Predestination (2014) – intelligent tidsresedrama

Australien 2014, regi och manus: Peter och Michael Spierig, producenter: Paddy McDonald, Tim McGahan, Michael Spierig

Sarah Snook i Predestination

Handlingen.

Baserad på Robert Heinleins ”All you zombies”. En ärrad tidresande polisagent (Ethan Hawke) har vigt sitt liv åt att stoppa terroristen The Fizzle Bomber, men läget är nu desperat. Han reser i tiden mellan decennierna på jakt efter denna gäckande massmördare och ofta slutar uppdragen med att han själv omkommer i bombdåden. För varje uppdrag syr kårens läkare hjälpligt ihop honom. Till sist är det uppenbart att hans sinne och kropp bara håller för ett sista uppdrag, under vilket han träffar på den unge mannen John (Sarah Snook), som kan ha en ledtråd till terroristens identitet. John visar sig dock ha många hemligheter. Bland annat att han föddes som kvinnan Jane.

Pretentionerna?

En intelligent filmatisering av Heinleins eleganta novell från 1959, med gott om oväntade vändningar och överraskningar på vägen. Lyckas förvilla och missleda oss tillräckligt mycket utan att för den skull någonsin tappa tråden.

Space Corps i Predestination

Rymdskepp och världsbygge!

Det finns flera tematiska paralleller till en annan Ethan Hawke-film, nämligen den utmärkta Gattaca från 1997. Här är det den unga Jane, en kroniskt överambitiös outsider, som drömmer om att få resa upp i rymden. Hon gör allt hon kan för att ta värvning vid Space Corps – en märklig elitskola, vars egentliga syfte bara blir dunklare allteftersom filmen fortskrider. Rymden och dess utforskande står här, liksom i Gattaca, för en nästan omänsklig nivå av elitism, som en vanlig ung människa riskerar att krossa sig själv för att uppnå. Liksom Vincent i Gattaca har Jane en hemlighet som diskvalificerar henne från skolan, och gör henne sårbar för sådana som vill utnyttja henne.

Produktionsdesign;

Mättade färger och murriga skuggor kombinerat med smakfull produktionsdesign gör Predestination till en stillsam fest för ögat. Få specialeffekter, och desto mer detaljomsorg i scenografi och kostym.

Mest minnesvärda scen,

En utmärkt gåtfull dialog mellan agenten och John, i den bar där agenten jobbar undercover. John avslöjar sin historia, bit för bit, med underbar cynism och galghumor.

Ethan Hawke i Predestination

Domen:

En tät och njutbar science fiction-film som står ut från mängden genom fokus på komplext berättande som tvingar oss i publiken att faktiskt använda hjärnan. Som alla bra tidsresefilmer bjuder den på några rejäla tidsparadoxer att ligga sömnlös över. Utmärkta skådespelare med Sarah Snook som den klarast lysande stjärnan.

Fler filmer som den här+

Jag har redan nämnt Gattaca. Vi har också topplistan De 20 bästa filmerna om tidsresor

Gattaca (1997) – att höja sig bortom sina genetiska begränsningar

USA 1997, manus och regi: Andrew Niccol, producent: Danny de Vito m fl.

Vincent (Ethan Hawke) drömmer om att bli astronaut, i Gattaca

Handlingen.

En av 90-talets stora sci-fi-klassiker, som mot en stiliserad framtidsfond utforskar frågan om hur mycket inflytande vi själva har över vårt öde. I Andrew Niccols framtidsvision satsas allt på eliten, och redan vid födseln sorteras de genetiskt överlägsna ut för att placeras i speciella skolor som ska uppfostra dem till framgångsrika individer. Eugeniken har gått så långt att endast den med perfekt DNA kan njuta av fullständiga medborgerliga rättigheter och ett fullvärdigt liv.

Vi följer den unge mannen Vincent (Ethan Hawke) som är fast besluten att uppnå sin dröm om en plats i Gattaca Aerospace Corporation och bli astronaut. Som en coda genom hela berättelsen lyfter rymdraketer i från Gattaca, med Vincents längtansfulla blickar efter sig. Men Vincent är inte genetiskt perfekt, och har levt hela sitt liv i diskriminering, utanförskap och fattigdom. Hans enda chans till en plats i Gattaca är att bli en bedragare. Han lånar identitet och DNA från Jerome (Jude Law), en fd elitstudent som förlorat sina ben i en olycka. Som Jerome kan Vincent förverkliga sin dröm. Men vägen mot rymden är kantad av problem. Dels blir det än mer komplicerat att upprätthålla charaden då Vincent/Jerome förälskar sig i kollegan Irene (Uma Thurman). Dels sker ett brutalt mord på kontoret, och polisens vassaste detektiver börjar söka igenom arbetsplatsen efter DNA-spår. Det räcker med ett enda förfluget hårstrå för att Vincents bluff ska falla.

Bröderna är rivaler från späda år, i Gattaca

Pretentionerna?

Många teman vävs samman till en psykologiskt komplex berättelse om jaget, syskonrivalitet, prestationen som mätare av människovärde, vänskap och lojalitet.

Världsbygget och rymdskeppen!

Denna framtidsvärld är teknologiskt inte särskilt långt från vår, men helt klinisk, prestationsfixerad och fascistisk. Det är ett samhälle som förmodligen anser att det går igenom en storhetsperiod av ständig utveckling och framgång. Men de har lämnat halva befolkningen bakom sig, och endast den perfekte har någon plats i gemenskapen. Samhället ser ut som en modernistisk dröm i glas, betong och neon. Inte en spricka tillåts uppstå, och inte heller några trötta ögon eller värkande ryggar. Allt och alla är på topp, jämt.

Raketerna lyfter från Gattaca

Detta elitsamhälle sätter prestige i att utforska rymden, och Gattacainstitutet skickar hela tiden iväg nya skepp mot Saturnus och dess månar. Raketen som penetrerar skyn fungerar förstås som en lämpligt manlig symbol för elitens dådkraft och utforskarlust. Men rymden representerar också friheten i berättelsen. Vincent drömmer om att resa upp i rymden, inte bara för att bräcka sin genetiskt perfekta lillebror, utan också för att han föreställer sig att det i rymden är möjligt att börja om. Bara han kommer dit, kommer han inte att vara  vara underlägsen någon. Rymdresan blir den konkreta manifestationen för att det går att höja sig bortom sina genetiska begränsningar. Om denna dröm någonsin kan besannas, förblir oklart. Kanske är Vincent bara naiv?

Jude Law är Jerome, som bjuder på sitt blod för att Vincent ska kunna föreställa honom

Design och estetik;

En grymt vacker film, i all sin kvävande sterilitet. Färgerna svart, gult och grönt återkommer i olika kombinationer – en estetik som två år senare skulle dyka upp igen i den mer kända The Matrix. Produktionsdesignen av Jan Roelfs (som också designade Orlando) blev välförtjänt Oscarnominerad. Genom att scenografin är så hyperestetisk  – avskalad som en minimalistisk teaterscen – poppar människorna ut från bakgrunden desto mer.

Vincent och Irene i Gattaca

Mest minnesvärda scen*

Det finns flera tillfällen då ovissheten om Vincents hemlighet har röjts eller inte nästan blir olidlig. Framför allt då Gattacas anställda tvingas göra ett blodprov hos företagsläkaren för att polisen ska kunna matcha ett DNA-spår de hittat på mordplatsen. Det är en rent Hitchcocksk spänning i att se Vincent köa med de andra för att troligen bli avslöjad.

Domen:

En elegant dystopi med poetiska övertoner och många bottnar. Vissa finner filmen kall, och sant är ju att de människor som skildras lever i ett samhälle där varje känsloyttring är till deras nackdel. Det gör den mänskliga interaktionen lite stel. Men det är i högsta grad en del av berättelsen, och kan man se bortom de vackra, nogsamt ordnade anletsdragen stormar det under ytan hos såväl Ethan Hawke som Jude Law. Gattaca är långt mindre känd än senare dystopiska filmer som The Matrix eller Minority Report, förmodligen för att den är mindre insmickrande än de är. Istället för coola actionscener bjuder den på hårt återhållna känslor, komplexa sociala relationer och en skarp samhällskritik. Med sitt tema om genetisk diskriminering var den år före sin tid och är högaktuell än idag. Till ett redan starkt betyg lägger jag ytterligare en stjärna, genom Vincents längtan till ett nytt liv i rymden som trots allt bjuder oss på en gnista av hopp. Att kalla Gattaca för ett mästerverk är kanske att gå för långt, men den är en av de senaste tjugo årens bästa science fictionfilmer.

 

Endast eliten är god nog

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Explorers (1985) – River Phoenix och Ethan Hawke bygger rymdskeppet Thunder Road

USA 1985, regi: Joe Dante, producent: Edward S Feldman, manus: Eric Luke, musik: Jerry Goldsmith

Explorers

Handlingen.

Skeppet som fångar in Thunder road

Vi ser två blivande superstjärnor, River Phoenix och Ethan Hawke, i huvudrollerna som de geekiga pojkarna som bygger ett rymdskepp av en hemdator och skrot. Wolfgang (River Phoenix) kommer från en familj av småtokiga vetenskapmän och det är i hans labb i källaren han uppfinner den ena galna manicken efter den andra. Men hans kompis Ben (Ethan Hawke) är den som gör riktigt stora vetenskapliga genombrott medan han sover, i visioner där han flyger över enorma neonupplysta kretskort.  Tillsammans utvecklar pojkarna ett datorprogram (otroligt vad datorerna kunde på 80-talet) som kan projicera en sfär med massa som man, genom att knappa in siffror på tangentbordet, kan förflytta i tre dimensioner. Och har man ett datorklot som kan färdas genom rymden säger det ju sig självt att man måste bygga ett rymdskepp som kan vara inne i klotet. Och ge sig ut på upptäcktsfärd till andra planeter..

Pretentionerna?

Klassisk barn-sci-fi från 80-talet: pojkar i åldern mellan barndom och tonår gör en hemlig upptäckt och måste parera både världsrymdens faror och andra människors rädslor, girighet och misstro. Men dramat har hela tiden en glimt i ögat, och det blir aldrig så sentimentalt eller pretentiöst som om exempelvis Steven Spielberg regisserat. Humorn ligger ofta på en nivå med den åldersgrupp som filmen riktar sig till.

Thunder Road

Världsbygget och rymdskeppen!

Thunder Road heter killarnas skepp och det drivs av Wolfgangs och Bens datagenererade klot, som alltså i sin tur drivs av en helt vanligt hemdator av Commodoretyp, med en stor klunsig skärm och (får man förmoda) ett tolvvoltsbatteri.  Cockpit är byggd av en gammal korg från en karusell, och några soptunnor.

På första riktiga rymdresan tas Thunder Road in av en traktorstråle i ett större rymdskepp, som är  befolkat av robotar av många olika slag och så av vänliga, tentakelförsedda varelser vars hälsningsfras är ”What’s up, Doc?” med Snurre Sprätt-röst. De har tittat på jordisk TV och fått all sin kunskap om mänsklig civilisation av gamla tv-serier. Rätt irriterande, efter en stund. Varelserna spelar upp scener från olika gameshows som underhållning för varandra. Det är en som en skrattspegelbild av vår egen värld. Inte så smickrande.

Och sen fångas skeppet in av ett ännu större skepp: Space Pirates!

Design och specialeffekter;

Industrial Light and magic på höjden av sin förmåga. Det är ett överdåd av mekaniska specialeffekter, som varelser av gummi med riktiga människor inne i dräkterna, och mekanik med massor av rörliga delar. Bens drömscener är datoranimerade, och påminner om kretskortscenerierna från Tron.

Ethan Hawke, River Phoenix

Luckor i manus,

En hemdator av 80-talstyp kunde spela upp enklare grafik på skärmen, och man kunde programmera, ordbehandla och i allra bästa fall kommunicera via modem med andra datorer. Detta vet vi som sett Wargames eller hade kompisar med en Vic64. Vad de däremot inte kunde var att projicera hologram och göra dessa solida och så snabba och hårda att de kunde gå igenom väggar och golv. Hemdatorn kunde definitivt inte lyfta en massa på flera hundra kilo med detta hologram, utan annan kraftkälla än ett bilbatteri. Med andra ord, 80-talskids: don’t try this at home!

Domen:

Regissören Joe Dante har en bra blick för den amerikanska ungdomen, och Explorers var filmen han gjorde året innan superklassikern Gremlins. Även Explorers är en välgjord film, om än inte i den senare filmens klass. Det är framför allt manus som är svagare, och bygger upp en fin förväntan första timmen då killarna tar sitt experiment från bara kunna att skrämma katten till att faktiskt kunna transportera tre personer ut i rymden. Men när Thunder Road når sitt resmål är det som om idéerna tar lite slut, och scenerna med de tv-tittande utomjordingarna som lär sig lyssna på pudelrock är färggranna att titta på men pågår på tok för länge utan att egentligen leda någon vart. Och sedan är äventyret över…

Men de bra bitarna är riktigt bra, och den godmodiga humorn och framtidstron väger mer än väl upp för det ofokuserade slutet. Rekommenderas varmt för barn med upptäckarlusten i sig.

Se även: De 6 bästa science fictionfilmerna med barn i huvudrollen

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter