Edward James Olmos

12 anledningar att Battlestar Galactica (2003-2009) är den bästa rymdserien i TV-historien

Battlestar Galactica

Nu när Blood & Chrome börjat sändas så kan det vara läge att upptäcka 00-talets Battlestar Galactica som började med en miniserie 2003 och sedan sändes i fyra säsonger mellan 2004 och 2009. Den serien är för science fiction vad Sopranos är för gangsterdramat eller The Wire för polisserien: en vändpunkt, en uppenbarelse, den nya måttstocken.

Om du inte är bekant med BSG från 00-talet så har du eventuellt ett suddigt minne av att det var en B-version av Star Wars i gränslandet mellan 1970- och 80-talen. Då har du rätt. Originalserien är en idag camp upplevelse, men med tillräckligt mycket substans för att det skulle gå att reboota med kärnan i berättelsen intakt. Men det är den moderna BSG, skapad av producenten David Eick och manusförfattaren/regissören Ronald D Moore, som kommer att bli ihågkommen. De vann totalt 23 Emmy Awards (bl a bästa drama, regi, ljud och effekter) samt en lång rad sci-fipriser.

Genrefilm måste ofta bedömas utifrån genrens förutsättningar, men BSG var något så ovanligt som en riktigt bra dramaserie, som också råkade utspelas ombord på rymdskepp. Här är min topplista med skäl till varför 00-talets BSG är den bästa rymdserien ever:

Världen går under i första scenen

12. Det börjar med slutet för människorna

Mycket sci-fi/fantasy handlar om att hindra Jorden från att gå under, men det är svårt för författare och filmskapare att övertyga publiken om hur mycket som står på spel. Miniserien BSG inleds med att de cylonerna (robotar och androider) bombar brallorna av människornas tolv kolonier och ödelägger dem.

Befolkningen decimeras från miljarder till endast 50 000 individer, som genom resten av serien flyr undan cylonerna i en hastigt hopsamlad flotta av stora och små skepp. Med en sådan början vet man som tittare att vad som helst kan hända.

Lucy Lawless spelar i BSG. Henne kan man ju lita på, eller?

11. Underläget

Kolonialisternas enda försvar mot cylonerna är det urmodiga gamla stridsskeppet Galactica, en rostig relik från mer krigiska tider. Både skeppet och dess kapten är färdiga för pension då cylonattacken utplånar människornas hela militärmakt. Cylonerna har till synes oändliga resurser, är sluga och hänsynslösa –  och fast beslutna att utplåna de sista resterna av sina forna herrar. De överväldigande dåliga oddsen ger en känsla av akut läge till TV-serien.

10. Massor av skjutande

Galactica skjuter inte laserstrålar, hon skjuter kulor med kanon. Viperpiloterna är de tuffaste du sett på film.

9. Livets stora frågor

Religion, synd/förlåtelse/botgörning, demokrati mot diktatur, makt som korrumperar, kärlek som blir till hat och tvärtom, rasism, dödsstraff, hämnd, plikt, besatthet, medmänsklighet, tortyr… för en gångs skulle får vi sci-fi där alla dessa frågor tas upp. Gång på gång. Intensivt!

8. Du kan inte lita på någon

BSG har starka drag av spionhistoria, eftersom cylonerna är så lika oss människor att de kan gömma sig ombord på Galactica och konspirera, intrigera och utföra sabotage. Inte nog med att varje främling kan vara en cylon, utan det finns också sleeper agents som inte själva vet om att de är cyloner utan lever som människor i år tills ordern som aktiverar dem kommer. Då läget blir mer desperat ökar paranoian ombord på kolonialisternas skepp. Vem är förrädare?

Edward James Olmos

7. Edward James Olmos som William Adama

Galacticas kapten Adama spelas med enorm pondus av Olmos, som annas kanske är mest känd som polischefen i Miami Vice. Adama skildras som en mycket trött gammal hök, redo att dra sig tillbaka från aktiv tjänst då ödet tvingar honom att axla rollen som mänsklighetens siste befälhavare. Lågmäld men benhård, envis men empatisk – det är inte lätt att placera den mångfacetterade Adama i ett fack. Hans komplicerade förhållanden till andra människor – till sin heroiske son, sin alkoholiserade sekond och till presidenten – utgör mycket av den bästa dramatiken i BSG.

Cylonernas bastestars hoppar in från hyperrymden och går till attack

6. Handkamera i rymden

Ett ständigt problem med datoranimationer är att de lätt ser för perfekta ut. Använder man riktig kamera så blir det alltid en del skavanker i upptagningen och det tolkar tittaren som äkthet. BSG bröt ny mark genom att införa skakig handkamera i sina rymdscener, scener som självklart aldrig filmats i traditionell mening. Tack vare att ”kameramannen” zoomar lite snett och filmar lite fel blir realismen betydligt högre än i tidigare science fiction på film/TV, och BSG:s manér är numera standard i branschen. (JJ Abrams’ Star Trek från 2009 är en tydlig efterföljare.)

5. Mary McDonnell som president Laura Roslin

Då cylonerna slår till dödas hela regeringen utom utbildningsminister Laura Roslin, en till synes timid kvinna som aldrig haft något större inflytande eller spelat det politiska spelet skickligt. Då bomberna slutat falla inser Roslin att hennes stund i rampljuset har kommit. Hon svär presidenteden. Kommer denna medelålders lärare med dem mjuka rösten att klara av att återta regeringsmakten från militären, och kommer makten att korrumpera hennes idealism då det visar sig vara svårt att bli vald med helt demokratiska metoder? McDonnell gör en plågad men beslutsam Roslin, med både fina och osympatiska sidor.

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Galactica i mitten

4. Rymdskeppen

En rymdskeppsfest av stora mått! Designers har låtit de små jaktskeppen Vipers behålla mycket 1970-talskänsla, vilket gör dem både trovärdigare (de kommer ju från ett omodernt skepp som legat i malpåse) och skänker dem ett visst släktskap med X-wings från Star Wars eftersom de ursprungligen hade samma designer. Och då har vi själva ladyn själv: den magnifika Galactica i all sin stålgrå glans. Det är verkligen en gammal skrov, men mäktig i kraft av sin enorma storlek, och utrustad med skvadroner av jaktvipers som kan sparka cylonrumpa.  Den övriga kolonialflottan består av en salig blandning av passagerarskepp, lastfartyg och gamla pråmar.

Cylonernas främsta skepp är de stjärnformade basestars, och cylonjaktskeppen som är både pilot och skepp i en och samma varelse.

3. Cylonernas sjuka hjärnor

Vartefter vi får lära känna cylonkulturen genom dess fasta modeller (de finns bara några olika varianter, som var och en finns i många exemplar) så lär vi oss snart att varje cylonmodell har ett verkligt neurotiskt förhållande till människor, deras ursprungliga skapare. Number Six (se nedan) blir kär i människor. Number Eight vill gärna rädda människorna. Andra cyloner drivs av hat, makthunger eller rasism. Cylonernas intriger och eget politiska spel sinsemellan är fascinerande och väldigt skruvat, och inte olikt vampyrernas Authority i True Blood.

Gaius och Number Six är tillsammans. Eller är de?

2. Gaius’ och Numbers Six’ kärlekshistoria

Århundradets mest destruktiva kärlekshistoria. Gaius Baltar är vetenskapsmannen som blir förförd av cylonen Number Six, och ger bort koderna till koloniernas försvarssystem. Han orsakar alltså genom oaktsamhet mänsklighetens utrotning. Men han är så egofixerad och borderline psykotisk att allt han gör är att försöka rädda sitt eget skinn. Tillsammans med Number Six flyr han ombord på Galactica, och hoppas att ingen ska komma på att han hjälpt cylonerna. Men är Number Six verkligen där med honom, eller är hon bara ett fantasifoster?  Jag skriver mer om dem i 8 mentalt störda robotar.

Starbuck!

1. Katee Sackhoff som Starbuck

Stenhård. Oansvarig, Dricker för mycket. Barnslig humor och skrattar hela tiden. Slåss med sina överordnade. Vågar skälla ut kaptenen och tar gärna tid i arresten för det. Emotionellt störd. Livsfarlig jaktpilot. Våldsam. Charmig. Modig. Ouppnåelig emotionellt. Ja, Kara Thrace med flygkod Starbuck är en av science fictionhistoriens allra starkaste och bästa kvinnliga hjältar, alla kategorier. Hon backar inte för någon, eller något, och Ellen Ripley har äntligen fått en syster av samma kaliber.

Vad ska du se?

Börja om du kan med ”mini series” från 2003 och fortsätt i rask takt med säsong 1 och 2. De första avsnitten på säsong 1 går också att ha som en start på tittandet, de är fruktansvärt spännande. Episoden 33 är en av de kanske bästa TV-serieepisoderna jag har sett, och sätter många bollar i rullning. De båda första säsongerna och halva säsong tre är verkligen amerikanskt TV-drama när det är som bäst. Sista säsongen håller inte riktigt, men jag lovar att om du kommit så långt, så fortsätter du av bara farten.

Titta på hela första avsnitten av Battlestar Galactica: Blood and chrome

Luke Pasqualino spelar den unge William Adama

Alla episoder av Battlestar Galactica Blood and chrome (titta här på Rymdfilm)

Vi har fått vänta alltför länge, men nu har äntligen uppföljaren till Battlestar Galactica haft premiär – på Youtube. Så småningom kommer det att bli en långfilm som sänds på Syfy, men så länge är det alltså webisoder på 10-12 minuter som publiceras i ganska rask takt.

Storyn

Äventyren som den helt unge William Adama upplever under de första cylonkrigen, som nybakad och rosenkindad rekryt. Huvudrollen spelas av engelske  Luke Pasqualino, född 1989. Rätt stor kontrast mot Edward James Olmos, som spelar honom i senare i livet.

Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av att få återvända till BSG-universum. Det är snyggt gjort, och har än så länge rätta feelingen. Nu saknas bara några femmes fatales så är vi i hamn sen.

Episod 1

Episod 2

Nästa episod kommer 16 november.

Blade Runner (1982) – bisarrt, våldsamt, magiskt

Roy (Rutger Hauer) i Blade Runner

Roy (Rutger Hauer) i Blade Runner

Handlingen.

Vi sparkar igång efter semestern med en rymdfilm som utspelas på Jorden. I ett framtida och mycket mörkt (men vackert Los Angeles) gör en grupp replikanter uppror. De är artificiella människor (robotar) med överlägsen styrka och intelligens. De söker ett sätt att förlänga sin egen livslängd, som av tillverkaren Tyrell Corporation satts till endast fyra år. Ledaren är den totalt hänsynslöse Roy Batty (Rutger Hauer) och han har fått idén att robotuppfinnaren själv, den rike och mäktige Tyrell, kan omprogrammera dem för att ge replikanterna mera liv. Roy och hans kumpaner går bokstavligen över lik för att ta sig fram till Tyrell. Samtidigt får robotjägarpolisen Deckard (Harrison Ford) i uppdrag att stoppa replikanterna. Hans undersökning tar honom in i det färgstarka myllret i LA:s undre värld och han faller också för Tyrells assistent, Rachael.

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

Rymdskeppet!

Strikt talat är detta ingen film som utspelas i rymden. Vi får se flygande polisbilar och en hel del andra farkoster, men vi stannar på jorden. Ändå är rymden högst närvarande i Blade Runner. På stora billboards görs reklam för att söka sig till ett bättre liv på andra planeter. Vårt gäng med replikanter har haft sina uppdrag i rymden, men leder ett våldsamt uppror och dödar en hel besättning, alldeles innan filmen börjar. Och Roys kanske mest berömda replik är ren rymdpoesi:

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched c-beams glitter in the dark near Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain. [pause] Time to die.

Dockmakaren JF Sebastian i Blade Runner, råkar ut för replikanterna

Pretentionerna?

Klockren blandning mellan melodramatisk film noir och hård sci-fi. Blade Runner utforskar på ett helt briljant vis gränsen mellan det mänskliga och ickemänskliga. Ridley Scott skildrar en dystopisk framtid där gränsen mellan den som utnyttjar och den som blir utnyttjad är knivskarp – på en och samma gång en totalt exotisk värld men också oroande välbekant. Av alla Ridley Scotts filmer är detta den mest mångbottnade. Alla karaktärer är moraliskt ambivalenta. Hjälten och skurken har lika nära till våldet, och man anar att JF Sebastian (William Sanderson) föredrar den korta stunds fatala uppmärksamhet han får från Pris (Daryl Hannah), framför att vänta på döden i ensamhet bland sina dockor. Blade Runner är både brutal och fluffig, storslagen och intim, spännande och poetisk.

Rachael i Blade Runner

Specialeffekter look och musik;

Tillsammans med 2001 är det här historiens snyggaste science fictionfilm, och man bör absolut se den i ett högupplöst format – speciellt som många faktiskt bara har sett Blade Runner på grynig VHS. Filmen formligen flödar över av visuellt starka idéer, förpackade i glittrande cellofan. Varje ny scen är som ett allkonstverk där Vangelis’ musik, Douglas Trumbulls specialeffekter, ljussättningen, scenografin, kostymerna och sminket bildar en sublim syntes. Resultatet är ofta bländande vackert – som i inledningens flygpanorama över Los Angeles, där enorma eldsflammor slickar natthimlen med en enorm pyramid som fond. Ibland är det drömlikt bisarrt, som i dockmakaren Sebastians hem där alla varelser utom han själv är artificiella. Eller motbjudande, som strippklubben där den olycksaliga ormkvinnan är huvudattraktionen. Hela tiden är det förglömligt.

Harrison Ford som Deckard i Blade Runner

Luckor i manus,

Filmen finns i många klippningar, och den man idag ska se är Ultimate Cut. Det finns också ett par Director’s cut man kan kolla på. I själva verket har Ridley Scott fortsatt att jobba på Blade Runner under många år efter den ursprungliga releasen 1982. Filmen mottogs inte väl av vare sig kritiker eller publik, och idag är det ingen vettig människa som kollar på den dåligt klippta bioversionen. Med varje ny version har Scott arbetat bort de skavanker som fanns där från början, tills vi har en film där berättandet håller samma höga nivå som det visuella. En av de största förbättringarna är att den berättarröst (Ford själv) som förklarade allt som hände på ett övertydligt vis helt sonika tagits bort. De oklarheter i historien som idag finns kvar är alltså högst medvetna, och bidrar bara till filmens appeal. Att Ridley Scott tar lång tid på sig för att fixa till en bra editering av sina filmer bådar förstås gott inför releasen av Prometheus på bluray.

Los Angeles är magiskt i Blade Runner

Los Angeles är magiskt i Blade Runner

Domen:

En magisk filmupplevelse, som med rätta betraktas som en av de allra mest inflytelserika science fictionfilmerna, någonsin. Den hade också det goda med sig att den hjälpte till att göra författaren Philip K Dick känd för en bredare publik. Det är också en film med utmärkt ensemble, ett härligt skruvat persongalleri och världens kanske mest atmosfärfyllda soundtrack. Om det var länge sen du såg den, se om den på en modern hemmabio. Du kommer att bli förvånad över hur fräsch denna framtidsvision är, trettio år efter sin release.

Se även+

Steven Spielbergs Minority Report och A.I för två framtidsvisioner som är klart inspirerade av Blade Runner. Till och med ögondesignern är med (i Minority Report) Battlestar Galactica för mycket mer av den utmärkte Edward James Olmos, som vi ser i en liten men cool roll i den här filmen.