Dennis Quaid

The Right Stuff (1983) – makalösa män och manslösa makor

USA 1983, manus: Tom Wolfe/Philip Kaufman, regi: Philip Kaufman

Sam Sheppard som Chuck Yeager

Handlingen.

En älskad och prisbelönt dramatisering av de allra första åren med det amerikanska rymdprogrammet. En lång rad karaktärsskådespelare (Dennis Quaid, Sam Shepard, Ed Harris, Fred Ward, Barbara Hershey m fl) gestaltar NASAs allra första team med astronauter, The Mercury Seven. Vi får se en omsorgsfullt återgiven tidsepok som tar sin början alldeles efter andra världskriget, då USA och Sovjet fortfarande var allierade. Ett litet udda gäng med testpiloter jagar hastighetsrekord i experimentplan, medan deras oroliga fruar väntar på marken och håller barbecuen igång. Ingen bryr sig egentligen om dessa kufar som vill riskera livet i Mach 2. Men då det kalla kriget inleds och Sovjet hinner först med bemannade rymdfärder, blir våghalsiga testpiloters talanger plötsligt hett stoff då det nybildade NASA letar efter män galna nog att skickas upp i en kapsel för att sedan störta i havet. Den amerikanska patriotismen kräver att de nyrekryterade astronauterna presenteras som nationella hjältar, men vi får också se baksidan av medaljen: fruktansvärt farliga uppdrag, kraschade äktenskap och dåligt med stöd från myndigheterna då något går snett. Filmen har fått flera Oscars, och har i efterhand utsetts till en av 1980-talets bästa filmer.

Rymdskeppet!

Det är liksom inga rymdskepp, och det är det som gör det så intressant. Det är självmordmaskiner: plan som trimmats till att flyga så snabbt att piloten tuppar av. Tunna, eländiga rymdkapslar som knappt skulle gå att konservera tomater i, än mindre skicka upp en man i omloppsbana med. Man blir imponerad över pionjärandan som drev NASA och dessa makalösa män i deras flygande maskiner. Men man inser också hur farligt de levde. Jag tror att en del av fascinationen över The Right Stuff kommer av den insikten. Vi älskar ju en orädd hjälte.

Fruarna väntar vid telefonen

Fruarna väntar vid telefonen

Pretentionerna?

Mycket väl genomfört försök av skildra en bit modern amerikansk historia.

Specialeffekter och look;

Påkostat modernt kostymdrama, med en hel del poetiska bildsekvenser från höghastighetsfärderna.

Så här välkammade var astronauterna då se skulle fotograferas

Så här välkammade var astronauterna då se skulle fotograferas

Domen:

Ett måste för dig som är intresserad av rymdfart och teknologi. Vi får en fantastisk inblick i hur mycket av den tidiga rymdfartens historia som kom sig av ren och skär vilja, och ren och skär grundforskning med människoliv som insats. Tyvärr är The Right Stuff lite för lång (3 timmar) och för mig hade de kunnat klippa bort en halvtimme av heroiska motljusscener, men det är förstås en lång tidsperiod som ska skildras och The Right Stuff har bitvis nästan känslan av en dramadokumentär. Pluspoäng för att vi får en inblick i privatlivet för astronauterna, och för att vi också får se hur livet tedde sig för deras gräsänkor som väntade vid telefonen. Att allt inte skildras som guld och gröna skogar bidrar till att The Right Stuff trots sin överdrivna längd är sevärd.

Se även+

Apollo 13, en senare film om de astronautteam som följde i de här killarnas spår.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Enemy Mine (1985) – en trevande rymdvänskap

Jerry är en drac, och ganska rolig

Jerry är en drac, och ganska rolig

Handlingen.

Det pågår ett interstellärt krig, och Willis (Dennis Quaid) är stridspilot. Hans jobb är att skjuta ned fiendens rymdskepp, och det är han bra på. Men då hans skepp kraschar på en planet och hans kamrat dör, är inte kunskaperna i hur man dödar till särskilt mycket hjälp. Den enda andra tänkande varelsen på planeten är en fiende vars skepp också har kraschat. Det är en drac, en ödlemänniska. De båda soldaterna tvingas svälja sina fördomar och börja samarbeta för att överleva. Sakta växer en skör vänskap fram, som kommer att få konsekvenser för Willis då han väl får chansen att återvända till civilisationen.

