Firefly

Serenity (2005) – we aim to misbehave

USA 2005, regi, manus: Joss Whedon, producent: Barry Mendel.

River Tam (Summer Glau) får till slut blomma ut i Serenity, och blir dödligare än någon annan

River Tam (Summer Glau) får till slut blomma ut i Serenity, och blir dödligare än någon annan

Handlingen.

Mot överväldigande odds slåss besättningen på det lilla rymdskeppet Serenity för att själva överleva, rädda sina vänner – och till sist kanske också kunna göra något för att göra universum till en bättre plats för alla. Det senare är inte självklart, då kapten Mal och de andra länge levt på fel sida av lagen, och är mer vana vid att försöka klara sig själva än vid att kämpa för det godas sak. I den framtid där de lever har frihetskämparna redan förlorat kriget, och Mal har allt sedan dess kört den kalla, hårda stilen. Men till slut måste man ta ställning inför så mycket grymhet och ondska som Serenity ständigt ställs inför. Dels i form av Alliansen (motsvarande Rymdimperiet) och dess fundamentalistiska strävan efter renhet. Och dels då alla fredliga invånare i galaxen hotas av den mordiska rymdzombiesekten The Reavers, som attackerar den ena planeten efter den andra. Då Alliansen kommer efter River Tam, en i Serenitys lilla familj, bestämmer sig till sist Mal för att slå tillbaka. För River vet nämligen en hemlighet som kan få hela Alliansen att falla.

Pretentionerna?

Att ge closure till de många fanatiska fans av TV-serien Firefly (2002) som inte tyckte att de många berättelsetrådarna från serien togs om hand då Fox la ned den. Så Joss Whedon skrev en fortsättning, som också står för sig själv och inte kräver någon förkunskap från dig som tittar. Vi får en smakfull och fräsch mix av karaktärsdrama, rymdwestern, zombiethriller, kampsport och pompösa monologer.

Serenity

Serenity

Rymdskepp och världsbygge!

Rymdskeppet Serenity är inget mindre än 00-talets enda moderna rymdskeppsklassiker. Skeppstypen heter ”Firefly” efter den insektsliknande kroppen med ett ”huvud” som är cockpit och ”vingar” som är vridbara raketmotorer. Rymdskeppet Prometheus är en senare efterföljare i samma designtradition. Serenity har också ett kanontorn, och en massa fiffiga tricks i rockärmen för att smita undan från Alliansen och The Reavers. På insidan domineras skeppet av en stor lasthall, och på övre däck finns mässhallen, sjukstugan och de olika hytterna. Serenity fick vi lära känna under TV-serien Firefly, men i filmen som bär hennes namn får skeppet ännu mera kontur i storyn, och blir nästan som en egen rollfigur.

Det finns många andra rymdskepp i filmen också. Under finalen ställs två enorma rymdflottor – Alliansen mot Reavers – nos mot nos, och ett präktigt rymdslag bryter ut. I filmens inledning förföljs Serenity av ett Reaverskepp med mycket dålig avgasrening, i en spektakulär jaktscen.

Produktionsdesign;

Inte överväldigande häftigt, men kompetent och konsekvent genomfört. Storyn är i centrum, och Whedon satsade troligen av sina egna slantar för att få Serenity gjord, så det blev inga direkta effektöverdrifter. Jag tror filmen tjänar på det.

Serenitys besättning

Serenitys besättning

Domen:

Inte någon kassasuccé men väl en konstnärlig revansch för Joss Whedon som fått se sitt hjärteprojekt bli nedlagt av tv-bolaget efter bara en säsong. Här bevisar han att storyn, karaktärerna och äventyren i hans version av en rymdwestern a la Star Wars faktiskt höll hela vägen. Serenity är ofta spännande, stundtals rolig, djupt anarkistisk men alltid varm. Den bjuder på många oväntade vändningar och dessutom mycket rymdscener. Det är lätt att förstå varför Firefly och Serenity har så många trogna fans: det är en välkonstruerad och djupt tillfredställande story om den vanliga människan som får nog av att bli trampad på och bestämmer sig för att slå tillbaka. Då River gör just det, slår hon tillbaka big time. Rekommenderas, även för dig som aldrig såg Firefly.

Star Trek (2009) – filmen som räddade rymdoperan

USA, 2009. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, producenter: JJ Abrams, Damon Lindelöf, Bryan Burk

Kirk mot Spock

Kirk mot Spock

Bakgrunden…

Låt oss börja den här recensionen med att klara av en sak direkt. Det finns Trekfans som anklagar JJ Abrams för att ha förstört det fina gamla Star Trek. I mitt tycke visar en sådan inställning att man inte har förstått vilken prekär situation Star Trek befann sig i under 00-talet. Senaste biosuccén var från 1996, och allt som släppts efter det hade mer eller mindre floppat. Endast en mycket geekig (och till åren kommen) fanskara brydde sig längre om Star Trek.

Paramount behövde helt enkelt ta till drastiska åtgärder för att rädda sitt läckande sci-fi-flaggskepp och få andra än trekkers att börja bry sig. De började med att byta ut de producenter som rattat Star Trek sedan 1980-talet. Uppdraget att göra Star Treks första reboot på över 40 år gick till ett gäng bestående av JJ Abrams, Damon Lindelof, Roberto Orci, Alex Kurtzman och Bryan Burk. De var vid den här tiden mest kända för att ha skapat TV-fenomenet Lost tillsammans, och många var skeptiska till hur de skulle hantera den gamla rymdklenoden.

Bryggan på USS Enterprise

Bryggan på USS Enterprise

Handlingen.

Federationen är en civiliserad sammanslutning av planeter och Starfleet dess fredliga armada. Vi följer två unga män med olika kynne och bakgrund, i lagom ödesmättad rymdoperastil. Jim Kirk (Chris Pine, som gör sin bästa William Shatnerimitation) är rebellen från Jorden, som super och slåss och inte kan ta ansvar. Han grubblar över sin pappas (Chris Hemsworth) hjältemodiga död medan denne ensam försvarade rymdskeppet USS Kelvin mot ett mystiskt jätteskepp. Spock (Zachary Quinto) växer upp på på Vulcan i en genomlogisk kultur, men smälter aldrig riktigt in eftersom hans mamma (Winona Ryder) är människa. Både Kirk och Spock är outsiders i sina respektive miljöer, så olika som två personer kan vara.

Men ödet för dem samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams' version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

Rymdskeppen!

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Oavsett om man faller för själva storyn så satte  Star Trek  onekligen en ny standard för hur bra datorgenererade rymdskepp på film kan se ut.  Allt på Enterprise och de andra skeppen, från den detaljerade ytan på skroven till den fysiska spaken som startar warpdriften, har en oerhört hög finish.

USS Enterprise har fått behålla allt väsentligt i sin layout men har fått upphottade kurvor för att öka farten och fläkten. Filmens designers fick  i uppdrag att formge den nya Enterprise ”som en hotrod”.  Allt som saknas är några målade flames. Storleken på skeppet ökades också, till ungefär 700 meters längd. Insidan av Enterprise har faktiskt aldrig sett bättre ut. Allt glittrar, glänser och är ljust och tjusigt. Det är en sorts retro-futurism som refererar till det bästa från 1960-talets TV-serie men uppdaterar det och får det att se dyrt och funktionsdugligt ut. En kul detalj är att  stora bryggerihallen på Budweiser användes som inspelningsplats för Enterprises maskinrum, och det industriella rummet  ger en extra påtaglighet till rymdskeppsmiljön.

Narada över Vulcan

Narada över Vulcan

Filmens andra viktiga rymdskepp är en helt ny bekantskap: det romulanska gruvskeppet Narada som reser i tiden och har ett vapen ombord som kan skapa svarta hål som slukar hela planeter. Naradas aggressiva design är som ren poesi – ett kluster av vassa spetsar i svart glas, som färdas fram i blixtar och rök.

Tyvärr matchas inte det storslagna yttre med dess dunkla och röriga insida. Skeppets domedagsvapen är en kedja med en borr som hissas ned över en planet och skär ett hål till planetens kärna. Sedan släpps en kapsel med ”röd materia” ned i hålet och skapar en singularitet som slukar allt i sin väg.

Andra skepp som spelar en roll i filmen är den tidigare modellen USS Kelvin (Kirk Seniors skepp) och Jellyfish, som är ett avancerat forskningsskepp från Vulcan som bär gamle Spock tillbaka i tiden.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Pretentionerna?

Om man inte är insatt i Star Treks speciella värld kan det vara svårt att förstå varför det är så mycket prat om tidsparadoxer och parallella universa i denna reboot. Enklast är att beskriva det som de nya filmskaparnas sätt att göra Star Trek tillgängligt för en ny publik utan att stöta sig allt för mycket med de gamla kalenderbitarna. Alla fiktiva världar har en inre logik som inte får brytas hur som helst, och till skillnad från James Bond som spelats av massor av olika skådisar genom åren så har James T Kirk alltid spelats av William Shatner. Under 1980- och 90-talen skapades istället nya besättningar som gjorde ungefär samma sak men som var lite mer urvattnade, och för varje generation lite mindre angelägna för andra än de trognaste fansen.

För att kunna börja om med nya historier om de figurer som alla känner till, utan att alienera originalets fans, så fick manusförfattarna Orci och Kurtzman klura två varv extra. Deras lösning är komplex men smart: en tidsresa skapar en parallell tidslinje vid Kirks födelse. Som alla hobbykvantfysiker vet, så skapas i det ögonblicket ett parallellt universum där inga äventyr har hunnit hända än, och alla blad är så att säga oskrivna. Men William Shatners version av Kirk finns kvar, i sitt universum, och kommer att uppleva alla sina äventyr. Hänger ni med? Länken mellan original och reboot är den gamle klassiske Mr Spock, vars tidsresa alltså åtstadkommer det parallella universumet. Att vi får se den åldrade Leonard Nimoy en sista gång i sina spetsiga öron, skänker lite själ och hjärta till rebootfilmen.

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Specialeffekter och look;

En delikat staljad retro-futurism som revitaliserade en hel rymdfilmsgenre som hade haft ett antal riktigt magra år under 00-talets första halva. De hett emotsedda nya Star Wars-filmerna var ju en besvikelse, inte minst i hur de såg ut. Under tidigt 80-tal kunde man räkna med att George Lucas skulle bjuda på de allra mest spektakulära effekterna som gick att tänka sig, men när de nya filmerna kom var det inte särskilt mycket nytt som hade hänt på 20 år. Under åren efter millennieskiftet var det mer cyberspace (The Matrix med sin kampsport i slow motion) än space på bio, och rymdberättandet överlevde mest i TV-seriernas värld (Battlestar Galactica, Firefly). Vi fick faktiskt vänta ända till 2009 innan vi fick se rymden och rymdskepp gestaltade med modern HD-kvalitet och långfilmsbudget. Då kom två filmer som båda tog rymdgestaltningen till nästa nivå: James Camerons Avatar och JJ Abrams’ Star Trek. Jag menar inte alls att dessa båda filmer är de allra bästa science fictionfilmerna från senare år. Men de var utan tvekan de vackraste science fictionfilmerna sedan 1980-talet. Och båda är oerhört ambitiösa visuellt.

Star Trek har hånats mycket för alla sina linsöverstrålningar (”lens flares”) som hela tiden bryter ljuset och får det att glittra. Det ger alltsammans en väldigt speciell och lite drömsk look, men det gör också sitt jobb och ger en dimension av trovärdighet åt de spektakulära rymdstriderna. Ingen kamera med en lins har ju faktiskt varit ute i rymden, men om man lägger in lite lens flares och kameraskakningar, så luras hjärnan att tro att det finns en kameraman. Samma trick såg vi redan 2003 i Battlestar Galactica, men i Star Trek utförs det med ännu mer finess och med superbt hetsig klippning. Abrams & Co lyckas med konststycket att få rymdfilm att se häftigt ut igen, och alla dessa lens flares är en del av hemligheten.

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Mest minnesvärda scen*

Det säger något om uppryckningen jämfört med de båda föregående filmerna Nemesis och Insurrection, att de första tio minutrarna av 2009 års Star Trek innehåller mer dramatik och fler oförglömliga scener än hela de båda föregående  filmerna tillsammans. Öppningsscenen visar Jim Kirks födelse mitt under brinnande eldstrid mellan USS Kelvin och Narada. Det är fullt ös från första sekund, och i  ett ursinnigt tempo presenteras vi för hundra olika fantastiska detaljer: interiörer, aliens, vapen, datorgränssnitt, räddningskapslar. Jag blev såld i det ögonblicket då ett hål sprängs upp i sidan på skeppet och människor sugs ut i vakuumet – och allt är dödstyst där. Det är kvalitet i detaljerna, det.

Spock i The Jellyfish

Spock i The Jellyfish

Domen:

I ett alternativt universum till vårt, där eftertänksam och filosofisk sci-fi är högsta mode, så fick Star Trek en annan sorts reboot och kammade in massor av pengar på en  lågmäld berättelse om vad det innebär att vara människa. Men i vår värld blev det JJ Abrams som fixade biffen, och han gjorde det genom att addera en dimension av spektakel och fyrverkerier. En wowkänsla som faktiskt saknats i många andra Trekfilmer, och som jag tror är viktig för att appellera till en lite bredare publik. Grundkonceptet behålls nästan intakt, så även efter rebooten är Trek lika med massor av dialog, fokus på relationerna i besättningen, långa rants med technobabbel och pseudovetenskap.

Det finns så klart också brister. Skurken Nero, en hårt maskerad Eric Bana, är en ganska generisk och ointressant ”Arg anarkist med stort rymdskepp” vars like vi sett många gånger tidigare, och vars motiv för att utföra upprepade folkmord känns mer krystade. Finalen ombord på det suggestiva Narada blir något av en antiklimax.

Borren som dödar planeter

Borren som dödar planeter

Filmen lider också lite av att storyn stipulerar att ett visst antal personer (Kirk, Spock, Uhura, McCoy, Sulu, Scotty och Chekov) måste träffas och bli ett team innan filmen är slut. Man förstår att det är så en prequel funkar, men det gör att det inte ges särskilt mycket tid för varje figur att etableras eller utvecklas. Mest fokus hamnar naturligt nog på Kirk och Spock, och framför allt Zachary Quintos Spock är en lyckad uppdatering. Quinto har tillräckligt mycket karaktär och integritet för att inte göra sin Spock till en imitation, och lägger till ett undertryckt känslolager till rollfiguren. Chris Pine gör mest en kärleksfull pastisch på William Shatner, och har en tendens att spela över. Vilket i och för sig föregångaren också gjorde. Det är kraftfältet mellan Kirk och Spock som driver filmen framåt, och övriga relationer är rätt bleka . Förhoppningsvis får  resten av besättningen mer utrymme i den nya filmen.

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Personligen tycker jag inte att 2009 års version kan mäta sig med de bästa av originalfilmerna från 80-talet, som The Wrath of Khan. Den är alltför ytlig för det. Men ändå är jag glad över att det blev just Abrams, Lindelof och de andra som fick sätta tänderna i Star Trek, och att de gick all in och gjorde sin alldeles egen version. Det finns nämligen en konstnärlig substans mitt i detta spektakel.  Jag kan bara beklaga att vi fått vänta hela fyra år på uppföljaren Into Darkness, som har premiär på fredag 10 maj. Att nu JJ Abrams går vidare och regisserar Star Wars känns också naturligt: Star Trek är filmen som på allvar visar att han är en filmskapare som kan föra arvet från klassisk science fiction vidare och uppdatera det för en modern publik. Abrams kommer förmodligen att gå till historien som mannen som räddade rymdoperan.

Som Scotty (kongenialt gestaltad av Simon Pegg) säger, med ett leende: ”I like this ship! It’s exciting!”

Yes, it is!

Besättningen på USS Enterprise 2009

Besättningen på USS Enterprise 2009

Se även+

JJ:s andra rymdfilm, Super 8. Den bästa Star Trek-filmen är The Wrath of Khan. Den populäraste bland Rymdfilms läsare är First Contact. Bästa TV-serien är Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Defiance (tv-serie 2013) – välgjord men välbekant rymdserie

Säsong 1 av Defiance går på svenska TV6 med premiär fredag 13 september 2013

Några av huvudpersonerna i Syfys Defiance

Från vänster: Tarak Darr (Tony Curran), Stahma (Jaime Murray), borgmästare Amanda Rosewater (Julie Benz), Kenya (Mia Kirshner), Joshua Nolan (Grant Bowler), Irisa Nyira (Stephanie Leonidas) och Rafe McCawley (Graham Greene)

Storyn.

De flesta science fictionfans har en hatkärlek till TV-kanalen Syfy. Å ena sidan är det kanalen som hade fabulösa Battlestar Galactica. Å andra sidan släpper de ifrån sig en strid ström av jönsiga C-filmer med värdelösa effekter, som Komodo vs Cobra, Lake Placid 3 och Area 51. På senare år har det varit lägre kvalitet och inte alls så mycket rymdfilm på Syfy, så jag kan inte säga att mina förväntningar var på topp då jag först hörde talas om deras nya storsatsning: TV-serien Defiance. Men eftersom dess skapare är Rockne S O’Bannon, som en gång i tiden skapade Farscape, så ville jag ge den en chans.  Defiance hade premiär i USA i våras och på TV6 nu i höst. Efter att ha sett halva första säsongen måste jag säga att jag är lite positivt överraskad.

Defiance utspelas i ett omsorgsfullt gestaltat världsbygge, rikt på bakgrundshistoria. Det är den framtida postapokalyptiska Jorden. Åtta olika alien-raser (kollektivt kända som The Votans) har kraschlandat i enorma arkrymdskepp på vår planet, på flykt undan undergången i sitt eget solsystem. Terraformerande maskiner har ödelagt den mänskliga civilisationen, och begravt våra gamla städer djupt under artificiellt producerad mark. Jordens djur har muterat och blivit till monster. Men de flesta aliens som kraschade här var ändå fredliga, egentligen bara på jakt efter ett nytt hem. Efter ett inledande krig lever nu människor sida vid sida med de åtta raserna i en värld som påminner mycket om Vilda Västern. TV-serien fokuserar på den lilla mångkulturella staden Defiance som växt upp i ruinerna efter St Louis. Den befolkas av ett färgstarkt persongalleri av människor och aliens, och hit anländer äventyraren Nolan (Grant Bowler) och hans adopterade aliendotter Irisa (Stephanie Leonidas) som i frisyr och kroppsspråk påminner mycket om Leeloo i Femte Elementet. Defiance visar sig vara fullt av intriger och i högt tempo presenteras vi för ett mordmysterium i första avsnittet. Dessutom en Romeo och Juliainspirerad kärlekshistoria mellan sonen en en aliengangsterboss med storhetsvansinne, Datak Starr, och dottern till den lokale gruvpampen McCawley. Och en konspiration för att förstöra Defiance.  Och en fullskalig attack på staden från de onda jätterobotarna The Volge. Varje avsnitt har flera sidohistorier, en hel del karaktärspresentationer och karaktärsbyggande. Några längre berättelsetrådar etableras och löper över hela säsongen: borgmästaren Amanda (Julie Benz) som kämpar för att bli accepterad av stans höjdare, hotet från den expansiva Republiken, och rasmotsättningarna mellan de olika aliens och människorna. Det är rikligt med rapp dialog, många detaljrika miljöer med drag av Western och Star Wars, och ett rätt hemtrevligt myller av bifigurer.

En välgjord värld verkar Defiance vara, med gott om bakgrundshistoria. Här ser vi terraformerare som sänker sig över St Louis

En välgjord värld verkar Defiance vara, med gott om bakgrundshistoria. Här ser vi terraformerare som sänker sig över St Louis

Rymdskeppen och teknologin!

I de avsnitt jag har sett är Defiance en i stort sett helt jordbunden berättelse, men vi får ändå se rikligt med rymdskepp. Premissen är att Votansystemet hade åtta olika sorters aliens som hade någon form av gemensam kultur, och då en stjärnkollision gjorde Votan obeboeligt gav sig alla iväg i stora arkskepp mot Jorden. I olika flashbacks får vi se deras ankomst till vår värld, som sker 2013. Resan sker med underljushastighet och tar enligt uppgift i serien 5000 år. Eftersom det är åtta olika sorters aliens, är det många olika varianter på skepp som skymtar förbi. Både skeppsdesign och animation håller hyfsad TV-kvalitet.

Jorden omges av arkbältet, en massa rymdskrot som består av resterna av arkskeppen

Jorden omges av arkbältet, en massa rymdskrot som består av resterna av arkskeppen

I framtiden, då Defiance alltså utspelas, har arkskeppen för länge sedan slutat fungera och börjat krascha ned på Jorden då deras omloppsbanor urartar. Detta kallas för ”arkfall” och pågår hela tiden. I allra första avsnittet undersöker Nolan och Irisa ett nyligen kraschat skepp, för att se om det finns värdefull teknologi ombord som går att sälja. Senare hittas vrakdelar som är värdefulla eller ruvar på hemligheter. I Defiance-världen lever alltså huvudpersonerna i spillrorna av en mer tekniskt avancerad tid, och måste lappa och laga den rymdtekologi de vill kunna fortsätta använda. Såväl aliens som människor har lyckats rädda viss teknik undan förstörelse, som stadens energisköld som håller monster, banditer och robotar ute. I övrigt lever de ett primitivt liv. De onda robotarna Volge verkar dock hålla en högre teknisk nivå än de övriga raserna, något som kanske får sin förklaring i kommande avsnitt.

The Volge är en av åtta alienraser, och seriens mörka hot. Ja, de är jätterobotar. (Defiance)

The Volge är en av åtta alienraser, och seriens mörka hot. Ja, de är jätterobotar. (Defiance)

Specialeffekter och look;

Produktionsdesignen är helt okej för att vara en TV-serie på Syfy, om än inget att skriva hem om. De flesta scenerna är vanlig dialog i en lite ruff och ganska charmig efter-katastrofen-miljö. Då och då visas lite panoramavyer av rymden, rymdskeppen, bergen eller det slagfält som figurerar i slutet av pilotavsnittet, och dessa är förstås helt datoranimerade. Serien har fått en del kritik för att animeringarna är ryckiga, och visst, det är inte Avatar direkt. Men för den budget jag förmodar att Syfy har per avsnitt har de ändå lyckats få till scenografin ganska bra.

Jaime Murray spelar Stahma Tarr

Jaime Murray spelar Stahma Tarr

Domen:

Skaparna av Defiance slösar verkligen inte med tittarnas tid, utan satsar allt på att suga in oss i sin värld så snabbt det bara går. Intrigtrådar och nya figurer introduceras med en rasande fart. Redan i slutet av första avsnittet har man hunnit få en bild av staden Defiance, vilka dess typiska invånare är och vilka problem som tornar upp sig vid horisonten. Ett så här effektivt berättande möjliggörs av två saker: Dels är det en riktigt omsorgsfullt välgjord sci-fi-värld som vi presenteras för. Någon har tänkt till med bakgrundsstoryn och alla konspirationstrådarna. Dels jobbar Defiance väldigt mycket med genreklichéer, vilket gör att denna omsorgsfullt gestaltade värld också är omedelbart välbekant för alla som är bekanta med genren. Vilda västernkänslan är som direkt hämtad från Joss Whedons Firefly, och Nolan är inte alls olik Fireflys Mal. Miljöerna i stan, med de många olika rymdvarelserna, påminner både om Mos Eisley i Stjärnornas Krig och om Quarks bar i Star Trek Deep Space Nine. Och eftersom det är Rockne S O’Bannon som står bakom Defiance är det inte så konstigt att alltsammans också har en distinkt känsla av Farscape. Personligen gillar jag den här typen av ganska traditionell rymdserie, och kan tycka att det är lite charmigt att de så ogenerat lånar från sina föregångare.

Men det finns också risker med att köra med så trygga spår, och det är att huvudpersonerna riskerar att bli oengagerande om de är alltför generiska. Det ringer lite varningsklockor hos mig då välbekanta stereotyper från genren paraderar förbi: Den burdusa doktor Yewll som alltid har en sarkastisk kommentar redo till sina patienter… Den godhjärtade bordellmamman som alltid finns där för att lyssna på (den manlige) Hjältens bekymmer… Romeo och Julia-ungdomarna.. Samma sak med alienraserna: vi har förmodligen sett dem alla förut. Det kommer att ställa stora krav på högt tempo och fantasifull intrig om inte huvudpersonerna och rymdinslagen är orginellare än så. Men än så länge är jag försiktigt optimistisk om Defiances framtid. Det må vara en pyttipanna på välkända ingredienser, men det är åtminstone en vällagad pyttipanna.

Serien klarar Bechdeltestet.

Trenna Keating spelar Doc Yewll, Defiances doktor, som är av rasen Indogene

Trenna Keating spelar Doc Yewll, Defiances doktor, som är av rasen Indogene. Hon är rolig, men en kliché.

Defiance visas på fredagar på TV6. Serien kommer att få en till säsong, som spelas in hösten 2013 och visas i USA våren 2014.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Avengers (2012) – Whedons triumf

Iron Man (Robert Downey JR) är riktigt badass i The Avengers

Handlingen.

Jorden hotas av den onde nordiska guden Loke (Tom Hiddleston)  i spetsen för en intergalaktisk armé från en annan dimension. Nick Fury (Samuel L Jackson) från den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D försöker desperat samla ihop en styrka som kan göra motstånd. Problemet är bara att de han valt ut visserligen kan slåss och har superkrafter, men de är också ett gäng med ”freaks” med stora personliga issues och attitydproblem. Ska dessa disparata individer lyckas samarbeta och bilda superhjältegruppen The Avengers, innan Loke tar kontrollen över världen?

Chitaurierna skickar Leviathan mot New York

Rymdskeppen!

Lokes allierade kallas för the chitauri, och är en monsterlik ras som sänder en armé av soldater på flygande maskiner ner till New York. Ovanför staden öppnas en portal till chitauriernas dimension, och där hänger deras moderskepp som en uppsvälld måne över Manhattan, och spyr ut fler och fler invasionsskepp. De mest fruktansvärda av chitauriernas vapen är de bepansrade leviathans som bland andra Hulk (Mark Ruffalo) och Iron Man (Robert Downey JR) tvingas slåss mot. Leviathan (döpt efter ett bibliskt monster) är en sorts groteskt stor flygande mask, som kan krossa skyskrapor. De är helt absurda skapelser, och med andra ord värdiga motståndare till våra hjältar.

Dessutom har S.H.I.E.L.D också en liten kärra som de pyser omkring med, nämligen ett flygande hangarfartyg som kallas The Helicarrier. Den är så totalt överdriven att man baxnar, och därmed är den förstås en perfekt skådeplats för ett par rejäla superhjälteslagsmål.

Pretentionerna?

Inga andra än att berätta en god actionhistoria.

Specialeffekter och look;

The Avengers är något av antitesen till 2012 års andra stora science fictionäventyr, Prometheus. Där Ridley Scott mödosamt lät sitt team bygga varenda specialeffekt i verkliga världen (”praktiska effekter” har jag lärt mig att det kallas numera) så har Avengers producent Kevin Feige och regissör/författare Joss Whedon gått all in vad gäller datoranimationerna. Man kan mer än bara ana att många scener endast innehåller animerade element, och serietidningskänslan blir därför intensiv. Men effekterna görs på ett så skickligt sätt (och kombineras med rapp klippning) så att man nästan omedelbart kapitulerar inför det som känns ”overkligt”. Seriekänslan blir därför en av filmens stora tillgångar, och man måste ta hatten av för Marvel Comics,som bättre än de flesta mediahus har lyckats med klivet från papper till den digitala världen.

Hulk (Mark Ruffalo) i The Avengers

Mest minnesvärda scen*

Hulk som visar Loke vad han anser om fornnordiska gudar med storhetsvansinne. Snacka om att ta ner någon på jorden. Jag vill verkligen inte förstöra den scenen om du inte sett filmen än, men den Hulk  vi möter i The Avengers 2012 är samme Hulk som jag älskade i serietidningarna som liten  – han är brutalt rolig.

Black Widow (Scarlett Johansson) på bryggan i The Helicarrier

Domen:

Jag vet precis när den här filmen vann mitt hjärta. Det är då hjältarna första gången samlas ombord på Nick Furys hangarfartyg och turbinerna börjar snurra och det enorma fartyget lyfter om en helikopter, och skeppets brygga är som en skruvad version av Enterprise, med bara supersnygga ungdomar som technobabblar hejvilt. Fram till den stunden tyckte jag att hela spektaklet var lite väl ostigt, Lokes vansinnesleende lite för brett och alla biceps lite för inoljade. Men när The Helicarriers motorer mullrar igång samtidigt som Iron Man grälar med Captain America kunde jag inte stå emot längre. Visst är The Avengers massor av ost. Det är ost med ost ovanpå, och med ost som sidotillbehör. Men det är fantastiskt intelligent ost! Filmen är en triumf för den av många uträknade gamle geekkungen Joss Whedon (skapare av Buffy Vampyrdödaren och rymdserien Firefly). Whedon inte bara regisserar en story i ursinnigt rappt tempo (utan så mycket som en enda död minut trots en speltid på över 2 timmar och20 minuter). Han står också för manus, och i det skiner hans verkliga geni igenom. Till att börja med är grundkravet för varje seriöst drama uppfylly, då varje huvudpersons motivation är tydlig: Iron Man vågar inte vara hjälte, Captain America känner sig otidsenlig, Hulk vill bli lämnad i fred, Black Widow vill gottgöra för sina brott – och så vidare. De inbördes relationerna mellan de motvilliga är i ständig flux och utvecklas genom gräl, våld och humoristiskt gnabb som aldrig, aldrig tar slut. Whedons rappkäftade och ironiska dialog är en fullständig fröjd att lyssna på. The Avengers har fler minnesvärda oneliners än en Arnold Schwarzeneggerrulle från 80-talet, men sensationellt nog sitter de ihop logiskt och bildar en rappkäftad och ironisk dialog som är en fröjd att lyssna på. Här finns så många kul detaljer man upptäcker då man ser om filmen. Iron Man som kallar Lokes livsfarliga spira för ”the glow stick of destiny”. ”We need a plan of attack!” ”I HAVE a plan: attack”. Eller alla ordlösa som scener som adderar ett geekigt popkulturlager till berättelsen. Att Iron Man ska göra det gamla Star Trektricket ”reverse the polarity” genom att dra i en stor röd spak, exempelvis. Genius! Märks det att jag gillar den här filmen?

Joss Whedon, jag älskar dig och vill föda dina barn! Vänta, avbryt den planen. Det vore faktiskt lite motbjudande. Jag får moderera mig som fanboy och nöja mig med att säga så här: Joss, jag tycker hemskt mycket om din film!

Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Iron Man (Robert Downey JR)

Se även-

Iron Man 1 och Iron Man 2 är de Marvelfilmer som kommer närmast i tonen. Men kolla gärna på första och enda säsongen av science fictionserien Firefly.

Visste du att?

Mannen som spelar Captain America, Chris Evans, är kanske inte någon stor skådespelare. Men han har i alla fall lyckats vara med i fler rymdfilmer än många andra. Förutom The Avengers (2012) och filmen Captain America (2011) så hade han också en av huvudrollerna i Danny Boyles Sunshine (2007) och så var han The Human Torch i Fantastic Four (2005) och Rise of the Silver Surfer (2007). En annan halvhyfsad sci-fi-film utan rymdtema med Chris är Push (2009) där han spelar mot Dakota Fanning.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter