USA 2009, regi: Zack Snyder, producent: Lawrence Gordon, Lloyd Levin, Deborah Snyder, manus: David Hayter, Alex Tse, baserat på serieromanen av Alan Moore och Dave Gibbons
Smileyn med blodfläcken blev ikonisk
Handlingen.
Året är 1985. Någon börjar mörda pensionerade superhjältar. Den kryptofascistiske Comedian är den förste att stryka med, och hans gamla vapendragare från superhjältegruppen The Watchmen tvingas motvilligt att återförenas. Det blir den maskerade kvinnohataren Rorschach (Jackie Earle) och den idealistiske men uppgivne Night Owl (Patrick Wilson) som börjar nysta i mordmysteriet. Night Owl inleder en tafatt romans med deras gemensamma exkollega Silk Spectre (Malin Åkerman). Samtidigt trappas Kalla kriget upp då världens enda person med riktiga superkrafter, Dr Manhattan (Billy Crudup), tvingas i exil på Mars. Medan de trötta föredettingarna till hjältar kommer allt närmare gåtans lösning står världen plötsligt på randen till kärnvapenkrig.
Pretentionerna?
En nästan exakt återberättad filmversion av Alan Moores klassiska serieroman från 80-talet. Bildruta för bildruta.
Dr Manhattan visar sig för en astronaut på månen
Världsbygget och rymdskeppen!
En parallell verklighet till vår egen, där maskerade ”hjältar” inte har övermänskliga krafter (med ett undantag) utan är mer som en sorts cirkusfreaks. De av dem som har gott om pengar, satsar dessa på teknologiska prylar som hjälper dem att bekämpa brott. Ozymandias (Matthew Goode) har ett eget palats på Nordpolen, och Night Owl färdas i ett uggleformat luftskepp. Det är en både färgsprakande och dyster tablå som målas upp, samtidigt hyperrealistisk och serietidningsgräll. Den ende riktige superhjälten är den blått lysande, spritt nakne Dr Manhattan, som förvandlats till en gudalik, allvetande, kosmisk varelse i ett radioaktivt experiment. Dr Manhattan flyr Jorden och bosätter sig på Mars, där han skapar ett enormt urverk av glas som han smälter av den marsianska sanden. Här begrundar han om han ids stoppa det hotande kriget.
Design och specialeffekter;
Serieromanen Watchmen ansågs länge som ofilmbar, och vi var många som undrade hur fasiken filmskaparna tänkte sig att tolka de ikoniska serierutorna av Dave Gibbons. Man valde att överföra serien ruta för ruta till vita duken, och även om man kan ifrågasätta detta val så måste man erkänna att resultatet är imponerande. Filmens look är resultatet av ett heroiskt arbete av producenten Lawrene Gordon, regissören Zack Snyder och produktionsdesigners som Adam Hughes, John Cassaday och Alex McDowell, och kostymdesignern Michael Wilkinson. Det enda som irriterar mig är Zack Snyders överdrivna användande av slow motion i actionscener. Det blir tröttsamt i längden.
Night Owl, Silk Spectre, Rorschach
Mest minnesvärda scen*
Filmen lägger sig nära förlagan och svämmar följaktligen över av minnesvärda scener, som dessutom matchas mot de viktigaste serierutorna: Comedian som åker ut genom fönstret. Smileyfacet med blodsdroppen på den regnvåta asfalten. Night Owls och Silk Spectres älskog i uggleskeppet över storstaden. Rorschachs ojämna kamp mot skurkbossen i fängelset. Dr Manhattan som återskapas efter sin död som ett skrikande skelett. Den magiska lokatten Bubastis’ öde i Ozymandias’ palats. Dr Manhattan och Silk Spectre på Mars… I Ultimate Cut som är över tre timmar lång, återser du alla viktiga scener från de tolv seriealbumen.
Ozymandias
Domen:
Det finns två serieromaner som mer än några andra påverkat min syn på seriekonsten, ja förmodligen på hela populärkulturen. Det är Alan Moores Watchmen och Frank Millers Batman The Dark Knight Returns. Jag skulle kunna skriva hela blogginlägg om dem, men nöjer mig med att konstatera att det hör minst lika mycket till allmänbildningen att ha läst dem, som att ha läst 1984 eller ha sett The Wire. Av dem båda är Millers Batman den coolare, medan Moores Watchmen har ett mer hjärta. Båda säger massor om samtiden.
Jag känner mig kluven inför faktumet att regissören Zack Snyder nu tycks få lägga vantarna på båda dessa serieklassiker, i och med att han ansvarar för att ta Batman vidare på vita duken. Han är tveklöst ett tvättäkta seriefan, och han har tekniskt know-how. Men tillför han någonting konstnärligt?
I filmatiseringen av Watchmen tar Snyder och de övriga filmskaparna fasta på originalets filmiska kvaliteter och skapar en rörlig version. Det är inte en tolkning så mycket som en transkribering. Men det blir något mekaniskt över scenerna som gång på gång jagar samma kameravinkel som i stillbilderna. De duktiga skådespelarna tvingas posera ansträngt för att uppnå en viss ställning i exakt rätt ögonblick. Om man inte har läst serieboken är det förmodligen svårt att förstå varför dramaturgin är så tillkämpad. Serieromanens drömska berättarrytm gör dessutom filmen till en stundtals segdragen historia, speciellt i den på tok för långa Ultimate Cut. I händerna på en större filmskapare hade vi inte fått nöjet att beskåda en exakt replica av tidernas främsta superhjältehistoria, men förmodligen hade vi fått en intressantare film. Inte desto mindre är Watchmen en sjukt bra story, vilket Snyders poserande inte kan ta ifrån den.
Night Owl
Saker du måste veta om serien Watchmen
- Smiley-ansiktet som symbol för acid house-kulturen kommer från singeln Beat Dis av Bomb the bass (1988) som använde den blodfläckade smileyn från just Watchmen på omslaget. (Själv tillverkade jag en blodfläckad smiley med hjälp av nagellack från mamma och hade på kavajslaget som 17-åring.)
- Utgångspunkten för seriens superhjältar är att de alla är gravt dysfunktionella: neurotiker, fascister, sadomasochister och narcissister. De lever i en pseudovärld som de skapat åt sig själva, där de endast interagerar med varandra och sina motståndare i form av kriminella.
- Vanligt folk existerar knappt i ”hjältarnas” värld. Därför är allmänheten också misstänksam mot dem. Vem bevakar Väktarna? är frågan som återkommer i graffiti genom hela serien.
- Alan Moore ville ursprungligen använda figurer som redan fanns i DC-universum, men förlaget tyckte det verkade som kapitalförstöring att döda så många karaktärer som folk redan kände till. Moore fick hitta på nya figurer.
- Moore anger William S Burroughs som en av sina största influenser för storyn, speciellt upprepandet av symboler och figurer, som rorschachtestets fläckar och cirkeln som bl a återkommer i smileyansiktet.
Se även+
Snyders och Christopher Nolans Man of Steel (2013)
Rymdfilm 