Rymdstationen, skeppen och stjärnhimlarna är fantastiskt vackra i Enemy Mine

Rymdstationen, skeppen och stjärnhimlarna är fantastiskt vackra i Enemy Mine

Rymdskeppen!

Me like! Rymdscenerna, med sina blå nebulosor, röda planeter, snabba jaktskepp och långsamt snurrande rymdstation, är faktiskt något av det bästa med filmen. Det är mycket inspirerat av Battlestar Galactica  (originalserien9 och Star Wars, en tillgång i mina ögon.

Pretentionerna?

Uppblåsta. Att kommunicera med en främling och se det gemensamma trots allt som skiljer åt på ytan. Att övervinna skräcken för det främmande. Att inte blint följa gamla regler om fiendskap utan lära sig respektera den andra sidan. Att ta hand om den som är svagare. Att våga sticka ut i mängden. Ja, det tar aldrig slut på vad de vill ha sagt med den här filmen.

Landskapen är majestätiska

Landskapen är majestätiska

Specialeffekter och look;

Det mesta är riktigt mäktigt. Rymden är färggrann, planeten mystisk, karg och vild, och makeupeffekterna på Jerry är riktigt snygga i närbild. Men klipporna som våra hjältar rör sig bland liknar tyvärr målad frigolit, och sandmonstret som då och då dyker upp för att höja spänningen skulle kunna vara en bifigur från Fragglarna. Nåja, man kan inte få allt.

Luckor i manus,

Jag citerar legendariska filmkritikern Robert Ebert, som skarpsynt påpekade att en kultur som kan färdas mellan stjärnorna inte av någon rimlig anledning skulle behöva ha slavar som manuellt hugger sten i gruvor. Då slavhandlarna dyker upp i filmen och man har det i bakhuvudet, inser man hur krystad hela den underhistorien är.

Mest minnesvärda scen*

Willis som smyger sig fram mot den lilla dal där fiendens skepp har kraschat. Han spanar på ödlemannen, som simmar i en göl och värmer sig vid elden. Här, i upptakten till filmen, finns en verklig mystik och osäkerhet i vad som ska hända. Den går tyvärr förlorad sedan.

Vänskap över artgränserna

Vänskap över artgränserna

Domen:

Hur hård får man egentligen vara mot en ambitiöst upplagd science fictionfilm som är en originalberättelse och fick en storbudget för att utforska viktiga frågor om vänskap och lojalitet? Man får vara hur hård som helst, om en film kraschlandar så hårt som Enemy Mine gör. Louis Gossett Jr som den kärva men godhjärtade rymdvarelsen Jerry får godkänt. Att alls projicera en personlighet genom så tung makeup är en skådespelarbedrift man måste lyfta på hatten för. Dennis Quaid gör dock en Prins Daniel och är all over the place. Hans enorma överspel överträffas bara av hans yviga skägg. Men det som verkligen sänker Enemy Mine är storyn. Det börjar så bra med den trevande rymdvänskapen. Men efter ungefär 40 minuter har filmen sagt allt den hade att säga, och den sista dryga timmen är bara ett utdraget lidande för oss som tittar. Först är det långtråkigt, och det blir inte bättre av att de båda vännerna råkar ut för en massa intetsägande, generiska hot. Plötsligt försvinner Jerry abrupt ur berättelsen och ersätts av någon helt annan. Sedan kommer slavhandlarna, och då blir allt bara väldigt cheesy och otroligt sentimentalt. Sista halvtimmen är det som en helt annan film, och tyvärr en mycket sämre sådan. Enemy Mine är ett bra exempel på science fiction som siktar mot stjärnorna, men dundrar rakt ned bland trädtopparna.

Ombord på rymdstationen

Ombord på rymdstationen

Se istället-

Valfritt avsnitt av vilken Star Trek som helst. Eller varför inte Robinson Crusoe?

Regi: Wolfgang Petersen

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter