Dino de Laurentiis

Barbarella (1968) – är Orgasmatrons överkvinna ett objekt eller subjekt?

Frankrike/Italien 1968, regi: Roger Vadmin, manus: Vittorio Bonicelli baserat på Jean-Claude Forets tecknade serie, producent: Dino DeLaurentiis

Barbarella

Barbarella

Barbarella

Barbarella

Handlingen.

Det är 4100-talet. Jordens president har sänt sin bästa rymdagent, Barbarella (Jane Fonda i den ena fantastiska kreationen efter den andra) på ett hemligt uppdrag. I sitt plyschklädda rymdskepp korsar hon galaxen på jakt efter den försvunne forskaren Durand Durand. Skeppet kraschar, och Barbarella upplever en rad bisarra äventyr på planeten Tau Ceti, som behärskas av den ondskefulla Tyrannen som får sin kraft från en mystisk, telepatisk organism som kallas Mathmos.  På vägen får hon hjälp av ängeln Pygar och revolutionsledaren Dildano.  Och hon fångas i filmens mest berömda scen i Orgasmatron, en maskin som dödar genom att sända sexuell njutning genom kroppen i överdos. Men Barbarella överhettar istället maskinen och tar hem spelet. På vägen blir hon dock attackerad av såväl köttätande dockor som en flock med mordiska undulater.

Pretentionerna?

En mycket 60-talsaktig och knarkig framtidsdröm om en värld där alla är sexuellt frigjorda, känner varandras vibrationer genom telepati och flyger genom universum iklädda minimala pälsbikinis.

Barbarellas rymdskepp är av plysch

Barbarellas rymdskepp är av plysch

Rymdskepp och världsbygge, produktionsdesign;

Det är för att se alla kul detaljer som man ser om Barbarella idag. Det är en verkligt utomjordisk känsla över kostym, scenografi och rekvisita. Med en rejäl touch av 1960-talets mer knarkigt spejsade stil. Material som återkommer är plast, plysch och papier maché, upplyst i klart orange, lila och gröna färger.. och omgärdat av kolsyreis. Det är snyggt som bara den, men ser så klart inte äkta ut för fem öre.

Barbarella

Barbarella

Barbarellas look, scenografi och kostymer kommer igen i konst, film, popvideor och kitsch från de senaste 45 åren. Filmen blev så stilbildande att den inspirerade alla från tillverkaren av lavalampor, Mathmos (som lånat sitt namn från filmens ondskefulla gelé) till popmusikens Duran Duran och Kylie Minogues stylist. Och inte minst rymdfilmsgenren har Barbarella att tacka för mycket. Jabba The Huts hov och prinsessan Leias bikini i Jedins återkomst. Hela floran av Star Warskopior lånade mer än bara lite från Barbarella.

Orgasmatron i Barbarella

Orgasmatron i Barbarella

Domen:

En kultfilm i sann bemärkelse, och av intresse för en modern publik just som kuriosa. Den betraktades som sexuellt provokativ, camp och corny redan vid releasen, floppade ekonomiskt men fick så en revival som kultrulle i mitten på 70-talet.

Det kom tre klassiska science fictionfilmer år 1968. Förutom Barbarella var det förstås Kubricks 2001 och Apornas Planet. Men trots att Barbarella varit så visuellt inflytelserik så är Jane Fondas äventyrskomedi numera den mest bortglömda av de tre klassikerna. Möjligen är det för att komedier åldras snabbare. Eller för att manuset gör filmen mer episodisk än episk, och kan liknas vid en serie löst sammansatta sketcher där Barbarella ska ta sig ur en ny, surrealistisk knipa med hjälp av sex. Det mesta av humorn i Barbarella känns idag ansträngt och omodernt, och filmens för den tiden så radikala sexuella frigjordhet framstår idag mest som en manlig regissörs våta dröm om Jane Fonda. Men inte bara: som många filmvetare påpekat så har Barbarella en autonomi filmen igenom, och även om hon använder sin sexualitet för att ta sig ur knipor, så är det hon som får rädda de flesta män i filmen. Dessa båda teman: Barbarella som exploaterat objekt eller från 1960-talets puritanism frigjort subjekt, tävlar med varandra filmen igenom.

Men såväl Fonda själv som hela Barbarella kommer undan med det mesta tack vare glimten i ögat – en sorts vanvördig metanivå som faktiskt gör den mer modern än exempelvis den gravallvarligt distanslösa Apornas planet. Fonda håller masken hela tiden, men sneglar nästan in i kameran, som om hon vill försäkra sig om att vi förstår att det inte är på allvar, utan ett enda stort rymdspex. På så vis har Barbarella kanske mest gemensamt med Mel Brooks Spaceballs.

Undulater attackerar Barbarella

Undulater attackerar Barbarella

Flash Gordon (1980) – Gordon’s alive?!

Storbritannien/USA 1980. Regi: Mike Hogdes. Producent: Dino de Laurentiis. Musik: Queen.

Åh, Brian Blessed! Han spelar Prins Vultan, ledare för hökmännen, med rungande gapskratt och galet stirrande blick. We love Brian Blessed!

Åh, Brian Blessed! Han spelar Prins Vultan, ledare för hökmännen, med rungande gapskratt och galet stirrande blick. We love Brian Blessed!

Handlingen.

Gordon’s alive? OMG, hur har jag kunnat klara mig utan den här hela livet? Vilken trist värld jag brukade leva i, en värld som nu är full av färg, glitter och skratt! Ja, jag måste erkänna att jag fram till igår aldrig har sett denna hypercampa nyinspelning från 1980 av klassiska Blixt Gordon, en rymdhjälte med rötter i 1930- och 1950-talen. I regissören Mike Hodges version är Flash (träaktigt spelad av en blonderad Sam J Jones) en quarterback från USA som tillsammans med riviga resejournalisten Dale (väldigt 1980-talsroligt spelad av Melody Anderson) färdas genom universum till planeten Mongo där den onde kejsar Ming (diaboliskt spelad av Max von Sydow) härskar över planetens många olika folkslag. Mings dotter, prinsessan Aura (Ornella Muti) blir förstås kär i den muskulöse Flash, och räddar honom från att avrättas. I hemlighet flyr de till träsklandet där prinsessans fästman, prins Barin (Timothy Dalton) hoppar omkring i Robin Hood-tights. Flash försöker få Barin att ansluta sig till honom i ett uppror mot Ming, men svartsjukan kommer i vägen. Flash måste åter fly – denna gång till de bevingade hökmännen i deras flygande stad. Där härskar den bullrande och skrattande prins Vultan (magnifikt förkroppsligad av Brian Blessed) som nappar på Flashs revolutionsplaner. Men ska Flash och hökmännen hinna slå till mot kejsarens palats, innan Ming gifter sig med Dale? Och har de alls någon chans mot den maskerade general Klytus och den sadistiska general Kala?

Prins Vultan (Brian Blessed) och Flash (Sam J Jones)

Prins Vultan (Brian Blessed) och Flash (Sam J Jones)

Rymdskeppet!

Skeppen hämtar sin inspiration från 1930-talets Flash Gordon, och svävar omkring i psykedeliska skyar

Skeppen hämtar sin inspiration från 1930-talets Flash Gordon, och svävar omkring i psykedeliska skyar

Skeppen i Flash Gordon anno 1980 är förvisso roliga och färgglada, som art deco-skulpturer i jätteformat, men de är inte tillnärmelsevis lika snygga som originalen. Det fanns nämligen verkligt ikoniska rymdskepp i30-talets och 50-talets Blixt Gordon, och de förblir oöverträffade i genren ”rymdraketer”. Jag är desto med förtjust i hur filmen gestaltar hökmännens flygande silverstad, som svävar i psykedeliska skyar. Och Flashs rymdscooter, som ser ut som ett löpband från ett 80-talsgym. I detta Youtubeklipp ser man både rymdskeppen, de flygande hökmännen och attackskeppet Ajax (plus att musiken från Queen är framträdande)

Sam J Jones är Flash, och Ornella Muti spelar prinsessan

Sam J Jones är Flash, och Ornella Muti spelar prinsessan

Pretentionerna?

Jag skulle ge ganska mycket för  få vara en fluga på väggen då superproducenten Dino de Laurentiis första gången förstod vilken sorts film han just lagt ut 20 miljoner dollar på. Det sägs ju att George Lucas egentligen ville filmatisera just Flash Gordon, men att de Lauretiis redan köpt filmrättigheterna. Då Stjärnornas krig blev tidernas dundersuccé måste de Laurentiis ha gnuggat händerna och sett dollartecken. Lucas hade skapat en hype för rymdopera, och det var bara för de Laurentiis att casha in genom att snabbt ta originalet till vita duken. Men det fanns en hake: manusförfattaren Michael Allin och regissören Mike Hodges visade sig ha helt andra planer. Istället för att skapa en modern, cool science fiction i samma anda som Stjärnornas Krig eller Rymdimperiet slår tillbaka, så tog de på stilettklackarna, paljetterna och glittersminket och skapade en av alla tiders mest campa filmer. Laurentiis ville ha en kopia på Star Wars. Han fick en parodi, vilket förstås är tusen gånger mer underhållande. Resten är kultfilmshistoria.

Max von Sydow är kejsar Ming, med sin trogne general Klytus

Max von Sydow är kejsar Ming, med sin trogne general Klytus

Specialeffekter och look;

Jag har lagt upp extra många bilder i det här blogginlägget, eftersom det är svårt att med ord beskriva hur galaglittrig filmen är. Det är som en dragshowversion av 1930-talets Blixt Gordon. Det är som Star Wars utspelades under karnevalen i Rio de Janeiro. Det är som om Git Gay parat sig med Aladdin och fött fram en art deco-piñata som sedan exploderat. Framför allt är det de historiskt fabulösa kostymerna som man minns efteråt, men även scenografin är effektfull: de flesta kulisser är monokromt grå, röda eller silverfärgade och bidrar i kombination med de glittriga kläderna till en smått surrealistisk känsla. Inget i filmen ser det minsta verkligt ut – från träskets plastträd till de hackigt inklippta rymdskeppens flykt över en målad himmel. Men det ”dåliga” och overkliga i specialeffekterna blir absurt nog en tillgång, åtminstone i dagens ögon då vi  bara förväntar oss en kultfilm. Men en 1980 års sci-fi-älskande publik (som samma år hade sett Rymdimperiet slår tillbaka på bio) visste nog inte riktigt vad den skulle tro.

Alltså, hattarna är halva behållningen med Flash Gordon

Hattarna är halva behållningen med Flash Gordon. Notera mannens högteknologiska glasögon i förgrunden

Luckor i manus,

Topol spelar Dr Zarkov

Topol spelar Dr Zarkov

Alltså, jag vill hävda att det inte är ett särskilt dåligt manus. Okej, det har förstås inget med verkligheten att göra och alla beter sig helt irrationellt, men storyn håller ändå ihop på något vis. Ska man vara lite, lite petig kan man undra lite över hjärntvätten som Dr Zarkov utsätts för med hjälp av en enorm dödsstråle. Dels är det något skumt med hans minnen från bl a andra världskriget som spelas upp på en TV-skärm. De är nämligen svartvita journalfilmer. Men hela spänningen med hjärntvätten förtas också nästan omedelbart, då Zarkov skakar av sig alltsammans och hävdar att han undgick hjärntvätt genom att ”tänka på Shakespeare”. Zarkov är faktiskt filmens svagaste kort, och tillför inte mer än att han byggt raketen som tar Flash ut i rymden.

Hökmännen, under ledning av Brian Blessed, är gloriösa

Hökmännen, under ledning av Brian Blessed, är gloriösa

Mest minnesvärda scen*

Av många minnesvärda scener så har den här allt: Flash får användning för sina footballkunskaper så han slåss mot Mings vakter. Han kastar ägg som en fotboll, Queens musik pumpar, Brian Blessed slår vakter i skallen och ser oskyldig ut. Dale förvandlas till cheerleader dvärgar sparkar varandra på smalbenen – ja, det tar aldrig slut. Klassiker!

Melody Anderson spelar Dale Arden

Melody Anderson spelar Dale Arden. Hon är både rolig och tuffare än vad man först tror.

Domen:

Fantastiskt underhållande och precis den sorts originella energikick som eder rymdfilmsrecensent behövde denna kalla och bistra mars. Bitvis är filmen rentav genialiskt rolig.  Jag tror att filmskaparna insåg att det inte skulle ha blivit så lätt att kopiera George Lucas framgångsrecept (något som vi på senare år sett att knappt Lucas själv klarade av) och valde att gå sin egen väg. Trots att publiken inte var med på noterna (filmen floppade hårt) så tycker jag att historien visat att det var helt rätt att skapa en ny version som var så trogen 1930-talets campa original. Andra generiska kopior av Star Wars, som The black hole eller Battle beyond the stars är idag med rätta nästan bortglömda. Men Flash Gordon, i sin absurditet, kommer att leva för evigt.

Förstapriset för skådespelarinsatser går självklart till Brian Blessed, med hederomnämnanden till Max von Sydows handrörelser och Melody Andersons stridsscen där hon slår ut en hel vaktstyrka.

Kostymerna är makalösa i Flash Gordon

Kostymerna är makalösa i Flash Gordon

Se även+

Vill man se tidigare versioner av Flash kan man kolla 1930-talsversionen på Youtube. En inspirationskälla för FG:s skapare Alex Raymond var Edgar Rice Burroughs’ John Carter, som ju fick sin egen mindre lyckade filmatisering förra året i filmen John Carter. Den var camp på sitt vis, men saknade den glimt i ögat som Flash Gordon (1980) har.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter