2001 (1968) – Ett rymdäventyr som förändrade allt

Storbritannien/USA 1968, manus: Arthur C Clarke, producent och regi: Stanley Kubrick

Lagom till bloggens tvåårsjubileum recenserar jag en rulle som jag sparat till ett speciellt tillfälle: rymdfilmernas rymdfilm, Stanley Kubricks och Arthur C Clarkes 2001 Ett rymdäventyr.

David Bowman i 2001

Handlingen.

Med virtuos precision presenterar Stanley Kubrick två korta episoder i mänsklighetens historia, åtskilda av hundratusentals år. Han knyter samman dem med en tight thriller om en rymdexpedition till Jupiter, dömd att misslyckas på grund av en psykotisk dator. En underbart okomplicerad handling för en enormt komplex berättelse. Inte en scen, replik eller kameraåkning är överflödig, men allt flödar över av betydelse.

Filmens berömda mattsvarta monoliter uppenbarar sig vid två avgörande språng i människans evolution. Monoliten representerar en ofattbart avancerad utomjordisk intelligens och skänker teknologins gåva till en primatflock på den afrikanska savannen. Apan som vågar sig fram till det främmande objektet griper strax därpå ett djurben, och svingar som ett verktyg. Han blir den första människan. Tiotusentals år senare, år 2001, finner forskare en monolit på Månen och en annan i omloppsbana kring Jupiter. Rymdskeppet Discovery One skickas iväg för att undersöka. Den moderna motsvarigheten till urtidens apman är astronauten David Bowman. Han ensam lyckas komma så nära att han kan färdas genom en mystisk stjärnport.  I det ögonblicket förändras också han, och blir mer än en människa.

2001 – Dessa damer är flygvärdinnor i rymden, på Orion III.

Pretentionerna?

Filmen utforskar framgångsrikt vår arts utveckling och presenterar idén att den kan ske i väldiga språng, snarare än som små myrsteg. Budskapet är dubbelbottnat: vi är kapabla att utvecklas bortom våra biologiska förutsättningar, men riskerar alltid att använda våra teknologiska framsteg till att förstöra. Filmen har en i grunden positiv syn på människors förmåga att övervinna utmaningar och anpassa sig. Monoliterna kan visserligen vara direkt ansvariga för att förändra de primater som närmar sig dem, men de skulle också kunna tolkas mer symboliskt och representera hur nya omständigheter får enskilda individer att för evigt förändra sitt sätt att tänka. Filmens hyperrealism ger vid handen att berättelsen bör tolkas både symboliskt och konkret. En av människans egna skapelser, datorn HAL 9000, utgör filmens svarta hjärta, och representerar både vår snillrikhet och vårt öde att ständigt förstöra för oss själva.

2001 –  Rymdstationen Space Station V

Rymdskeppen!

2001 – Discovery one

Utspelas, så när som på 20 minuter i början, helt i rymden. Vi följer med på det ena storslagna, klassiska rymdskeppet efter det andra. Den ringformade rymdstationen Space Station V introduceras till tonerna av Strauss An der schönen blauen Donau, och är som ett palats i omloppsbana.  Stationen är internationell, och fungerar som en hubb mellan Jorden och Månen, komplett med ett eget Hiltonhotell. Stationen trafikeras av flygbolagen Aeroflot och Pan Am. Forskarchefen doktor Floyd flyger i filmens början upp i just ett av Pan Ams smäckra passagerarskepp, Orion III. De båda flygvärdinnorna som serverar en måltid i tyngdlöshet har för evigt etsat sig fast på mina näthinnor som idealbilden av vår framtid med civil rymdfart. Allt ombord är smäckert, rundat och krämfärgat.

Filmens mitt utspelas i det stora forskningsskeppet Discovery One, som skickas iväg mot Jupiter för att undersöka monoliten man funnit där. HAL 9000 är Discoverys skeppsdator, men intressant nog åtskild från skeppets funktioner. Kanske beror det på  hur svårt man ändå hade på 60-talet att företställa sig den framtida graden av datorisering då filmen gjordes i slutet av 60-talet. Men faktum är att HAL är mer som en mycket kompetent besättningsmedlem, snarare än att han är helt integrerad med Discovery. Då HAL visar tecken på att bete sig olycksbådande kan därför astronauterna David Bowman och Frank Poole hålla sig utanför HALs räckvidd. De tar sin tillflykt till en av EVA-kapslarna och håller en konfidentiell konversation där.

2001 – Frank Poole och David Bowman samtalar utom hörhåll från HAL, som bara kan se på genom glaset

Exteriörer och interiörer förenas av att de har sfären/cirkeln som huvudsakling form (liksom för övrigt den mesta mänskliga teknologin i filmen). I det klotrunda ”huvudet” göms flera mindre sonder som kan skickas ut på uppdrag.

De flesta miljöer ombord på Discovery One är ikoniska: det ringformade labb där Bowman joggar runt perimetern, förbi den övriga besättningen som ligger försänkta i kryosömn. HAL 9000s rött och ilsket lysande kameraöga. Datorhallen med sina röda paneler som innehåller HALs alla minneskretsar. Den åttakantiga, svartvita korridor som Kubrick smeksamt låter kameran åka igenom… Det finns inte en centimeter av Discovery One som inte är klassisk mark för den som är minsta rymdfilmsintresserad.

2001 – korridoren i Discovery One, ett av Kubricks berömda centralperspektiv

Design och specialeffekter;

Jag vill ha varje pryl som syns här. Jag vill vara inne i filmen och bo där. Stanley Kubrick och hans medarbetare gjorde inte bara en snygg långfilm, utan de gav oss en nära nog komplett framtidsvision för hela vår civilisation.  2001 är inte bara en del av vårt populärkulturella DNA. Dess konstnärliga vision är så stark att den permanent förändrat vår syn på hur samhället ska se ut i framtiden. Framgången handlar förstås också om de betydande filmtekniska kvaliteterna. Produktionsdesign, detaljkvalitet, foto, klippning och musikval bildar tillsammans en sublim helhet som ännu 46 år efter premiären utgör Den fläckfria science fictionfilmen.

Bowman vs HAL

Mest minnesvärda scen*

HAL får order om att ljuga för besättningen, och därmed beseglas expeditionens öde. HAL får en psykos (video). David Bowman blir den ende som kan gå till motangrepp, och i en fullständigt gastkramande scen tar han sig genom skeppet mot datorns hjärna: ett enormt rum fullt med minneskretsar. HALs röst är lika kyligt avmätt som tidigare, men det datorn säger avslöjar ändå dess panik inför den kommande förintelsen: Dave, stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop Dave? Stop, Dave. I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave.

2001 – astronaut joggar förbi kryotuberna där resten av besättningen sover

Domen:

Som ingen annan påverkade den här filmen med undertiteln Ett rymdäventyr förväntningarna på hur mitt eget framtida liv skulle te sig. Som barn räknade jag ner till 2001, det magiska årtal då jag skulle åka som passagerare upp i omloppsbana och känna på att vara tyngdlös. Att livet verkligen skulle bli så, framstod som så självklart. Filmens seriösa ton tolkade mitt tolvåriga jag som dokumentär. Vart eftersom 90-talet gick och det verkliga året 2001 närmade sig tvingades jag acceptera faktum: framtiden var inte alls så vacker som i Kubricks tappning. Terrorattackerna den 11 september 2001 satte en annan, mörkare ton på samhällsutvecklingen. Jag och många rymdentusiaster tillbringade 00-talet i lågintensiv post-2001-sorg. Framtiden tycktes död.

Jag älskar fortfarande filmen, men som vuxen uppskattar jag den på ett djupare plan. Jag förstår att det långsamma tempot med de tydligt avgränsade scenerna är avsiktligt komponerade för att ge oss som ser filmen tid att ta in varje detalj och reflektera över den. Nu kan jag se Kubricks flamboyance där mitt barnsliga jag såg torra fakta. Jag kan uppskatta det drastiska bildspråket med dess starka kontraster mellan rektanglar och cirklar. Jag förstår nu genialiteten i musikvalet, som exempelvis kören då forskarna för första gången möter monoliten på Månen (video). På alla plan har min uppskattning av filmen fördjupats för varje gång jag sett om den. 

Så här tretton år efter det magiska årtalet har såväl framtidsskildringen som rymdfilmsgenren till sist kravlat sig fram ur den långa skugga som 2001 kastat. Den tekniska utvecklingen, verklig som filmisk, börjar komma ikapp. För mig är Alfonso Cuaróns Gravity beviset. Med NASA på Mars, Kina på Månen och ISS’ uppdrag förlängt till 2024 går även den verkliga rymdfarten en ny vår till mötes. Kanske kommer jag någon gång att få uppleva tyngdlöshet, trots allt?

2001 mötet med monoliten på månen

Influenser på andra rymdfilmer,

Hela genrens nollpunkt: ingen science fictionfilm gjord efter 1968 går fri från påverkan. Utan den, inga ljusgrå rymdskepp i Star Wars, inget möte med det väsensfrämmande i Alien  och Prometheus (som båda är en sorts inverterad 2001), ingen trudelutt Närkontakt av tredje graden. Det var dessutom många som jobbade med 2001 som gick vidare i branschen. Mest berömd är förmodligen Douglas Trumbull, som skapade den färgsprakande stargate-sekvensen. Han blev senare ansvarig för visuella effekter i Star Trek The Motion Picture (den väldiga V’ger, vars hela koncept är mer än bara lite influerat av 2001) och även Blade Runner,  Närkontakt och The Tree of Life. I stort sett varje rymdskepp på film har hämtat inspiration från 2001, och varje skildring av första kontakten med utomjordingar. Från Contact (en religiös kommentar) till de moralistiska utomjordingarna i The Abyss. Man ser också influenserna i en lång rad nyare filmer, som Moon och Oblivion.

Henrik Tornberg

The Andromeda Strain (1971) – allvarliga 70-talsforskare slåss mot rymdbakterie

USA, 1971. Regi: Robert Wise, manus: Michael Crichton/Nelson Gidding, visuella effekter: Douglas Trumbull.

Forskarteamet i Wildfiregruppen. I originalromanen var alla män, men till filmatiseringen gjordes Dr Peter Leavitt om till Dr Ruth Leavitt

Handlingen.

Det går riktigt åt helsike då en amerikansk satellit störtar i New Mexico och sprider en utomjordisk organism i den lilla staden Piedmont. Alla människor och djur som kommer i kontakt med smittan blir galna och dör av massiv blodpropp, inom loppet av ett par minuter. Amerikanska militären kallar in ett team av forskare till en hemlig underjordisk anläggning kallad Wildfire. Det är ett medelålders, strikt och undertryckt behärskat gäng, med dagens mått helt otidsenliga som huvudrollsinnehavare i en storfilm. I nyinspelningen från 2008 var mycket riktigt forskarteamet 15 år yngre och mycket glamourösare (läs: snyggare). Men jag gillar de här 45-plussiga och småsura 70-talsforskarna mycket mer. Intressant är att en av dem är en kvinna. Dr Ruth (sic) är dessutom den rollfigur i filmen som är mest intressant och tvetydig. För att vara 1971 var en kvinnlig vetenskapshen något nytt på film.

I Wildfires högteknologiska innandöme kämpar teamet  mot klockan för att hitta ett sätt att kontrollera organismen innan hela världen påverkas. Men The Andromeda Strain, som den döps till, liknar inget liv från Jorden. Vad skulle kunna döda den? Forskarna blir i alla fall på det klara med en sak: om den amerikanska regeringen genomför en atombombning av smittoplatsen, så kommer Andromeda att föröka sig exponentiellt. Ska de hinna stoppa explosionen?

Rymdskeppet!

Så här ser Andromeda ut

Satelliten ser verkligen inte mycket ut för världen, och liknar mest en tjock parabolantenn då räddningsteamet finner den på ett bord hemma hos Piedmonts lokala doktor, omgivet av döda människor. I The Andromeda Strain är rymdinvasionen inte något som kommer i tefat eller genom militärmakt, utan hotet är på mikroskopisk nivå.  På satellitens yta finns en liten mängd av Andromedaorganismen. Forskarna måste undersöka med hjälp av fjärrstyrda kameror och zooma in 1000 gånger för att få syn på sin fiende. Det är en grön, kristalliknande struktur.

Pretentionerna?

”Technothriller” har Michael Crichtons romanförlaga från 1969 kallats, och man kan inte låta bli att imponeras av hur väl berättelsen lyckas fånga tidsandan och teckna en vetenskapligt trovärdig hi-techvision om Det djärva forskarteamet som med sina avancerade datorer, sin analytiska förmåga och rationella syn på sin omvärld kan lösa i stort sett varje problem. Wildfireanläggningen måste ha framstått som verklig state of the art i decennieskiftet 69/70. Den styrs t ex med ett nätverk av datorer, vars terminaler till och med har ett rudimentärt grafiskt interface. Labben är  robotiserade och fjärrstyrda, och varje våningsplan har en helt automatiserad säkerhetsprocedur med en sval kvinnlig högtalarröst som kommunicerar med forskarna. Samtidigt finns i berättelsen också en tydlig samhällskritik: med rymdålderns framsteg följer också faror, som samhället inte är helt redo att hantera. Och militärens skuggiga makt finns hela tiden i bakgrunden och drar i trådarna, så att de idealistiska forskarna riskerar att åstadkomma stor förstörelse genom militärens manipulationer.

Wildfire

Specialeffekter och look;

Det mesta i filmen kretsar kring Wildfireanläggningen, som är kliniskt ren, fönsterlös och på många vis deprimerande och grå. Samtidigt är det en orgie i det tidiga 1970-talets högteknologi, med blinkande datorskärmar och gripklor som opereras med stora spakar. Det är lite som ett underjordiskt rymdskepp. Men scenografin har också ett tydligt släktskap med 2001, och med andra teknikfantasier från tiden, som James Bond eller Mission Impossible. Filmen nominerades till en Oscar för Bästa art direction.

De enda överlevarna

Domen:

Forskarna använder Wildfireanläggningen för sina syften, och endast genom dess totala smittsäkerhet kan de utföra sitt uppdrag. Men samtidigt är de fångar i anläggningen. De är många nivåer under jorden, och kan inte komma ut om de ens ville. Kommunikationerna med omvärlden fungerar knappt. Och de många prylarna och tekniksystemen är på gränsen till obegripligt avancerade för teamet. Till råga på allt finns det en självförstörelsefunktion som riskerar att spränga alltsammans i luften om något går fel. (Datan räknar ned mot explosionen med en härligt avmätt röst.) Allt detta är förstås ett medvetet berättargrepp – det högteknologiska samhället som låter oss göra underverk gör oss också till slavar och blir vårt fängelse. Men någonstans blir det också lite väl utstuderat, ja krystat. Man kan inte för sitt liv fatta hur någon kan vilja konstruera en forskningsanläggning som är så omänsklig, svårjobbad och livsfarlig. Forskarna går nästan vilse nere i katakomberna, och ibland riskerar även själva filmen att göra det. Regissören Robert Wise bygger upp en enorm förväntan i filmens första två tredjedelar, om hur farligt Andromeda är, och hur viktigt det är att inte organismen kommer ut, och hur svårt det kommer att bli att fixa problemet. Men själv upplösningen hastas igenom, och mycket av det som inte fick hända händer faktiskt, utan att det blir några konsekvenser. Som drama haltar därför The Andromeda Strain lite grann. Men som teknikfantasi och dokument över en tidsanda, är den fortfarande mycket underhållande.

Se även+

TV-serieversionen från 00-talet som är en uppdatering a la CSI, och betydligt ljummare.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Tree of Life (2011) – Enastående rymdscener i anti-Melancholia

USA 2011, manus och regi: Terrence Malick

Brad Pitt i The Tree of Life

Handlingen.

Ett innerligt och livsbejakande allkonstverk i videoform, av den excentriske regissören Terrence Malick. Genom minnen hos en medelålders businessman (Sean Penn) upplever vi hans barndom i 1960-talets Texas där han slits mellan sin omtänksamma mamma (Jessica Chastain) och hårda pappa (Brad Pitt med ovanligt stort underbett). Men Malick tar oss också med på en mysterieresa som bokstavligen visar universums födelse, livets uppkomst på Jorden och dinosaurernas död, allt till ljudet av överjordiskt vacker musik och meditativa röster som talar direkt till Gud om livets mening. Sean Penns vuxne man bearbetar sina traumatiska minnen av sin broders död och sitt eget uppror mot pappan. Till slut når han eventuellt försoning och finner Guds avsikt med existensen. Som ni förstår är det här en film man antingen går igång på totalt, eller stänger av i vämjelse. Jag valde att betrakta den som en meditation, och såg den främst för dess rymdscener.

Enastående rymdscener i The Tree of Life

Oförglömliga rymdscener av Douglas Trumbull!

Vad du än gör: om du börjat titta på The Tree of Life, se till att åtminstone se så långt som till avsnittet som visar universums födelse och livets uppkomst. Det är ungefär 15 minuter långt och kommer efter mindre än en timme. Jag lovar att det är de vackraste rymdscener du sett, och tillsammans med överjordisk körmusik som Lacrimosa av Zbigniew Preisner blir det ännu mäktigare.

Enastående rymdscener i The Tree of Life

Jag kan utan omsvep erkänna att det var namnet Douglas Trumbull som lockade mig till The Tree of Life. Han är ansvarig för visual effects i filmen, och är den som skapade den unika rymdlooken med hjälp av helt odigital filmkonst. Hans galaxer och nebulosor är alltså inte datoranimerade, utan består av många tagningar av bl a rök, bubblor i vatten och annat praktiskt filmbart. Resultatet är enastående och oförglömligt.

Om du inte känner till Trumbull, så kan jag berätta att han endast varit ”visual effects supervisor” i tio filmer sedan 1968. Men det är bland andra följande filmer:

• 2001 A space odyssey
• Silent Running (som han också regisserade)
• Närkontakt av tredje graden
• Star Trek The Motion Picture
• Blade Runner
• och så The Tree of Life…

Ni kanske förstår varför jag bara var tvungen att se den första filmen sedan 1982 där Trumbull gjort effekterna?

Dinosaurier i The Tree of Life

Pretentionerna?

Förmodligen den mest pretentiösa film jag sett, eftersom både formen och budskapet är så sprängfulla av Godheten och Skönheten och Nåden att filmen nästan spricker i sömmarna av all godhet och nåd. Text och subtext samspelar i en skimrande dröm, där det förflutna och framtiden existerar simultant och det är möjligt att få förlåtelse och få en andra chans. Det är i mastigaste laget, och framförs oändligt långsamt och med en hyperestetik som man antingen älskar eller hatar.

Specialeffekter och look;

Jag har ju redan nämnt rymdscenerna som något alldeles speciellt, men resten av filmen är också mycket vacker. Fotot är utsökt, och det är ett speciellt ljus över scenerna från 1960-talet. Varje detalj i scenografin bidrar till helheten, från stolarna runt matbordet ned till minsta grässtrå. Ett mycket utstuderat konstverk.

Sean Penn i The Tree of Life

Domen:

Filmen vann Guldpalmen i 2011 års Cannesfestival, vilket är samma festival som Lars von Triers Melancholia visades vid. Ett lustigt sammanträffande, för Melancholia och The Tree of Life är på sätt och vis varandras motpoler, och ändå förbundna. Båda filmer skildrar födelse och död i hyperestetiska och suggestiva bilder – i slow motion till vacker klassisk musik. De visar båda himlakroppar som koliderar. Men om Lars von Trier hatar mänskligheten, vill Terrence Malick omfamna den, och med ren och skär viljestyrka visa att en nåd är möjlig, bortom själva döden. The Tree of Life är alltså anti-Melancholia. Om du känner för en riktig utmaning  ser du dem efter varandra. Personligen tycker jag att mörker oftast är intressantare än ljus, åtminstone inom fiktionen. Det är en anledning till att jag anser  att von Triers verk är överlägset Malicks. Någonstans i allt det sakrala och heliga, tappar The Tree of Life bort den dramatik som trots allt bör vara kärnan i varje drama. Om von Trier kan man säga många saker, men han är åtminstone alltid underhållande. Malicks film är vacker, men ack så tråkig.

Se även+

Ovanstående filmer där Douglas Trumbull gjort effekterna.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Silent Running (1972) – den sista skogens väktare i bortglömd klassiker

Bruce Dern och hans robotar är de enda som bryr sig om skogen

Handlingen.

Tror du mig om jag säger att en bortglömd klassiker bland rymdfilmer gjordes 1972 och handlar om miljöförstöring? I huvudrollen hittar vi en ganska hippieaktig och kaftanklädd trädgårdsmästare (Bruce Dern) som gullar med kaniner, drömmer om gröna skogar och lär sina robotar att spela kort. Eftersom Rymdfilms läsare är minst lika insatta i genren som jag, så tippar jag att ungefär hälften av er känner till Douglas Trumbulls kultfilm Silent Running, men jag tror också att den är så pass okänd i Sverige att den kan vara ny för en del av er.

Filmen handlar om framtiden, då klimatförändringarna förstört all växtlighet på Jorden. I ett försök att bevara något till framtiden har några få exemplar av träd, djur och blommor skickats ut i rymden i stora arkskepp. Där, under glasdomer, växer de sista skogarna. Kanske kan mänskligheten någon gång rena Jorden tillräckligt för att återpopulera planeten med exemplaren från arkskeppen? Det är i varje fall vad Lowell, trädgårdsmästare på Valley Forge, hoppas. Hans besättningskamrater är ett grabbgäng av piloter och tekniker, som struntar helt i mijöförstöring och utan betänkligheter äter syntetisk mat. De vill inte smaka på Lowells egenodlade meloner och de kör gocart rakt över hans planteringar när de har tråkigt.

Och kanske är det bara Lowell kvar bland alla människor som engagerar sig för djuren och växterna, för plötsligt kommer ordern från Jorden att överge uppdraget. Skogarna ska sprängas i luften och besättningen bege sig hemåt. Lowell står inför ett moraliskt dilemma. Ska han stillatigande se på hur hans kaniner, kålhuvuden och träd förintas i en atomexplosion? Hans skog är nu den enda Skogen. Men vad kan han göra åt saken?

Arkskeppen i SIlent Running

Rymdskeppet!

Arkskeppen liknar stora insekter, med sina mångfacetterade kupoler. De är verkligen klassisk rymdskeppsdesign, och de är lika värdiga att hamna i rymdskeppens Hall of Fame som någonsin Discovery från 2001 eller Star Destroyers från Stjärnornas krig. Interiörerna på Valley Forge är filmade ombord på ett riktigt hangarfartyg med samma namn från amerikanska flottan. Det var det som filmens rymdskepp fick sitt namn ifrån. Den militära brutalistiska stilen funkar utmärkt som rymdskeppsmiljö, och det blir också en fin kontrast till de frodiga skogspartierna (komplett med en liten flod med grodor) som frodas under kupolerna.

Pretentionerna?

En av de tydligast politiska science fictionfilmerna, med budskapet att endast människan själv kan rädda Jorden åt kommande generationer, och att vi måste vara villiga att handla innan det är för sent.

Specialeffekter och look;

Silent Running spelades in med en budget på 1 miljon dollar, vilket var lågt även för det tidiga 1970-talet. Ändå ser den helt spektakulär ut om man tänker på att den kom fem år innan Stjärnornas krig.  Robotarna Huey, Dewey och Louie  är superba och influerade George Lucas då han skapade R2D2.

X-faktorn som förklarar hur en lågbudgetfilm 1972 kan se så fin ut heter Douglas Trumbull. Han är både filmens regissör och dess specialeffektmakare. Trumbull hör till de personer som gjort störst avtryck på specialeffekthistorien, och hans specialitet är innovativa filmtekniker och minutiöst fotograferade miniatyrmodeller. Även efter datoranimeringens intåg har han fortsatt att jobba med gammaldags effekter (speglar, rök, genomskinliga målningar) som ser helt gloriösa ut. Trumbull var en av flera effektdesigners på Kubricks 2001 (1968) och Ridley Scotts Blade Runner (1982). Han skapade också samtliga effekter till Star Trek the Motion Picture (1979). Han tackade nej till att göra specialeffekterna åt George Lucas Star Wars, och gjorde istället sitt kanske mest kända arbete: Närkontakt av tredje graden (1977) som än idag är otroligt vacker.

Silent Running är Trumbulls första egna långfilm, och här har han med små resurser packat in fina idéer som kom att influera många andra filmskapare under 1970- och 1980-talen. Pixars Wall-E har till exempel mycket gemensamt med Silent Running, i både budskap och robotdesign.

Robotarna lär sig spela kort

Luckor i manus,

Jag är villig att förlåta de flesta knasigheterna på grund av poetisk frihet. Men ska man vara petig så undrar jag hur länge energin kommer att räcka för att hålla de stora glödlamporna lysande, som ska ersätta solen i kupolerna. Och varför Lowell, om han nu älskar växter så mycket, inte vet att växter behöver ljus för att överleva. Men det är småsaker i sammanhanget.

Mest minnesvärda scen*

Folksångerskan Joan Baez sjunger två vackra sånger i Silent Running, och när hennes själfulla vibrato ljuder tillsammans med närbilder på grodor och blomblad så känner man riktigt hur Woodstocks ande är närvarande i rymden. Inledningsscenen och slutscenen är småmagiska.

Kupolerna rymmer de sista skogarna

Domen:

I Silent Running finns ett allvar som kan kännas omodernt idag. Bruce Derns rollfigur är smått hysterisk i sitt miljöpredikande och stundvis övergår patoset i det patetiska. Samtidigt är det något avväpnande och sympatiskt med en science fictionfilm där någon faktiskt försökte säga något viktigt, och gjorde sitt yttersta för att budskapet skulle gå fram.  Därför har jag överseende med det otrovärdiga i grundhistorien och väljer att se det fina i bilden av en liten robot med vattenkanna som försvinner in i oändligheten, som den sista skogens väktare. Det finns ett hopp i det.

Jag skulle verkligen vilja se en remake av Silent Running, med dagens animationsmöjligheter.

Se även+

Moon (2009) där också en ensam man på en rymdstation funderar över livets stora frågor med en robot som enda sällskap.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Blade Runner (1982) – bisarrt, våldsamt, magiskt

Roy (Rutger Hauer) i Blade Runner

Handlingen.

Vi sparkar igång efter semestern med en rymdfilm som utspelas på Jorden. I ett framtida och mycket mörkt (men vackert Los Angeles) gör en grupp replikanter uppror. De är artificiella människor (robotar) med överlägsen styrka och intelligens. De söker ett sätt att förlänga sin egen livslängd, som av tillverkaren Tyrell Corporation satts till endast fyra år. Ledaren är den totalt hänsynslöse Roy Batty (Rutger Hauer) och han har fått idén att robotuppfinnaren själv, den rike och mäktige Tyrell, kan omprogrammera dem för att ge replikanterna mera liv. Roy och hans kumpaner går bokstavligen över lik för att ta sig fram till Tyrell. Samtidigt får robotjägarpolisen Deckard (Harrison Ford) i uppdrag att stoppa replikanterna. Hans undersökning tar honom in i det färgstarka myllret i LA:s undre värld och han faller också för Tyrells assistent, Rachael.

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

Rymdskeppet!

Strikt talat är detta ingen film som utspelas i rymden. Vi får se flygande polisbilar och en hel del andra farkoster, men vi stannar på jorden. Ändå är rymden högst närvarande i Blade Runner. På stora billboards görs reklam för att söka sig till ett bättre liv på andra planeter. Vårt gäng med replikanter har haft sina uppdrag i rymden, men leder ett våldsamt uppror och dödar en hel besättning, alldeles innan filmen börjar. Och Roys kanske mest berömda replik är ren rymdpoesi:

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched c-beams glitter in the dark near Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. [pause] Time to die.

Dockmakaren JF Sebastian i Blade Runner, råkar ut för replikanterna

Pretentionerna?

Klockren blandning mellan melodramatisk film noir och hård sci-fi. Blade Runner utforskar på ett helt briljant vis gränsen mellan det mänskliga och ickemänskliga. Ridley Scott skildrar en dystopisk framtid där gränsen mellan den som utnyttjar och den som blir utnyttjad är knivskarp – på en och samma gång en totalt exotisk värld men också oroande välbekant. Av alla Ridley Scotts filmer är detta den mest mångbottnade. Alla karaktärer är moraliskt ambivalenta. Hjälten och skurken har lika nära till våldet, och man anar att JF Sebastian (William Sanderson) föredrar den korta stunds fatala uppmärksamhet han får från Pris (Daryl Hannah), framför att vänta på döden i ensamhet bland sina dockor. Blade Runner är både brutal och fluffig, storslagen och intim, spännande och poetisk.

Rachael i Blade Runner

Specialeffekter look och musik;

Tillsammans med 2001 är det här historiens snyggaste science fictionfilm, och man bör absolut se den i ett högupplöst format – speciellt som många faktiskt bara har sett Blade Runner på grynig VHS. Filmen formligen flödar över av visuellt starka idéer, förpackade i glittrande cellofan. Varje ny scen är som ett allkonstverk där Vangelis’ musik, Douglas Trumbulls specialeffekter, ljussättningen, scenografin, kostymerna och sminket bildar en sublim syntes. Resultatet är ofta bländande vackert – som i inledningens flygpanorama över Los Angeles, där enorma eldsflammor slickar natthimlen med en enorm pyramid som fond. Ibland är det drömlikt bisarrt, som i dockmakaren Sebastians hem där alla varelser utom han själv är artificiella. Eller motbjudande, som strippklubben där den olycksaliga ormkvinnan är huvudattraktionen. Hela tiden är det förglömligt.

Harrison Ford som Deckard i Blade Runner

Luckor i manus,

Filmen finns i många klippningar, och den man idag ska se är Ultimate Cut. Det finns också ett par Director’s cut man kan kolla på. I själva verket har Ridley Scott fortsatt att jobba på Blade Runner under många år efter den ursprungliga releasen 1982. Filmen mottogs inte väl av vare sig kritiker eller publik, och idag är det ingen vettig människa som kollar på den dåligt klippta bioversionen. Med varje ny version har Scott arbetat bort de skavanker som fanns där från början, tills vi har en film där berättandet håller samma höga nivå som det visuella. En av de största förbättringarna är att den berättarröst (Ford själv) som förklarade allt som hände på ett övertydligt vis helt sonika tagits bort. De oklarheter i historien som idag finns kvar är alltså högst medvetna, och bidrar bara till filmens appeal. Att Ridley Scott tar lång tid på sig för att fixa till en bra editering av sina filmer bådar förstås gott inför releasen av Prometheus på bluray.

Los Angeles är magiskt i Blade Runner

Domen:

En magisk filmupplevelse, som med rätta betraktas som en av de allra mest inflytelserika science fictionfilmerna, någonsin. Den hade också det goda med sig att den hjälpte till att göra författaren Philip K Dick känd för en bredare publik. Det är också en film med utmärkt ensemble, ett härligt skruvat persongalleri och världens kanske mest atmosfärfyllda soundtrack. Om det var länge sen du såg den, se om den på en modern hemmabio. Du kommer att bli förvånad över hur fräsch denna framtidsvision är, trettio år efter sin release.

Se även+

Steven Spielbergs Minority Report och A.I för två framtidsvisioner som är klart inspirerade av Blade Runner. Till och med ögondesignern är med (i Minority Report) Battlestar Galactica för mycket mer av den utmärkte Edward James Olmos, som vi ser i en liten men cool roll i den här filmen.

Närkontakt av tredje graden (1977)

Moderskeppet är alla moderskepps moderskepp

Handlingen.

Mänskligheten ställs inför första kontakten med en utomjordisk civilisation. Utlänningar i färggranna kläder sjunger på bergstoppar, medan amerikaner får mer jordnära neuroser och börjar bygga modeller av ett berg, gjort av potatismos. Kommer världen någonsin att bli sig lik igen? Detta är Steven Spielbergs första science fictionfilm.

Rymdskeppet!

Flygande tefat som om de var designade i Las Vegas: rymden har aldrig varit så full av neonljus som här. De bländande ljusspelen (som ger huvudpersonerna solbränna) bidrar till förtrollningen i den här filmen. Betänker man att allt är gjort 1977 så är det enormt eleganta tefat som svischar omkring över Wyomings berg. Moderskeppet är alla moderskepps mormor.

Pretentionerna?

Ganska höga. De enskilda människornas litenhet och maktlöshet inför universums mysterier står i centrum, men även mänsklighetens uppvaknande till en universell gemenskap. Många beröringspunkter med 2001, men med en mer kommersiell ton  (det är ju ändå Spielberg). Ett sympatiskt drag i filmen är att det är forskarna som står i centrum, inte militärerna. Människans första möte med utomjordingar är fredligt, och det spelas musik som kommunikation. Ingen macho ”Mr President” som skramlar med några kärnvapen i den här filmen, inte. På så vis är Närkontakt av tredje graden också en utopisk vision, som står i kontrast mot senare, mer cyniska filmer som Independence Day.

Specialeffekterna;

Jag minns när jag var ung tonåring (1980-talet) så ansåg vi att Närkontakt av tredje graden hade de bästa specialeffekterna någonsin. Punkt. Det inkluderade även Star Wars. När jag nu ser om den så förstår jag fortfarande varför. Dels är det genomgående ett utmärkt och oscarsbelönat foto av Vilmos Zsigmond

Men det är framför allt en riktig mästare som gjort specialeffekterna: Douglas Trumbull. Han är mannen som samma år tackade nej till att göra specialeffekterna för Stjärnornas Krig, och istället valde att jobba med Spielberg. Hans arbete är verkligen i toppklass, och framför allt de sista trettio minuterna är en oavbruten ögonfröjd. Fotot är knivskarpt, perspektiven är hisnande och mättnaden i färgerna gnistrande. Om du inte känner till Trumbull kan det kanske vara av  intresse av att jag listar några andra små filmer han också gjorde specialeffekterna till: 2001, Blade Runner, Skyskrapan brinner, Silent Running och Star Trek I.

Luckor i manus,

Många. Framför allt så undrar man vad fasen Richard Dreyfuss håller på med, och varför amerikanarna låter Francois Truffaut springa omkring på sina topphemliga anläggningar och prata franska.

Domen:

Richard Dreyfuss blir besatt

Sevärd för sin optimistiska tidsanda och för den fortfarande mycket tilltalande och sköna 70-talslooken. Visuellt har den här filmen åldrats med enorm värdighet. Ljudet, inklusive rymdmusiken och John Williams romantiska soundtrack, tillför också stämning. Närkontakt hade också tillsammans med bl a Spielbergs andra försök i genren, ET, ett stort inflytande på hela 1980-talets (eller åtminstone min) syn på första kontakten utomjordiskt liv som något underbart som kommer att hända oss människor. Det hör därför till din allmänbildning att se om den och begrunda hur annorlunda världen var 1977.

Men de mänskliga berättelser som Spielberg hänger upp filmen på, är inte lika gripande. Dreyfuss stapplar omkring i sin trädgård och ser förvirrad ut och säger ”Wait a minute” – och sen överger han sin odrägliga fru och barnen för att stappla omkring i bergen istället. Ingen i hela filmen beter sig egentligen det minsta trovärdigt, och många bra skådisar har tyvärr heller inte mer att göra än att stå med fladdrande hår och se storögt upp mot himlen. Jämfört med ET, så är Närkontakt ett ganska taffligt försök till att skapa engagerande karaktärer.

Inte desto mindre måste du ha sett den.

Se också:

Spielbergs egen ET, eller  Star Trek: First Contact, Independence Day och så JJ Abrams’ Super 8 som är en hyllning till Spielbergs 70-80-tal.

Star Trek the motion picture (1979) – reboot som nästan blev slutet

USA 1979, regi: Robert Wise, producent: Gene Roddenberry.

Enterprise besättning från Star Trek The Motion Picture

Handlingen.

Ett enormt färgat moln förintar ett antal Klingonskepp och sätter hotfullt kurs mot Jorden. Det enda skeppet i närheten är USS Enterprise med kapten Kirk (Shatner), mr Spock (Nimoy) och alla de andra från 60-talets TV-serie. Men inne i det mystiska molnet väntar något mycket märkligare än de tror…

Rymdfilms recensioner av alla Star Trek-filmer

Rymdskeppet!

Enterprise lär inte behöva någon närmare presentation bland den här bloggens läsare, eftersom det är filmhistoriens kanske mest ikoniska rymdskepp. Så vi pratar lite om den här filmens Enterprise jämfört med andra filmers och TV-serien. Detta är en originalversion av skeppet om man bara kollar på utsidan. Som vi kan se i klippet ovan så försöker filmen understryka Enterprises legendstatus och kör många och långa kameraåkningar längs det vita skrovet. Inget att anmärka på där – det är helt enkelt en klassisk design som inte behövde förändras särskilt mycket jämfört med TV-serien (som gjordes 15 år innan The Motion Picture och med en bråkdel av budgeten).

Skeppets insida i The Motion Picture är inte riktigt lika tillfredställande, utan är en sorts mishmash mellan en clean 2001-inspirerad teknisk look och 60-talets corny leksakskulisser. I filmen säger de att Enterprise har genomgått en totalrenovering, men tyvärr gör det också att all charm från 60-talet gick förlorad.  Det satsades visserligen en hel del pengar på specialeffekterna, och det syns att man ansträngt sig för att nå upp till 2001-nivå. Men resultatet är märkligt platt och livlöst ändå, och känns plastigt. För många nyanser av beige, grått och vitt, kanske?

Pretentionerna?

Filmens akilleshäl, på många sätt. Idén med en maskincivilisation som söker sina rötter är fin, men The Motion Picture gapar efter för mycket och lider av stel dialog om kvasifilosofiska ämnen.

Nice beard! – Damn it, Jim, I am a doctor, not a barber!

Specialeffekterna;

Självklart innebar 1979 års film ett enormt kliv framåt jämfört med TV-seriens lågbudgetkänsla. Paramount satsade modiga 49 miljoner dollar på kalaset (jämfört med Alien som samma år kostade 11 miljoner dollar att göra). Det sena 70-talet tillät inga datoranimationer, och med tanke på det är V’Gers rymdmoln väldigt maffigt utfört (av Douglas Trumbull) och Enterprisemodellen är snyggt och kärleksfullt filmad. Men den hyperrealistiska looken som åtminstone första delen av filmen satsar på gör att man oundvikligen jämför med Kubricks 2001, som kom tio år tidigare. Jämfört med 2001 ser tyvärr Star Trek The Motion Picture ut som ett antal plywoodskivor målade i metallicfärg. Det var först i uppföljaren Star Trek II som den moderna Treklooken föddes.

Ett plus för Klingon-huvudena, som i och med den här filmen får sitt räfflade utseende som skulle hänga med hela vägen fram till 2005 års Enterprise.

Luckor i manus,

Låt oss säga att man inte ska vara för hård mot någon Star Trek-film på den här fronten, eftersom man då missar halva poängen. Men man kan ju undra hur Starfleet kan se vad som händer med Klingonskeppen?

V’Ger är en mordisk maskin, eller?

Domen:

Som en övergångsfas mellan TV-seriens lilla format och vita dukens stora, gjorde Star Trek The Motion Picture sitt jobb: den tjänade in precis så mycket stålar att Paramount vågade satsa på uppföljare (som blev oändligt mycket bättre). Projektet leddes från början av Star Treks skapare Roddenberry, som hade önskat sig en ny TV-serie, men filmbolaget ville tjäna stora bucks på samma sätt som Lucas Stjärnornas Krig gjort två år tidigare. Så Roddenberry fick bli producent (sista gången han fick den äran) och filmen en reboot. Den höll ett tag på att helt ta död på Star Trek. Projektet drabbades av motsättningar, fördyrningar och förseningar.  Konstnärligt blev filmen ett sorts magplask, där kritiker klagade på brist på dramatik och överdriven användning av specialeffekter (de borde ha sett Transformers-filmerna från idag!). Ekonomiskt klarade den sig OK. Som felande länk och historiskt dokument är filmen därför sevärd för ett Trekfan.

Som dramatisk berättelse och långfilm lämnar däremot TMP mycket att önska. Den är långtråkig och pretentiös. Biobesökare förväntade sig action, glädje och äventyr som i Star Wars, men fick ändlösa tirader med teknobabbel och skådespelare som stirrade stint på sina skärmar. Det är inte en total katastrof: regissören Robert Wise gjorde sitt bästa med ett manus som ständigt skrevs om, och pretentionerna blir mer tradiga (långa scener utan dialog) än pinsamma (som i Star Trek V). Men för den som inte verkligen, verkligen är intresserad av Trekhistoria är detta ett par timmar av ditt liv du kan lägga på något mer fartfyllt. Som att se på färg som torkar.

Se istället-

2001 – för att se hur fantasisk rymden kunde se ut tio år tidigare.
Star Trek II – The wrath of Khan – för uppföljaren som blev en helt otrolig science fictionthriller som hade allt som The Motion Picture saknade

Star Trek IV – The voyage home – för knölvalar och tidsresor
Star Trek VI – The undiscovered country – för sista äventyret för det gamla gardet.

Regissör: Robert Wise (The Day The Earth Stood Still, Sound of Music mm)
Producent: Gene Roddenberry
Specialeffekter: Douglas Trumbull (2001, Närkontakt av tredje graden, Blade runner)