldrig veta om det är medvetet mystik eller bara slarvigt skrivet manus.

Screamers

Domen:

Somliga noveller har fantastiska långfilmer i sig, i händerna på rätt manusförfattare och regissör. Blade Runner är exemplet framför andra. Men Screamers baseras inte på någon av Philip K Dicks mer minnesvärda alster, och Christian Duguay är ingen Ridley Scott. Filmen kan inte (och vill förmodligen inte heller) matcha Blade Runners grandeur. Den Dick-film den mest liknar är Verhoevens Total Recall, som i sin tur var rolig, fartfylld och grotesk. Här står sig Screamers också slätt. Men den har den utmärkte Weller i huvudrollen, ett par åtminstone lätt disturbing scener med läskiga replikanter, visuellt håller den ihop och storyn tuffar på fint nästan hela vägen fram till det alltför banala slutet.  Långt ifrån den bästa Dickfilmatiseringen, men heller inte helt hopplös.

Se även+

Blade Runner, Total Recall, Soldier (en annan Dick-klon)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Cannes: Jodorowsky’s Dune, om rymdfilmen som hade förändrat konsten för evigt

Konceptdesign av Moebius för Dune

På Cannesfestivalen har filmaren Frank Pavich haft premiär på en dokumentär om den mest konstnärligt inflytelserika science fiction-film som aldrig gjorts. Det gäller självklart regissören Alejandro Jodorowskys Dune, en filmatsering av Frank Herberts filosofiska och pseudoreligiösa sci-fi-epos. I dokumentären får bl a Jodorowsky själv berätta som sina enorma ambitioner med filmen. Han ville skapa en profet. En konstnärlig Gud.

Det intressanta är att han nästan lyckades göra sin film där i mitten på 1970-talet. Det skapades produktionsdesign och en massa duktiga människor sattes i arbete, vara flera senare skulle komma att skapa egna sci-fi-klassiker: Dan O’Bannon från Alien och Star Trek, HR Giger som senare gjorde design till Alien, franske serieskaparen Moebius skulle göra kostymerna. Salvador Dali skulle spela med, liksom Mick Jagger och Orson Welles.  Pink Floyd skulle göra soundtracket. Filmen, om den hade gjorts färdig, hade förmodligen blivit fabulös. Den Dunefilm som 1984 faktiskt gjordes, i regi av David Lynch, var blott ett vagt eko. Men frågan är förstås om Jodorowskys profetiska vision någonsin hade gått att realisera. Enligt uppgift var manuset så komplext att det skulle ha mynnat ut i en fjortontimmarsfilm.

Men nu, 2013, nu kommer vi alltså att få se en dokumentär om Jodorowskys Dune. Här ovanför hittar du trailern. Om du är intresserad av att få veta mer om dokumentären, läs den här bra artikeln på Salon.com eller lyssna på Roger Wilson som pratar mer stor inlevelse om sin upplevelse av dokumentären i Kinos festivalpodd från Cannes (Kino i P1).

Själv blir jag lite sugen på en Dune-reboot.

Dark Star (1974) – Spaced out odyssey

Poster för Dark Star visar den nedfryste kaptenen

Handlingen.

Läsaren Mats var den som uppmärksammade mig på den här udda undergroundklassikern, ett studentarbete av inga mindre än John Carpenter (regissör av The Thing och Flykten från New York) och Dan O’Bannon (manusförfattare till bl a Alien, Heavy Metal, Lifeforce, Total Recall och Aliens vs Predators). Filmens tagline är ”Spaced out odyssey”, naturligtvis en blinkning till 2001, som man kan säga att Dark Star parodiserar.  Besättningen i Kubricks film var välklippta elitidrottmän och forskare. I Carpenters skrattspegelversion är de surfardudes med långa skägg och usel personlig hygien. Precis som i förebilden finns det excentriska AI:s ombord, bland annat en intelligent bomb som när den väl börjar filosofera över verklighetens beskaffenhet blir lika mordisk som någonsin HAL 9000 var. Livet ombord på Dark Star är en fars: uppdraget är att spränga planeter. Kaptenen dog i en olycka, men hålls nedfryst som odöd en trappa ned. Pinback inte bara erkänner att han egentligen är en helt annan kille, som råkade förväxlas med den äkte Pinback och smög ombord. Nu har han adopterat en alien som ser ut som en badboll med klor, som ständigt försöker ta livet av honom. Genom hela filmen brakar det ena tekniska systemet efter det andra samman, och Dark Star verkar gå ett mörkt öde till mötes. Vad gör man åt en bomb som vill spränga skeppet för att den tror att den själv är Gud?

Kontrollrummet på Dark Star

DarkStar

Rymdskeppet!

Skeppet Dark Star är en smäcker skönhet vars linjer designades av konceptartisten Ron Cobb, som senare skulle gå vidare och designa rymdskepp för Stjärnornas Krig, Alien, Aliens och The Abyss. Han designade Nostromo från Alien. Så denna lilla lågbudgetrulle Dark Star (60 000 dollar) fick design som ser ut som miljoner. Även på insidan finns det ganska fräcka interiörer, speciellt det knappförsedda kontrollrummet som ser fräscht ut än idag.

Pretentionerna?

Då Bomb no 20 vägrar avbryta sitt uppdrag och återvända till lastutrymmet, så går besättningsman Doolittle ut i rymddräkt och försöker övertala bomben med hjälp av Hegelsk fenomenologi. Ja, det är en studentfilm.

Rymdvarelsen är en badboll

Specialeffekter och look;

Som sagt, älskar rymdskeppsdesignen. Trickfilmningen är av det mycket enkla slaget, och den ombordvarande rymdvarelsen är bokstavligen en badboll med fötter. Men det är en så skön vibe över alltsammans att man ändå köper att man är ombord på ett rymdskepp, liksom.

Luckor i manus,

Började som ett skolarbete, i kortfilmsformat. Men då någon galen filmbolagsboss trodde på filmen så spelade man in ytterligare material för att fylla ut till långfilmsformatet. Resultatet är rapsodiskt.

Mest minnesvärda scen*

Doolittle spelar på flaskorgel.

Ut på rymdpromenad för att tala bomben till rätta

Domen:

Jag har ett speciellt ställe i mitt hjärta för indierymdfilmer, för de visar så tydligt att om man bara är kreativ, originell och har en bra idé så behöver man inte punga ut med hundratals miljoner dollar för att gestalta rymden. Dark Star måste vara paradexemplet, och är både kul, galen och på sin tid nyskapande. Stundtals känns den helt modern. Men det är en studentfilm från 1974, så förvänta dig inte några kameraåkningar eller ens en fullständig historia.

Det är också spännande att tänka på att tre för genren så betydelsefulla herrar (Carpenter, O’Bannon, Cobb) möttes här första gången, och faktiskt kom att samarbeta många gånger efteråt. För Dan O’Bannon blev Dark Star en karriärstartare som så småningom ledde till Alien tillsammans med Cobb. Dan var så irriterad på badbollen att han ville göra en alien som såg äkta ut..

Jag säger som Mats sa till mig: det hör till din allmänbildning att ha sett Dark Star, och du kommer att ha kul. Det är 1 timme och 20 minuters absurd rymdunderhållning.

Se även+

Moon för liknande ödslig och smått komisk stämning. 2001 för filmen som Dark Star kommenterar.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter