Disney

Tomorrowland (2015) – världsbygge som går snett

USA 2015, manus, regi och producent: Brad Bird, tillsammans med bl a Damon Lindelof och Jeffery Chemov

Tomorrowland

Tomorrowland

Handlingen.

Varför verkade framtiden så mycket ljusare på 1950- och 60-talen? Har vi slutat tro på framtiden för att vi slutade vara upptäckare, eller slutade vi vara upptäckare för att framtiden verkar så dyster? En något krystad fråga som är i centrum för denna mysterie- och konspirationsfilm som utspelas parallellt i rymdålderns mest optimistiska 1964 och i vår preapokaylyptiskt pessimistiska nutid. Filmens omaka radarpar är forskaren och enstöringen Frank (George Clooney) och den unga rebellen Casey (Britt Robertson) som föses samman av ödet och den till synes evigt unga lilla flickan Athena (Raffey Cassidy). Den gemensamma nämnaren är den skinande framtidsstaden Tomorrowland, som kommer till en i visioner om man rör vid ett speciellt rockmärke. Är det en verklig plats, trots allt? De mordiska robotar som börjar jaga Frank och Casey gör i alla fall allt de kan för att hindra att någon tar sig dit.

Tomorrowland

Tomorrowland

Pretentionerna?

Ja, det finns något ganska uppskruvat och lite tillkämpat storslaget över filmen Tomorrowland, för att inte tala om själva staden Tomorrowland – ett nästan outhärdligt futuristiskt solskensdränkt ställe där alla har stjärnor i ögonen och vattenkammat hår. Ständigt på väg till en ljus morgondag eller till Mars, med bombastisk musik som brölar på i bakgrunden. Det hela är rätt märkligt som berättelse, och svårt att ta till sig om man inte vet något om bakgrunden till filmen. ”Tomorrowland” är alltså namnet på en av de klassiska attraktionerna i de amerikanska Disneynöjesparkerna, ursprungligen invigt av den futuristiskt besatte Walt Disney själv 1955. I företaget Disneys självbild har dessa 50- och 60-talsvisioner om ”morgondagens värld” varit en del av DNA alltsedan dess. Men tiderna förändras, och inte minst vår syn på framtiden. Den blåögda optimismen från femtio år sedan har ersatts av andra sorters mörkare framtidsvisioner, samtidigt som den teknologiska utvecklingen knappast stannat av utan accelererat. Helt enkelt kan man säga att tiden sprungit ifrån Disneys Tomorrowland. Och här försöker Damon Lindelof, Brad Bird och Disney själva att både förklara och fixa problemet. Det är komplicerat att beskriva så här i en bloggtext. Tyvärr är det inte lättare att greppa då man ser filmen.

Athena i Tomorrowland

Athena i Tomorrowland

Rymdskepp och världsbygge!

Jag uppskattar oftast en metanivå, och här har vi en hel film om ett världsbygge, bokstavligen, som gått snett. Tomorrowland är nämligen både en verklig plats och en fantasi. Ett hemligt, högteknologiskt utopiaexperiment som skapades av sin tids främsta forskare men som sedan långsamt förlorat sin vision och hamnat på dekis. Lite oklart i det längsta exakt hur det gick snett eller varför det spelar någon egentlig roll för den vanliga världen.

Det finns onekligen något verkligt lockande i filmens premiss med en skinande framtidsstad som går att nå på en sekund, bara du får rätt knapp att trycka på. Allra bäst gör sig staden på avstånd, innan Casey har funnit vägen dit. Det finns något verkligt magiskt över Tomorrowlands skyline som tornar upp sig bortom ett vajande vetefält – mycket medvetet en framtidsversion av Askungens slott, som ju är Disneykoncernens symbol. På närmare håll verkar staden inte riktigt lika underbar, kanske framför allt för att dess invånare är så stela och klichéartade. Men det är ändå svårt att inte ryckas med då Frank (som pojke 1964) flyger över staden med sin hemgjorda jetpack. Eller senare då Casey följer efter en ung astronaut på väg till raketuppskjutningen. Utforskningen av rymden tillmäts en stor betydelse i storyn. Om vi är på väg ut i rymden eller inte tas som ett mått på hur mycket framtidstro vi har. Caseys pappa är arbetslös NASA-ingenjör, och hon själv inleder filmen med att försöka stoppa nedmonteringen av rymdfärjans uppskjutningsramp. Rymden blir alltså det samma som framtidstro i Tomorrowland. Tyvärr lyckas Brad Bird aldrig riktigt få oss att känna varför. Detta trots att vi till och med får se en steampunkraket skjutas upp från själva Eiffeltornet i Paris.

Produktionsdesign;

Oklanderligt vacker, som man förväntar sig av en film av Brad Bird som dessutom är ett prestigeprojekt för Disney. Det smått stela och robotiska över allt som har med framtiden att göra gör dock att det är svårt att verkligen känna något för Tomorrowland. Detta trots att till och med robotar har känslor i denna film. Det är dock mer inbyggt i filmens story, än ett fel på själva produktionsdesignen.

Tomorrowland

Tomorrowland

Domen:

En av filmårets stora besvikelser. Brad Bird är vanligtvis en underbar regissör av barnfilm, med The Iron Giant, Ratatouille, The Incredibles och till och med en Mission Impossiblefilm under bältet. Damon Lindelof är onekligen ojämn, men ändå ett geni. Men i den här filmen får de verkligen inte till det. De första 30-40 minuterna bygger upp en fin stämning av mystik och förväntan, då Casey börjar få visioner av Tomorrowland och ger sig ut på jakt efter den mystiske Frank. Men från det ögonblick hon når fram till honom i hans fästningsliknande hus, börjar en oändlig expositionsparad som aldrig riktigt tar slut. Allt ska förklaras in i minsta detalj, i en oändligt komplicerad story om framtidsvisioner från de senaste 100 åren och hur sannolikheten för Jordens undergång ökar ju mer pessimistiska vi blir. Filmen växlar vilt mellan ganska våldsam action, långa, pratiga partier och ren slapstick.  Och när vi till slut återvänder till Tomorrowland är jag bara förvirrad och utmattad av den osannolikt krystade handlingen med sina många osammanhängande detaljer. Att Hugh Lauries hajpade storskurk visar sig vara märkligt menlös hjälper inte direkt till. Den sista halvtimmen är fylld av action och explosioner, men då har jag zoomat ut för länge sedan.

Se istället-

Brad Birds andra filmer (se ovan)

Glimt från Tomorrowland visar framtids-Narnia, retrofuturism och flygande bilar

Tomorrowland teaser trailer

Tomorrowland teaser trailer

Till sist börjar det dra ihop sig för en av science fictiongenrens bäst bevarade hemligheter: regissören Brad Birds nya film för Disney, kallad Tomorrowland. Den har varit i produktion i ett antal år, och i stort sett ingenting har läckt ut om storyn. Det enda vi vet är att platsen Tomorrowland i filmen är en utopisk framtidsstad med drag av Disneyland. Eller är det så att Disney planerar att på riktigt bygga Tomorrowland i en av sina nöjesparker då väl filmen kommit ut? Eller är filmens retrofuturism en hyllning till det amerikanska 1950-talets framtidsanda?

Inget av detta vore särskilt intressant att spekulera i om det inte vore för att Brad Bird är en sjujäkla regissör och manusförfattare. Han gjorde bland annat den fina Järnjätten (The Iron Giant) 1999 innan han började på Pixar, och bland annat regisserade Ratatouille. Och han har här den trippla auteurrollen av manusförfattare, regissör och producent. Jag har fullt förtroende för Bird.

Nu är alltså den första teasertrailern här, och den sätter en känsla snarare än avslöjar några detaljer. Huvudpersonen, en ung tjej, snubblar över en väg in i en parallell verklighet där en lysande stad tornar upp sig mot horisonten. George Clooney håller ett tal framför en massa TV-skärmar som visar apokalypsen. I den glänsande staden flyger bilar i strålande retrofuturism.

Känslan jag får är dels av ett framtids-Narnia, dit flickan kan komma genom att röra vid ett speciellt föremål. Det har förstås också drag av landet Oz, denna allra mest amerikanska av fantasyvärldar. George Clooney tycks spela en mentorstyp som på något vis vaktar vägen in i fantasilandet. Lite som Willy Wonka, eller varför inte gamle Walt Disney själv? En sista referens som dyker upp är den lysande staden som visar sig i visioner för unga människor i romanen Otherland av Tad Williams. Då handlar det om en datorsimulering. Ju mer jag spekulerar, desto mer förvirrad blir jag. I love it – what is it?

Filmen har premiär 2015 och har manus av Brad Bird, Jeff Jensen och Damon Lindelof. Regi Brad Bird. Producent: Brad Bird m fl.

Treasure Planet (2002) – supernova, ohoj!

USA 2002, manus, regi och producenter: Ron Clements och John Musker

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

Handlingen.

Storyn har ett par hundra år på nacken men blir aldrig gammal: den unge pojken Jim Hawkins (Joseph Gordon-Levitt) kommer över en skattkarta och hamnar på ett väldigt segelfartyg som stävar mot den ö där kapten Flints skatt ska vara gömd. Men skattkartor lockar till sig allehanda löst folk, och bland besättningsmännen gömmer sig hänsynslösa pirater och kallblodiga mördare. Mot alla odds finner Jim en bundsförvant bland dessa banditer: den enbente cyborgen John Silver (Brian Murray). Vänta nu, cyborg? Ja, för Treasure Planet (eller Skattkammarplaneten) är något så charmant som en steampunkversion av Robert Louis Stevensons Treasure island, och dessutom utspelas den i rymden. Lovely, matey!

Pretentionerna?

High concept i dess prydo: Skattkammarön i yttre rymden.

Legacy ovanför rymdstationen

Legacy ovanför rymdstationen

Världsbygget och rymdskeppen!

En av de mest fantasifulla rymdvärldar jag har sett, med tillräckligt mycket fantasifulla överdrifter för att man ska förlåta att alla fysikens lagar tycks satta ur spel. Fullriggare seglar på solvindarna mellan de olika planeterna i galaxen, med kometer och nebulosor som färgsprakande moln att gömma sig i. Unge Jim är en hejare på solsurfning, en sorts blandning mellan vindsurfbräda och rymdskateboard. Eftersom det är en fantasivärld kan Jim kasta sig ut från relingen på skeppet och bara surfa iväg i världsrymden. Rymddräkter eller vakuum är inget man behöver bekymra sig om.

Mycket av filmen utspelas omkring på det praktfulla rymdskeppet Legacy, vars strikta kapten Amelia (Emma Thompson) och First Mate styr besättningen med järnhand. Legacy är ett klassiskt piratfilmskepp, men då med den lilla skillnaden att det stävar fram mellan supernovor och svarta hål. Pampigt är det, och det funkar förvånansvärt bra med segelfartyg i rymden.

Det är ett myller av olika figurer ombord, där aliens av olika slag är vanligare än människor. John Silver består till stora delar av utbytta delar, men vi träffar också en hundraprocentig robot, den vimsige B.E.N.

Legacy

Legacy

Design och specialeffekter;

Designades och animerades utifrån regeln 70/30: nämligen att 70% skulle vara traditionell Disneyanimation, och 30% science fiction. Resultatet är en småcorny steampunkfantasi som känns organisk och är mycket vacker att titta på. I jämförelse med animationskonkurrenten Don Bluths snarlika film Titan AE är Treasure Planet mycket mjukare i formen och varmare i färgerna.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar hur de betonar far/son-förhållandet mellan Jim och John Silver, så de dialoglösa scenerna där deras vänskap utvecklas tycker jag mycket om. Det slutar med att Jim är helt slut och somnar på sin post. Den ruffige piraten stoppar om honom med en filt. Snyft!

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Domen:

En av de bättre Disneyfilmerna från de senaste femton åren, och dessutom en av de vackraste rymdfilmerna, oavsett att den är tecknad. Vi kommer väl aldrig att få veta om det är sant att Ron Clements fick idén till ”Skattkammarön i rymden” redan 1985 men inte kunde realisera den så länge som tekniken för datoranimation var outvecklad. Antingen stämmer det, eller så ville Disney bara göra sin egen rymdfilm för att bräcka rivalen Don Bluths Titan AE från 2000. Oavsett vad som är sant, visar regissörsduon Ron Clements och John Musker här prov på inspirerat filmskapande. Faktum är att det här är en av de bättre adaptionerna av denna pojkboksklassiker som jag har sett. Filmen floppade orättvist nog ekonomiskt.

Se även+

The Iron Giant, en annan inspirerad rymdfilm för barn.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

De 6 bästa science fiction-filmerna med barn i huvudrollen, och den sämsta

Earth to Echo har premiär 2014

Earth to Echo har premiär 2014

I dagarna var det premiär för trailern för Earth to Echo, en ambitiös rymdfilm med ett gäng pojkar i huvudrollen. De får mystiska meddelanden på sina mobiltelefoner och bestämmer sig  för att knäcka mysteriet. Spåren leder fram till att de hittar de en utomjording i nöd. I Hollywood finns en stolt tradition av att göra dramafilmer med barn i huvudrollen. De riktar sig förstås främst till en ung publik, men de bästa av de här filmerna tilltalar även vuxna. Vi blir aldrig för gamla för bra berättelser om uppväxten och hur det är att finna sig själv som en del av den processen. Science fiction är inget undantag från denna tradition, och det är inte särskilt svårt att sammanställa en lista på bra rymdfilmer om och för barn. Speciellt på 80-talet producerades det mycket bra rymdfilm för unga.

Topplistan (Ingen av filmerna är lämplig för de allra minsta, utan är förmodligen för åldern 10 och uppåt.)

6. Flight of the navigator (1986)

Klassiskt Disneyäventyr om 12-årige David som återkommer 1986 till sin familj efter att ha varit försvunnen i åtta år. Det mystiska är att han inte har åldrats en enda dag. Hans föräldrar och (nu halvvuxne) lillebror tar emot honom med öppna armar, men alla frågar sig förstås var han har varit i alla dessa år? Det visar sig att ett intelligent rymdskepp ligger bakom försvinnandet.

5. Super 8 (2011)

Joe och Alice från Super 8

Joe och Alice från Super 8

Regi JJ Abrams, producent Steven Spielberg. Smalltown USA, sommaren 1979. Ett gäng lagom nördiga kompisar i 12-årsåldern kämpar med uppväxtens alla bekymmer, jobbiga storasyskon och okänsliga föräldrar. De tillbringar sommarlovet med att spela in en zombiefilm på super-8-kamera. Då ett stort och farligt rymdmonster rymmer från militären hamnar gänget mitt i händelsernas centrum.

4.  Explorers (1985)

En klassiker som inte är helt olik den kommande Earth to echo. I huvudrollerna som pojkarna som bygger ett rymdskepp ser vi inga mindre än River Phoenix och Ethan Hawke. Berättelsen har sina likheter med Spielbergs tidiga filmer, men är mer goofy än spännande. Regi Joe Dante. Högklassiga 80-taliga specialeffekter av Industrial Light and magic. Musik Jerry Goldsmith.

3. Zathura (2005)

De tre syskonen måste slutföra spelet Zathura, tillsammans med astonauten

Zathura

En bortglömd pärla. Två bröder (Josh Hutcherson och Jonah Bobo) råkar av misstag flytta på familjens hus ut i yttre rymden. Och de fryser ned sin elaka syster (Kirsten Stewart från Twilight). Det är det mystiska brädspelet Zathura som påverkar verkligheten – för varje slag med tärningen så händer det som står på spelets kort, fast på riktigt! De tre syskonen måste slutföra spelet för att komma hem igen.

2. Järnjätten (1999)

Ett tecknat mästerverk. Vi förflyttas till kalla krigets USA 1957, då hela landet känner skräck och paranoia inför Sovjets uppskjutande av Sputnik-satelliterna. Nioårige Hogarth Hogarth råkar rädda en utomjordisk jätterobots liv genom att bryta strömmen till ett elkraftverk som hotar att elektrifiera Jätten, och därmed har han skaffat sig en trogen vän. ”Jag har en jätterobot!” ropar Hogarth. ”Jag är den lyckligaste pojken i USA!”

1. E.T (1982)

Drew Barrymore och ET

Drew Barrymore och ET

E.T är ett sorts ground zero för moderna sci-fi-klichéer, men det var här vi såg dem först. Den är mycket mörkare än du kanske minns, och har många bottnar. Den är gullig, ja visst. Men det är också en film om trasiga familjer, utsatthet och ensamhet.

Och så den värsta rymdfilmen med ett barn i huvudrollen:

Ingen lista om barn i science fiction är komplett utan den irriterande Anakin Skywalker i Star Wars I Det mörka hotet. En av alla tiders största besvikelser, och en av de mest irriterande ungarna.

Wall-E (2008) – älskvärt fan till Hello Dolly möter kärleken

Wall-E är en geekig robot som gillar att samla på popkultur

Wall-E är en geekig robot som gillar att samla på popkultur

Handlingen.

Människorna har för länge sedan sjappat från Jorden och lämnat kvar oceaner av sopor och berg av skräp som tornar upp sig över de övergivna städerna. Ensam i New York med bara sin trogna kackerlacka som sällskap lever den lilla roboten Wall-E (Waste Allocation Load Lifter – Earth Class). Hans ljud görs av Ben Burtt. Plikttroget utför han den uppgift för vilken han designats: komprimerar sopor till kuber som staplas prydligt på varandra. Men Wall-E är också något av en nörd, som samlar på människomemorabilia i sitt lilla containerhus. Dit bär han skräp med intressanta färger och former och lägger till i sin kollektion av Rubikskuber, gaständare och nallebjörnar. Han ser på gamla videor med musikaler, Hello Dolly är favoriten, och lär sig dansstegen. Wall-E har ett stort, ensamt hjärta. Hans liv förändras i ett slag då ett rymdskepp landar i staden och sänder ut den ultramoderna vita undersökningsroboten Eve som är på spaning efter organiskt liv på jordytan. Hon är en ganska brutal typ, men Wall-E blir störtförälskad. Eves uppdrag tar slut då hon hittar den levande planta som Wall-E tagit hand om. För att få vara tillsammans med Eve följer Wall-E utan att tveka med henne i rymdskeppet då det återvänder till sin bas. Tillsammans kommer det udda paret att förändra historiens gång.

Axiom, mänsklighetens sista utpost

Axiom, mänsklighetens sista utpost

Rymdskeppet!

Eves hemmabas är det enorma skeppet Axiom, en helautomatiserad lyxkryssare där en armé av söta robotar sköter all markservice åt de mänskliga passagerarna som med tiden blivit så passiva och feta att de körs omkring på små vagnar för att slippa gå med sina egna ben. Axiom har en härligt bullig form och är inuti utformat som en semesterort, komplett med blå himmel och en jättepool i mitten. Skeppet har FTL-kapacitet, men används inte till mycket eftersom människorna ombord tappat det mesta av sin initiativförmåga under de 700 år de levt ombord. Axiom är tack vare sina fina linjer och orginella profil en av de mer minnesvärda rymdskeppsdesignerna på senare år: det ser pompöst men snabbt ut, och är omedelbart igenkännbart.

Eve och Wall-E dansar i rymden

Eve och Wall-E dansar i rymden

Pretentionerna och manus?

I Wall-E möter vi många olika sorters behov som en robot eller människa kan ha. Behovet av att få vara nära någon man tycker om, och som tycker om tillbaka, och om längtan efter något man kanske aldrig haft. Behovet vi som är lite annorlunda har att få frigöra oss från systemets förtryck, något som gestaltas genom att Wall-E råkar befria en massa knasiga men godhjärtade robotar som spärrats in för antisocialt beteende. Och behovet av att inte ge upp och (bokstavligen) våga ställa sig upp på sina egna två ben.

Manus är skrivet med kärlek och är helt dialoglöst under många scener. Det skramlar och svirrar och grymtas lite, men inte så mycket snack. Det är befriande, för barnfilm kan ofta ha väldans massa snabb, gäll och tramsig dialog. I Wall-E får då och då tystnaden tala. Den dialog mellan de älskande robotarna som faktiskt finns är mest att de säger varandras namn: – Wall-E! – Eva! – Wall-E! – Eeeeva…

Autopiloten vill bestämma själv, över den först så sömnige kaptenen

Autopiloten vill bestämma själv, över den först så sömnige kaptenen

Specialeffekter och look;

Scenerna nere bland skräpet på Jorden är en ohejdad fröjd att se. Wall-E som samlar smutsiga gamla prylar till tonerna av Hello Dolly, badande i snett kvällsljus, är magiskt att skåda. Wall-Es design är inspirerad från flera håll: R2D2 från Star Wars, robotarna i Silent Running (som filmen delar miljöbudskap med!) och också allas vår ET.  Han kan med kroppsspråk uttrycka så gott som alla känslor på ett mycket roligt sätt, utan att säga mer än ett par ord i hela filmen. Han är toppdesign och toppanimation och själ, allt i ett. Alla rymdscener och speciellt skeppet Axiom är också väldigt trevliga.

Jag är inte lika förtjust i människorna i filmen. De både ser ut och beter sig som likadana jättebebisar, utan individuell personlighet.

Wall-E sticker handen i Saturnus ringar

Wall-E sticker handen i Saturnus ringar

Apple-referenser,

Pixar är som alla vet Steve Jobs skapelse, och Jobs var vid den här tiden även största aktieägare till Disney. Apple stod 2008 kanske i zenit. Wall-E är i allra högsta grad en film som tilltalar tekniknördar i alla åldrar och det är gott om Appleferenser:

Mest minnesvärda scen*

Eve och Wall-E dansar i rymden, han med en brandsläckare som jetmotor. Poesi!

Kackerlackan väntar troget på sin husse

Kackerlackan väntar troget på sin husse

Domen:

Applåder till regissören Andrew Stanton (Hitta Nemo, John Carter of Mars) som ger oss så mycket kärlek och magiska ögonblick i Wall-E. Första 15 minuterna då det bara är roboten och hans kackerlacka hör till den animerade filmhistoriens absoluta höjdpunkter. Nästan allt med bara Wall-E och Eve är lika bra (den första halvtimmen), och deras rymddans gränsar till det sublima. Även de många galna, neurotiska och roliga robotarna ombord på Axiom kommer man ihåg efteråt på grund av deras energi, slaptstick och utmärkta formgivning. Detaljerna är en styrka för Wall-E. Helhetsintrycket dras tyvärr ned lite i filmens andra del då människorna kommer in i bilden. Hotet från den onda Autopiloten känns krystat, och det är svårt att känna någon sympati för de lallande, vaggande bäbismänniskorna. Men även om en del trådar i handlingen alltså är lite triviala, så uppvägs det med råge av charmen i Wall-E:s egna scener. Väger man samman det goda med det mer trista är Wall-E utan tvekan en av de finaste animerade långfilmerna från de senaste tjugofem åren.

Se även+

Zathura för en annan rymdfilm för barn. Upp för en annan Pixarfilm med själ och hjärta. Och Silent Running för robotar som lämnas kvar för att vaka över de sista plantorna då människorna givit upp.

Regi: Andrew Stanton
Producent: Jim Morris
Ljud-artist: Ben Burtt (gör Wall-Es röst, har tidigare gjort R2D2s röst och ET:s röst)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

De 5 skälen att Disney är det bästa som hänt Star Wars

Det är ingen överdrift att säga att nyheten om att George Lucas sålt Star Wars till Walt Disney Company slog ned som en bomb bland fansen. Det gick ett samfällt sus genom science fictionvärlden. Disney?! Så nu ska Darth Vader alltså få Musse Piggöron, är det så, va va va? Men om man tänker efter lite så inser man att Disney av idag är allt annat än just Musse Pigg och Kalle Anka. I själva verket tycker jag att George Lucas beslut är ett genidrag. Förmodligen det bästa beslut angående Star Wars han har tagit på 25 år, och egentligen det enda som garanterar att hans skapelse får leva vidare i många år. Här är de fem skälen till att Disney är det bästa som kunde hända Star Wars, i det här läget.

tron-legacy

Flygplanen från Tron Legacy ser ut som om Kejsaren och Darth Vader skulle trivas i dem

5. Tron Legacy

Disney jobbar hårt på att stärka positionen hos pojkar och unga män, och blåste därför liv i gamla kultiga Tron från tidigt 1980-tal. Men resultat blev inte bara ett grabbigt dataspelsäventyr utan också en sensationellt snygg film. Egentligen kan man strunta i handlingen och bara låta bilderna och Daft Punks musik skölja över sig. Det är faktiskt en helt perfekt estetik att göra rymdfilm av. Om Disney skulle applicera samma bildmanér på Star Wars-universum, så skulle vi åtminstone visuellt få en värdig uppföljare till Rymdimperiet slår tillbaka.

John Carter

John Carter kan gå i pension, men hans specialeffekter kan vi behålla

4. John Carter of Mars

Vi vet att George Lucas inspirerades av Edgar Rice Burroughs’ äventyrshistorier från Mars då han gjorde Stjärnornas Krig. Hela pirater-i-rymden-grejen lånade Lucas rakt av från John Carter. I våras släppte så Disney långfilmen John Carter of Mars, som i sin tur är klart inspirerad av George Lucas. Så pass att den var den snyggaste Star Warsfilmen sedan Jedins återkomst, typ. Referenserna har kommit hela vägen runt. Nu var Disneys Carterfilm ganska tråkig, men looken lyckades de ju väldigt bra med. I och med köpet av Star Wars kan de få användning för alla idéer de hade tänkt ha i uppföljarna till John Carter (om den inte floppat så hårt). Vi kan få det bästa från John Carter, men låta själva figuren gå i pension.

kermit3. Mupparna

Disney har förvaltat Mupparna väl efter köpet från Jim Henson Company. De släppte en väldigt fin långfilm med dem i våras, som verkligen tar vara på det bästa från 1970-talets original men uppdaterar konceptet för en modern publik. Så det är ju i sig ett gott tecken, att Disney tar hand om sina nyförvärvade varumärken.

Men en annan fördel är att Disney har själva dockkunskapen i sin organisation. Glöm inte att Yoda var en mupp, tillverkad av The Jim Henson Company och styrd av mästaren Frank Oz själv. Något av det sämsta med Det mörka hotet och de andra två ”nya” filmerna som George Lucas gjorde var att han övergav de fina dockorna för dataanimeringar. Istället fick vi Jar Jar Binks. Förhoppningsvis kan Disney återintroduera kompetens från sina Muppar tillbaka i Star Wars. Riktiga dockor ger en helt speciell själ åt filmerna.

wall-e

2. Wall-E och Pixar

Pixar är sedan många år intimt förknippade med Disney, men de kom en gång i tiden från George Lucas (som sålde till Steve Jobs, som i sin tur sålde till Disney). Nu är det dags att återknyta banden igen. Pixar har ju på sin meritlista en av de bästa rymdfilmerna genom tiderna, tillika en av de absolut bästa robotfilmerna. Wall-E är R2D2s kusin från landet, och om han skulle dyka upp i en kommande Star Warsuppföljare skulle det inte kännas konstigt alls.

joss-whedon

1. Joss Whedon och Marvel

En annan helig populärkulturkossa som många trodde skulle slaktas av Disney är ju Marvel, serietidningsklenoden. Precis som med Star Wars så ritade lustigkurrar Musse Piggs öron på X-men då Disney köpte Marvel. Men idag har de hånfulla kommentarerna tystnat, eftersom Marvels biofilmer är sådana monumentala succéer. Marvel under Disneys ledning har uppenbarligen en plan för att förädla sina älskade figurer, och de konstnärliga kompetensen att utföra planen. Efter succén med The Avengers har Joss Whedon fått en ledande roll inom Marvel/Disney. Han får ungefär göra som han vill. Jag kan inte tänka mig någon regissör som skulle lämpa sig bättre för att göra en ny Star Wars. Nu är det plötsligt en lågoddsare att det blir verklighet.

John Carter (2012) of Mars

Stackars John Carter som tappar sina kläder i början av filmen och sen inte återfinner dem.

Handlingen.

Ett klassiskt pojkboksäventyr som är så rotat i förra sekelskiftet att det är tveksamt om det ens går att göra relevant för en ung publik idag. Planeten Mars är hur som helst befolkad av olika varelser som kallar sitt hem för Barsoom och krigar om de få resurser som finns kvar. Här har vi de fyrarmade ”infödingarna” tharkerna/Green Martians som lever i ett strikt klansamhälle. Vi hittar också Red Martians som ser ut som människor i plastiga romerska kläder och som är uppdelade på en ädla staden Helium och den otäcka, miljöförstörande staden Zodanga. Plus en hel massa andra underliga varelser. Alla verkar ogilla alla, och krigar mot varandra. En mystisk grupp av flygande trollkarlar ger vapen till den onda sidan för att den ska få övertaget. Mitt i denna svåröverblickbara intrig landar den plågade och cyniske John Carter (Taylor Kitsch). Han är en surmulen jordman som genom att snubbla på en amulett i Arizonaöknen förflyttas genom världsrymden till Mars/Barsoom. Här tappar han snabbt både tröja och byxor och tillbringar resten av filmen klädd i sina underkläder. Carter har övermänskliga krafter på Mars eftersom gravitationen är lägre där än på Jorden. Efter ett mindre lyckat mellanspel hos de brutala tharkerna träffar han på en prinsessa (Lynn Collins) som rymt hemifrån från Helium eftersom hon inte vill gifta sig med den onde kungen av Zodanga (Dominic West från The Wire). Hon är dessutom vetenskapligt lagd och stod på gränsen till ett genombrott inom energiforskningen men hennes experiment saboterades av onda trollkarlar, som…

Ja, så där håller det på. Det är enormt mycket att hålla reda på, men tyvärr ganska lite man orkar bry sig riktigt om. Vår hjälte springer och hoppar väldigt mycket, och slåss med svärd. Hans hjärta smälter för prinsessan. Slemma monster biter i gräset. En mycket ful men godhjärtad rymdhund springer väldigt snabbt. Och så vidare i  all oändlighet…

Rymdskeppen!

Vackra och smäckra luftskepp med insektsliknande vingar. Steampunk möter piratskepp. En behållning med filmen!

Pretentionerna?

Swashbuckling möter Tarzan möter sword and sorcery möter Errol Flynn. Så nej, inga pretentioner.

Specialeffekterna;

Både ja och nej. Det är storslaget och färggrannt, men samtidigt ser det väldigt dataanimerat ut och plastigt på ett sätt jag inte kan tänka mig är avsiktligt. Intrycket dras dessutom ned mycket av den blaskiga 3D-konverteringen som hör till den sämsta jag sett (tillsammans med Clash of the titans). Med tanke på att John Carter kostade över 2 miljarder att spela in, så fick Disney ut förvånansvärt lite för pengarna.

Luckor i manus,

Man får kanske ha lite överseende med tanke på att böckerna om Barsoom är nästan hundra år gamla. Men en liten sak som retade mig gäller John Carters hud. Trots stekande sol och inga kläder fortsätter han att vara likblek genom hela filmen. Alla andra är brunbrända. Vad har han för solskyddsfaktor egentlligen?

En ful men snäll rymdhund

Trots att den här filmen hör till de allra största ekonomiska fiaskona på senare år, så är inte John Carter en total kalkonfilm. Tempot är förhållandevis högt, scen0grafi och produktionsdesign har en viss grace och prinsessan har en viss Leiaaktig charm. Men filmen lider av en överdriven respekt för Edgar Rice Borroughs originalmaterial, vilket ger filmen en lite mossig karaktär. Ska man år 2012 filma en story med prinsessor, barbarer och onda kungar i luftskepp så gäller det att man filtrerar materialet för en modern publik, speciellt som förlagan är en radda äventyrsböcker avsedda för 12-åriga pojkar.  Man skulle kunna hävda att det var just en modern version av Barsoom som George Lucas redan på 1970-talet bjöd på med sin Star Wars, och de filmerna är enormt mycket mer sevärda än den här överlastade soppan. Till stor del beror det nog på att huvudpersonen John Carter för en modern publik framstår som andefattig och sur. Taylor Kitsch lyckas sitt eget fantastiska namn till trots inte tolka sin John med rätt campnivå. Efter ungefär halva filmen börjar jag skruva på mig och önska att den skulle ta slut nån gång.

Se istället-

Stjärnornas Krig, Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst

The Black Hole (1979) – bland foliehattar och mördarrobotar

Handlingen.

Vincent och Bob, Det svarta hålet

Vincent och Bob, Det svarta hålet

Vi tar en tredje film på raken från guldåret 1979 och beger oss ut i den djupaste rymden. USS Palomino är på väg hem från ett vetenskapsuppdrag då de upptäcker ett närbeläget svart hål och ett sedan länge försvunnet rymdskepp, USS Cygnus. Det kretsar kring det svarta hålet så nära att det riskerar att dras in. Eftersom besättningskvinnan Dr Kate McCraes far fanns ombord på Cygnus när det försvann, så beslutar sig besättningen för att undersöka. Med dig tar de sin trogne robot Vincent, som bara talar i ”fyndiga” aforismer, samt en journalist som spelar av Ernst Borghine. Härifrån blir filmen bara konstigare och konstigare. Cygnus styrs av en galen vetenskapsman med en armé av robotar i olika mordiska utföranden. De träffar Vincents skrotiga kusin Bob. Halva besättningen förförs av den onde doktor Reinhardt, som klär Dr McCrae i aluminiumfolie och försöker hjärntvätta henne. Sen håller skeppet på att krascha in i Det Svarta Hålet, och så skjuts det enormt mycket med laserpistoler innan en väldigt väldig ljusshow tar vid. Man fattar i stort sett ingenting, men det gör inte så mycket.

Rymdskeppet!

USS Cygnus är onekligen flott, där det ligger i omloppsbana kring det svarta hålet och är stiligt upplyst inifrån. Det är också fullständigt enormt stort, vilket man faktiskt får en känsla av då man kollar på filmen. Men vänta nu, det är upplyst inifrån..? Ja, det verkar inte bättre än att större delen av USS Cygnus är gjort av plexiglas. Som dessutom har en tendens att gå sönder under filmens gång, så luften pyser ut. Vilken tur för dem ombord att det bara är att springa till närmaste dörr och stänga den bakom sig, då det händer.

Pretentionerna?

Den här filmen försöker vara allt på samma gång: glatt pang-pang-äventyr, ”En världsomsegling under havet” fast i rymden, gulligt robotäventyr och storslaget mänskligt drama med slutet av universum som bakgrund. Man får bara bortse från allt det långdragna och pretentiösa, ja allt vad handling heter, och njuta av att det är färgglatt och corny.

Specialeffekterna;

På sin tid en av Disneys allra mest påkostade och mest mörka och ”vuxna” filmer dittills – det var den första PG13-filmen som Disney någonsin producerade. Rymdlandskapen och skeppen är fortfarande imponerande och stämningsfulla. Robotarna skjuter laser så det står härliga till. Men tidens tand har ändå gnagt rejält, vilket idag höjer underhållningsvärdet. Man ser tydligt linorna som alla ”svävande” robotar hänger i, och rymdskeppets skakiga ”glasväggar” är helt absurda.

Luckor i manus,

Varför bygga en armé av robotar när man har en besättning? Hur kan ett skepp av plexiglas överleva ett svart hål? Varför hamnar de i helvetet på andra sidan det svarta hålet? Och många, många andra små frågor. Ett av filmens mest gripande ögonblick är då doktorn räddas från hjärntvätten som sker på ett löpande band – det är här hon har foliehatten (youtubelänk).

Domen:

Gölliga robotar, med en gripande dödsscen. Galen vetenskapsman á la Kapten Nemo. Hjärntvätt. En mördarrobot med cirkelsågar som händer. Undergångsstämning med religiösa övertoner. Anthony Perkins. What’s not to like? Disney ansträngde sig verkligen för att få till sin egen space opera som Star Wars med den här, och även om det är svår kalkonvarning på The Black Hole är den ganska kul att se idag, eftersom den är helt distanslös och har en sorts matinestämning som är helt omodern numera.

Se fler kul Star Wars-kopior från den här tiden+

Buck Rogers in the 25th century – en tv-film och tv-serie, där pilotavsnittet och hela första säsongen är helt ok.
Flash Gordon, en galet rolig och campy reboot från 1980 av den klassiska 30-talsfiguren
Battle Beyond the Stars, en Roger Corman-produktion som inte stått emot tidens tand
Ice Piratesen padodi som är riktigt rolig från 1984