DC Comics

Superman IV (1987) – stånk och stön på Månen

Storbritannien 1987, regi: Sidney J Furie, producent: Menahem Golan, manus: Lawrence Konner

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Handlingen.

Vid en hastig okulärbesiktning verkar den fjärde Stålmannenfilmen med Christopher Reeve som ett steg uppåt efter clownerierna i Superman III. Borta är Richard Pryor och istället får vi tillbaka Gene Hackmans Lex Luthor och Margot Kidders Lois Lane. Och Stålis ställs för en gångs skull mot en jämlike: den vansinnigt kraftfulle Nuclear Man. Det räcker dock att kolla på en liten stund för att inse att det här är den värsta sortens försök att krama ur några sista dollar ur denna en gång så stolta filmserie. En mängd sidohandlingar mixas ihop till en enda smet: Daily Planet säljs till en riskkapitalist. Lex Luthor rymmer. Lois Lane trillar ned från skyskrapor och är med i tågolyckor så att Superman kan rädda henne. Superman råkar säga ”stick och brinn” till en unge och får en identitetskris – och beslutar sig helt plötsligt för att förstöra alla kärnvapen på Jorden. Alltsammans kulminerar helt otippat i att Lex Luthor tillsammans med sin tonårige son (Jon Cryer) lyckas skapa supervarelsen Nuclear Man, som slåss med Superman på alla möjliga vis.

Pretentionerna?

Nej, snarare motsatsen till pretentioner: filmskaparna på lågbudgetbolaget Cannon väljer genomgående den billigaste möjliga lösningen som de tror att de kan komma undan med. Det finns ingenting i story, repliker, regi eller scenografi som på det minsta sätt utmanar vårt intellekt.

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Rymdscenerna!

Om vi ska vara lite generösa så är det kvantiativt många rymdscener i Superman IV.  Filmen inleds med att Superman räddar ett gäng ryska kosmonauter som krockat med en amerikansk satellit. Sedan flyger Superman ut i rymden med alla kärnvapen och kastar in dem i solen. Sedan slåss han mot Nuclear Man i rymden, och till slut fångar Superman Nuclear Man i en skyskrapehiss som han kastar hela vägen till Månen. Sedan följer en enormt töntig fight på Månen, notabel bland annat för det myckna dunsandet, stånkandet och stönandet där i lufttomheten. Att det saknas luft bekymrar inte heller de helt vanliga människor som kastas upp i rymden av Nuclear Man – de kan både prata och andas där uppe. Till sist flyger hela Månen iväg.

Världsbygge, design och specialeffekter;

Ökänd för hur Cannon Film gjorde allt för att spara in på pengar. Warner Bros satsade 36 miljoner dollar (jämfört med 55 miljoner för första filmen) men Cannon använde bara 17 miljoner av dem till själva inspelningen. Följden blev att de inte hade råd att filma i USA, utan diverse parkeringsplatser och bakgårdar i England fick duga som ersättning. Mest berömt är hur tågstationen i Milton Keynes med hjälp av en röd brandpost av plast fick vara stand-in för FN-skrapan i New York. Eller hur tunnelbanan i London maskeras till New Yorks tunnelbana med hjälp av några klistermärken. Allt i hela filmen är totalfejk, och det syns tydligt.

Tågstationen i Milton Keynes - med röd brandpost i bakgrunden

Tågstationen i Milton Keynes – med röd brandpost i bakgrunden

Luckor i manus,

  • Nuclear Man skapas av en atombomb och ett hår från Superman (en ”genetisk matrix”) – men varelsen som kommer ut ur explosionen blir en blond man i guldlamé och väldigt långa kvinnonaglar. Som har helt andra krafter än Superman, och som blir kraftlös av solförmörkelse.
  • Det går att prata och andas i rymden, och hår och caper fladdrar i fartvinden
  • Då Månen åker ur sin bana skapas inga tidvattenvågor på Jorden
  • Superman stoppar ett vulkanutbrott genom att stoppa ett klippblock i kratern, som en kork
  • Inga av Lex Luthors scener hänger överhuvudtaget ihop: Hur kan han skapa Nuclear Man? Varför dyker han upp på en armébas?
Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Mest minnesvärda scen*

Du måste se den för att förstå hur dålig fightscenen på månen är:

Domen:

En film som aldrig borde ha gjorts. Producentbröderna Salkind gav upp efter floppen med Superman III och sålde av rättigheterna till engelska Cannon, som alltså producerade denna kalkonfilm. Det är svårt att sätta ord på de många sätt den är usel på. Vad tycker jag minst om? Är det hur karaktärsskådespelare tvingas förnedra sig med ytliga parodier på sina gamla paradroller? Är det hur all tillstymmelse till handling saknas, och egentligen bara består av ett antal random scener som skulle kunna komma från vilken av filmerna som helst? Är det för den billiga scenografins skull? För Nuclear Mans långa naglar? Aah, jag kan inte välja!

Se istället-

Utmärka Superman och storslagna Superman II.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Superman (1978) – Charmig messias från Krypton

Christopher Reeve som Superman (1978)

Handlingen.

I den här klassikern får vi se hur ett barn från planeten Krypton sänds iväg i ett rymdskepp av sin vördade fader (Marlon Brando) och hamnar på Jorden. Där uppfostras han i en pastoral idyll på Mellanvästerns prärier. Han utvecklar övermänskliga krafter och stiger till sist upp som en modern Messiasgestalt för det tjugonde århundradet.  Den vuxne Clark Kent/Superman spelas med tonsäkerhet av Christopher Reeve. På vägen möter vår hjälte såväl sin stora kärlek Lois Lane (Margot Kidder) och hamnar i närkamp med den pompösa superskurken Lex Luthor (Gene Hackman), vars onda plan går ut på att framkalla en jordbävning som utplånar Kalifornien.

Planeten Krypton med Marlon Brando

Rymdskepp, specialeffekter och look

Jag måste säga att jag älskar filmens första del, som utspelas på Krypton och i rymden. Allt är vitt, vitt, vitt och gjort av glas och kristaller. Till och med folks hår är vitt. Och lille superpojkens rymdskepp är en enorm bergskristall. Bovar spärras in i en stor spegel som snurrar iväg i universum. Far out, man! Den vision av rymden/framtiden som vi får i Superman har tydligt sina rötter i 1960-talets utopiska och campa science fiction – läs Star Trek – bara med enormt mycket högre budget och mer episka anspråk. Resultatet är läckert, än idag!

Efter de inledande kosmiska panoramabilderna landar pojkens rymdskepp på Jorden, men berättelsen blir inte mindre visuellt storslagen för det. Anslaget är som sagt episkt, och landskapen (precis som huvudpersonen) antar mytiskt väldiga proportioner, med det ena imponerande sceneriet efter det andra. Vi ser Clark Kent växa upp på en böljande ändlös slätt under en stor himmel. Vi följer honom som ung oerfaren man till Metropolis/New York, där perspektiven blir lika svindlande som världsrymdens då Clark börjar flyga mellan skyskraporna. På Nordpolens vidder skapar han så småningom, som den mogne Superman, ett eget gudapalats med kryptonsk teknik, och talar där med sin himmelske fader. I filmens final får Superman bokstavligen flyga Jorden runt för att rädda det han älskar.

När jag var liten var det allmän vetskap att specialeffekterna i Superman var de allra bästa som någonsin gjorts. Jag tror att det man tänkte på var att det inte ser ut som om Superman är inklippt i bilden då han flyger (de använde linor istället för blue screen). Idag är det inte riktigt lika imponerande, förstås, men det mesta håller riktigt bra.

Pretentionerna?

Någon har liknat det vid att regissören Richard Donner med Superman försöker göra en superhjältefilm som om den gjorts av David Lean (Lawrence of Arabia, Doctor Zhivago). Det ligger något i det, för här har vi verkligen en film med gammaldags Hollywoodpretentioner. Det vilar ett visst gravallvar över långa partier, då Supermans frälsarroll betonas. Temat med fadern som sänder sin ende son för att rädda Jorden kunde knappast vara mer övertydligt, men Donner lyckas hålla balansen utan att slå över i det alltför högstämda eller patetiska. Det som framför allt balanserar filmen och gör att den fungerar så bra är Christopher Reeves charmiga tolkning av den tafatte Clark Kent som också är den ädle gudasonen. Dessutom lättas stämningen välbehövligt upp med lite komedi då Gene Hackman (som den grandiose Lex Luthor) smider sina vansinnigt onda planer, ständigt i gräl med sin godhjärtade flickvän Miss Teschmacher.

Mest minnesvärda scener*

Lois Lane är med i alla tre scener jag tänker på: Då Superman räddar henne från en helikopter som störtar från ett tak.  Kvällen då Superman tar med Lois på en flygtur över Metropolis skyskrapor. Och den faktiskt lite chockerande scenen då Lois’ bil hamnar i ett jordskred som begraver henne levande.

Vilken enormt ond man, som vill spränga Kalifornien

Domen:

En monumental framgång ekonomiskt, och början på den moderna superhjälteeran på film. Fortfarande den kanske bästa superhjältefilm som gjorts. Åtminstone står Stålmannen skuldra vid skuldra med The Dark Knight. En härlig blandning av mytologi och trams, där Christopher Reeve lyckas med konststycket att vara attraktiv i babyblå lycra med tangakalsonger. Richard Donner och hans team visar stor känsla för de små underhållande detaljerna, samtidigt som anslaget är lagom pompöst.

Se även+

Superman II, som spelades in samtidigt som Superman, men som sedan klipptes om av en lättviktigare regissör och först på senare år har restaurerats i sitt originalskick. Superman II, The Richard Donner Cut, är den version du ska leta efter. Där får vi möta den fruktansvärt onde General Zod (Terrence Stamp) från Krypton, som skymtar förbi precis i början av Superman.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Green Lantern (2011) – gröna gubbar från Oa

Hal Jordan och de andra Gröna Lyktorna

2011 USA. Regi: Martin Campbell. Producent: Greg Berlanti.

Handlingen.

Den odräglige testpiloten Hal Jordan (Ryan Reynolds) lever ett ytligt liv för att slippa känna sorgen efter sin döda pappa. Då får han plötsligt ta över en grönlysande ring från den döende rymdvarelsen Amon Sur (Frasier) och är därmed en medlem i Green Lantern Corps, en kår av rymdpoliser som har sin hemvist på planeten Oa. Ringarna är deras vapen. På Oa lär sig Hal snart att det krävs mycket för att kunna kalla sig hjälte. Han måste först rädda sin kärlek Carol (Blake Lively) från deras onda geni till barndomsvän (Peter Sarsgaard) och dessutom besegra rymdmonstret Parallax, som hotar hela Green Lantern Corps och resten av galaxen.

Rymdresorna!

Amon Sur har ett skepp, som kraschar precis i början, men i övrigt så rör sig de flesta supervarelser fritt mellan stjärnsystemen i DC:s universum. Hals ring låter ju honom flyga i överljushastighet, och de stora striderna mellan Green Lantern Corps och Parallax utspelas helt och hållet i rymden. Storslaget, men inte så spännande.

Pretentionerna?

Det goda mot det onda, fast den gode är ett svin och man tycker synd om den onde som är så ensam och mobbad och ful. Sensmoral: det värsta du kan vara är rädd.

Specialeffekter och look;

Som många av DC Comics’ serier hör Green Lantern till den mer utflippade sorterns science fiction. Universum styrs t ex av små blå män med enorma hjärnor, som älskar färgen grönt men hatar gult. Monstret är en amorf rymddemon som suger själen ur sina offer. Inom Green Lantern Corps finns många tusen olika arter av varelser de mest trippade former.  Filmen fortsätter seriens tradition och bjuder verkligen på ett storslaget och färggrannt rymdspektakel, en riktig rymdopera. Med så mycket datoraninerade scener (hela Hals dräkt är t ex animerad) blir resultatet, på gott och ont, lite som en tecknad film. Färgerna grönt och magenta går igen genom hela filmen, och får mig att associera till de klassiska seriesidorna där magenta var en vanlig dekorfärg.

Hector förvandlas till galen vetenskapsman

Domen:

Vilken besvikelse. En av DCs mest ikoniska hjältar faller helt platt, trots en bra ensemble och 200 miljoner dollars specialeffekter. Manuset är problemet, eftersom de både försöker vara helt trogna mot serieoriginalet och samtidigt berätta nån sorts mänsklig historia som hysfat vuxna människor förväntas kunna relatera till. Men inget blir riktigt lyckat. Hal Jordan ska vara cool wiseguy men framstår som ett barnsligt praktarsel. Hjältinnan Carol ska vara en modern och stark kvinna, men framstår som en viljelös skyltdocka. Man förstår inte vad hon och Hal ser hos varandra. Deras gamle kompis Hector Hammond ska vara creepy evil genius men blir bara patetisk och jobbig (med en grymt överspelande Peter Sarsgaard i rollen).

Inte heller rymdhistorien med Green Lantern Corps funkar.  Parallax är ganska obegriplig som hot, och de gröna lyktornas kår står mest och grälar i motljus  Det tar väldigt lång tid för filmen att komma igång, och sen växlar den mellan galna rymdscener och B-såpopera på Jorden. När väl slutstriden kommer har man för länge sedan tappat intresset för hur det går.

Det tråkiga med att filmen blev så dålig är att Green Lantern på 1970-talet var DCs bästa superhjälte, då han löste socialrealistiska mysterier i den undre världen tillsammans med Green Arrow. Det var verkligt jordbundna äventyr, med själ, hjärta och puls. Hade de gjort en filmversion av 70-talets Gröna Lyktan, hade det kunnat bli hur bra som helst. Reboot, reboot, reboot!

Se istället andra superhjältefilmer-

Superman, från 1978 – den bästa DC-filmen hittills, tillsammans med The Dark Knight. Uppföljaren Superman II The Richard Donner Cut.

Avengers, från 2012, av ingen mindre än Joss Whedon.