David Lynch

Cannes: Jodorowsky’s Dune, om rymdfilmen som hade förändrat konsten för evigt

Konceptdesign av Moebius för Dune

Konceptdesign av Moebius för Dune

På Cannesfestivalen har filmaren Frank Pavich haft premiär på en dokumentär om den mest konstnärligt inflytelserika science fiction-film som aldrig gjorts. Det gäller självklart regissören Alejandro Jodorowskys Dune, en filmatsering av Frank Herberts filosofiska och pseudoreligiösa sci-fi-epos. I dokumentären får bl a Jodorowsky själv berätta som sina enorma ambitioner med filmen. Han ville skapa en profet. En konstnärlig Gud.

Det intressanta är att han nästan lyckades göra sin film där i mitten på 1970-talet. Det skapades produktionsdesign och en massa duktiga människor sattes i arbete, vara flera senare skulle komma att skapa egna sci-fi-klassiker: Dan O’Bannon från Alien och Star Trek, HR Giger som senare gjorde design till Alien, franske serieskaparen Moebius skulle göra kostymerna. Salvador Dali skulle spela med, liksom Mick Jagger och Orson Welles.  Pink Floyd skulle göra soundtracket. Filmen, om den hade gjorts färdig, hade förmodligen blivit fabulös. Den Dunefilm som 1984 faktiskt gjordes, i regi av David Lynch, var blott ett vagt eko. Men frågan är förstås om Jodorowskys profetiska vision någonsin hade gått att realisera. Enligt uppgift var manuset så komplext att det skulle ha mynnat ut i en fjortontimmarsfilm.

Men nu, 2013, nu kommer vi alltså att få se en dokumentär om Jodorowskys Dune. Här ovanför hittar du trailern. Om du är intresserad av att få veta mer om dokumentären, läs den här bra artikeln på Salon.com eller lyssna på Roger Wilson som pratar mer stor inlevelse om sin upplevelse av dokumentären i Kinos festivalpodd från Cannes (Kino i P1).

Själv blir jag lite sugen på en Dune-reboot.

Jedins återkomst (1983) – ewoker och Wagnerpompa

USA 1983, regi: Richard Marquand, producent: Howard Kazajian, musik: John Williams

Leia tvingades klä av sig för Jabba, och därmed blev hon en hel generation tonåringars sexsymbol. Lite trist.

Handlingen.

Han Solo är fånge i det underjordiska palatset hos Jabba the Hutt, en grotesk manschauvinist med smak för tortyr. I en plan att frita honom tar sig först prinsessan Leia in i palatset, men möter ett öde värre än döden då hon tvingas sitta i bikini vid Jabbas svans och vara hans sällskapsdam. Som tur är anländer också Luke Skywalker, som numera är en riktig Jediriddare. Trots att Jabba slänger honom till monstret Rancor så lyckas vännerna så småningom ta sig bort från Jabba och till månen Endor där kraftverket för Imperiets återuppbyggda Dödsstjärna finns. Medan Han och Leia tar hjälp av gölliga ewoker för att förstöra kraftverket så ger sig Luke upp till Dödsstjärnan, där den mycket onde kejsaren och Darth Vader väntar på att få locka honom över till den Mörka sidan.

Kampen om Dödsstjärnan ovanför Endor

Rymdskeppen!

Här gör Dödsstjärnan comeback och vi får se ett mäktigt rymdslag mellan Imperiet och rebellerna ovanför Endor.  Det är egentligen inte så mycket nya skepp i Jedins återkomst, men detaljrikedomen och finishen är större än i de tidigare filmerna. Mest minnesvärda av farkosterna är kanske de skotrar som våra vänner rejsar med bland de jättelika träden på Endor.

Ett pinsamt ögonblick i hissen på väg upp till Kejsaren

Pretentionerna?

Luke slits mellan den mörka och den ljusa sidan, och hans far Darth Vader måste välja mellan sin lojalitet mot Kejsaren och kärleken till sin ende son. Det är stora känslor, med lite för mycket patos.

Kejsaren anländer till Dödsstjärnan

Specialeffekter och look;

En splittrad film, visuellt. Vi har scener som ceremonin då Kejsaren anländer till Dödsstjärnan med enorm pompa värdig Nibelungens Ring – jag formligen älskar den scenen.  Men vi har också Jabbas sjabbiga grotta, som hämtad från en erotisk pulproman från 1950-talet. Vi har hela den långa scenen i skogen då ett gäng små, pälsklädda ewoker lyckas besegra en stor styrka välutrustade kejserliga stormtrupper med hjälp av pinnar och kottar.  Vi besöker också Yodas träsk igen. Det är förstås snyggt filmat och bitvis mycket spännande, men lider inte Jedins Återkomst lite av regression till barnstadiet? Det är som om Lucas överkompenserar för mörkret och eländet i Rymdimperiet slår tillbaka genom att göra sista kapitlet i sagan überfamiljevänligt. Tyvärr är de mer fantasyinspirerade inslagen inte lika väl designade som de som är ren science fiction. När det är som mest ewoker i bild undrar man om man råkat slå på ett avsnitt av Mupparna. (Inget ont om Mupparna!)

Domen:

Rymdfilmsbloggens läsare Martin skriver i en kommentar till min recension av Rymdimperiet slår tillbaka:

Jag har oerhört svårt att lösgöra mig från att Jedins återkomst var den första jag såg, och länge var den enda jag hade sett på bio. Tolvåringen måste få sista ordet, så den är nog fortfarande bäst. Trots gosedjur.

Min inre tolvåring håller med Martins. Det fina är förstås att vi bjuds på en massa emotionell tillfredställelse: vi får se Luke använda sina nya mäktiga krafter och Darth Vader återupprätta sin heder. Vi får se nallar som dyrkar den fjollige C-3P0 som sin gud och besegrar en övermäktig styrka. Den tidigare så svekfulle Lando räddar universum och till slut får Han också sin Leia. Slutet gott allting gott! (Jag tror säkert att jag som tolvåring ansåg att det var den bästa film som någonsin gjorts.)  Men Jedins återkomst hör till de där filmerna som mitt vuxna jag inte tycker är så bra som jag minns den från barndomen. Den är för glättig.

Och: Både David Lynch och David Cronenberg tackade nej till att regissera filmen. Lynch gjorde istället Dune. Det hade varit spännande att få se hur någon av dessa båda herrar hade kunnat sätta sin prägel på det sista kapitlet i Star Wars-sagan.

Och så avslutar vi med ett riktigt awkward hissmöte

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämndStjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ewokerna fick senare en egen film

Ewokerna fick senare en egen film

Dune (1984) – Tripp genom universum

Paul i Dune (Kyle MacLachlan)

Mer Dune på Rymdfilm: Jodorowsky’s Dune (2013) – om filmatiseringen från 1970-talet som aldrig blev av men som influerade den här filmen.

Handlingen.

Den unge ädlingen Paul Artrides (en rosenkindad Kyle MacLachlan) färdas till ökenplaneten Arrakis, centrum för en galaktisk maktkamp och det enda stället i universum där man kan utvinna Kryddan – en sorts sinneutvidgande drog som även tillåter The Guild att färdas genom galaxen i överljushastighet. Dessutom ger den mörkblå ögon åt den som använder den länge. Pauls pappa har fått Arrakis i förläning, men även de obehagliga Harkonnens vill ha makt över Kryddan. Paul tvingas fly, men går så småningom ett stort (och flummigt) öde till mötes.

Rymdskeppet!

Även om det mesta av handlingen i Dune utspelas i öknen, så kvalar den ändå in på Rymdfilm genom den interstellära kopplingen med Kryddan och The Guild.  Och filmen inleds med att familjen Artrides färdas på ett av The Guilds skepp genom ett ”veck” i rymden – och det är ett storslaget spektakel. I en helt underbart spejsad scen åker familjens transport tillsammans med många andra liknande farkoster in i en mycket större kryssare som styrs av en ”Navigator” från The Guild – en enorm mask som hämtad rakt från Alice i Underlandet. Navigatorn/masken skjuter blixtar ur rumpan och då uppstår ett veck i rymdtiden. Far out, man!

Pretentionerna?

Kanske en av de mest pretentiösa science fictionberättelserna i hela litteraturhistorien. Vi får oss till livs ökenfilosofi och får bevittna födelsen hos en Messias som inte bara ska rädda planeten, utan hela universum. Profetiorna och högstämda monologer formligen haglar!  Religion, politik och socialantropologi blandas med ren action – och maskar i olika former. David Lynch gör sitt bästa för att skapa en film med samma högstämda ton som romanen.

Specialeffekterna;

Filmen gjordes 1984 och specialeffekterna har åldrats på ett mycket påtagligt sätt. Ändå är Dune fortfarande en majestätisk film, en riktigt rymdopera med extra allt ovanpå. Scenografin och kostymerna är fortfarande fantasieggande och har en helt egen särart samtidigt som hela projektet självklart måste ha inspirerats av succén för de wagnereska Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst några år tidigare. Visuellt är Dune en fest: ökenmaskarna är skrämmande, baron Harkonnen är motbjudande grotesk, Navigatorn från the Guild är trippat fascinerande och Kyle MacLachlan är storögt messiaslik med den värsta Bobby Ewingfrisyen du kan tänka dig.

En sentida efterföljare är The Chronicles of Riddick, som har tydliga influenser i sin look från Lynchs vision.

Domen:

Klart sevärd för spektaklets skull, eller om du gillar romanen som filmen bygger på. Dessutom är produktionen en veritabel kändisfest: David Lynch regisserade och Patrick Stewart har en biroll, liksom Max von Sydow och Sting, som förekommer i minimala rymdkalsonger. Toto (rockgruppen) gjorde soundtracket tillsammans med Brian Eno. Slutresultatet lever förstås inte upp till de enorma föresatserna, men det kan man leva med. Jag kan inte låta bli att känna ett styng av sorg över att den filmatisering från 70-talet som regissören Jodorowksy försökte sig på, aldrig realiserades. Den filmen hade gått till historieböckerna. Men det gör tyvärr inte David Lynchs version.

Läs mer om den Dune som aldrig filmades:  Jodorowsky’s Dune (2013) – om filmatiseringen från 1970-talet som aldrig blev av.

Nedan en scen med Kejsaren och en Guildrepresentant, samt en massa killar i läderrock.

Se även +

Stjärnornas Krig är den film som liknar Dune mest, men den har åldrats bättre. The Chronicles of Riddick är influerad av DuneJodorowsky’s Dune (2013) – om filmatiseringen från 1970-talet som aldrig blev av.

Bonus: Så byggdes rymdskeppet! (video)

Regissör: David Lynch
Producent: Raffaella De Laurentiis