Alien Nation (1988) – rasallegorisk snutfilm

USA 1988, regi: Graham Baker, producent: Gale Anne Hurd, Richard Kobritz, manus: Rockne S O’Bannon

James Caan är Sykes och Mandy Patinkin är San Francisco

Handlingen.

Den där snutfilmen från 80-talet där två omaka poliser tvingas jobba tillsammans, bråkar och till slut lyckas få till en butter vänskap. Nej, inte 24 timmar, Dagissnuten eller Tango & Cash. Utan den med James Caan som måste jobba ihop med en kille som har hela huvudet fullt av prickar och inga öron. Alien Nation är ett av de första projekten som fick manus av Rockne S O’Bannon (senare känd som skaparen av bland annat Farscape och Defiance). Journalfilmer visar hur ett rymdskepp med utomjordiska slavarbetare har landat på Jorden, och hur dess besättning så gott de kan försöker assimilera sig, skaffa jobb och bli accepterade som fullvärdiga medlemmar av samhället. Men människor som polisen Sykes (James Caan) är mycket misstänksamma mot nykomlingarna, och retar sig på deras konstiga vanor: de äter rått kött, dricker sur mjölk och tar mänskliga namn från berömda städer och författare. Sykes hymlar inte med sin rasism, och kallar dem för det nedsättande ”slags”. Han behandlar dem som tredje klassens medborgare. Då Sykes’ partner dödas i en uppgörelse där några ”slags” är med, bestämmer han sig för att lösa fallet själv. Då tvingas han svälja stoltheten och samarbeta med poliskårens ende utomjordiska detective, som kallar sig San Francisco.

Pretentionerna?

En allegori om USA:s rasmotsättningar som vill säga något väsentligt om sociala motsättningar i ett mångkulturellt samhälle. Med aliens som uttrycksmedel. Och i form av en cynisk polisfilm. En ganska ovanlig story, för att vara från sent 80-tal.

Moderskeppet syns på avstånd

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi får bara se en kort glimt i återblicken, precis i början av filmen. Ett stort, runt (och trasigt!) moderskepp som hovrar över en amerikansk stad. Det är enormt. Och trasigt – vilket är hela poängen. Dessa aliens är fast här med oss, vare sig de vill det eller inte. Typ samma bild som i District 9, som kom nästan tjugo år senare.

Design och specialeffekter;

De många skådespelarna och statisterna med tung alienmakeup – det prickiga huvudet – utgjorde en inte obetydlig utmaning för filmteamet. Inte sedan det sena 60-talets Apornas Planet hade en science fictionfilm så mycket folk utklädda till aliens i bild samtidigt. Med dagens mått mätt, ser ”slags” rätt plastiga ut, men man måste ändå uppskatta ambitionsnivån och hur konsekvent genomfört det är. Det mesta effektkrutet bränns också av på just sminket. I övrigt är Alien Nation en standardpolisfilm.

Domen:

Jag såg den här för många år sedan, och har gått med uppfattningen att det är en ganska bra film med en hård, samhällskritisk kärna. Kanske har jag blandat ihop den med Enemy Mine (1985) som kom ungefär samtidigt och också visar en man och en utomjording som tvingas bli vänner. Men nu när jag för bloggens skull såg om Alien Nation föll filmen snabbt från sin piedestal. Allegorin är klumpig, och det är svårt att se vilken story som blev lättare att berätta bara för att San är utomjording och inte, låt oss säga svart (tema ras) eller asiat (tema kulturmotsättningar). James Caan gör verkligen så gott han kan, men får tillbringa alldeles för mycket tid med att huka sig och skjuta med pistol. Konspirationsmysteriet – filmens stora hemlighet, om man så vill – utvecklas inte som idén förtjänar. Knappt har skurkarna avslöjats förrän det ska skjutas mycket och sedan är det slut. Många av de goda ansatser och idéer som aldrig riktigt fick vingar i Alien Nation förverkligades många år senare i regissören Neill Blomkamps sydafrikanska film District 9 (2009) – en på alla vis överlägsen variation på rasismtemat då dess vita, fördomsfulls huvudperson Wikus genom aliens själv får känna vad det betyder att vara annorlunda, riskerar allt och förändras för gott. Polisen Sykes i Alien Nation riskerar inte sin maktposition för ett ögonblick, och hans mognad går ut på att han låter San Francisco assimileras och bli som en kopia av honom själv.

Se även: fler filmer av producenten Gale Anne Hurd+

Filmens producent Gale Anne Hurd förtjänar en rad för sig. Hon har samarbetat mycket med bland andra James Cameron, och måste vara en av de filmproducenter som har flest science fictionfilmer på sin meritlista. Hon har bland många andra producerat Terminator (1984), Aliens (1986), The Abyss (1989), Terminator 2 (1991), Armageddon (1998), Hulk (2003), Aeon Flux (2005), The Incredible Hulk (2008) och The Walking Dead.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Förflytta, övertyga, förändra. (Eller: Hur dålig är egentligen Elysium?)

Concept art från Elysium: ”Child looks up at Elysium from Earth”

Det görs mycket rymdfilm just nu, och om man ska vara ärlig passerar många filmer förbi utan att lämna så mycket spår efter sig. Men då och då kommer en story eller regissör som redan i förväg får hjärtat att slå lite fortare i mitt nördbröst. Förra året var det Ridley Scotts Prometheus som alla pratade om i förväg och hade en åsikt om då de sett den. Och i år är det Neill Blomkamps andra långfilm Elysium som vi sett mest fram emot. Det kommer sig förstås av att hans första långfilm, District 9, var en så stor framgång hos både fans och kritiker.

Nu har Elysium haft premiär och ligger etta på biotoppen i många länder, inklusive USA och Sverige. Men är den bra? Själv gillar jag filmen, men med vissa invändningar. (Här är min recension) Men den kanske inte alls är bra utan usel som vissa anser? Det övertydliga klasskampstemat polasierar. Men det är inte så enkelt att sci-fi-fans är för och kulturjournalister är emot. På Kritiker.se har filmen 3,8 i snittbetyg, med många fyror. Expressen anser att det är en skicklig samhällskritik och jämför med Blade Runner. Och Sydsvenskan kallar den för ”en av årets bästa bioupplevelser”.

Alla kritiker är inte lika imponerade. På sci-fi-bloggen io9, skriver Annalee Newitz att ”Elysium is a movie with a lot of aspirations to greatness, but it fails miserably to live up to its promise.” I Helsingborgs Dagblad tycker Mats Kolmisoppi att upptakten är bra, men att alltför snabbt förvandlas berättelsen till typisk messiasaction där en vältränad Matt Damon med lidande blick ska få imperiet och världsordningen på fall. ”Fiaskot är ett faktum” blir domen från Mats och HD. Och i P1:s Kulturnytt sparar inte recensenten Jenny Teleman på svavlet då hon förkunnar sin besvikelse: ”Blomkamp har allt i handflatan för att göra riktig SF av detta. Poesin i de väldiga överdrifterna, moralen, politiken. Men någon – han själv eller nån grupp producenter eller finansiärer – skiter i alltihop, hela den noggrant preparerade scenen.” Teleman går så långt som att använda h-ordet: ”Jag hatar filmen för det här, för att den förråder sin suggestiva idé eller kanske bara för att den lyckades lura mig att den ville nånting”.

Att just science fiction kan locka fram så starka känslor hänger ihop med att vi ställer högre krav på den typen av filmer än exempelvis vanlig action eller drama. Vi förväntar oss av all film att den ska underhålla oss. Men av riktigt bra fantastiska berättelser (sci-fi och fantasy) kräver vi också att den ska förflytta, övertyga och förändra sin publik.

Filmen förflyttar publiken genom att visa att vi lämnat vår egen värld eller tid och befinner oss någon annanstans. Det är ofta något som åstadkoms med hjälp av den visuella produktionsdesignen: scenografi, kostym eller specialeffekter. Storyns grundpremiss, dess ”what if..”, måste också samspela med det visuella. Förflyttningen i fantasin är grunden för varje god fantastisk berättelse.

Men för att övertyga om att denna främmande värld är verklig, krävs något mer än bara en fest för ögat. Det är här som kallas världsbyggande. Här sållas agnarna (de bra) från vetet (de mediokra). En framtida dystopisk värld får inte se för blank och ny ut, för att ta ett exempel från Elysium. Vi måste tro på det samhälle som målas upp, in i minsta detalj. Det som övertygar är de många småsakerna: bakgrundshistorien, skådespelares accenter, att dialogen passar in i den påhittade miljön, hur vädret ser ut eller hur folk hälsar på varandra. Här kommer också ljuddesign in: rymdskeppet Nostromo i Alien skulle aldrig känts så verkligt och påtagligt om det inte var för alla de mystiska miljöljuden: knarrandet, knäppandena, pipen och mullret från ventilationen. Magin – eller djävulen – sitter i detaljerna.

Slutligen önskar vi att bra sci-fi ska förändra oss på något vis, precis som vi önskar att all god konst ska lämna ett bestående avtryck i våra själar. Med sci-fi eller fantasy är det dock ännu viktigare än med realistisk konst, eftersom så mycket kraft lagts ned på att först förflytta och sedan övertyga publiken. En skicklig filmskapare bjuder in oss i sin påhittade värld och lockar oss att sänka garden, åsidosätta vår misstro mot det orealistiska. Vi investerar till slut vårt engagemang. Då förväntar vi oss baske mig något mindblowing i utbyte. Vi vill ha en uppenbarelse, beröras, vill utvidga våra horisonter. Science fiction som inte åtminstone strävar efter att förändra sin publiks syn på verkligheten, om än aldrig så lite, är bara tom estetik. Vi som gillar sci-fi vill att den ska ha substans.

Kanske är det att förändra som Elysium inte riktigt lyckas med? I både HD:s och Kulturnytts recensioner anar man en besvikelse som kommer från att Neill Blomkamp lyckades med förflyttningen och övertygandet. Men upplösningen är smått banal, och därmed uteblir den förväntade förändringen. Våra själar förblir oberörda. Vi har investerat vårt engagemang, men får inte så stor utdelning. Blomkamp förmår inte riktigt leva upp till förväntningarna. Men jag personligen tycker alltså att det kan vara OK ändå, eftersom filmen så uppenbart lyckas så bra på de första punkterna.

Det är svårt att diskutera kvalitet på genrefilm utan att jämföra med andra filmer i genren. Den subjektiva upplevelsen låter sig inte riktigt prickas av i en checklista. Men om vi jämför Elysium med andra dystopiska framtidsskildringar blir det genast lite lättare. Den är inte riktigt lika bra som Children of men, t ex. Har inte ett lika originellt slut som District 9. Men är trovärdigare än The Hunger Games. I både HDs och Kulturnytts recensioner hade det varit en fin service till läsaren om recensenten givit något exempel på vad de själva tycker är ”Riktig SF”, för att använda ett uttryck från Kulturnytts recension.  Det hade varit spännande att få höra vilka filmer som i så fall är Riktig SF, och vad det var som gjorde just dem så bra.

Elysium (2013) – modern Robocop

Milda spoilers i den här recensionen. USA 2013, manus och regi: Neill Blomkamp, producenter tillsammans med regissören: Bill Block, Simon Kinberg

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.

Handlingen.

Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Där är livet för evigt hälsosamt, ljust och rynkfritt. Den hökaktiga försvarsministern Delacourt (Jodie Foster) gör allt för att försvara gränserna mot illegala invandrare, och tvekar inte att skjuta ned rymdskepp med flyktingar som försöker att ta sig in i Elysium för att ta del av dess avancerade medicinska teknologi. Hon tvekar inte heller över sin plan att ta makten över Elysium och skicka den galne legosoldaten Agent Kruger (Sharlto Copley, från District 9) för att döda dem som står i hennes väg. Men nere i slummen håller något på att hända. Fabriksarbetaren Max (spelad sammanbitet av Matt Damon) lever redan sedan tidigare ett liv på gränsen till misär och kriminalitet. En jobbolycka duschar honom i dödlig strålning. Max arbetsgivare avskedar honom med endast ett par dagar kvar att leva, och ger honom några värktabletter. Men den som blir ifråntagen ifrån allt kan bli desperat, och därmed farlig. Max och några gamla kumpaner bestämmer sig för att råna Elysium på dess största hemligheter. Därmed korsas Max vägar med minister Delacourts.

Elysium inifrån, i Neill Blomkamps film

Rymdskeppet och teknologin!

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

Rymdstationen Elysium är en ringformad ”Stanford Torus” där gravitation uppnås genom att hela konstruktionen snurrar. Det är en vetenskapligt korrekt modell för hur människor skulle kunna bo på en rymdstation som förekommer mycket inom science fictionlitteraturen och i datorspel. Invånarna på Elysium bor alltså på insidan av ringarna, med en artificiell atomosfär och solljus. Klimatet verkar vara subtropiskt, och de flesta bor i modernistiska, vita villor där ett ständigt cocktaildrickande, gymmande och poolplaskande pågår. Robotar betjänar medborgarna, upprätthåller ordningen och ger medicinsk behandling så fort som minsta imperfektion upptäcks av scannern. Livet är som en ljus men långtråkig dröm.

Nere på Jorden är det inte lika muntert. Där finns det också robotar, som fungerar som en fascistisk polisstyrka som håller invånarna i schack. Här är allt smutsigt, trasigt eller hembyggt. Till och med robotarna är smutsiga. Gangsters och legosoldater bygger ihop sina egna kroppar med maskindelar för att öka sin styrka och slagkraft. Och om de får chansen, skickar de desperata invånarna iväg skrotfärdiga gamla rymdskyttlar upp i skyn, för att försöka nå fram till himmelriket.

”Better life on Elysium” – del av reklamkampanj för att bo på Elysium

Pretentionerna?

Tung action med ett socialt budskap gör Elysium till en ganska ovanlig film, för att komma från Hollywood år 2013. Det brukar ju numera vara antingen det ena eller det andra. Neill Blomkamp lyckas bättre än de flesta samtida regissörer att måla upp en dystopisk och trovärdig framtid.

Specialeffekter och look;

Kontrasterna mellan den moderna, ljusa Elysium och den skitiga, myllrande Jorden är det som sätter sin prägel på filmen. Rymdstationen är trots sina parker en steril miljö som vi aldrig bjuds in till eller riktigt lär känna. Vi i publiken behåller de fattiga jordmänniskornas position och får endast se de rika invånarna och deras hem på avstånd. Som i en klinisk dröm. Det är ingen tvekan om att det är i slummen som Blomkamp känner sig mest inspirerad, och han gör sitt yttersta för att vi ska identifiera oss med de som bor där. Misären som skildras är dock inte lika djup som den i District 9, vars förhärskande stämning var äcklet. I den här framtidsvisionen är det snarare våld som präglar vardagen. Stackars Matt Damons Max åker på duktigt med stryk, får maskiner inopererade i skallbenet och tvingas käka starka mediciner då konvulsionerna blir för starka av strålsjukan. Berättelsen från Max’ perspektiv är mardrömslik. Förutom att han lånar från sin egen District 9 använder Neill Blomkamp en estetik som påminner om den framtid som syns i Alfonso Cuaróns poetiska, dystra Children of Men (2006). I båda filmer ser den framtida världen ut som en förfallen version av dagens. Om inte alltför många år från nu kommer vi alltså att sluta bry oss, sluta bygga upp och istället börja riva ned. De många likheterna med nutiden gör oss i publiken osäkra på om vi inte redan hamnat i den utförsbacken. I filmen Elysium lever befolkningen i en miljö som är täckt av 140 års smuts, repor och sprickor. Budskapet är övertydligt: det här är den framtid vi håller på att bygga, just nu.

Mest minnesvärda scen*

Youtube. Max som förgäves försöker förklara för en robot varför han råkat i trubbel igen. Roboten dömer honom till förlängd villkorlig dom och man förstår att de flesta jordbor har en eller annan dom och att det alltid finns någon brottsrubricering som kan användas emot dem. Alla är skyldiga, tills motsatsen är bevisad. ”Would you like to talk to a human?” frågar roboten. Men Max inser att det inte är någon idé. Klassisk scen!

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures’ Elysium.

Domen:

I sina bästa stunder påminner Elysium om en modern Robocop med drag av Total Recall. Blomkamp frossar också i våld på samma vis som Paul Verhoeven gjorde, men han gör det utan att lägga till föregångarens grälla satir. Han har också avgjort mindre humor än sin holländske kollega. Kanske har framtiden blivit ännu lite svartare sedan Verhoevens storhetsdagar, eller så är det regissörens sydafrikanska bakgrund som ger honom ett mer pessimistiskt perspektiv. Allvaret är i och för sig inget dåligt. Matt Damon gör sin Max till en dead man walking, en desperado med bara några timmar på sig att ställa allt till rätta. Vi ser i hans ögon att han vet att han är dödsdömd, och det ger en känsla av brådska till berättelsen. Max är heller ingen övermänsklig machohjälte som i varje ögonblick vet exakt vad han ska göra. Han levererar inga oneliners. Istället blir han tillbakaslagen, lurad och tillfångatagen, gång på gång. Men han ger sig inte.

Elysium är bara Neill Blomkamps andra film, och han är bara 33 år gammal. Det är kanske därför inte så konstigt om hans repertoar stundtals känns lite begränsad. Här och var i filmen anar man gränserna för hans nuvarande gestaltningsförmåga. Speciellt moralen blir svartvit, som i en saga. Det är de Snälla mot de Elaka, och de Elaka är så elaka att de blir karikatyrer. Jodie Foster har som alltid en stor närvaro, men får inte spela ut så mycket av sitt stora register som skådespelare, utan projicerar personan Ond Politiker på ett effektivt, men stelt sätt. Kvinnor spelar en biroll i Blomkamps värld. Alice Braga, som spelar barndomsvännen Frey, får inte särskilt mycket att göra annat än att vrida sina händer och be den manliga hjälten om hjälp. Och hon är ändå läkare. Eftersom det är en dystopi så kan man alltid hävda att allt pekar på att kvinnor kommer att förtryckas även i framtiden. Men det skulle förstås gå att göra ett starkt kvinnoporträtt även i en sådan miljö. Filmen hade tjänat på fler multidimensionella porträtt än Max.

Mot slutet av filmen läggs plötsligt berättelsetrådarna prydligt till rätta för att kunna erbjuda någon sorts lyckligt slut. Det blir som en vakendröm, där allt ställs på ända. Hur ska det tolkas? Ville Hollywood ha något ljust som balanserade svärtan i berättelsen om Max öde? Eller är hela sagan en fantasi i huvudet på pojken som i början av filmen ligger och drömmer om att en gång kunna ta sin flickvän upp till Elysium?

Neill Blomkamp är ändå något så ovanligt som en auteur som valt att verka inom science fiction. Han har efter bara två långfilmer redan en egen, tydlig vision, ett speciellt formspråk och inte minst sitt sociala patos med en stark svärta. Filmindustrin har ännu inte filat ned de vassa hörnen på hans filmkonst, Dessutom är han duktig på action och använder sin nya, större budget optimalt. Elysium infriar de flesta förväntningarna efter District 9. Om du är det minsta intresserad av science fiction är det här en film du ska se.

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Luckor i manus,

OBS!
Spoilers för både Elysium och District 9 här nedanför

Det här är en historia med en resetknapp på slutet, och om det påverkar ditt slutbetyg för filmen beror lite på hur man ställer sig till den typen av berättelser. Det finns alltså en klassisk quest här, av typen ”släng Ringen i Domedagsberget så blir allting bra”. Sådana sagor funkar bäst då det är ett hot som ska elimineras så att status quo kan bevaras (som i Sagan om Ringen). Den variant vi ser i Elysium, att den sociala ordningen ska kastas över ända med hjälp av en enskild händelse som befriar alla i ett slag (som i Total Recall eller Häxan och Lejonet) blir lite väl sagoaktigt naiv då man applicerar den på moderna miljöer. Inte för att det är ett helt ovanligt berättargrepp inom science fictiongenren, men det beror på vad man har för smak.

Slutet på District 9 är tvetydigare, eftersom vi inte kan vara säkra på att räkpappan och hans son klarar sig, trots att Wikus offrar livet för dem. Det spelar heller inte så stor roll, eftersom den egentliga berättelsen i District 9 handlar om Wikus återupprättelse som en moralisk person och uppvaknande från sitt rasistiska tänkande. Oavsett om hans räkkompisar klarar sig, dör han försonad. Därför är Max öde i Elysium mindre intressant. Han var ju alltid en good guy.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Trailer & poster för Neill Blomkamps Elysium, nu med VIDEO

Recension av Elysium

Nu är den här! Den allra första trailern och postern för Neill Blomkamps (District 9) sprillans nya långfilm med Matt Damon och Jodie Foster.

Första postern för Elysium visar en teknologiskt förbättrad Matt Damon

Elysium är en dystopisk framtidaction som utspelas år 2154. Jorden tillhör de fattiga och marginaliserade, medan de rika och mäktiga för länge sedan migrerat till den luxuösa rymdstationen Elysium som ligger  som en skinande juvel i omloppsbana över vår miljöförstörda, trasiga och sopfyllda planet. Företaget Armadyne kontrollerar stationen, och bestämmer vem som kan söka om medborgarskap där. Är du medborgare, är din framtid säkrad. Men om du hör till de 99% som inte har råd, så är du screwed.

Matt Damon spelar jordkillen som får cancer, och försöker ta sig ombord på Elysium för att få ta del av deras avancerade medicinska teknologi innan han dör. Jodie Foster spelar den hårdföra politiker på rymdstationen som gör allt hon kan för att stoppa honom.

Trailern ser fantastisk ut, självklart. Men det är något mer. I mina ögon var District 9 en av 00-talets bästa science fictionfilmer, och jag är riktigt, riktigt taggad inför Elysiums biopremiär 9 augusti 2013. Blomkamp har en flair för att mixa frän samhällssatir med humor, gore och cool teknologi. De genrebloggare som fått se tio minuter av den nya filmen är eld och lågor, och påstår att Elysium behåller den råa känslan från District 9, men på en mycket grandiosare skala… låter okej med mig! Och vad som nästan är ännu viktigare: det är ett originalmanus, som inte har med en leksakstillverkare att göra, av en filmskapare som har något att säga.

Recension av Elysium

Fler biopremiärer under 2013

Hos io9 har de en skärmdumppost med bilder från trailern

Matt Damon i Elysium