David Giler

Alien vs Predator 2 (2007) – Requiem för ett dream team

En predalien har stora framtänder

En predalien har stora framtänder, eller håller den i en nötknäppare?

Handlingen.

I en direkt fortsättning på Alien vs Predator så ser vi hur liket från den döde hjältepredatorn från förra filmen råkar ut för en chestburster ombord på rymdskeppet som precis lyft från Sydpolen. Det är en hybrid som föds, en ”predalien”.  Det tar inte lång stund förrän hela besättningen är slaktad och skeppet kraschar i skogen utanför en amerikansk småstad. Snart börjar människor försvinna, och en massa facehuggers börjar sprida sig i grannskapet. Vi följer en liten grupp människors kamp för överlevnad då monstren förökar sig. Dessutom anländer kavalleriet,  i form av ett skepp med en ensam predator, som försöker stoppa attacken.

Pretentionerna?

Nope.

Specialeffekter och look;

Ökänt mörk film. Bostavligen mörk alltså,  som i ”svart som i rena natta”. Det går knappt att se vad som försiggår i skuggorna. Till och med dagsljuset är murrigt. Av det lilla som faktiskt går att urskilja har vi sett det mesta förut. Det filmen saknar i originalitet försöker man uppväga med hinkar av blod.

Småstadsliv i AVP2

Småstadsliv i AVP2

Luckor i manus,

Det är inte mycket till story, och människorna är mest kanonmat. Men det som är det mest problematiska med AVPR är hur menlösa xenomorpherna framstår. En alien skulle ju vara Den perfekta varelsen – dödlig, intelligent och närmast oförstörbar. Men i AVPR kan en ensam predator plötsligt slåss mot flera hundra aliens samtidigt. Av våra favoritmonster från Alien, Aliens och Alien 3 återstår bara formen, berövat att sitt innehåll.

Mest minnesvärda scen*

Nope.

Domen:

Se inte den här filmen, om du missat den. Gör som alla andra: låtsas som om den inte finns. I jämförelse med den här filmen är Paul WS Andersons dumma Alien vs Predator (2004) ett odödligt mästerverk. Alien vs Predator Requiem är faktiskt skit, rakt igenom.

Det är synd, för egentligen är ju Alien mot Predator något av rymdmonstrens dream team. De två giganterna från varsitt universum, i verkligt episk kamp. Men trots att det funkade bra i serieform, så slarvades konceptet bort i Andersons händer.  Och dog då bröderna Strause tog över.

Vi var många som var oroliga för att den här filmen är så dålig att den skulle bli slutpunkten för såväl drömlaget som hela Alien-serien. Istället valde Fox att, då chocken lagt sig, reboota båda universum. Predators kom 2010 (ej recenserad än av Rymdfilm) och Alien fick sin reboot med Prometheus 2012.

Se istället-

Alien, Aliens, Alien 3, Alien 4, Predator

Regi: Bröderna Strause (Skyline)
Producenter: John Davis (Predator), David Giler & Walter Hill (de tidigare Alienfilmerna)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Alien Resurrection (1997) – kom till monstermamma

Ripley är inte riktigt sig själv, och Winona inte vad hon ser ut att vara

Handlingen.

I den fjärde Alien regisserad av Jean-Pierre Jeunet möter vi en grupp legosoldater, spelade av bland andra Winona Ryder, Ron Perlman och Dominique Pinon. De har ett litet rymdskepp, Betty, i vilket de fraktar nedsövda människor till militärskeppet Auriga. En halvgalen överste och ett antal forskare (bl a Brad Dourif) använder levande människor som värdar åt de xenomorpher som de föder upp på Auriga. Forskarna har även klonat gamla Ellen Ripley (Sigourney Weaver) som återuppstått som en människa/alienhybrid. Men som alla vet är det svårt att kontrollera xenomorpher, och det dröjer inte länge innan monstren bryter sig ut och börjar käka upp allt i sin väg.

Betty dockar med Auriga i Alien Resurrection

Rymdskeppen!

Betty är en bedagad skönhet,  designad av miniatyrmodellreraren Matthew Gratzner och filmens assisterande art director Bill Boes. Hon är rostig, bucklig och mycket charmig. Hon spelar också en viktig roll i filmen, för det är Betty som är målet för Ripley och legosoldaterna då de flyr genom Aurigas mörka schakt för att komma undan alienattackerna.

Pretentionerna?

Kanske finns här ansatsen att spinna vidare på temat från de tidigare om mänsklighetens hänsynslöshet mot sig själv och andra varelser. Men karaktärerna är för skruvade och storyn för full av klichéer för att man ska kunna ta filmen riktigt på allvar.

Dr Gediman (Brad Dourif) i Alien Resurrection

Specialeffekter och look;

Gorgeous, gorgeous, gorgeous! Filmens starkaste kort, utan tvivel. Det finns alltid något kul  eller intressant i bild. Det enda som stör är rymdhippiestilen på legosoldaterna, en look som tyvärr skulle återkomma i Matrix några år senare.

Mest minnesvärda scen* 

För att vara en film som allmänt betraktas som ett misslyckande så innehåller Alien Resurrection ovanligt många klassiska scener. Dr Gediman som visar tänderna för en fångad xenomorph, som han också torterar. Xenomorphens hämnd och flykt. Den klonade Ripley som hittar rummet med de misslyckade experimenten. Flykten genom vatten och upp genom ett schakt.

Aldrig ett bra tecken om man hittar nåt rött och kladdigt på sitt eget bakhuvud

Domen:

Det var ju upplagt för succé: Joss Whedon skrev manus, för bövelen. Jean-Pierre Jeunet, mannen bakom Delicatessen och De förlorade barnens stad, regisserade, för tusan. Winona bleeding Ryder i en av huvudrollerna! Och visst finns det många fina enskilda scener i den här filmen. Det är helheten som aldrig riktigt lyfter, som en deg man har glömt att ha jäst i.  Vissa saker önskar man att det gick att ose, som då Weaver krampaktigt försöker få till en sexuell spänning med Ron Perlman.  Det blir till slut för mycket fåniga element och som en parodi på allt som var bra med Alien.  Slutet med ”den nyfödde” hatas av många. I mina ögon är bäbisen något av det mest originella med Alien resurrection,  en kul twist på moderskapstemat från Aliens. Men även den idén tramsas bort.  Synd på så fin potential.

Visste du att?

Tillfrågade regissörer som tackade nej: Peter Jackson, Danny Boyle och Bryan Singer.

Se istället-

Alien, Aliens och Alien 3.

Regi: Jean-Pierre Jeunet
Manus: Joss Whedon
Producenter: Gordon Carroll, David GilerWalter Hill, Bill Badalato

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Alien 3 (1992) – Ripley på den yttersta gränsen

Scener ur ett äktenskap

Handlingen.

Straffkolonin Fury ligger på en planet långt från civilisationen. Den befolkas av mördare och våldtäktsmän som lever i en bräcklig och religiöst färgad fred med varandra.  ”Here we tolerate even the intolerable”, säger männen är deras motto. i denna miljö störtar en dag ett straff från Gud, som en komet. Det är Ellen Ripleys räddningskapsel från rymdskeppet Sulaco. Ripley lever, men löjtnant Hicks och flickan Newt från Aliens har dött vid kraschen (till många Aliensfans’ besvikelse – detta är en mycket mindre populär film än föregångarna). Tyvärr finns det även en annan passagerare ombord…

Rymdskeppet!

I får se en liten bit av Sulaco (från Aliens) och dess livbåt alldeles i början, men det mesta utspelas i underjorden.

Charles Dance som fd knarkande doktor i Alien 3

Pretentionerna?

En moralsaga. Ripleys kvinnliga närvaro testar männens celibatlöfte och trohet mot de ideal som skulle blivit deras själars räddning. Fängelseläkaren, spelad av Tywin Lannister.. eh, Charles Dance blir Ripleys ende förtrogne, men även hans moral är tveksam. Och ska stackars plågade Ripley själv nå frid till slut?

Specialeffekter och look;

En av David Finchers tidigaste filmer, och ändå tycker jag att man känner igen hans karaktäristiska bruna färgtoner. Det är snyggt, i alla fall. Bildspråket är starkt avskalat som på en teaterscen. Alla människor bär likadana kläder och har rakade huvuden. Skuggor och eld växelverkar i de underjordiska gångar som är mörkt fuktiga och alla leder mot smältugnens rasande eldinferno, dit de intagna försöker locka monstret.

Själva xen0morpherna är ungefär de samma som i de tidigare filmerna, och även om ett av monstren är fyrbent så tillför Alien 3 inte mycket nytt till mytologin. Dessutom dröjer det lång tid innan vi får se dem.

Bishop i Alien 3

Luckor i manus,

Hela fem gånger skrevs manuset om av olika författare, bl a William Gibson. Från början skulle det ha varit en helt annan film och det färdiga manuset och bioversionen av filmen verkar vara något som både producenterna (trion Gordon Carroll, David Giler och Walter Hill) och den unge regissören David Fincher kände sig missnöjda med. Det dramatiska fokuset är också lite obalanserat. Istället för att bygga vidare direkt på den populära Aliens, så börjar Alien 3 om igen med Ripley som den enda överlevaren. Det tillkommer förstås nya karaktärer som publiken investerar känslomässigt i, men de dör abrupt utan att deras personliga berättelser hinner få en mening i filmen. Kvar är bara Ripley och monstret.

Domen:

Jag tycker att Alien 3 är bättre än sitt rykte, om än en film där många goda idéer har kompromissats bort. Sigourney Weaver bär filmen på sina axlar, och visar oss en Ellen Ripley på den yttersta gränsen till vad en människa förmår klara av. Men hon bryts inte. Fina skådisar omger henne också, med Charles Dance och Charles S Dutton som de enda som är på hennes sida i en fientlig omgivning.  Slutet är logiskt och värdigt för Ripley, och borde ha fått vara så. Men istället sparkade de liv i henne ytterligare en gång, i Alien 4.

Se även+

Alien, Aliens, Alien 4 och Prometheus

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter