dwayne the rock johnson

G.I Joe Retalliation (2013) – ingen hjärna men hjärtat på rätta stället

USA 2013, regi: Jon M Chu, producent: Lorenzo di Bonaventura och Brian Goldner

Byung-hun Lee spelar Storm Shadow, den enda lite intressanta karaktären

Byung-hun Lee spelar Storm Shadow, den enda lite intressanta karaktären: en ond Cobramedlem som kanske inte behöver vara ond ändå. Men ska han byta sida?

Handlingen.

Varning för mindre spoilers i hela den här recensionen!

Den hemliga organisationen Cobra hotar världens huvudstäder med sina satelliter. De har redan installerat en kopia av den amerikanske presidenten i Vita huset och är redo för världsherravälde.  Den lilla elitstyrkan som kallas G.I Joes är de enda som kan stoppa Cobra, men de är ledarlösa efter att en attack dödat Duke (spelad av Channing Tatum – jag tycker riktigt synd om tjejerna längst bak i biosalongen som bara var där för hans skull och bara fick se honom i tio minuter innan någon släppte en bomb i huvudet på hans rollfigur). Channings kamrater, under ledning av Dwayne Johnson och Bruce Willis, måste fly för sina liv. Men det vore inte en film om Hasbroleksaker om de inte snabbt som ögat lyckades samla sig till motattack.

Zeussatelliterna hotar Jorden

Zeussatelliterna hotar Jorden

Rymdskeppen!

De sex satelliterna som Cobra skickat upp kallas för ”Zeus” och är infernaliska vapen. Varje satellit har en stor stav av metallen volfram som kan släppas ned mot ett mål med stor precision. Enligt filmens ganska skakiga vetenskap klarar en volframstav inträdet i atmosfären på grund av sin höga smälttemperatur. Kan det verkligen stämma, undrar vän av ordning? När en stav slår ned i London blir det i alla fall en sjujäkla smäll.

Det här händer med London då en wolframstav slår ned.

Det här händer med London då en volframstav slår ned.

Pretentionerna?

Nej då, inte alls.

Specialeffekter och look;

Inte tillnärmelsevis lika visuellt imponerande som Transformers eller Transformers Revenge of the Fallen, eller ens som sin föregångare G.I Joe The rise of Cobra. Men visst finns det guldkorn även här: Cobras små explosiva robotflugor är fina. Och de får till en mäktig stridsscen på en bergssida i Himalaya som åtminstone stundtals ger rysningar av välbehag även hos en något blasé biobesökare som jag.

Snake Eyes slåss mot ninjas

Snake Eyes slåss mot ninjas

Domen:

Det är inte mycket rymdfilm över den här, egentligen. Men den är ändå intressant att ta upp som kontrast mot filmen jag sågade igår, Transformers The revenge of the Fallen. De har nämligen mycket gemensamt: de är filmversioner av plastleksaker från Hasbro, de har pojkar som målgrupp, består övervägande av grabbig action och har en ganska hjärndöd inställning till underhållning. Men de skiljer sig samtidigt mycket åt. Transformers är öppet sexistisk och förtäckt rasistisk. G.I Joe aktar sig för att objektifiera sina kvinnliga huvudrollsinnehavare för mycket, och ger tjejerna samma uniformer som killarna och minst lika många slagsmålsscener. G.I Joe håller sig helt enkelt ovanför midjan, både på sina huvudrollsinnehavare och sin publik. Den är mycket mindre aggressiv i tonen än Transformers, och har glimten i ögat även i de mest våldsamma ögonblicken. Och även om ninjor och tibetanska kampsportkloster förstås är exotiserande, så är det åtminstone coolt exotiserande, och inte förnedrande som Transformers’ blackfacebröder.

Dwayne Johnson, känd som The Rock, har huvudrollen i G.I Joe 2

Dwayne Johnson, känd som The Rock, har huvudrollen i G.I Joe 2

Även om jag personligen hade en kul stund på bion så kan jag inte  rekommendera G.I Joe Retalliation som en Bra Rymdfilm. Till och med som actionfilm är den ganska dum. Storyn saknar trovärdighet till den milda grad att det inte ens är lönt att lista luckor i manus. Men samtidigt är den rappt klippt och har fina stridsscener. Den saknar helt hjärna, men har på något vis hjärtat på rätta stället. Den är precis lagom lång. Det är uppenbart att varken regissör eller skådespelare tar den här historien på alltför stort allvar. Många riktigt dumma scener verkar ha kommit med mest på kul – som när den ondskefulle presidentkopian sätter sig och spelar Angry Birds mitt under brinnande kärnvapenkrig.  Eller för den delen hela den falske presidentens plan som går ut på att lura alla världens ledare att avfyra sina kärnvapen mot varandra – faktiskt en av de overkligaste ”dramatiska höjdpunkter” jag har sett. Men ändå: gillar du kampsport och/eller muskulösa män med stora kanoner, och om du inte vill att din action nödvändigtvis ska vara allvarlig, så kan G.I Joe Retalliation trots allt vara något för dig.

Se även+

Varför inte Predator med Arnold, om du blir sugen på ännu mer muskler och stora kanoner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Doom (2005) – The Rock och Karl Urban stirrar på varandra

Dwayne "The Rock" Johnson hittar en BFG

Dwayne ”The Rock” Johnson hittar en BFG

Handlingen.

En styrka med kaxiga och konstant svärande marinsoldater skickas till Mars för att undsätta forskare som råkat ut för en mystisk massaker. I truppen ingår Reaper (Karl Urban), son till grundarna av forskningsstationen, och den argsint stirrande Sarge (The Rock). Väl på plats på Mars går kaxigheten dock snabbt över, eftersom forskarna har förvandlats till monster som dödar soldaterna, en efter en. Reaper och hans forskarsyster (Rosamund Pike) måste slåss för sina liv och hindra monstersmittan från att sprida sig till Jorden.

Rymdskeppet!

I Doom förflyttar man sig med en stargate mellan Jorden och Mars, och den yttrar sig i form av en amorf blob som gör folk sjösjuka.

First person shooter blir det på slutet av filmen

First person shooter blir det på slutet av filmen

Pretentionerna?

Onödigt mycket technobabbel och bakgrundshistoria för en film som lätt hade kommit undan med minimal dialog och massor av skjutande.

Specialeffekter och look;

Det tar lång tid innan vi får se ett riktigt monster, och det är först sista tio minuterna vi får verklig valuta för pengarna i form av horder av vidunder. De är högst ordinära filmmonster, och skymtar mest förbi med hetsig klippning. Fram tills dess får vi nöja oss med ett antal hyfsat blodiga gorescener och folk som smyger i mörka gångar. Filmens svagaste länk (förutom manus och regi) är ljussättningen. Flera actionsekvenser slarvas helt bort i mörkret.

Mest minnesvärda scen*

Under fem ynka minuter mot slutet så växlar filmen till förstapersonsläge och blir som det berömda datorspelet – med Karl Urbans gevär mitt i bild. Det är en fin homage till Dooms ursprung, men för lite och för sent.

Rosamund Pike kollar bland inälvorna

Rosamund Pike kollar bland inälvorna

Doomen:

Bakom långfilmsversionen av gamingklassikern Doom står ett erfaret action- och thrillerteam med regissören Andrzej Bartkowiak och manusförfattarna David Callaham och Wesley Strick. För att vara så slipade gubbar så drar de ut på upptakten till filmen obegripligt länge, i ett antal klichéfyllda dialoger mellan ett gäng muskulösa klichékaraktärer.  Under nästan en hel timme händer det nästan inget, annat än att Karl Urban och The Rock stirrar argt på varandra. När det väl äntligen brakar loss med action så hinner berättelsen ändå aldrig riktigt få upp tempot.

Det är en bortkastad chans, för filmskaparna hade verkligen allt serverat för sig. De hade bara behövt göra 1,5 timmes monsterslakt nonstop så hade fansen varit nöjda. Det var ju DOOM, för bövelen! Men Bartowiak & Co slarvar tyvärr bort de element som gjorde spelet kul och försöker göra en ultrablek kopia av James Camerons Aliens.  De få blinkningarna till spelet, som att The Rock hittar en riktig BFG, räcker inte till en två timmars långfilm.

Se andra monsterfilmer-

Man vågar väl knappast erkänna det, men jag är svag för den första Resident Evil av Paul WS Anderson.
Aliens av James Cameron

Se annan militär sci-fi-

Rymdfilm har senaste veckan resencerat The Chronicles of Riddick och Battle Los Angeles.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter