Dune

Jupiter Ascending (2015) – från fattig flicka till drottning av universum

USA/Australien 2015, manus och regi: The Wachowskis, producent: Grant Hill och The Wachowskis

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Handlingen.

Så gick syskonen Wachowskis eget rymdepos slutligen upp på bio efter ett års försening. Den excentriska regissörsduon utnyttjade extratiden väl, och resultatet är onekligen en rik visuell upplevelse. Storyn lånar frejdigt från kulturhistorien, och inte minst från genren space opera. Det är en vällustig och köttig rymdsaga som målas upp: ett vidsträckt rymdimperium härskar i Solsystemet, alldeles bortom jordmänniskornas uppfattningsförmåga. Den kungliga familjen Abrasax utgör kejsardömets dekadenta och skrupelfria maktcentrum, och de tre barnen till den framlidna Drottningen av Universum gör allt för att intrigera mot varandra. Prins Balem (en smått psykotisk Eddie Redmayne) har trumf på hand, och makten över handeln med universums mest värdefulla substans: ett elixir som ger evigt liv. Det framställs av människor, som slaktats likt boskap. Prinsens makt hotas då det avslöjas att Drottningen har återfötts på Jorden, i form av en fattig, ryskamerikansk städerska vid namn Jupiter Jones (Mila Kunis). Legosoldaterna Caine (Channing Tatum i Spocköron) och Stinger (Sean Bean) skickas till Jorden för att kidnappa Jupiter innan Balems dödspatrull hinner döda henne. En mäktig strid i luften ovanför Chicago ödelägger nästan staden. Jupiter kastas mellan olika interplanetära maktspelare som vill ha inflytande över henne, och genom henne Jorden. Prins Titus (Douglas Booth) ber henne att gifta sig med honom, samtidigt som han försöker röja Caine ur vägen. Rymdpoliserna i The Aegis vill arrestera Prins Balem. Och Prins Balem hotar att döda Jupiters familj för att förmå henne att abdikera. Till slut ligger mångas öden i den unga kvinnans händer. Ska hennes kungliga börd visa sig betyda något då sanningens minut närmar sig?

Jupiter Ascending

Pretentionerna?

Originalmanus ger alltid guldstjärna i min bok, och detta är vare sig en reboot eller uppföljare. Lana Wachowski säger, kaxigt, att hon siktar på en mix av Homeros Odysséen och The Wizard of Oz. Jag vill lägga till Alice i Underlandet också: Jupiter faller uppåt istället för nedåt, till en galen fantasivärld som påminner både om Oz och den som Alice hittar i kaninhålet. Mycket av filmens berättarglädje finner vi i Jupiters möte med det knasiga folket på rymdstationer och rymdskepp. Vi kan väl i ärlighetens namn också addera influenser från tidigare filmiska rymdepos som Dune, Flash Gordon och Star Wars.

Jupiter Ascending

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdopera som lägger tid på världsbygget och bakgrundshistorien. Det är en stilig film i varje detalj, från bisvärmen som hälsar sin drottning till striden i solnedgången över Chicago. Jorden ligger i filmens värld i utkanten av det stora rymdimperium som tycks befolka såväl vårt eget solsystem som rymden bortom: stora rymdskepp gör ständiga hyperrymdhopp (lika de i Battlestar Galactica) in och ut ur Solsystemet, och man anar att den maffiga industristad som döljer sig bland molnen i planeten Jupiters röda fläck bara är ett av Prins Balems många fästen.

Jupiter Ascending

Faktum är att vi får se en glimt av en luftig och skimrande vacker stad där alla hus ser ut som Frank Gehrys konserthus i Los Angeles. Här promenerar de tre kungliga syskonen omkring på terrasserna – är det familjen Abrasaxs hemplanet? De kungliga vältrar sig ständigt i lyx på sina skepp och rymdstationer, som är inspirerade av empirestil och egyptiska faraopalats. Varje liten aktivitet omges av ceremonier och pompa värdig Den förbjudna staden.

Rymdskeppen kommer i alla storlekar och former, och är grymt detaljerade. De kungliga skeppen från familjen Abraxas har smäckra vingar och mängder av små art deco-liknande krusiduller som ger dem en sorts steampunkkänsla. Polisskeppet från The Aegis är mindre extravagant, men inte mindre kraftfullt. Alla rymdskepp drar iväg med en flashig blixt då de hoppar till överljusfart.

Jupiter Ascending

Ingen rymdfilm utan utomjordingar. Prinsen omger sig med arter och hybrider av alla de slag, och vi får se allt från klassiska ”små grå aliens” till humanoider med drag av olika djur. Caine är enligt uppgift en hybrid mellan människa och varg (därav spetsiga öron, eller vänta nu..) och piloten på polisskeppet har en liten elefantsnabel, genom vilken han trumpetar då han blir upphetsad. Mina favoritaliens är dock bevingade drakar med enorma tänder, mullrande röster och namn som Mr Greeghan.

Jupiter Ascending

Produktionsdesign;

Förutom The Wachowskis tydliga signatur, är filmens rika visuella stil ett resultat av samarbete mellan producenten Grant Hill, effektmakaren Dan Glass och filmfotografen John Toll. Det är ett barockt överdåd som ett kritiskt öga skulle kunna beskriva som cheesy as hell. Ibland blir estetiken så högljudd att den överröstar dramatiken – det är svårt att hålla koncentrationen på vad som sägs då en parad av hundratals märkliga aliens tågar förbi. Somliga välgestaltade scener, som de där en bisvärm hovrar som ett tyngdlöst släp bakom Jupiter, hastas förbi och betyder inte så mycket. Men det finns också ögonblick där glittret och överdådet vävs in i storyn på ett symboliskt vis: bröllopet mellan Jupiter och Titus (med klänningar av modedesignern Michael Cinco) som gästas av eliten från hovet.. tror man, tills Titus skrattar och avslöjar att hela sällskapet bara är fejk, simulationer som ska fylla ut tomma platser vid en ceremoni ingen ändå bryr sig om.

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Jag är rätt förtjust i det pompösa och mäktiga i en välkomponerad rymdopera, om det nu kan ha undgått någon. Men om jag jämför Guardians of the galaxy, en snarlik och samtida film, så är detaljfinishen i effekter och scenografi ett par divisioner lägre i Jupiter Ascending än i Guardians. För varje magnifik bröllopsklänning går det 30 generiska, grå trikåer.

Mest minnesvärda scen’

Mot slutet, då industrikomplexet på Jupiter håller på att implodera, och alla rymdskepp utom The Aegis hoppat iväg till säkert avstånd, hastar Caine och Jupiter med Caines flygande skor som enda framdrivningsmedel. Oändligt långsamt rör de sig som en ljusglimt genom de sammanstörtande svarta schakten.

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Domen:

Med tanke på förseningen är den långt bättre än jag var rädd för att den skulle vara, men inte hälften så underhållande som filmskaparna hoppas på. Dess största brist är tempot, som hela tiden dras ned av långa expositionsscener där karaktärerna i detalj förklarar vad som måste vara fullständiga självklarheter för dem, så att ingen i publiken ska riskera att missförstå någonting. Detta ger filmen två problem: För det första lämnas inget åt vår fantasi, i en film där publiken förmodligen är mer än villiga att fantisera vidare på egen hand. För det andra: om man ska lägga tio minuter på att förklara den genetiska uppbyggnaden hos Channing Tatum, bör man kanske hitta på något mer intressant än att han är ”ungefär som en hund.” Här ser vi en intressant skillnad mot Marvels Guardians of the galaxy, som nästan inte förklarade någonting alls om sin mycket komplexa bakgrundshistoria. Guardians är en bättre film som ett resultat av det. Andra svagheter är en viss humorlöshet, och den sorts ytlighet som yttrar sig i väldiga mängder av bifigurer vars frisyrer är deras mest spännande personlighetsdrag. Även skådespelare med större roller, som Sean Bean eller Tuppence Middleton, levererar bleka roller. Det finns en personkemi mellan Mila Kunis och Channing Tatum, men jag hade önskat att speciellt hon fått lite mer att jobba med i manus.

Jupiter Ascending

Men Jupiter Ascending levererar mycket fint också. Framför allt som absurt, mänskligt drama i det lilla. Ett antal scener där Wachowskis zoomar in på enskilda detaljer i sin Bayeuxtapet fungerar riktigt väl. Jag älskar den knasiga tur med campa robotar på byråkratiska avdelningar som ska ge Jupiter hennes krona – där dyker Terry Gilliam upp i en roll som är en hyllning till Brazil, där finns en hel värld av outtalad frustration i de båda robotarnas dräpande blickar. Jag uppskattar de sluskiga men älskvärda figurer som är Jupiters ryska familj, som ständigt bråkar. Jag ler åt den neurotiska och supersmala kvinna som Jupiter städar hos. Samspelet mellan Stinger och hans dotter. Den rödnästa härolden. Och den trumpetande polispiloten. Hundra små detaljer som ger Jupiter en själ. Det var samma sak i Cloud Atlas: Wachowskis storhet, som den nu är, ligger inte i explosionerna och de svindlande perspektiven, utan i kontrasten mellan dessa och människorna.

Med det sagt älskar jag de enorma rymdstationerna, och hur de går under i hav av eld och rök. Har aldrig förstått kritiker som säger att det är för mycket effekter i en film. Allt handlar om hur bra effekterna är, och om filmen har ett hjärta. Jupiter Ascending har ett hjärta, och effekterna är utsökta. Du har inte levt förrän du sett Channing Tatum åka rollerblades i Jupiters röda fläck. Och nej, det var inte en eufemism.

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Fler filmer som den här+

Den mest uppenbara konkurrenten är Guardians of the galaxy, som egentligen skulle ha kommit samtidigt, och som sopar banan med Jupiter. Men vi ser också influenser från den tidigare rymdoperahistorien, med Rymdimperiet slår tillbaka, Dune och Flash Gordon som de mest kända.

Musik: Michael Giacchino

Foto: John Toll

Jodorowsky’s Dune (2013) – Mind blown – inspirerade Star Wars, Alien, Robocop, Total Recall och hundra andra filmer

Dokumentär USA 2013, regi och producent: Frank Pavich

Chris Foss rymdskeppsdesign till Dune

OK, mind officially blown! En charmerande och ytterligt fascinerande berättelse om den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, filmen som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt om den bara blivit gjord. Och som trots det faktum att den inte finns mer än någon annan film har påverkat science fiction på vita duken. Ja, kanske mer än Star Wars. Jag rekommenderar den varmt för var och en som har det minsta intresse för rymdfilm. Det förekommer inga färdiga filmsekvenser i dokumentären, men desto fler teckningar och storyboards av filmens tre konceptdesigners Moebius, Chris Foss och HR Giger. Dessa tecknade stillbilder är i all sin enkelhet mer suggestiva än 95% av alla färdiga rymdfilmer som producerats sedan 70-talet. Jodorowskys egen åsikt är att filmen skulle blivit som en profet för den unga generationen och öppnat deras sinnen.

Jodorowsky idag

Jodorowsky på 70-talet

För att förstå något av den enorma karisma som den nu 84-årige regissören Alejandro Jodorowsky måste ha besuttit i mitten av 70-talet, måste vi gå på vittnesbörden från hans samarbetspartners under den period som han försökte filmatisera Frank Herberts rymdroman Dune. I dokumentären berättar Dan O’Bannon, som anställts som filmens specialeffektmakare, hur han fick en metafysisk och pseudoreligiös upplevelse första gången han mötte den surrealistiska filmregissören från Chile. Under en röksession med ”special marijuana” ser O’Bannon blixtar slå ut från Jodorowsky’s huvud och regissören säger åt den unge amerikanen att sälja allt han äger och har och flytta till Paris. Han har blivit utvalt att bli en själens krigare och förändra människors medvetande för gott.

Moebius Dune concept art 03

Moebius för Dune

Här hade berättelsen kunnat sluta som en anekdot om en karismatisk hippiekonstnär med omöjliga projekt. Men här finns ett djup och en substans mitt i all galenskap. Det var inte vilka flummiga kulturarbetare som helst som flyttade till Paris för att arbeta med att realisera Jodorowskys rymdopera, utan de människor som senare skulle komma att definiera science fictiongenren på film. Jag har redan nämnt producenten och manusförfattaren Dan O’Bannon som senare skulle bli en av upphovsmännen till Alien, specialeffekttmakare till Star Wars, regissera Return of the living dead och skriva manus till Total Recall. Men vi har också alla tiders främste sci-fi-seriekonstnär, fransmannen Moebius, som gjorde detaljerade storyboards för hela filmen (som skulle blivit 12 timmar lång om den slutförts) samt i detalj designade alla kostymer. Vi har också engelsmannen Chris Foss, en visionär rymdskeppsdesigner som gjort sig ett namn på att göra omslag till Isaac Asimov.

HR Giger för Dune

Och sist men inte minst anlitades den okända schweizaren HR Giger, vars mardrömslika bildspråk skulle utgöra den onda familjen Harkonnens hemplanet. Giger slog sig bara ett par år efteråt samman med O’Bannon och formgav spacejockeyn och monstret i Alien. Alla dessa begåvade science fiction-konstnärer accepterade Jodorowsky som sin egen lilla sektledare och beslutade sig för att åtstadkomma ett fantastiskt äventyr som filmhistorien vare sig tidigare eller senare skådat maken till. Vi får se en glimt av deras arbete, då ett exemplar av filmboken som producenten reste runt till Hollywoodstudior med finns bevarad.

Moebius Dune storyboard

Boken är tjock som en telefonkatalog, och innehåller fantastiska målningar, ett komplett manus med anvisningar för kameraåkningar, ritningar för hur scenografin kunde byggas och de tekniska problemen lösas. Den är hela filmen, komplett på papper. Många människor (inklusive regissörens tolvårige son, som tränade kampsport sju dagar per vecka för att spela huvudrollen) la ned två år av sina liv på projektet. I slutänden tackade filmbolagen nej, rädda för den annorlunda visionen och maniske regissören. Istället löstes teamet upp och gick vidare och gjorde andra rymdfilmer som blev stora succéer.

HR Giger för Dune

I dokumentären får vi möta den gamle Jodorowsky, som fortfarande har lysande ögon och ett knivskarpt intellekt. Han återberättar sina minnesbilder med smittande entusiasm: – Dune would have been a GOD. A cinematic GOD! Och det är inte utan att jag börjar tro på honom. Tänk om det varit hans film som blivit gjord och inte Star Wars. Om han fått göra Dune (1984), istället för David Lynch? Hur hade filmhistorien sett ut då?

Även för den som inte vanligtvis gillar dokumentärer finns det mycket att hämta i Jodorowsky’s Dune. Du får garanterat se snygga rymdskepp och vansinnig kostymdesign. Och prototypen till xenomorphen.

Men framför allt får du en nyckel till hur rymdfilmen utvecklats de senaste 40 åren, och hur den dolda filmhistorien kan vara rikare och betydelsefullare än du och jag någonsin anat.

De var också inblandade i projektet: Pink Floyd, Magma, Orson Welles, Salvador Dali, Amanda Lear

Chris Foss för Dune

13 reboots inom science fiction som vi verkligen skulle vilja se

Atreyu och Lyckodraken Falcor

En Hollywoodtrend som inte visar några tecken på att mattas av är de ständiga rebootsen av kända filmvarumärken. Det är helt enkelt mer lönsamt att starta om en känd serie filmer än att introducera något helt nytt för publiken. Ibland blir det genialiskt bra, som 2005 då Christopher Nolan startade trenden med sin version av Batman. Ibland blir det hyfsat, som 2009 då JJ Abrams tog över Star Trek. Nu kommer snart en ny våg av omstartade klassiker, och först ut är Zack Snyders Man of Steel, som ärligt talat kan bli precis hur trist som helst om vi har lite otur. För det är inte alltid den allra bäst lämpade eller nydanande regissören som får rodret och chansen att sätta sin prägel på en älskad figur. Det kan lika gärna vara den som är tillgänglig för tillfället och har ett par färska pengasuccéer på sitt CV. För varje Nolan går det tio Zack Snyders eller Paul WS Anderson.

För att hjälpa filmbolagen på traven så har Rymdfilm därför sammanställt en lista med rebootbara klassiker med regissörer som skulle passa för uppdraget.

Dune rebootad av Joe Wright

Joe Wrights Atonement

Denna klassiker bland sci-fi-klassiker har aldrig filmats på ett sätt som anstår den. Av Jodorowskys Dune på 70-talet blev det bara ett sorts förspel till andra filmer (bland annat Alien). Av David Lynchs Dune (1984) blev det en hel del fantastisk scenografi men i övrigt en ganska styrsellös och uppblåst zeppelinare till film. De TV-serier som kommit senare förtjänar inte ens att nämnas. Nej, Frank Herberts mystiska, filosofiska och mycket bisarra storverk ruvar ännu i sin öken som en oslipad filmdiamant. Den regissör som griper sig an Dune måste ha förmågan att balansera på melodramens rand, vara bra på kostymfilm och förmå att skildra den mänskliga sidan mitt upp i allt det uppstyltade och pretentiösa. Joe Wright har både konstnärlig kostymfilmscredd (Försoning, Anna Karenina, Stolthet och fördom) och kan göra skruvad science fiction (den fantastiska Hanna från 2011). Wright har precis den flair som Dune behöver för att inte bli tråkig.

Guillermo del Toro

Den Oändliga Historien rebootad av Guillermo del Toro

En av alla tiders bästa barnböcker av Michael Ende blev en klassisk men rumphuggen äventyrsfilm på 80-talet. En hel generation barn grät floder då Atreyus häst sjönk i kärret. Men romanen är mycket mörkare och djupare än den gamla filmen gav sken av. Den innehåller moraliska dilemman, groteska demoner, hopplöshet, sorg, förtvivlan, despotism – och glädje och underfundig humor. Vem kunde vara bättre lämpad att gestalta detta oändliga myller på film än regissören som gett oss Pans Labyrint och Hellboy? Guillermo del Toro har i sina fantasyfilmer en visuell stil och en dramatisk ådra som skulle passa helt perfekt för källmaterialet.

Star Trek rebootad av Joss Whedon

Joss Whedon

Detta kommer tyvärr aldrig att hända, eftersom Whedon ju blivit boss för Marvelfilmerna hos Disney, vilket innebär att han kommer att ha fullt upp där de närmaste tio åren. Men vi vet allesammans att han vore som klippt och skuren för jobbet som Trekregissör.

Jag tror att han skulle göra en något intelligentare men betydligt mer camp version än JJ Abrams gjorde med Into Darkness. Om du vill veta hur den skulle bli, behöver du bara kolla på The Avengers och scenerna från det flygande hangarfartyget. Hela den biten av filmen är en enda lång Trek-pastisch.

Star Wars rebootad av Joss Whedon

Firefly: Besättningen ombord på Serenity

Den här är däremot faktiskt med på kartan. Lucasfilm har ju som bekant köpts upp av Disney, som också äger Marvel. Och är det någonting som Whedon är mer lämpad för än Star Trek så är det att regissera en reboot av Star Wars. Hans kortlivade men älskade rymdwestern Firefly (och uppföljaren Serenity) är ju en enda hyllning till George Lucas klassiker, fast i modern tappning. Vad är antihjälten Mal, annat än en mjukare variant av Han Solo? Jag skulle inte alls bli förvånad om någon av de många kommande Star Wars-filmerna faktiskt har Whedon bakom kameran, eller åtminstone i en producentroll. Det vore nog det bästa som kunde hända denna serie.

Star Wars rebootad av Catherine Hardwicke

Disney har ju gått ut med att det ska komma en Star Wars om året i framtiden, och att varannan film ska fokusera på en enskild karaktär. Så det kan bli fråga om många olika regissörer framöver. En som kunde modernisera denna grabbiga gamla rymdfilmsklenod är Catherine Hardwicke, regissören bakom den första Twilight och Red Riding Hood. Speciellt den senare sagofilmen är en riktig läckerbit visuellt. Hardwicke började sin bana som produktionsdesigner och gjorde bland annat designen till Vanilla Sky och skräckklassikern Brain Dead. Jag tänker mig att Hardwickes Star Wars skulle fokusera på Leia.

Black Swan

Alien rebootad av Darren Aronofsky

Jo, jag vet att det pågår en sorts Alien-reboot redan, i form av Prometheus. Men då Ridley Scott själv kallar den för en sidequel snarare än en prequel, så torde fältet vara fritt för någon att gripa sig an huvudfåran i berättelsen igen. Helst något som utspelas efter Alien 4 så att inte originalfilmernas kontinuitet behöver brytas. Alienuniversum behöver en regissör med ett poetiskt bildspråk och en känsla för det groteska. Aronofsky har med science fiction som The Fountain och Pi, och bisarra psykodramer som Black Swan och Requiem for a dream precis de kvaliteter som Alien behöver. Kanske kan vi ha Natalie Portman i rollen som Ripleys dotter?

Tigern Richard Parker i Ang Lees Life of Pi

Superman rebootad av Ang Lee

Vi backar bandet till 70-talets Supermanfilmer av Richard Donner: episk messiasmyt i skön kombo med kontorskomedi. I sommar kommer Zack Snyders Man of Steel, och även om Snyder säkert har många kvaliteter så är inte humor en av dem. Regissören Ang Lee, däremot, skulle kunna göra jobbet. Han har onekligen en känsla för de vida viddernas Americana (Brokeback Mountain), för episka stridsscener (Crouching Tiger, Hidden Dragon), serietidningsaction (Hulk) och det magiska (Berättelsen om Pi). Dessutom har han den glimt i ögat som Stålis behöver.

Sam Raimi

Resident Evil rebootad av Sam Raimi

Alla som följt Paul WS Andersons allt mer plastiga uppföljare till den (rätt hyfsade) första filmen i Resident Evil-serien förstår att det är hög tid för en reboot. Varför inte överlämna denna kronjuvel i zombiemonsterkronan till kungen av splatter, Sam Raimi? Han skulle kunna fortsätta blodbadet men införa lite själ och hjärta i konceptet, och mixa humor med skräck på sitt eget patenterade vis.

Liftarens guide till galaxen rebootad av Danny Boyle

Danny Boyle behöver förmodligen ingen presentation. Douglas Adams klassiker förtjänar en ny chans på vita duken efter den mehfest som var 2005 års filmatisering. Jag säger bara Trainspotting möter Sunshine.

Predator rebootad av Nicolas Winding Refn

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Här har vi ett original, Rovdjuret från 1987, som dröp av svett, rädsla och testosteron. Och ett antal uppföljare som bara dröp av ost och kackighet. Rovdjuret-serien behöver en ny hjälte som både är ultravåldsam och har hjärtat på rätta stället. Och en regissör som förstår sig på de djupaste avgrunderna i det manliga psyket.

Kort sagt: vi behöver bromanceparet Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Gosling får spela en brutal legosoldat som ändå är sårbar och som måste rädda kvinnor och barn från det slemma monstret.

Batman rebootad av Sam Mendes

Om vi vill fortsätta på Christopher Nolans inslagna väg, men fila ned de taggiga kanterna lite, varför inte anlita regissören bakom alla tiders mest framgångsrika Bondfilm, Skyfall? Tänk en tretimmars The Dark Knight Returns..

Ras och klass var ämnen som ofta kom upp på 70-talet

Ras och klass var 70-talsämnen

Green Lantern rebootad av The Wires David Simon

DC har haft lite otur med sina filmversioner av superhjältar, om man bortser från Batman under Nolans ledning. Speciellt usel var Green Lantern (2011). Där skulle de behöva gå hela vägen tillbaka till Gröna Lyktans socialrealistiska och USA-liberala 70-tal för att hämta intressant stoff. 70-talet var tidsepoken då Gröna Lyktan och Gröna Pilen stod på de fattigas sida och serierna belyste ödet för samhällets olycksbarn.

Jag tänker mig att DC kan reboota med en TV-serie, precis som de redan gjort med Arrow. Låt David Simon förlägga berättelsen till Baltimore. Vi vill helt enkelt ha The Wire i gröna tights.

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

Star Trek-TV-serie rebootad på Netflix av Bryan Singer och Ronald D Moore

Sist men inte minst: frågan vad som händer med TV-versionen av Star Trek nu när JJ Abrams hoppat av filmerna. Det är drygt tio år sedan en ny Trek-serie senast kom. Det har hunnit hända massor med science fiction och med TV-mediet sedan dess. Nu har tillräckligt mycket vatten flutit under broarna. Både tv-serien som berättarformat och rymdfilmen har idag en ny guldålder. För att åter ta Star Trek till våra vardagsrum så väljer jag ett team bestående av regissören Bryan Singer och producenten Ron D Moore. Singer är förstås mannen bakom bl a de första två filmerna om X-men, och vi vet att han vid ett tillfälle lämnat in ett förslag till Paramount på en helt ny Trek-tv-serie som aldrig blev av. Han vill alltså reboota Star Trek. För stadgans skull så får han ha sällskap av Moore, mannen som en gång i tiden rebootade Battlestar Galactica och som innan dess har jobbat med både Deep Space Nine, First Contact och Voyager. De får bygga på Singers originalidé som skildrar Federationen i en avlägsen framtid då allt börjat gå åt skogen.

Cannes: Jodorowsky’s Dune, om rymdfilmen som hade förändrat konsten för evigt

Konceptdesign av Moebius för Dune

På Cannesfestivalen har filmaren Frank Pavich haft premiär på en dokumentär om den mest konstnärligt inflytelserika science fiction-film som aldrig gjorts. Det gäller självklart regissören Alejandro Jodorowskys Dune, en filmatsering av Frank Herberts filosofiska och pseudoreligiösa sci-fi-epos. I dokumentären får bl a Jodorowsky själv berätta som sina enorma ambitioner med filmen. Han ville skapa en profet. En konstnärlig Gud.

Det intressanta är att han nästan lyckades göra sin film där i mitten på 1970-talet. Det skapades produktionsdesign och en massa duktiga människor sattes i arbete, vara flera senare skulle komma att skapa egna sci-fi-klassiker: Dan O’Bannon från Alien och Star Trek, HR Giger som senare gjorde design till Alien, franske serieskaparen Moebius skulle göra kostymerna. Salvador Dali skulle spela med, liksom Mick Jagger och Orson Welles. Pink Floyd skulle göra soundtracket. Filmen, om den hade gjorts färdig, hade förmodligen blivit fabulös. Den Dunefilm som 1984 faktiskt gjordes, i regi av David Lynch, var blott ett vagt eko. Men frågan är förstås om Jodorowskys profetiska vision någonsin hade gått att realisera. Enligt uppgift var manuset så komplext att det skulle ha mynnat ut i en fjortontimmarsfilm.

Men nu, 2013, nu kommer vi alltså att få se en dokumentär om Jodorowskys Dune. Här ovanför hittar du trailern. Om du är intresserad av att få veta mer om dokumentären, läs den här bra artikeln på Salon.com eller lyssna på Roger Wilson som pratar mer stor inlevelse om sin upplevelse av dokumentären i Kinos festivalpodd från Cannes (Kino i P1).

Själv blir jag lite sugen på en Dune-reboot.

Jedins återkomst (1983) – ewoker och Wagnerpompa

USA 1983, regi: Richard Marquand, producent: Howard Kazajian, musik: John Williams

Leia tvingades klä av sig för Jabba, och därmed blev hon en hel generation tonåringars sexsymbol. Lite trist.

Handlingen.

Han Solo är fånge i det underjordiska palatset hos Jabba the Hutt, en grotesk manschauvinist med smak för tortyr. I en plan att frita honom tar sig först prinsessan Leia in i palatset, men möter ett öde värre än döden då hon tvingas sitta i bikini vid Jabbas svans och vara hans sällskapsdam. Som tur är anländer också Luke Skywalker, som numera är en riktig Jediriddare. Trots att Jabba slänger honom till monstret Rancor så lyckas vännerna så småningom ta sig bort från Jabba och till månen Endor där kraftverket för Imperiets återuppbyggda Dödsstjärna finns. Medan Han och Leia tar hjälp av gölliga ewoker för att förstöra kraftverket så ger sig Luke upp till Dödsstjärnan, där den mycket onde kejsaren och Darth Vader väntar på att få locka honom över till den Mörka sidan.

Kampen om Dödsstjärnan ovanför Endor

Rymdskeppen!

Här gör Dödsstjärnan comeback och vi får se ett mäktigt rymdslag mellan Imperiet och rebellerna ovanför Endor. Det är egentligen inte så mycket nya skepp i Jedins återkomst, men detaljrikedomen och finishen är större än i de tidigare filmerna. Mest minnesvärda av farkosterna är kanske de skotrar som våra vänner rejsar med bland de jättelika träden på Endor.

Ett pinsamt ögonblick i hissen på väg upp till Kejsaren

Pretentionerna?

Luke slits mellan den mörka och den ljusa sidan, och hans far Darth Vader måste välja mellan sin lojalitet mot Kejsaren och kärleken till sin ende son. Det är stora känslor, med lite för mycket patos.

Kejsaren anländer till Dödsstjärnan

Specialeffekter och look;

En splittrad film, visuellt. Vi har scener som ceremonin då Kejsaren anländer till Dödsstjärnan med enorm pompa värdig Nibelungens Ring – jag formligen älskar den scenen. Men vi har också Jabbas sjabbiga grotta, som hämtad från en erotisk pulproman från 1950-talet. Vi har hela den långa scenen i skogen då ett gäng små, pälsklädda ewoker lyckas besegra en stor styrka välutrustade kejserliga stormtrupper med hjälp av pinnar och kottar. Vi besöker också Yodas träsk igen. Det är förstås snyggt filmat och bitvis mycket spännande, men lider inte Jedins Återkomst lite av regression till barnstadiet? Det är som om Lucas överkompenserar för mörkret och eländet i Rymdimperiet slår tillbaka genom att göra sista kapitlet i sagan überfamiljevänligt. Tyvärr är de mer fantasyinspirerade inslagen inte lika väl designade som de som är ren science fiction. När det är som mest ewoker i bild undrar man om man råkat slå på ett avsnitt av Mupparna. (Inget ont om Mupparna!)

Domen:

Rymdfilmsbloggens läsare Martin skriver i en kommentar till min recension av Rymdimperiet slår tillbaka:

Jag har oerhört svårt att lösgöra mig från att Jedins återkomst var den första jag såg, och länge var den enda jag hade sett på bio. Tolvåringen måste få sista ordet, så den är nog fortfarande bäst. Trots gosedjur.

Min inre tolvåring håller med Martins. Det fina är förstås att vi bjuds på en massa emotionell tillfredställelse: vi får se Luke använda sina nya mäktiga krafter och Darth Vader återupprätta sin heder. Vi får se nallar som dyrkar den fjollige C-3P0 som sin gud och besegrar en övermäktig styrka. Den tidigare så svekfulle Lando räddar universum och till slut får Han också sin Leia. Slutet gott allting gott! (Jag tror säkert att jag som tolvåring ansåg att det var den bästa film som någonsin gjorts.) Men Jedins återkomst hör till de där filmerna som mitt vuxna jag inte tycker är så bra som jag minns den från barndomen. Den är för glättig.

Och: Både David Lynch och David Cronenberg tackade nej till att regissera filmen. Lynch gjorde istället Dune. Det hade varit spännande att få se hur någon av dessa båda herrar hade kunnat sätta sin prägel på det sista kapitlet i Star Wars-sagan.

Och så avslutar vi med ett riktigt awkward hissmöte