Europa

Monsters Dark Continent (2015) – i kriget mot monstren, vem är monstret?

Storbritannien 2015, regi: Tom Green, producent: Alan Niblo, producent: Jay Basu

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Handlingen.

Gareth Edwards indiesensation Monsters från 2010 var en poetisk och romantisk dramafilm om hur ett par flyr undan enorma aliens som tagit över Mexico. Filmen gjordes på en budget av några hundratusen, och Edwards blev stjärna på kuppen (ska regissera Star Wars). Men filmbolaget har nu utan hans inblandning producerat en fristående fortsättning med militärtema. Vi följer ett gäng tuffa men vänfasta grabbar från Detroit på deras första militära uppdrag i Mellanöstern, där en utomjordisk invasion får Cthululiknande bläckfiskbestar att klampa genom öknen, trumpetandes sin utomjordiska längtan, med fara för människors liv. Hit kommer grabbarnas trupp och ska enligt uppgift skydda lokalbefolkningen, som dock vill inte ha något med amerikanerna att göra och gör allt för att skjuta skallen av dem. Två unga bröder skickas tillsammans med en överordnad officer för att frita kamrater som sitter som gisslan i bergen, och uppdraget för dem närmare lokalbefolkningen. Men tyvärr också mycket nära rymdmonstren.

Pretentionerna?

Budskapet är något luddigt men handlar troligen om de västerländska soldaternas koloniala och överlägsna syn på Mellanöstern, som de måste omvärdera då de konfronteras med den hårda verkligheten på nära håll. Rymdmonstren skulle kunna vara en metafor för mötet mellan kulturerna, alternativt skräcken som driver oss västerlänningar att gång på gång försöka dominera den här delen av världen. Men det är inte så tight skildrat.

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Rymdskepp och världsbygge!

Det är en hel fauna som utvecklas på Jorden i rasande takt efter att en NASA-satellit råkat få med sig utomjordiska sporer (i förra filmen). Såväl växter som djurliv med kosmiska färger och lemmar växer till gargantuiska proportioner. Folk flyr i panik inför de mardrömslika tentakelförsedda jättemonstren, men vi ser dem aldrig visa någon egentlig aggression mot människor. De är bara stora, och kommer en helikopter för nära skjuter det ut en tentakel i självförsvar. Det blir uppenbart att vi människor inte står under direkt attack. Snarare är det våra bomber och kulor som håller på att utrota ”The Monsters”. I ett par scener ser vi hur monster söker sig till sina skadade artfränder, och tycks sörja dem där de vrider sig i dödskamp. Vilka är monstren, egentligen?

Produktionsdesign;

En skakigt filmad soldataction, med inslag av sublim svindel inför de mäktiga och groteska men ändå gudalika varelserna som vrålar mot skymningen och dansar i en långsam vaggande omfamning vi aldrig kan begripa.

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Mest minnesvärda scen,

Slutscenen, då de sista resterna av dammig och svettig krigsfilm faller undan och vår ende överlevare konfronteras av en mur av tentakler i sandstormen.

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Domen:

Lite märklig och onödig som uppföljare på den mycket lågmälda originalfilmen, där den mesta action vi fick var intensiva blickar mellan huvudrollsinnehavarna och fosforicerande blad i den mexikanska djungeln. I den filmen fanns också den kraftfulla bilden av den mur som USA uppfört på gränsen till Mexico, för att hålla monstren och mexikanarna ute. Här hamnar vi i Mellanöstern, och trots flera försök lyckas Monsters Dark Continent aldrig få ur sig något intressant att säga om den miljön. Istället hamnar vi oroväckande snabbt i en ordinär pang-pang-blodsplatter-skrika över komradio-film, där alla de unga männen i hjälm ser likadana ut och vi i publiken inte alls känner deras kamraters smärta då de tar sina sista rosslande, blodiga andetag. Någonstans mitt på ger jag nästan upp, då de tre överlevarna tillfångatagna soldaterna torteras av ”onda mellanösternterrorister” och allt bara känns som våldsonani. Då är det väldigt långt från Edwards’ vision. Men mot slutet kommer vi förbi all action, och in i ett mer tvetydigt och poetiskt berättande. Det snackas inte så mycket, och vi får äntligen själva tolka vad huvudpersonerna käner. Och för några ögonblick känner vi plötsligt vördnaden inför Det stora ofattbara i magen. Slutet på denna mycket ojämna film är åtminstone värdigt att få förknippas med Monsters.

Fler filmer som den här: De bästa filmerna med tentakelförsedda, transdimensionella monster

Annonser

Lucy (2014) – Tjejen som fick revansch och blev gudomlig

Frankrike 2014, regi och manus: Luc Besson, producent: Virginie Silla, musik: Eric Serra, foto: Thierry Arbogast

Scarlett Johansson i Lucy

Scarlett Johansson i Lucy

Handlingen.

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare – och dessutom får hon så mycket mer. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av den motbjudande brutale gangstern mr Jang (Choi Min-sik) att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Då knarkpåsarna spricker och drogen läcker ut, öppnas bokstavligen en helt ny värld för Lucy. Hon blir snabbare, smartare och starkare för var minut som går – det är inget mindre än en superkraft hon fått. Mr Jangs lönnmördare är inte längre någon match för henne. Men allteftersom drogen påverkar hennes hjärna och hon blir tusenfalt smartare, inser Lucy att hennes kropp inte kommer att klara bieffekterna av drogen. Hon har inte mycket tid på sig att rädda all den nya kunskap hon fått i gåva, och hon beslutar sig för att söka upp forskaren Professor Norman (Morgan Freeman) i Paris. Men Mr Jang och hans gangsters är henne hack i häl.

Lucy (2014)

Lucy (2014)

Pretentionerna?

En fantasi kring idén att vi människor bara använder vår hjärna till 10%. Om vi bara kunde nå 100% skulle vi inte bara bli oerhört intelligenta och kunna läsa tankar och manipulera fysiska objekt i omgivningen. Vi skulle kanske till och med uppnå ett posthumant, allvetande och nästintill gudomligt stadium, där vad som helst är möjligt. Lucy frågar vad vi väljer att göra med en sådan chans, om den av en slump skulle kastas i vår väg? Luc Besson har själv sagt att hans ambition var att göra en mix av Stanley Kubricks 2001 och sin egen gangsterklassiker Leon.

Rymdscener och världsbygge!

Det förekommer inga rymdskepp i filmen, som utspelas till största delen i nutid, men däremot reser vi ut i rymden och bjuds på ett färgsprakande panorama av solsystem och galaxer. För det är inget vanligt fulknark som Lucy fått i sig, utan det är Gudarnas egen molekyl, som ger henne kraften att färdas i rymden och tiden. Då Lucys hjärna väl nått 100% tar hon enkelt ett hopp tillbaka till mänsklighetens gryning, och träffar på sin egen urmoder, grottmänniskan som ju just brukar kallas för ”Lucy”. Vår Lucy är på väg tillbaka i tiden då de möts – och den uppenbara frågan är förstås hur grott-Lucy påverkas av mötet med en modern människa? Här ser vi en tydlig parallell till scenerna med aporna och rymdmonoliten i början av 2001. Det är inte uttalat i filmen, men åtminstone är det öppet för att den moderna Lucy genom sin tidsresa blir upphovet till den mänskliga kulturen.  Sedan fortsätter Lucy baklängesresan genom tiden, hela vägen till tillbaka till Det ursprungliga ögonblicket: Big Bang.

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Produktionsdesign;

En rätt bisarr blandning mellan smutsig gangsterrulle och glittrande science fiction, som trots allt hålls samman av sitt ständiga fokus på Scarlett Johansson. Här finns inga rymdskepp, robotar eller aliens – här finns bara den ständigt föränderliga Lucy, vars kropp tänjs, bubblar, sprakar och strålar av de mystiska krafter som drogen satt i rörelse. Hon leviterar, löses upp i kanterna, byter ögonfärg och kroppsform, som ett mänskligt kalejdoskop. Det är mycket fokus på hennes uppspärrade ögon, vars irisar förändras så att de liknar olika djurögon Det är genomgående kreativa specialeffekter av Nicholas Brooks på ILM, men med en något plastig känsla i detaljerna. Inte desto mindre lyckas produktionsteamet få till en unik, organisk produktionsdesign som skiljer Lucy från de mer kantigt maskulina amerikanska superhjältefilmerna med sina många maskiner.

Lucy

Lucy

Domen:

Hur mycket jag än vill älska Lucy, så måste slutbetyget bli mixat eftersom filmen spretar åt så många olika håll. Luc Besson försöker trycka in element från alla sina tidigare filmer och det är minst fyra olika genrer som pågår samtidigt. Mycket är briljant: den första halvtimmen är gastkramande, rolig och oväntad. Jag faller från första sekunden pladask för Scarletts Lucy, och jag tappar trots alla knasiga förvecklingar aldrig engagemanget för henne och hennes dödsdömda kamp mot klockan och den mänskliga kroppens begränsningar. Jag uppskattar också de vansinnigt överspända utläggningarna av Morgan Freeman om den mänskliga hjärnans potential. Och jag gillar hyllningen till 2001 – vem vid sina sinnens fulla bruk kan värja sig mot en story som slutar med att huvudpersonen får träffa såväl grottmänniskor som dinosaurier och till och med upplever Big Bang i egen hög person..?

Men någonstans på vägen gapar Luc Besson efter för mycket och mister hela stycket. Då Lucy och alla gangsters landar i Paris och filmen förvandlas till en fransk snutrulle, ja då går luften tyvärr ur sufflén. De utdragna slutscenerna från något universitet där Lucy blir en dator, och tusen poliser skjuter på tusen taiwaneser, så blir det bara lite för mycket. Någon borde ha förmått Luc att klippa bort den parisiske, mestadels vettskrämde, kommissarien. Han förbleknar ändå helt i stjärnglansen från Scarlett Johansson, vars film Lucy i varje enskilt ögonblick är. Det är faktiskt mest hennes kraftfulla närvaro som gör Lucy  sevärd.

Fler filmer som den här+

Ett inte helt olikt tema om en sinnesutvidgande drog hittar vi i thrillern Limitless, som kom för ett par år sedan. I den är det en loserkille som råkar få i sig ett intelligenspiller, och snart tvingas göra vad som helst för att få tag på mer.

Mer Scarlett Johansson på Rymdfilm: Under the skin, The Avengers, Captain America 2

Lucy påminner på många sätt också om The Matrix.

Och vill man ha mer av Luc Bessons mycket speciella humor kan man titta på hans klassiska Femte elementet, (1997) eller actionrymdfilmen Lockout (2012) som han producerat.

Zero Theorem (2013) – uddlös gubbslemsdystopi av Terry Gilliam

Storbritannien/Rumänien 2013, regi: Terry Gilliam, manus: Pat Rushin, producent: Nicolas Chartier och Dean Zanuck

Zero Theorem

Zero Theorem

Handlingen.

Finns det en mening med livet? Det frågar sig regissören Terry Gilliam och bjuder oss än en gång in i sin färgsprakande och dystopiska framtidsvision. Qohen (Christoph Waltz) hemsöks av existentiell ångest samtidigt som han jobbar med avancerad programmering för det hänsynslösa IT-företaget Mancom. Han vill bara dra sig undan och jobba hemifrån, i väntan på ett telefonsamtal han inbillar sig ska ge honom svaret på livets gåta. Men hans arbetsgivare skickar den ena mystiska figuren efter den andra i hans väg, och till slut börjar Qohen inse att det är just de ständiga livsgrubblerierna som gör honom så intressant. Har han kommit på existensens mening utan att själv vara medveten om det?

Pretentionerna?

Definitivt enorma pretentioner, hjälpligt förklädda till absurd samtidssatir. Det är uppenbart att Gilliam verkligen vill säga något relevant om det mänskliga tillståndet. Han ger sin inåtvände och skygge huvudperson gott om utrymme att högt filosofera om existensens elände. I en ständigt upprepad berättelsefigur repeteras Qohens hundlikt fåfänga hopp om Den stora vändningen genom det magiska telefonsamtalet. Han lyser upp då telefonsignalen ljuder, och sjunker ihop när det inte var Det Där Samtalet.

Rymden!

En science fictionfilm av Terry Gilliam behöver inte skämmas för sin plats på Rymdfilmsbloggen, trots att bara några få minuter av filmens speltid faktiskt utspelas i rymden. Jag kommer att se alla Gilliams filmer, om inte annat för gamla tiders skull. Rymdkopplingen inskränker sig till att Qohen har en återkommande vision om ett svart hål som slukar galaxer och nebulosor. Han sugs i drömmen in i hålet. Det blir också berättelsens slutpunkt. Vackert gestaltat, men mest som glittrig dekor.

Zero Theorem

Zero Theorem

Produktionsdesign;

Gilliam har alltid varit en extremt visuell regissör, och hans konstnärliga kärna finns självklart kvar i detta surrealistiska kammarspel med sin bisarra scenografi, Helhetsintrycket, speciellt utomhusscener och datoranimationer, dras dock ned av den uppenbart plågsamt låga budgeten. Den konstnärliga visionen har blivit lidande av alltför många budgetkompromisser. Resurserna är onekligen smart och ekonomiskt använda, men som uppföljare till Brazil blir det väl futtigt.

Domen:

Vi i publiken känner till Terry Gilliams misantropi, vi vet att ödet är grymt och vi anar tidigt att Qohen har blivit totalt bedragen av sin omvärld. När det väl bekräftas, har spänningen för länge sedan försvunnit. Jag blir personligen snabbt trött på Qohens introverta gnäll. Övriga personer är groteska karikatyrer: den slemmiga mellanchefen, den känslokalla psykologen, den unge hackern.. Och när filmens kvinnliga huvudperson, det unga bombnedslaget Bainsley (Melanie Thierry), gör entré i sexig sjuksköterskeuniform av gummi och börjar städa och laga mat hemma hos den sure gamle träbocken Qohen, så blir det faktiskt helt omöjligt att fortsatt engagera sig i Zero Theorem. Gilliams styrka har väl aldrig varit hans kvinnoporträtt, men här halkade han över gränsen till gubbslem. Samtidssatiren känns märkligt uddlös och parodisk. Det finns några fyndiga ögonblick, som festen där alla dansar med varsin iPad, men de blåser snabbt förbi och lämnar inga bestående spår efter sig. Att Zero Theorem skulle vara den sista filmen i en satirtrilogi där Brazil och 12 Monkeys är de båda föregående, låter tyvärr som en efterhandskonstruktion av en regissör som hoppas upprepa sina gamla succéer i brist på nya idéer.

The Zero Theorem

The Zero Theorem

Fler filmer som den här+

Gilliam har gjort en rad mycket bättre filmer som förmodligen kommer att stå sig i många år till: Time Bandits, Brazil, Fisher King, 12 monkeys.. och varför inte Fear and loathing in Las Vegas? Och han har en plats i popkulturhistorien genom sina animationer för Monty Python.

Syndromeda (2013) – svensk kort rymdfilm på SVT Play

Syndromeda

Syndromeda

Vi fick ett tips till Rymdfilms facebooksida av Ronny, som tipsar om en film som knockade honom ur skorna: den svenska kortfilmaren Patrik Eklunds rymdfilm Syndromeda. Det går nu att kolla på filmen på SVT Play.

Det är en surrealistisk, obehaglig och absurd berättelse om Leif (Jacob Nordensson) som vaknar naken och blodig på en landsväg, utan minne av vad som hänt. Ingen tror honom när han berättar att han blivit bortförd av rymdvarelser. Han får träffa en oförstående terapeut, och söker sig till en stödgrupp för bortrövade. Det är ingen komedi direkt, utan Leif får mer än sin beskärda del av skador, övergrepp, bilolyckor och mordförsök under filmens korta speltid. Men det finns en glimt i ögat också, som i damen som på ett liiite för grafiskt vis berättar och visar om de experiment som rymdvarelserna utsatte henne för..

Alla talar svenska. Filmen visades på Sundancefestivalen 2013.

Se Syndromeda på SVT Play

 

Lifeforce (1985) – flippade rymdvampyrer över London

Storbritannien 1985 , regi: Tobe Hooper, producent: Yoram Globus och Menahem Golam, manus: Dan O’Bannon och Don Jakoby

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Handlingen.

Efter den majestätiska men gravallvarliga 2001 piggar vi upp oss med en kultfilm som har ett snarlikt tema: astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist, Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures.

Rymdvampyrernas drottning

Rymdvampyrernas drottning

Den brittisk/amerikanska rymdfärjan Churchill undersöker Halleys komet och finner gömt i kometsvansen ett enormt och till synes övergivet rymdskepp. Astronauter som utforskar skeppets inre träffar först på döda, monsterlika varelser och sedan finner de tre glaskistor med perfekt bevarade unga människor i. Kistorna bärgas, och expeditionen tappar strax därefter markkontakt. Så småningom hittas Churchill drivande i rymden, med besättningen död. Glaskistorna transporteras till ett labb i London, där ett team av forskare försöker ta reda på hemligheten med de till synes sovande människorna från det utomjordiska skeppet. Det visar sig att de är vampyrer från rymden, som suger i sig av livskraften hos människor, och samtidigt smittar dem och gör zombies av dem. Den som blivit smittad attackerar inom ett par timmar andra, och detta leder snabbt till kaos i den brittiska huvudstaden. Den kvinnliga vampyren (Mathilda May) använder sin sexuella attraktionsförmåga för att förvrida huvudet på både forskare och soldater, innan hon suger musten ur dem. Framför allt är hon intresserad av mannen som hittade henne och de andra vampyrerna där i kometens svans: den ende överlevaren från Churchill, astronauten Carlsen (Steve Railsback). Han slits mellan fascinationen för den vackra vampyrdrottningen och lojaliteten med mänskligheten. Tillsammans med en hårdför SAS-överste (Peter Firth) kämpar Carlsen desperat för att stoppa de tre vampyrerna innan de hunnit suga livskraften ur hela Londons befolkning. Vampyrernas rymdskepp visar sig nämligen vara specialdesignat för i en massiv skala samla in själarna från vampyrernas offer.

Astronauterna bärgar kistorna

Astronauterna bärgar kistorna

Pretentionerna?

En obeskrivlig mix av pampig rymdopera och skräck/exploitation – man måste se den för att förstå hur flippad och over the top den faktiskt är. Element av hård science fiction och detektivhistoria blandas hejvilt med grovhångel och rena chockeffekter.

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Världsbygget och rymdskeppen!

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Det utomjordiska skeppet är 150 miles långt, och liknar ett paraply i nosen. Konstruktionen får sin förklaring: hela skeppet är en stor antenn som färdas från planet till planet för att helt tömma dem på livskraft. Vampyrerna antar skepnaden av planeternas befolkning för att lättare ställa sig in hos dem, men de ser egentligen ut som de stora monstervarelser som astronauterna först träffar på. Insidan av skeppet påminner inte så lite om det hästskoformade Space Jockey-skeppet från Alien, och det är kanske inte så konstigt eftersom Dan O’Bannon är manusförfattare till båda filmer.

Rymdfärjan Churchill får vi se allt för lite av. Ursprungstanken var att vi skulle få följa hela dess väg från Halleys komet tillbaka till Jorden, men av tidsskäl klipptes dessa scener bort. Det vi får se är ett skepp som bär tydliga drag av NASAs rymdskyttlar på 80-talet.

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Design och specialeffekter;

Rymdscenerna är överraskande snygga, läckert ljussatta och med en fin känsla för hur stort vampyrernas skepp är i förhållande till astronauterna. Man hade gärna sett mer. Men det är monstren och deras offer som är mest minnesvärda bland filmens effekter och produktionsdesign. De levande lik som vampyrernas offer förvandlas till är riktigt läskiga, på det där sättet som bara påtagliga, ickedigitala effekter kan vara. Filmen fläskar så småningom på med hela skräckkabinettet: zombies, blod och jättefladdermöss.

Luckor i manus,

Vampyrdrottningens dragning till Carlsen förblir oförklarad. ”Du är en av oss” säger hon, men om han nu var det skulle han väl inte bekämpa henne? Hans inre strid, om det finns någon, gestaltas inte. Det finns en stor svacka i mitten av filmen, då Carlsen och SAS-översten letar efter vampyrerna. Då blir handlingen för en stund vag och seg. Men sedan tar apokalypsen fart igen och så även filmen.

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Mest minnesvärda scen*

Självaste kapten Picard (Patrick Stewart) spelar en psykiater som är föreståndare på ett mentalsjukhus. Men istället för att hjälpa militären att hitta de förrymda vampyrerna, blir han själv besatt av en vampyr. Soldaterna tror sig inte ha något annat val än att söva ned doktorn och ta med sig honom. Det blir en sorts kidnappning och ett övergrepp. Det är ganska obehagligt, med våldsamma scener, som genom sin oförutsägbarhet gör att man vrider sig i TV-soffan. Avslutas dock med en riktig dålig specialeffekt.

Zombieapokalyps

Zombieapokalyps

Domen:

Regissören Tobe Hooper ville nog mer med Lifeforce än vad som till slut blev fallet Hans första version av filmen var hela 128 minuter lång och visade betydligt mer av vampyrernas attack på rymdfärjan Churchill. Men filmbolaget tyckte det var för många scener i yttre rymden, och tvingade Hooper att skildra detta som en flashback istället. Därmed känns de inledande rymdscenerna något rumphuggna i den färdiga filmen, och merparten av filmen utspelas i London. Förmodligen var det ändå rätt prioritering, eftersom det även i nedklippt form är en komplicerad story med många oväntade vändningar. I och med att filmen klippts händer det trots allt något spektakulärt nästan hela tiden. Forskarna förlorar snabbt kontrollen över situationen, och mycket av underhållningsvärdet med filmen går ut på att se hur det går käpprätt åt skogen. Att brittiska myndigheter skulle lyckas ta kontroll över rymdvampyrerna förstår vi är uteslutet då självaste premiärministern sätter tänderna i sin sekreterare. Kaoset tilltar hela tiden, och finalen på de bloddränkta gatorna vid St Paul’s cathedral är passande skruvad. Jag skulle inte gå så långt som att beskriva Lifeforce som en Bra Film, men jag hade kul när jag såg den. Den förtjänar lätt sin status som kultklassiker.

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Se även fler filmer med manus av Dan O’Bannon+

Dark star, Alien, Invaders from Mars, The Return of the living dead, Total recall, Screamers, Alien vs Predator.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Saturn 3 (1980) – Farrah i nattlinne vs kärlekskrank mördarrobot

Storbritannien 1980, producent och regi: Stanley Donen, manus: John Barry och Martin Amis

Kirk Douglas och Farrah Fawcett i Saturn 3

Kirk Douglas och Farrah Fawcett i Saturn 3

Handlingen.

En mördarrobot och en fullblodspsykopat (kapten Benson, spelad av den unge Harvey Keitel) anländer till forskningsstationen Saturn 3, där forskarparet Adam (Kirk Douglas) och Alex (Farrah Fawcett) dittills har levt i lycklig och självpåtagen isolation tillsammans med sin lilla hund. Kaptenen utger sig för att vara den officer som blivit stationerad på stationen för att hjälpa forskarna att snabbare nå resultat. Men han är egentligen en misslyckad officerskadett och dessutom förrymd mördare. Han har mycket dunkla avsikter. Roboten Hector är programmerad för att styras med tankekraft och verkar först vara Bensons lydiga redskap. Men då roboten uppnår självmedvetenhet tar det inte många minuter förrän den övertar psykopatens amorösa känslor för Alex. Och Hector vill inte ha några konkurrenter.

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

Pretentionerna?

Filmskaparna hoppas surfa på det sena 70-talets rymdfilmsvåg och siktar på att skapa en komplett (och åtminstone halvseriös) vision av ett framtida samhälle och samtidigt en blodig thriller i den första Aliens anda. Trots detta litar man inte på materialets bärkraft utan kör stenhårt på att Farrah Fawcett dessutom ska vara klädd i negligé 3/4-delar av filmen.

Världsbygget och rymdskeppen!

Patrullskepp från Saturn 3

Patrullskepp från Saturn 3

En glamourös framtidsvision, trots att den har en dyster bakgrundshistoria. I Saturn 3 sägs Jorden vara överbefolkad, utarmad på naturresurser och utdömd som hållbart habitat för mänskligheten. Därför har vi koloniserat rymden, och många människor föds och lever hela sina liv utan att någonsin sätta sin fot på Jorden. Alex är en av dem, och hon har skapat sig en forskarbana tillsammans med den betydligt äldre Adam. Deras arbete med att ta fram alternativa sätt att odla mat gör dem till spjutspetsar för människornas chans till överlevnad. Därför lever de i relativ lyx och överflöd, ensamma i sin enorma rymdbas på en av Saturnus månar. Basen är luftig, läckert upplyst och oerhört hi tech. Klimatet måste också vara behagligt, då Adam och Alex glider omkring i kimonos och flimsiga underkläder mest hela tiden.

World Spaceways passagerarskepp

World Spaceways passagerarskepp

Det förekommer flera rymdskepp i filmen. Snyggast är patrullskeppet (designat av Colin Chilvers) som lånar linjerna från 70-talsversionen av Battlestar Galactica, och X-wings från Stjärnornas krig. Den påminner också om Orion från 2001.

Vi ser också ganska mycket av ett rött och vitt passagerarskepp från World Spaceways – uppenbarligen är den framtida civilisationen tillräckligt resursstark för att civilister ska kunna åka i reguljär trafik mellan Jorden och resten av solsystemet. Passagerarskeppet är inte alls lika snyggt, men åtminstone originellt med sin stora jetmotor underst och passagerargondolen ovanpå som en stor container.

Hector är Saturn 3s mördarrobot

Hector är husets egen mördarrobot

Design och specialeffekter;

Om Alien utspelats på ett discotek hade den sett ut ungefär så här. Glittrigt, campt och kitschigt – och inte alls särskilt verklighetstroget. Men ganska kul som look på vad som bitvis är en rätt våldsam thriller. Roboten Hector är ett fint stycke produktionsdesign, och ganska trovärdig med alla sina rörliga delar, sladdar och gångjärn. Det enda som förtar intrycket är bristen på konventionellt huvud. Kroppen är ju antropomorfiskt muskulös, men huvudet är bara två små fjuttiga kameralinser. Som en cylon med Wall-E:s huvud. Det blir inte riktig så hotfullt som jag tror var avsikten.

Adam och Benson brottar ned Hector

Adam och Benson brottar ned Hector

Luckor i manus,

Det är svårt att veta vad som är problem i manuset av Martin Amis (ja, den Martin Amis) och vad som är ett resultat av desperat omklippning av ett filmbolag som inte trodde på produkten, och som heller inte kunde bestämma sig för om de gjorde en skräckfilm eller exploitationkomedi. Det finns en uppsjö av bortklippta scener, de flesta tydligen ganska våldsamma, som kanske hade gjort storyn begripligare. Men faktum är att vi aldrig får veta varför Benson är så fientlig eller vad hans avsikt med att komma till stationen är. Det är också högst oklart hur Hector kan skruva ihop sig själv efter att ha blivit förstörd, och hur det kan finnas flytande vatten under rymdbasens golv.

Blodiga detaljer i Saturn 3

Blodiga scener i Saturn 3

Mest minnesvärda scen*

En lätt schizad upplevelse. Först kommer en massa pompösa panoreringar över stora rymdstationer, till musik som låter som en pseudoversion av Also sprach Zarathustra. Sen bjuds vi på en rad småtrevliga scener med Kirk och Farrah, där de munhuggs och filosoferar om hur knäpp deras gäst kapten Benson verkar vara. Sedan är det som om en annan film börjar, och vi får en blodig final, där avhuggna kroppsdelar flyger och Farrah skräckslaget smyger fram i korridorerna på flykt undan den megalomaniska roboten som bestämt sig för att härska över de ynkliga människorna.

Kirk och Farrah i Saturn 3

Kirk och Farrah i Saturn 3

Domen:

Så hjälpe mig, men jag blir ack så charmad av Saturn 3. Vad finns att inte gilla med en hel film som går ut på att Farrah Fawcett ser fabulös ut och springer omkring i nattlinne med en terrier i sitt egen privata rymdpalats, på flykt undan en maktgalen robot? Jag charmas också av personkemin mellan Douglas och Fawcett, och av hela storyns inneboende knasighet. Det finns egentligen ingen som helst substans i den här filmen – utom en del hjärnsubstans. Men i gengäld har Saturn 3 massor av stil och gott humör. Jag låtsas helt enkelt inte om den bistra sanningen: att den floppade katastrofalt. Eller att den 1981 nominerades till tre Golden Raspberry Awards  (Sämsta film, Sämsta manliga huvudroll och Sämsta kvinnliga huvudroll).  Eller att den endast har 14% positiva recensioner på Rotten Tomatoes. I min lilla värld av blommor är Saturn 3 en missförstådd klassiker.

Se fler filmer från tiden kring  1980+

Outland med Sean Connery som polis på en gruvmåne. Android med Klaus Kinski som galen robotuppfinnare. The Black Hole som var Disneys kopia på Star Wars.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Grattis Doctor Who, 50 år, från Rymdfilm och Google

Day of the Doctor, BBC

Day of the Doctor, BBC

Ikväll lördag 23 november firar den mycket brittiska sci-fi-serien Doctor Who 50 år i tv-rutan, med The Day of the Doctor, en stor specialsändning med skådespelare från flera av de elva inkarnationerna av doktorn. Ja, alltså det är ju betydligt fler skådisar som spelat honom på femtio år, men själva figuren Doctor Who har återfötts elva gånger. Det är en ganska komplicerad tidsresehistoria som löst binder samman alla de olika serierna, och för en oinvigd kan det vara knöligt att begripa sig på. Doktorn hör till en utomjordisk och kraftfull ras kallad The Time Lords, och är numera en av de sista av sin sort. Han har många alierade, bland annat mänskliga kompanjoner som lever vi vår nutid på Jorden men som regelbundet får åka ut i universum i doktorns eget unika rymdskepp, The Tardis. Det är den där telefonkiosken som vi förknippar så intimt med serien. Doktorn har också fiender, varav robotrasen Daleks kanske är de mest berömda. ”Exterminate” säger de innan de förintar sina motståndare.

De gamla versionerna av Who från 1970- och 80-talen har idag (men det är förstås min personliga åsikt) mest ett kultvärde. Som drama tycker jag de är otittbara. En av Rymdfilms läsare, Classe, tycker däremot att 70-talsdoktorn spelad av Tom Baker, lätt igenkännbar på sin hatt och halsduk, la ribban väldigt högt för kommande doktorer. Och så har vi förstås fine Sylvester McCoy som spelade rollen i slutet av 80-talet. Vilken är din favoritdoktor?

Fiveish Doctors

Fiveish Doctors

Tre gamla doktorer gör i helgen dessutom sitt eget kupp-program om hur de försöker komma med i 50-årsjubileet. Men ingen svarar på deras många telefonsamtal. Bäst att ta ödet i egna händer! Den här lilla charmiga pärlan släpptes idag och  överraskade alla. Du får inte missa The Five(ish) Doctors Reboot med Peter Davison, Colin Baker och Sylvester McCoy som sig själva. Och bifigurer som Ian McKellen, Peter Jackson och John Barrowman

Om du vill hitta en ingång till serien idag är det utan tvekan de moderna avsnitten från 2005 och framåt som du ska koncentrera dig på. Det var då producenten Russell T Davies återupplivade serien efter många år i träda och helt moderniserade den. Först med Christopher Eccleston och sedan David Tennant i huvudrollen. En ny storhetsperiod inleddes, och den pågår i allra högsta grad fortfarande. Det var även Davies som skapade spinoff-serien Torchwood 2005, en serie som jag personligen haft mycket lättare att ta till mig än själva Who.

Matt Smith är den elfte doktorn

Matt Smith är den elfte doktorn

Numera är det Steven Moffat som är showrunner och Matt Smith som spelar doktorn, och serien lockar alltjämt en bredare och yngre publik än den brukade göra innan 2005.  I jubileumsprogrammet, skrivet av Steven Moffat och regisserat av Nick Hurran, spelas doktorn i tre versioner av Matt Smith, David Tennant och John Hurt.

Några som är riktiga Who-fans är Google, som hela helgen hyllar den berömde doktorn med en egen, unik ”doodle”. Doodlar är specialprogrammerade versioner av Googles logga som läggs upp på jubileumsdagar som handlar om nördiga ämnen som vetenskap och science fiction. De mer extravaganta doodlarna har interaktivtet, och ibland hela spel inbyggda. Guardian berättar att Doctor Whos  ”whodle” är den största och mest komplexa Google som någonsin gjort. Här hittar du Doctor Whos doodle. Det är bara att klicka på playknappen så sätter en massa minispel igång.

Rymdfilm säger också grattis till Doctor Who!

Googles hyllning till Doctor Who

Googles hyllning till Doctor Who