dystopi

Frankrike 1965, manus och regi: Jean-Luc Godard, producent: André Michelin

Alphaville

Nu räknar jag ned dagarna tills jag får åka till Gävle och njuta av en rad tech noir-filmer på årets Science fiction filmfestival. På fredag den 23 oktober 2015 startar festivalen på kvällen, och på lördag är det filmvisning hela dagen – inklusive ett litet föredrag av mig (kl 14:45 lördag den 24 oktober). Festivalen fortsätter på söndag den 25 oktober och info om alla filmer samt hur du köper biljetter hittar du på Gävle Sci-fi:s hemsida.

Här på bloggen kommer jag att med början idag att recensera några av filmerna från festivalen. Jag passar också på att inleda ett nytt tema för bloggen: science fictionfilmer som utspelas på Jorden, och vars huvudtema är framtidsvisionen eller samhällskritiken. Genom att bredda bloggen lite från ”bara” rymden, så kan jag fortsätta att plocka guldkorn från filmhistorien samtidigt som jag bevakar rymdfilmsgenren allteftersom den utvecklas. Hoppas ni vill hänga med Rymdfilm även framöver. Vi börjar med tech noir-filmernas tech noir-film: Jean-Luc Godards Alphaville från 1965, som visas kl 13.00 på söndagen.

Handlingen.

Det totalitära samhället Alphaville styrs rationellt av superdatorn Alpha 60, som skapats av vetenskapsmän på jakt efter det perfekta samhället. Invånarna har det materiellt mycket gott ställt, och såväl sjukdomar som brott är utrotade. Haken är att människorna tvingas ge upp alla sina individuella behov och känslor. Personliga uttryck, inklusive kärleken själv, är belagda med dödsstraff. Alla lever i ett ständigt pågående nu, utan vare sig historia eller framtid. Allt medan Alpha 60 planerar att utplåna mänskligheten som den hittills sett ut, genom ett avelsprogram som tar fram en ny sorts muterad supermänniska. Såväl den västliga kapitalismen som kommunismen ser Alpha 60 som mindre farthinder på sin väg mot universellt herravälde.

Till Alphaville kommer den sjabbige och gammeldags macho agenten Lemmy Caution, en amerikan (Eddie Constantine). Han reser under falskt namn, förklädd till journalist från Pravda-Figaro. Myndigheterna utser en kvinna, Natascha von Braun (Anna Karina), till att vara hans övervakare och guide. I mötet mellan de båda ställs hela samhällets jämnvikt på spel.

Alphaville

Pretentionerna?

I ett genidrag lånar Jean-Luc Goddard den totalitära dystopin från George Orwells 1984, adderar modern datorteknik och släpper ned en gammeldags, amerikansk actionhjälte mitt i alltsammans. På så vis kan han göra en tillgängligare (bitvis till och med rolig) och mer filmisk berättelse av de nattsvarta framtidsvisionerna av hur vi frivilligt går in i ett tillstånd av total tankekontroll i utbyte mot säkerhet. Kort och gott adderar han lite action och jädrar anamma, utan att tappa alltför mycket av skärpan. Datorn Alpha 60 är torr och puritanistisk, medan Caution är känslostyrd och mansgrisig – de perfekta motpolerna.

Alphaville

Världsbygge och produktionsdesign!

Alphaville är känd som science fictionfilmen helt utan specialeffekter. Godard låter 1960-talets Paris, med dess modernistiska byggnader i betong och glas, bli framtidsstaden Alphaville. Han förlägger det mesta av handlingen till natten, vilket tillför precis den grad av mystik som behövs för att illusionen ska fungera. Filmat på svartvit film med skakig handkamera som följer huvudpersonerna runt i de labyrintiska korridorerna där solens upp- och nedgång markeras genom att lysrören tänds och släcks på vissa tider. Alphaville har stått emot tidens tand väl, inte minst eftersom idén om ett allorstädes närvarande datorsystem är så på pricken hur samhällsutvecklingen faktiskt kom att bli. Alpha 60 kommunicerar med röstkommandon, och det är dess skrovliga stämma som hörs överallt: som roomservice på hotellet, som förhörsledare på kontoret för medborgarkontroll. Som domaren som uttalar dödsdomen. Orden är centrala i filmen: som det yttersta tecknet på de totalitära anspråken ger myndigheterna ut nya ordlistor med jämna mellanrum, där gamla begrepp som förknippas med individualitet är strukna. Datorn har förbjudit poesi, men Godard låter den tala med ord från den argentinske poeten Borges.

På ett tvetydigt vis är Alphaville en rymdfilm i ordets snävare bemärkelse. Samhället beskrivs som en egen ”galax” och Cautions resa till staden sägs ha skett genom interstellär rymd, vars tomhet och storlek skrämde till och med den ärrade agenten. Andra länder och jordiska städer omnämns som om de ligger i en annan galax, men kallas också för ”The Outlands”. Allt detta kan man förstås tolka som om Caution verkligen har rest i ett rymdskepp från Jorden till planeten Alphaville. Men han kör i en Ford in och ut ur stan, och vi ser aldrig någon rymdhamn. Troligen ska talet om andra galaxer tolkas symboliskt. Alpha 60 förändrar ju språket för sina egna syftens skull. Vad kan bättre markera avståndet till omvärlden, än att benämna den som belägen på en annan planet?

Domen:

Detta är en science fictionklassiker som är aktuell än idag och som förtjänar att inte glömmas bort. Den har inspirerat många som kommit efter, som China Mievilles briljanta roman The City and the City eller för den delen Matrixfilmerna. Kanske också HAL 9000 i 2001 har lånat drag av Alpha 60? Men trots att den är högaktuell i dagens övervakningssamhälle pratas det inte så mycket om Alphaville idag, åtminstone inte i populärkultursammanhang. Jag tror att många förväntar sig att den ska vara svårtillgänglig eftersom den är på franska och svartvit. Men Alphaville är en underhållande och tillgänglig film som dagens sci-fipublik mycket väl kan ta till sig. Och samtidigt en konstfilm som refererar till litteratur- och filmhistorien på hundra underfundiga små sätt. Om du besöker Gävle science fiction filmfestival eller får chansen att se Alphaville på annat sätt, tycker jag att du ska ta chansen.

Fler filmer som den här+

En annan, nyare film om ett samhälle på väg att bli totalitärt är 1997 års Gattaca, som också visas på filmfestivalens sista dag 25/10.

Storbritannien/Rumänien 2013, regi: Terry Gilliam, manus: Pat Rushin, producent: Nicolas Chartier och Dean Zanuck

Zero Theorem

Handlingen.

Finns det en mening med livet? Det frågar sig regissören Terry Gilliam och bjuder oss än en gång in i sin färgsprakande och dystopiska framtidsvision. Qohen (Christoph Waltz) hemsöks av existentiell ångest samtidigt som han jobbar med avancerad programmering för det hänsynslösa IT-företaget Mancom. Han vill bara dra sig undan och jobba hemifrån, i väntan på ett telefonsamtal han inbillar sig ska ge honom svaret på livets gåta. Men hans arbetsgivare skickar den ena mystiska figuren efter den andra i hans väg, och till slut börjar Qohen inse att det är just de ständiga livsgrubblerierna som gör honom så intressant. Har han kommit på existensens mening utan att själv vara medveten om det?

Pretentionerna?

Definitivt enorma pretentioner, hjälpligt förklädda till absurd samtidssatir. Det är uppenbart att Gilliam verkligen vill säga något relevant om det mänskliga tillståndet. Han ger sin inåtvände och skygge huvudperson gott om utrymme att högt filosofera om existensens elände. I en ständigt upprepad berättelsefigur repeteras Qohens hundlikt fåfänga hopp om Den stora vändningen genom det magiska telefonsamtalet. Han lyser upp då telefonsignalen ljuder, och sjunker ihop när det inte var Det Där Samtalet.

Rymden!

En science fictionfilm av Terry Gilliam behöver inte skämmas för sin plats på Rymdfilmsbloggen, trots att bara några få minuter av filmens speltid faktiskt utspelas i rymden. Jag kommer att se alla Gilliams filmer, om inte annat för gamla tiders skull. Rymdkopplingen inskränker sig till att Qohen har en återkommande vision om ett svart hål som slukar galaxer och nebulosor. Han sugs i drömmen in i hålet. Det blir också berättelsens slutpunkt. Vackert gestaltat, men mest som glittrig dekor.

Zero Theorem

Produktionsdesign;

Gilliam har alltid varit en extremt visuell regissör, och hans konstnärliga kärna finns självklart kvar i detta surrealistiska kammarspel med sin bisarra scenografi, Helhetsintrycket, speciellt utomhusscener och datoranimationer, dras dock ned av den uppenbart plågsamt låga budgeten. Den konstnärliga visionen har blivit lidande av alltför många budgetkompromisser. Resurserna är onekligen smart och ekonomiskt använda, men som uppföljare till Brazil blir det väl futtigt.

Domen:

Vi i publiken känner till Terry Gilliams misantropi, vi vet att ödet är grymt och vi anar tidigt att Qohen har blivit totalt bedragen av sin omvärld. När det väl bekräftas, har spänningen för länge sedan försvunnit. Jag blir personligen snabbt trött på Qohens introverta gnäll. Övriga personer är groteska karikatyrer: den slemmiga mellanchefen, den känslokalla psykologen, den unge hackern.. Och när filmens kvinnliga huvudperson, det unga bombnedslaget Bainsley (Melanie Thierry), gör entré i sexig sjuksköterskeuniform av gummi och börjar städa och laga mat hemma hos den sure gamle träbocken Qohen, så blir det faktiskt helt omöjligt att fortsatt engagera sig i Zero Theorem. Gilliams styrka har väl aldrig varit hans kvinnoporträtt, men här halkade han över gränsen till gubbslem. Samtidssatiren känns märkligt uddlös och parodisk. Det finns några fyndiga ögonblick, som festen där alla dansar med varsin iPad, men de blåser snabbt förbi och lämnar inga bestående spår efter sig. Att Zero Theorem skulle vara den sista filmen i en satirtrilogi där Brazil och 12 Monkeys är de båda föregående, låter tyvärr som en efterhandskonstruktion av en regissör som hoppas upprepa sina gamla succéer i brist på nya idéer.

The Zero Theorem

Fler filmer som den här+

Gilliam har gjort en rad mycket bättre filmer som förmodligen kommer att stå sig i många år till: Time Bandits, Brazil, Fisher King, 12 monkeys.. och varför inte Fear and loathing in Las Vegas? Och han har en plats i popkulturhistorien genom sina animationer för Monty Python.