Die hard

Predator (1987) – Kill me now, do it! Rovdjuret vs Arnold

Här skjuts det rejält

Här skjuts det rejält, men kan man verkligen hålla ett maskingevär och skjuta så?

Handlingen.

Ett team med mycket muskulösa kommandosoldater under ledning av ”Dutch” (Arnold Schwarzenegger) skickas på uppdrag till Centralamerika för att rädda en minister som tagits till fånga av gerillan. Storleken på deras biceps överträffas endast av omkretsen på deras enorma vapen, men i djungeln ställs de inför en fiende som vare sig kulor eller muskelkraft hjälper mot. En människojägare  kamouflerar sig i grönskan och plockar soldaterna, en efter en. Under stigande fasa ser ”Dutch” sina män dödas på de gruvligaste sätt och snart hänger hälften av dem flådda från träden med ryggraden utskuren. De få överlevande uppbådar all sin överlevnadsinstinkt och tvingas komma i kontakt med sin inre primitiva vilde för att slå tillbaka det osynliga hotet.

Predatorskeppet skymtar förbi

Predatorskeppet skymtar förbi

Rymdskeppet!

Ett tecken på den här filmens klass är att den korta rymdscenen i början aldrig förklaras. Vi ser ett rymdskepp som mycket tydligt inte kommer från NASA, som närmar sig Jorden och släpper ned något från omloppsbanan. Att det är filmens monster/skurk framgår utan en massa exposition. Själva skeppet svischar alltså bara förbi, men är tillräckligt välgjort för att väcka vår nyfikenhet. Vems skepp är det? Det dröjer över en timme in i filmen innan vi får första skymten av svaret.

Pretentionerna?

Ren och skär överlevnad – vem är rovdjur, och vem är byte?

Vi får vänta på att se Predatorn

Vi får vänta på att se Predatorn

Specialeffekter och look;

Det mesta är grönt och brunt, i ett djungelvirrvar. Där någonstans döljer sig Predatorn i sitt elektroniska kamouflage (skönt 80-talspixligt, men coolt på sin tid). När de jordiga tonerna tvärt bryts av ibland är det tvärt och våldsamt och mycket medvetet chockerande: mörkrött blod, flammande eld från maskingevären, lasersiktets triangel, eller soldatens stirrande ögonvitor i leran. Ett snyggt samarbete mellan fotografen Donald McAlpine och produktionsdesignern John Vallone. Än idag ser Predatorn själv ser exakt likadan ut som den sedan gjorde där, för 25 år sedan och det säger något om kvaliteten på produktionen.

Arnold spelar nästan inte över

Arnold spelar nästan inte över

Luckor i manus,

Det snackas inte i onödan i den här filmen, utan saker bara händer och huvudpersonerna får klara sig bäst de kan. På så vis påminner Rovdjuret inte så lite om den första Alien, fast med mer testosteron. Men ett par manusluckor måste dock påpekas. Arnold säger vid flera tillfällen att han och hans män inte är några mördare, utan bara tar lite finare uppdrag. Men jag har väl aldrig sett några så skjutglada kommandosoldater som han och hans vänner. De mejar fullkomligen ned allt som rör sig, och skulle det ha funnits någon gisslan att frita hade den strukit med på två röda sekunder.

Från Mats kommer en annan manuslucka: de har ett maskingevär med sig ut i djungeln. Det skulle förmodligen kräva utrustning på ca 200 kilo, som de inte bär med sig. Och dessutom är det fysiskt omöjligt att stå och hålla ett maskingevär i händerna och skjuta utan att skadas eller flyga bakåt av rekylen. Men det ser wicked ut!

Musklerna spelar, men vad hjälper det?

Musklerna spelar, men vad hjälper det?

Mest minnesvärda scen*

I en film full av stämningar och våld så sticker ändå Macs (Bill Duke) vilda skjutande efter Predatorn ut. Mac ser något i ögonvrån, och låter maskingeväret gå varmt. Snart kommer hans kamrater, och tillsammans mejar de ner en halv skog innan magasinen är tomma. Katharsis och ett av filmens bästa  ”Hell yeah”-ögonblick, i ett.

Postern ser ut som vilken krigsfilm som helst

Postern ser ut som vilken krigsfilm som helst

Domen:

Rovdjuret är Schwarzeneggers bästa film. Regissören John McTierman (som året efter fick sin karriärs största succé med Die Hard) går inte i fällan att göra en gimmick av att Arnold spelar sig själv, utan får sin stjärna snarare att hålla tillbaka. Filmen lyfter sig över sin b-filmspremiss och vi bjuds på en tight, rapp och på många sätt djupt oroande actionhistoria med klara influenser från både Apolcaypse Now och Aliens. Att Rovdjuret håller igen så länge som den gör, får ögonblicken av ultravåld att skaka om så mycket mera än om McTierman hade köttat på med allt han hade redan från början. Det är ingen slump att det bara är Arnold som syns på affischen, som om det var vilken tuff krigsfilm som helst. Vi får av affischen inte minsta antydan av att det är en ”monsterfilm”.  Vi luras att tro att det är ”Dutch” och hans män som är rovdjuren, och första halvtimmen framstår de ju verkligen som oövervinnerliga och osårbara. När väl tvivlet smyger sig på blir det desto kusligare för dem och för oss som tittar, och dessutom får vi i publiken den emotionella tillfredställelsen i att se de odrägliga machokillarna åka på spö. Den olycksbådande och smått spöklika stämningen byggs skickligt upp och Predatorn avslöjas i precis rätt ögonblick,  utan mystiken skingras genom att visa för mycket. Samtidigt har filmen glimten i ögat hela tiden, framför allt i dialogen. Arnold får säga precis det rätta antalet dåliga ordvitsar för att det inte ska bli för töntigt, och de få ögonblick då Mr Schwarzenegger freakar loss (”Kill me now! Do it! I am hier! Kill meeee!”) blir bara en kul detalj i den större helheten.

Dutchs ögon är det enda som syns i mörkret och leran

Dutchs ögon är det enda som syns i mörkret och leran

Se även, eller ”Hur bra kan en Schwarzeneggerfilm vara egentligen”?

Mitt Schwarzeneggerintresse väcktes på allvar då jag i 17-årsåldern besökte en Arnoldfestival på en bio i Camden i London. Det började kl 19 och så visades alla Arnolds filmer i sträck nonstop hela natten. Vi hann se Terminator, Predator, Commando, Conan, The Running Man och Red Heat innan vi bokstavligen somnade i biostolen. Det var ett vissel och jubel i salongen den kvällen, varje gång Arnie levererade nån av sina ordvitsar, alltid med samma bistra min. Redan innan Terminator 2 var han mer eller mindre en parodi på sig själv, och han har med åren kommit att mer och mer bli en skådis som spelar Arnold Schwarzenegger snarare än den rollfigur som står i manus. Det gäller i högsta grad Terminator 2, som alla annars tycks älska. Det är därför jag gillar Rovdjuret/Predator. Det är en spännande film som också råkar ha Arnie i huvudrollen.

Ska du se de några av hans andra filmer så rekommenderar jag bara filmerna fram till och med Total Recall: Conan The Barbarian, en förvånansvärt bra fantasyrulle (men undvik uppföljaren Conan The Destroyer). The Running Man är en variant på samma tema som The Hunger Games, och inte så känd som de andra men väl så skoj. Och Total Recall är en fröjd bland rymdfilmer, även om det mer är Paul Verhoevens förtjänst snarare än Arnolds.

Predatorn köttar på

Predatorn köttar på

Visste du att?

Jean-Claude van Damme fick rollen som Predatorn, och började spela in scener. Men han var omöjlig att jobba med och missnöjd med att masken täckte hans ansikte, så han fick sparken.
Filmen hette ursprungligen Hunter, vilket hade varit mer rättvisande, men Predator låter förstås grymmare.

Regi: John McTierman (Die Hard, Die Hard 2)
Producent: Joel Silver (Dödligt vapen, V for Vendetta, The Matrix)
Manus: Jim och John Thomas (Predator 1 + 2, Wild Wild West, Behind enemy lines)
Musik: Alan Silvestri (Avengers, Forrest Gump)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Lockout (2012) – Galactica möter Die Hard

Guy Pearce och Maggie Grace i Lockout

Handlingen.

I framtiden förvaras världens farligaste fångar i ett högteknologiskt fängelse, MS One, som svävar i omloppsbana ovanför Jorden. Då den amerikanska presidentens dotter (Maggie Grace) besöker fängelset på ett humanitärt uppdrag gör fångarna uppror och tar henne och resten av besättningen till fånga. Det blir den cyniska och sarkastiska Snow (Guy Pearce) som skickas upp för att rädda henne. Men han är ett osäkert kort, en dissident som tagits till fånga av den elake CIA-agenten  Langral (Peter Stormare). Kommer Snow att rädda presidentens dotter, eller sig själv?

MS One i Lockout

Rymdskeppet!

Fängelset MS One är en stor, oformlig metallklump i rymden, lika ful och brutalistisk som alla anstalter genom alla tider. Fast i rymden då, och med fryskammare istället för celler. Vi får också se de smäckra rymdfärjor som används för att frakta civila passagerare, och ett antal stridsplan som ger sig in i eldstrid med rymdstationen.

Specialeffekter och look;

Lockout är en fransk film (på engelska) och därför gjordes den på förhållandevis låga budget (20 miljoner dollar). Så saknas också de där riktigt hollywoodska production values och jag kan inte säga att det finns några riktiga money shots heller. Inte desto mindre ser det mesta hyfsat ut och vi bjuds på lite rymdstrid, några schakt som gubbar ramlar ned i och en hel massa mörka korridorer där folk springer omkring och skjuter. Looken är ganska lik Battlestar Galactica i dess nya version från 00-talet. Mer grit än glitz, så att säga. Vilken massa engelska ord jag kan, va?

Luckor i manus,

Berättelsen  är starkt influerad (dvs en skamlös kopia) av John Carpenters båda Flykten från New York/LA. Det är bara att alla ge upp alla krav på logik och luta sig tillbaka och bli underhållen. Manuset är skrivet av gamle Luc Besson tillsammans med Stephen St. Leger och James Mather. De lyckas speciellt bra med dialogen, som håller precis den rätta låga nivån för att man ska låta bli att ta den fantasifulla historien på allvar och betrakta Lockout som den actionkomedi den faktiskt är. Guy Pearce levererar sina ironiska och cyniska repliker genom mungipan, och speciellt hans scener tillsammans med Peter Stormare är kul.

Joseph Gilgurn som Hydell

Domen:

Om Bruce Willis’ Die Hard fick ett oäkta kärleksbarn med Battlestar Galactica skulle det bli denna lilla skojiga actionfilm som inte talar särskilt mycket till din hjärna, utan trycker rakt på dina actionnerver.  Förvänta dig inget mästerverk, utan bara 1 timme och 35 minuter av tuff action med glimten i ögat. Att storyn är så dum uppvägs mer än väl av skådespelarinsatserna från Guy Pearce (som gör en ganska bra imitation av Bruce Willis) och Maggie Grace. Brittiske Joseph Gilgurn får ett hederomnämnande för sitt helfnoskiga porträtt av den psykotiske fången Hydell, som startar hela upproret. Jag inbillar mig också att jag kan märka på filmen att den är fransk, inte amerikansk. Jag inbillar mig också att jag tycker att det är skönt.

Se även+

Battlestar Galactica (2003 och framåt)
Flykten från New York, med Kurt Russell som Snake Plissken