elijah wood

Deep Impact (1998) – utopisk kometsnyftare

Sarah och Leo är filmens unga kärlekspar och Leo är en riktig hjälte som vänder tillbaka efter henne

Handlingen.

Det här är den där andra kometfilmen från 1998, den som inte är Armageddon. Den med rynkige Robert Duvall istället för heta Bruce Willis. Den allvarliga av de två. Är det också den tråkiga? Nu när jag sett om den för första gången på tio år är jag redo att uppvärdera Deep Impact. Det är ett episodiskt drama om de sista månaderna innan kometen Wolf-Biederman ska slå ned och utplåna allt liv på Jorden. Vi får följa ett antal personer vars historien bara mycket tillfälligt berör varandras. Elijah Wood är tonårspojken Leo Biederman som råkar upptäcka kometen och som en följd får den döpt efter sig och en plats i den ”ark” dit USA:s elit tänker fly undan förödelsen. Téa Leoni spelar juniorreportern på MSNBC som råkar knäcka historiens största nyhet (mänsklighetens stundande utplåning) då hon ställer USA:s president (Morgan Freeman) mot väggen för en ministers otrohetsaffär. Och Robert Duvall är en erfaren gammal pilot (av vissa ansedd som för gammal) som styr rymdskeppet Messiah som skickas iväg av NASA för att försöka spränga kometen innan det är för sent.

Rymdskeppet Messiah dockar med en rymdfärja

Rymdskeppet!

Messiah får nog räknas som ett av de trovärdigare skeppen som Hollywood har producerat. Filmmakarna använde också NASA som rådgivare, vilket innebär ingen warpdrift, och realistiskt osmäckert. Messiah är på utsidan ganska lik en stor missil. Insidan är    skönt detaljrik och full av stålbalkar och små reläer med blinkande lampor. Man köper konceptet – ungefär så här skulle ett verkligt rymdskepp förmodligen kunna se ut.

Morgan Freeman får guldstjärna som Presidenten

Pretentionerna?

Temat är hur vi som enskilda människor och som samhälle reagerar på vetskapen om att allt snart tar slut. Väljer vi ett stoiskt möta vårt öde och ordna våra affärer, eller att stå handfallna? Deep Impact ställer frågan och ger också svaret på hur vi bör göra. På så vis är den en moralsaga, ja, faktiskt en utopi, som är raka motsatsen till filmer som Roland Emmerichs misantropiska undergångsporr  2012. Deep Impact förmedlar budskapet att värdighet är möjligt.

Specialeffekter och look;

Den hade bara hälften så stor budget som Armageddon, och det märks också. Å andra sidan bygger inte filmens handling på specialeffekter, utan de blir mest en krydda vid sidan av. Inte desto mindre är rymdscenerna fina, och resten av filmen ser ut som vilket snyggt amerikanskt 90-talsdrama som helst.

Vågen kommer

Mest minnesvärda scen*

Små rörda tårar trillar på min kind då besättningen på Messiah talar med sina familjer på videolänk från rymden. Men framför allt gillar jag scenerna mellan Jenny (Téa Leoni) och hennes föräldrar (Vanessa Redgrave och Maximillian Schnell). Den trasiga familjen är ömsint skildrad mitt i all sorg. Guldstjärna till Morgan Freemans insats som USA:s president.

Mary McCormack och Robert Duvall

Domen:

Först en bekännelse: jag blir känslomässigt väldigt påverkad av filmer som handlar om folk som vet att de ska dö. Ömhetsbevis, ni vet. Här är det en hel värld och hälften av huvudpersonerna som är i den situationen. Och det griper mig, trots att Deep Impact inte når riktigt hela vägen fram i sina dramatiska ambitioner, och istället kompenserar sina brister med  ett mått av sentimentalitet. Den har också en del tempoproblem, långa partier där det inte direkt händer särskilt mycket.  I jämförelse med Armageddon har den dock stått sig oerhört väl, och saknar helt dess irriterande machismo. De kvinnliga porträtten är snarare ovanligt nyanserade för att vara kommersiell science fiction. Deep Impact förtjänar ett bättre öde än att bli ihågkommen som kometfilmen som kom bort i konkurrensen. Om du inte sett den på ett tag, ge den en ny chans!

Tea Leoni har huvudrollen

Visste du att?

Regissören Mimi Leder gick till historien eftersom Deep Impact blev den mest inkomstbringande amerikanska film som regisserats av en kvinna. Det rekordet stod sig till Twilight 2008.

Armageddon är kopian. Den lanserades av sitt filmbolag som en ”motfilm” mot Deep Impact, och den tog också de största intäkterna genom att köra en mer actionbetonad historia med grabbigare stjärnor.

Se även +

Armageddon, bara för att jämföra. Seeking a Friend for the End of the World för en komediversion.  Independence Day för något helt annorlunda men ändå lite likt, från samma period. Melancholia för konstversionen.  Eller 2012, som trots allt är den film som liknar den mest.

Regi: Mimi Leder
Producent: Richard D Zanuck (Jaws, Driving Miss Daisy, Cocoon, de flesta Tim Burtonfilmer)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Faculty (1998) – kämpa för din individualism!

Unga stjärnor som Josh Hartnett, Elijah Wood, Salma Hayek och Jordana Brewster i The Faculty

Handlingen.

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den. Lärare och elever i deras omgivning omvänds en efter en, och förvandlas till själsligt döda marionetter. Våra unga hjältar är de redan utstötta och de är mer än less på livet och på varandra. Men nu tvingas de till samarbete för att undanröja hotet.

Pretentionerna?

Det klassiska (och lagom övertydliga) bodysnatchertemat med individualisten mot det ansiktslösa kollektivet. High school är förstås den perfekta skådeplatsen för en berättelse om unga människor som känner främlingskap inför vad skolan och samhället håller på att förvandla dem till.

Sån här vill man ju inte bli

Specialeffekter och look;

Det ser ut exakt som vilken high schoolfilm från 1990-talet som helst, och det är det som är det bästa med The Faculty. De många datoranimerade effekterna har dock åldrats dåligt och drar ned intrycket rejält i en modern omtittning. Det fanns en övertro på det datoranimerade i slutet av förra millenniet, men tekniken var helt uppenbart inte riktigt mogen än.

Luckor i manus,

The Faculty vill vara för science fiction vad Scream (1996) var för slasherskräckisen, och det är inte så konstigt eftersom de har samma manusförfattare. Kevin Williamson har onekligen en stor kärlek till sina genrer och precis som han gjorde i Scream låter han huvudpersonerna vara genremedvetna. Genom att de känner till science fiction kan de också förutse fiendens nästa drag. Det var smart i Scream och det är smart här också. Det som gör The Faculty mindre spännande än föregångaren hänger ihop med att grundpremissen – bodysnatchers – inte alls är så direkt hotande som en kille med kniv och mask. I början tror vi att våra hjältar riskerar livet, men eftersom ingen verkar dö eller ens bli skadad allvarligt förloras en del av skärpan. Vartefter som berättelsen fortskrider minskar känslan av hot konstant, och man slutar att vara rädd långt innan de större monstren dyker upp mot slutet.

Det faktum att hela gänget av utstötta ”freaks” är dundersnygga får man kanske mest skratta åt.

Mest minnesvärda scen*

Gruppens egen jock står i duschen, då en av skolans äldsta lärarinnor kommer in naken. Men hon är inte i särskilt gott skick..

Drogerna är giftiga för rymdisar, så därför sniffar människorna dem. Hmm..

Domen:

Det finns något djupt tillfredställande i att se skolans geeks och freaks genomskåda sammansvärjningen och besluta sig för att kämpa mot sina plågoandar, trots de dåliga oddsen. Deras skola skildras med omsorg som helvetet på Jorden, redan innan rymdvarelser tar över. Vi känner verkligen för lille Elijah Wood, som får stryk av fotbollslaget varje morgon. Samtidigt kan man inte komma ifrån känslan av att manusförfattaren ville fånga blixten två gånger och upprepa sin dundersuccé med Scream genom att kopiera allt som var bra med den idén. Det ger en mindre originell och inte alls lika rolig kopia. Personligen har jag också lite svårt för hjältarnas kollektiva cynism och misantropi. För att inte tala om deras sätt att hålla ihop inom gruppen genom att tillsammans sniffa hemmagjorda droger var tionde minut genom hela filmen – där börjar allegorin om individualismens frihetskamp mot samhället att halta. Men som hyllning till genren funkar den, och dialogen är genomgående bra.

Se istället-

Scream 1, Scream 2, och Scream 4, som skrevs av samma manusförfattare

Regi: Robert Rodriguez (From dusk till dawn, Sin City)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter