Storbritannien 2013, regi: Edgar Wright, manus: Edgar Wright och Simon Pegg, producent: Nira Park m fl
De fem gamla kompisarna känner inte igen sig i Newton Haven
Handlingen.
Du vet känslan då du kommer tillbaka till en plats som betydde mycket för dig som ung, men märker att något subtilt förändrats och du plötsligt är en främling i dina egna gamla kvarter? Är det bara du som håller på att bli medelålders och passé, eller är det i själva verket så att alla andra är konstiga? Fyra gamla polare (bland andra Nick Frost och Martin Freeman) ger sig motvilligt ut på en episk pubrunda i sin barndoms Newton Haven, påhejade och manipulerade av en femte man, gängets gamle ledare Gary King. Som 17-åring var han en kaxig rebell i Sisters of Mercy-tröja som gjorde vad han ville och hade sex med kompisens syster på handikapptoan. Numera är han en halvloser och helalkis. För honom var killarnas avbrutna barrunda då de var 17 år 1990 en magisk natt. Det var höjdpunkten, inte bara på ungdomsåren, utan det toppögonblick i livet han med stigande desperation drömt sig tillbaka till i tjugotre år. Inatt ska magin återskapas, och genom att dra ihop det gamla gänget och lyckas dricka sig igenom stans alla tolv pubar kommer Gary att uppnå closure. Åren av brakfyllor och baksmällor kommer att få en mening.
Men mycket vatten har flutit under broarna, och både kompisar och invånarna i Newton Haven har förändrats. Inne på herrtoa attackeras de av ett gäng yngre grabbar, och i det efterföljande slagsmålet flyger huvudet av en av främlingarna, och blå bläckliknande vätska sprutar ut över golvet. Invånarna i byn är ersatta av robotar från rymden som kör en långsam bodysnatching-invasion. ”Det är för ert eget bästa” förklarar gängets gamle lärare (Pierce Brosnan). ”Vi håller på att civilisera er, så att ni kan ingå i vår interplanterära gemenskap.” Men priset är högt, och den som vägrar mals ned till gödsel och ersätts av en robot. Inför detta överväldigande hot står Gary och de andra till slut inför den stund då deras eländiga liv kan få verklig mening. De är kanske bara fuckups, men de är fria fuckups. Eller som Gary vrålar: – Get back in your rocket, and fuck off back to Legoland, you cunts! This civilisation was built by fuckups!
Rosamund Pike har ett bra coola fightscener
Pretentionerna?
Paret Wright/Frost (som också gjorde Shaun of the dead och Hot Fuzz) utför en avancerad balansakt mellan substans och flams. På slak lina visar de först en rätt svart komedi om den medelåldersångest som kommer då man inser sig har levt halva livet med att försöka få återuppleva en fyllenatt för 23 år sedan. För att i nästa stund kötta på med slapstickhumor då våra hjältar vilt svärande dunkar barstolar i huvudet på robotarna så att kroppsdelarna flyger. Balansakten lyckas. I händerna på sämre filmskapare hade idén fallit platt.
Världsbygget!
The Worlds End
Precis som i många bodysnatchingfilmer ser de hotfulla robotarna först helt vanliga ut. Visst, de stirrar konstigt på de fem vännerna, men det är bara en känsla av något är lite off. Men då attackerna börjar komma, kastar robotarna av sig sina mänskliga drag. Deras ögon och munnar lyser med ett starkt blått sken, och om någon av dem får huvudet krossat av en barstol, skruvar den snabbt på det igen och fortsätter attackera. I bjärt kontrast står den gamla läraren Guy, som med sitt magistrala sätt och vältalighet försöker locka Gary och de andra att ansluta sig till den nya världsordningen. Bäst att slå huvudet av honom också.
Fram emot finalen får vi också stifta bekantskap med en mycket större jätterobot, som man får anta är den rätta skepnaden för de utomjordiska besökarna.
The Worlds End
Design och specialeffekter;
Jag älskar fightscenerna, som är rappt koreograferade och klippta, och låter såväl Rosamund Pike (som spelar Alex, en annan gammal väninna till gruppen), Simon Pegg och Nick Frost göra rena Matrix-liknande kampsportsmoves för att sparka massor av robotrumpa till kingdom come. Själva robotarna har en del gemensamt med den skrikande och vilt stirrande Donald Sutherland i 1978 års Invasion of the body snatcher, fast med med LED-lampors kalla sken inifrån skallarna. Eftersom robotarna är maskiner och bara med blått bläck istället för blod, så stör allt våldet inte så farligt. Ett smart drag av filmskaparna.
Luckor i manus,
Inget att bråka om. Det må vara en tramsig komedi i själ och hjärta, men huvudrollerna är välskrivna och psykologiskt trovärdiga. Den inre konflikten mellan att låta sig konverteras till en lycklig men viljelös slav under robotarna, och ett fortsatt halvmisslyckat liv i frihet fångas på pricken. Att gänget väljer att hålla planen med sin pubrunda trots hotande alieninvasion ser jag inte som en lucka, utan som en självklar del av brittisk kultur.
Mest minnesvärda scen*
Gary som stoiskt försöker dricka sin pint öl mitt under filmens största barslagsmål, och hela tiden får över utskvimpad.
The World’s End
Domen:
Jag såg inte den här filmen komma, förblindad som jag var av glittrande blockbusters med futuristiska trikåer. Men så kom Wright, Pegg och Frost tillsammans med sina engelska skådespelarkolleger och levererade en av 2013 års mest sevärda rymdfilmer. The World’s End kommer långt på sina många smarta oneliners och vältimad dialog à la Abbot och Costello, där vännerna exempelvis grälar om vad ett pronomen är (-”It” it’s a pronoun -What is? – It! -Is it? – Christ!). Eller det djupa samtalet då Alex försöker få Gary att förstå att han inte har en chans på henne för att alla de personlighetsdrag som gjorde honom charmig som 17-åring är motbjudande idag. Gary, hoppfullt: – But we’ll always have [the time we had sex in..] the disableds! Alex, trött: -Yes, we’ll always have the disableds, Gary…
Men The World’s End är mer än en kul fars. Den har en svärta som är tilltalande, och Simon Pegg gör sin maniske och desillusionerade manboy tonsäkert. Och beskrivningen av hur världen under 23 år har långsamt förändrats till det oigenkänneliga, i filmen för att robotarna omärkligt tar över, slår an både två och tre samtidssträngar. Aha, är det därför allt gått åt helsefyr?
Pluspoäng blir det också för de popkulturella referenserna till musik från det tidiga 90-talet. Vi hör textrader från både Happy Mondays (”Twist the melon, man”) och Primal Scream (”We want to be free. We want to have a good time, and do what we wanna do..”)
Se även+
Paul (2011) med Nick Frost och Simon Pegg, om två engelska geeks som åker på Comicon i USA och råkar plocka upp en riktig rymdvarelse. Grabbers (2012) om ett tentakelmonster som angriper en minst lika dryckesglad liten irländsk stad.
Rymdfilm 