Empire strikes back

USA, 2013. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, Damon Lindelöf, producenter: ovanstående samt Bryan Burk

Spock får det hett om sina spetsiga öron

Handlingen.

Denna recension av Star Trek Into Darkness är för dig som tänker se filmen, och därför vill jag inte avslöja för mycket. Jag tar i alla fall ta upp något av det som syns i trailern, så om du hållit dig undan från t o m den så bör du nog vänta tills du hunnit se filmen.

Mörka moln tornar upp sig i den andra filmen i den nya tidslinje som inleddes med Star Trek (2009). Det börjar i ljus ton med ett uppdrag på en primitiv planet, men vägen till framgång som tycks bred och rak, skyms plötsligt av rök och dunster. Innan Kirk har hunnit fatta vad som hänt har han brutit mot sina order, utsatt besättningen för fara, svikits av sin bäste vän och till synes förstört sin egen karriär. Solen går också i moln för den idealistiska Federationen, som utsätts för en dödlig attack från en av sina egna officerare, John Harrison (Benedict Cumberbatch). Vad som sedan rullar igång är en välsnickrad historia, lika delar konspirationsthriller, action och moraldrama. Kirk tvingas inse vilken fara han utsätter sig själv och andra för genom att ställa sig vid sidan om regelverket. Spock kommer ut med vad han egentligen känner. Och själva Federationen står inför ett avgörande ögonblick i sin utveckling, där ett av de möjliga händelseförloppen utgör en verkligt mörk framtid. Som i alla bra thrillers finns det falska spår och dubbla bottnar.

Det märks att teamet bakom filmen har större självförtroende att sätta sin egen prägel på Star Trek-universum denna gång, och det ges många antydningar om vad kommande filmer kan handla om. Till skillnad från mycket annan science fiction (speciellt inom Star Trek) så finns det ingen resetknapp i slutet av Into Darkness. Det är inte status quo som ska upprätthållas. Såväl huvudpersonerna som världen de lever i förändras för gott av det de är med om.

Enterprise får ta emot en hel del stryk

Rymdskeppet!

Tempot i klippningarna så snabba att vi inte får se så många av de klassiska, långsamma och smekande kameraåkningarna över rymdskeppskroven. Nej, skeppen vrålar iväg i warpfart (med en snygg ny avgaseffekt) och warptunneln är ett psykedeliskt blurr, och sen attackeras de i warpfart och kraschar ut i vanlig rymd igen. Direkt över till eldstrid som sliter stora bitar av skeppet i stycken. Så där håller det på. Rymdskeppen är i ständig rörelse, halvdolda bakom vattenånga, elddunster och nebulosadimma. Rymden är, trots filmens namn, inte mörk i Into Darkness. Den glittrar i regnbågens alla färger.

En lite skakig bild av en klingonsk Bird of Prey

USS Enterprise behåller design och look från förra filmen. Det mystiska skeppet The Dreadnought som skymtat i trailern är en större och ondare version av Enterprise, och det blir flera maffiga stridsscener mellan de båda. Största pulshöjaren är dock att vi får se ett antal klingonska Bird of Prey, då Kirk, Uhura och Spock letar efter Harrison. Det är inte utan att man hoppas på fler strider mellan Klingon och Federationen, för att få se mer av dessa hotfulla farkoster.

Uhura har en större roll i den här filmen, om än främst som kärlekspartner till Spock

Pretentionerna?

Vi känner igen de sidoberättelser som dyker upp i Into Darkness. Federationens identitet som fredsbevarande kontra aggressiv hittade vi i Wrath of Khan. Storyn om att lyda order till varje pris var fokus för Insurrection. Kirks förmåga att hamna i klistret för sin bångstyrighets skull har varit ett återkommande tema under 50 år. Den arga, ensamma mannen med ett jättestort skepp och en brittisk accent har vi också sett förut, som i den med rätta så hatade Nemesis. Alla ingredienser är alltså inlånade från tidigare inkarnationer av storyn, men det var länge sedan de faktiskt användes så målmedvetet och tonsäkert som här. Abrams refererar till, snarare än kopierar, det som kommit förut. Vissa scener lånar han i och för sig rakt av, men med lite god vilja kan det vara motiverat genom att vi är i en alternativ tidslinje. Inte sedan 1982 års Wrath of Khan har vänskapen mellan Kirk och Spock satts på sådana prov som här. Inte sedan 1991s års The Undiscovered Country har Kirk varit i en sådan här knipa. Det räcker ganska långt.

Pike ger Kirk de faderliga råd han aldrig har fått förut

Specialeffekter och look;

De har tagit det åt ett avgjort skitigare och trasigare håll den här gången. Omgivningarna exploderar, löses upp, blir till skrot och ruiner. Detta i kombination med de världskända abramitiska ”lens flares” och den tjocka nebulosadimman i rymden gör Into Darkness till en suggestiv film med en speciell ambience. Kanske som en sentida arvtagare till Empire strikes back?

Det är inga grottor av papier maché så långt som ögat kan nå. Däremot är det gott om riktigt stora scener och hollywoodska money shots: mötet mellan Enterprise och The Dreadnought, Spock i en flod av lava, Enterprise som stiger ur havet inför hänförda infödingar, Kirk och en kollega flyger i rymddräkter mellan skeppen, de klingonska ruinerna.. Det som Into Darkness saknar i originalitet, tar den igen på visuell fantasi.

Luckor i manus,

Jag ska ju inte spoila, men man kan ju fundera på effekterna av att Kirk låter Harrison leva i mitten av filmen. Och vad är egentligen en handhållen transwarp beaming device? Bortsett från det är det ett starkare manus än i föregående film, med större driv framåt i berättelsen.

Mest minnesvärda scen*

Mest spännande är bordandet av The Dreadnought, då Scotty måste öppna luftslussen i exakt rätt ögonblick. Mest känslosamma är scenerna mellan kapten Pike och Kirk.

Benedict Cumberbatch är verkligen bister

Domen:

Varför är Star Trek fortfarande älskat efter 50 år? Många skulle nog svara för att det brukade ha en filosofisk sida, och diskutera de stora frågorna om mänsklighet, ras och moral mot en färgstark framtidsbakgrund som i grunden var optimistisk. Men 60-talets TV-serie var också tjejer i korta kjolar, William Shatners hoppsparkar och en strid ström av knytnävsslagsmål med olika aliens. Trek har alltid haft båda sidor.

En kritik som ibland framförs mot JJ Abrams är att han spelar de säkra Hollywoodkorten. Och visst, idag kan man säga att Star Trek har ett underskott på De Stora Frågorna, och att det hade varit uppfriskande att i 10-talets version se bättre balans mellan könen, ett enda brott mot heteronormen eller något annat som skulle utmana dagens trots allt ganska progressiva sci-fi-publik. Inte heller i Into Darkness tar Abrams den chansen. Vi besparas också det lätt predikande tonfallet som kännetecknade TV-serien och filmerna med The Next Generation.

Chris Pine gör en mognare insats den här gången

Istället bygger Abrams tydligt vidare på den andra aspekten av Trek: känslan av äventyr, upptäckarglädje och jävlar anamma från 60-talets TV-original. Vissheten om att i framtiden kommer allt att vara möjligt för den djärve. JJ gör det med en stor stilkänsla och med gott om blinkningar bakåt i historien för den som följt Trek i 20, 30 eller 40 år. Och han utnyttjar varje cent av sin budget på 185 miljoner dollar på bästa vis.

Som jag skrev i recensionen av 2009 års Star Trek var det långt ifrån någon självklarhet att Trek alls skulle gå att reboota för en bred publik. Det kunde lika gärna ha blivit pannkaka av alltsammans, och en lång dödsmarsch mot irrelevansen. Vi kunde ha fått Michael Bay. Jag blir därför glad av Into Darkness. Dels för att det är en spännande, kul och vacker film, med större djup än den förra, som utvecklar berättelsen. Dels för att Abrams med sin kompetenta och (faktiskt) kärleksfulla renovering lämnar Enterprise (och går till Star Wars) i ett helt gott läge för kommande äventyr. Star Trek har inte varit i bättre skick på 25 år.