ewan mcgregor

Star Wars III (2005) – Underhållande mörkerhämnd med rynkade ögonbryn

Onde Anakin står i centrum för filmen

Onde Anakin står i centrum för filmen. Se så ond han är.

Handlingen.

Nu hettar Darth Vaders bakgrundshistoria äntligen till och börjar glöda. Alla spelpjäser är utplacerade inför prequeltrilogins stora katastrof, som också utgör deras enda existensberättigande. Nu ska vi få bevittna Anakin Skywalkers fall. Den mörka sidan av Kraften manipulerar och intrigerar för att locka Anakin (Hayden Christensen) närmare och förgiftar hans sinne.  Kansler Palpatine (Ian McDiarmid, som får chansen att göra sitt ondaste kacklande skratt om och om igen) att spela på hans oro för Padmés (Natalie Portman) säkerhet. Anakin slits mellan sin lojalitet mot Obi wan Kenobi (Ewan McGregor) och känslan av att han skulle kunna få obegränsad makt om bara Jedirådet slutade hålla honom tillbaka. Skywalkers själsliga strid märks främst på att Hayden Christensen rynkar ögonbrynen mer och mer, (Arga ögonbryn är ju, som alla vet, ett tecken på ondska.) men snart har Palpatine/kejsaren lockat den unge Jedin till att begå fruktansvärda illdåd. Detta mänskliga drama utspelas mot en storslagen bakgrund av myllrande krig, episka slag och landskap med mättade färger.

Öppningen är storslagen, strid ovanför Coruscant för att frita senator Palpatine

Öppningen är storslagen, strid ovanför Coruscant för att frita kansler Palpatine

Rymdskeppen!

Invisible Hand är General Grievous flaggskepp

Invisible Hand är General Grievous flaggskepp

Baby! Nu börjar vi ju närma oss tiden för Stjärnornas Krig, och rymdskeppen börjar därför också se ut som de gjorde i de klassiska filmerna. Det är kära återseenden då vi får syn på tidiga protoversioner av Star Destroyers (med rundare nos och orange linje på taket) och X-wings. Filmen inleds med ett stort rymdslag ovanför Coruscant, där Obi wan och Anakin tillsammans med R4 och R2 kämpar sig fram mot General Grievous’ flaggskepp som håller kansler Palpatine fången. Det är en tempofylld början, med ett myller av skepp och många kul detaljer (som de elaka buzzdroids som landar på skeppsvingarna och börjar plocka isär skeppet). De båda Jediriddarna tar sig ändå ombord på Invisible Hand, och kämpar sig fram mot salen där fången hålls. Efter en många strider slutar denna första del av Mörkrets hämnd med att Anakin själv styr Invisible Hand och kraschlandar den i Coruscants rymdhamn.

Pretentionerna?

Kanske insåg George Lucas att det här var hans sista chans att rädda äran, efter de båda mycket svagare Star Wars I Det mörka hotet och Star Wars II Klonerna anfaller. Kanske var det egentligen bara den här historien han hade att berätta redan från början, och när han väl kom fram till den föll bitarna på plats av sig själv? Hur det än förhåller sig är det ett faktum att Mörkrets hämnd har en helt annan tyngd än de båda tidigare filmerna. Här finns en story värd att berätta och inte bara en serie äventyr i högteknologisk miljö. Hur den arrogante Anakin korrumperas av maktens lockelse är filmens självklara huvudtema. Det vävs ihop med berättelsen om Palpatine som lyckas manipulera demokratin att avskaffa sig själv, och om Jediorden som drivs allt mer mot desperation och maktfullkomlighet. På det hela är det en fin klassisk rymdopera med alla känslor uppskruvade till max. Tyvärr överskrider George Lucas ambitioner hans förmåga till gestaltning.  Dialog och regi är de svagaste länkarna. Mer om detta längre ned.

Coruscant har en rätt tjusig art deco-look nu, som kunde vara hämtad från Flash Gordon

Coruscant har en rätt tjusig art deco-look nu, som kunde vara hämtad från Flash Gordon

Specialeffekter och look;

Även designers och effektmakare verkar ha varit mer inspirerade i arbetet med denna tredje film, för i Mörkrets hämnd lyckas de äntligen få till en look som håller, och som stannar kvar i minnet. Framför allt älskar jag hur de givit huvudstaden Coruscant en retrofuturistisk art deco-touch som ser ut som hämtad från 1920- eller 1930-talens klassiska science fiction, fast i HD-kvalitet. Plötsligt är allt på Coruscant supersnyggt: lampor, flygande bilar, möbler och skyskrapor. C3P0 passar perfekt in i denna Metropolisvärld. Produktionsdesignen håller genomgående hög klass, och förutom storstadens ljus är speciellt lavafloderna på Mustafar läckra och ger en värdig inramning till slutstriden mellan Anakin och Obi wan. Animationer och rendering är inte lika vasst utförda som designen. Fortfarande är det en påtaglig känsla av blue screen, och de har uppenbara problem att inkorporera de små imperfektioner som gör att animationer ser verkliga ut för ögat. I de animerade sekvenserna saknar man därför kameraskakningar, rörelseoskärpa, luftfuktighet, lens flares.. ja, allt det som sci-fi-skapare efter 2005 har blivit så duktiga på att lägga in som slutlig touch.

Coruscant har en snygg art deco-look i den tredje filmen. Framförallt är ljuset snyggt

Coruscant har en snygg art deco-look i den tredje filmen, där C3p0 passar bra in. Foto, ljus och klippning är genomgående fina.

Luckor i manus,

Nöjer mig med en irriterande detalj: i rymdstriden ovanför Coruscant jagar R2D2 bort buzzdroids från Anakins skepp, som flyger i full hastighet genom rymdens vacuum. Men då de går sönder så åker de liksom bakåt på vingarna och försvinner i fjärran, ungefär som om fartvinden dragit med dem. Det finns ingen fartvind i rymden, och rimligtvis borde de ha följt med rymdskeppet i samma hastighet. Men visst, rymdskepp låter ingenting i lufttomhet heller, och det har aldrig bekymrat George Lucas tidigare.

Kenobi mot Grievous

Kenobi mot Grievous

Mest minnesvärda scen*

De sista minuterna av filmen, då Darth Vader fått sin hjälm på.  Plötsligt ändras miljöerna, uniformerna och musiken, och man inser att scenen står uppställd för film fyra, fem och sex. Vi får bara några minuter då Kejsaren och Vader står och blickar ut över Dödsstjärnan som håller på att byggas, men det räcker för att höja min puls till det dubbla. Det var ju det här vi ville se hela tiden, men fick istället tre hela långfilmer med palatsintriger, animerade djur och irriterande snorvalpar. Jag kommer nog aldrig att förstå hur George Lucas tänkte.

Kejsaren och Darth Vader

Kejsaren och Darth Vader

Domen (spoliers!)

Mörkrets hämnd innebär en massa förlorade chanser, som George Lucas aldrig tog. Vi får därför aldrig se Padmés rollfigur utvecklas eller fördjupas bortom Vacker Orolig Fru som passivt vrider sina händer medan hennes man är ute och räddar världen. Padmé har en enda intressant scen, mot slutet av filmen. Vi får heller aldrig veta mer om Obi wan Kenobi, trots att han är med lika mycket som Anakin. Påverkas Obi wan av det som händer? Förändras han? Det får vi aldrig veta. Allt fokus ligger istället på Anakins resa, och han utvecklas förvisso. Men Lucas missar också chansen att nyansera ondskan. Trots att Jediriddarnas helighet får sig en rejäl törn, så är deras motsats, Sitherna, fortfarande lika endimensionellt kacklande onda som de alltid varit. De är så onda att man inte kan förstå hur någon, inklusive Anakin, kan låta sig luras av dem. Kejsaren är så over the top att han blir löjlig, inte skrämmande. I och med att George Lucas kräver av sina skurkar att de ska vara SÅ onda, så blir det väldigt abrupt då Anakin ska gå från att vara en ung man på glid till att bli den som stryper sin egen gravida fru. Hur kan Padmé inte märka något, förrän det är för sent?  Kanske är det Hayden Christensens begränsade skådespelartalanger som gör att man inte tror riktigt på honom, eller så är det manuset och dialogen som inte riktigt motsvarar de krav på pregnans som en rymdopera av den här kalibern ställer. Det går i varje fall inte riktigt ihop

Trots en del brister så blev Mörkrets hämnd ändå en värdig avslutning på Darth Vaders bakgrundshistoria. Det filmen saknar i psykologiskt djup tar den igen på ren maffighet. Star Wars universum kommer verkligen till liv framför våra ögon på ett underhållande sätt, och allt hänger snyggt ihop med de efterföljande men mycket äldre delarna. Av de tre prequelfilmerna är det här förmodligen den enda som folk kommer att bry sig om i framtiden, och det är i sig ett gott betyg.

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämndStjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Det mörka hotet (1999) – De 5 största problemen med Star Wars episod I

Jar Jar i Det mörka hotet

Handlingen.

Jediriddarna Qui-Gon (Liam Neeson) och Obi Wan Kenobi (Ewan McGregor) skickas av den galaktiska republiken som förhandlare till planeten Naboo, vars fredliga invånare försatts i blockad av en skrupelfri handelsfederation. I sista stund innan federationen invaderar hjälper de drottningen Amidala (Natalie Portman) att fly. Tillsammans med bland andra varelsen Jar Jar Binks hamnar de på månen Tatooine, där de befriar pojken Anakin Skywalker från slaveri och tar med honom tillbaka till galaxens huvudstad Coruscant. Ska Anakin accepteras som jedilärling av Yoda? Kommer drottningen att kunna återerövra sin planet? Och vem är den mystiske gamle mannen i kåpa som manipulerar handelsfederationen i hemlighet?

Federationens station

Rymdskeppen!

Det vore inte Star Wars om det inte bjöds på ett ymnighetshorn av olika fantasifulla rymdskepp. Den här delen av eposet ska ju utspelas under den gamla goda tiden, så skeppen är eleganta och förfinade. Drottningens jakt är speciellt vacker med sin spegelblanka yta. Handelsfederationens stora rymdstation i omloppsbana kring Naboo blir fokus för ett stort maffigt slag mot slutet av filmen, och har den rätta järngrå Star Wars-färgen på utsidan, och på insidan är det gott om stora hangarer och djupa neonupplysta schakt lämpliga för ljussabelfighter.

Men även om alltsammans ser fint ut, så tänker jag ändå att vi borde ha bjudits på något mer då George Lucas återupplivade sitt livsverk efter sjutton år. Det hände enormt mycket med science fictiongenren och specialeffekterna mellan Jedins återkomst och Det mörka hotet. Vi borde ha fått se något vi aldrig hade sett förut. Skepp och svindlande rymdscener som tog andan ur oss. Det var min förväntan då filmen kom 1999, och den infriades inte.

Anakin ställs inför Jedirådet

Pretentionerna?

Förvånansvärt få, med tanke på att det här är början på berättelsen om Anakin/Darth Vader. I Star Wars’ universum blir det inte mer historiskt eller betydelsefullt än dessa händelser. Men vi bjuds inte på några ödesmättade övertoner utan på ett barnvänligt äventyr där en god portion av berättelsen tramsas bort. Man får verkligen inte känslan av att det är början på ett stort öde, då den unge Anakin åker racerskoter eller av misstag råkar spränga hela fiendestationen i luften (Det kan ju ha att göra med att barnskådisen Jake Lloyd spelar träaktigare än de värsta Astrid Lindgrenbarn du kan tänka dig.)

Specialeffekter och look;

På ett sätt gör Lucas helt rätt som behåller den lite gammeldags matinékänslan från originalfilmerna. Det hade inte varit Star Wars utan technocolorfärger och övergångar mellan scenerna som sveper in från sidan. Genom att vara konservativ skapar Lucas en sammanhållen filmupplevelse, trots att det gått 21 år sedan Stjärnornas krig. Vi känner oss omedelbart hemma, men det är på bekostnad av wowkänslan. Det blir kanske lite väl välbekant, alltsammans.

Det mörka hotet har ju tyvärr också gått till filmhistorien som det avskräckande exemplet på hur datoranimering kan överanvändas. Den odräglige Jar Jar är förstås skräckexemplet. ”Han” är verkligen ett störande inslag, helt uppenbart en seriefigur mitt bland levande skådespelare, som i sin tur helt uppenbart inte kan se honom, relatera till honom eller agera mot honom. Filmen kom 1999, men världen fick vänta tre år ytterligare på en trovärdig animerad figur – Gollum (Sagan om de två tornen). Det är oceaner i kvalitetsskillnad mellan Jar Jar och Gollum, och det illustrerar hur de en gång så dominerande Industrial Light and magic i slutet av 1990-talet tappade specialeffekternas förstaplats till nyazeeländska Weta.

Det mörka hotet har fler animationsproblem än Jar Jar. Speciellt Naboo känns plastigt och överdrivet naivistiskt gestaltat, med knallgröna gräsmattor och klarblå himmel. Och lite för ofta märker man att skådisarna springer omkring framför en green screen och inte har en aning om vilken miljö det är meningen att de ska befinna sig i. Det resulterar i en mycket artificiell film.

Amidala tar hjälp av senator Palpatine inför senaten

Domen:

Även om George Lucas förstås aldrig hade kunnat leva upp till sina fanboys förväntningar så måste man betrakta Star Wars Episod I som en missad chans. Här är de fem största problemen, enligt mig:

  1. Anakin – med en annan barnskådis eller bättre barnregi hade man kanske kunnat engagera sig lite mer, men å andra sidan ger inte manus något direkt utrymme för karaktären Anakin att bli intresseväckande. Istället blir det en generisk kavat pojke i äventyrsfilm, utan personlighet och utan något som helst djup. Att göra en så ung Anakin till huvudfokus i en hel film var ett klart misstag. Det stjälper nästan hela filmen då manusförfattarna förtvivlat kämpar för att på ett trovärdigt sätt motivera varför de vuxna karaktärerna skulle vilja släpa på ett litet barn medan de genomför en militär operation.
  2. Padmé – hon blir i de kommande två filmerna något av hela prequeltrilogins hjärta, men här lider hon av den minst sagt krystade storyn med att hon är förklädd till sin egen hovdam, och att ingen märker att hon ibland framträder som drottningen och ibland som någon annan. Det enda sättet som vi som publik låts förstå det här komplicerade förhållandet är genom att ”drottningen” har de mest fantasifulla kreationer på sig. Men vi i publiken ser ju hela tiden vem som är Natalie Portman, och fattar inte varför hon bara ibland  är drottning. Följden av denna maskerad blir att vi inte kan engagera oss i Padmé, för berättelsen skildras aldrig från hennes synvinkel. Hon blir en kuf i lustiga dräkter.
  3. Darth Maul – han ser cool ut, men vad tillför han egentligen berättelsen? Han lanserades som den nya skurken och en motsvarighet till Vader, men är väldigt menlös.
  4. Jar Jar och andra dockor – Jar Jar är inte bara odräglig, han skulle också kunna klippas bort från nästan alla sina scener, och det skulle inte märkas någon skillnad för storyn. Tidernas största distraktion, till ingen nytta. Dessutom känns figuren rasistiskt stereotyp. Vicekungen från handelsfederationen  är också problematisk. Varje filmskapare som låter ickemänskliga varelser interagera med varandra tar en risk, för det blir lätt som ett avsnitt av Mupparna. Det mörka hotet lider svårt av muppsyndromet, men utan salig Jim Hensons magiska handlag. Ett bra exempel är de av filmens skurkar som har flest scener, nämligen de skrupelfria handelsmännen med fiskmun som invaderar Naboo. Det blir smått komiskt då de smider onda ränker, men ser ut som en dockteater.
  5. Dialogen – borta är den cyniska humorn från originalfilmerna, och istället får vi långa uppstyltade dialoger på fejkbrittiska mellan officiösa diplomater, ohörbar rotvälska från gunganerna och värsta sortens barnreplikklichéer

Alla dessa problem har förstås sitt ursprung i manus. Och man kan ju inte komma förbi tanken att anledningen till att George Lucas misslyckades så med den här filmen berodde på att han egentligen inte hade så mycket nytt att berätta. Som tur är ryckte han upp sig, började om och åstadkom två betydligt bättre (och vuxnare/mörkare) uppföljare. Det mörka hotet är och förblir den klart sämsta av de sex filmerna. Men du bör självklart  se den åtminstone en gång, och du kommer garanterat att bli lite lagom underhållen för stunden.

Liam och Ewan gör sitt bästa då det irrar omkring bland green screens

Se istället-

Övriga fem filmer, speciellt Rymdimperiet slår tillbaka som är den bästa.

Replik som borde varit med:

”Let Qui-Gons be Qui-Gons”

Manus och regi: George Lucas.
Musik: John Williams.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter