framtiden

Children of Men (2006) – när endast sci-fi gör världen begriplig

Children of Men

Children of Men

Det är flera faktorer som samverkat till att jag inte bloggat så mycket under november, och den viktigaste är att jag har tjuvtjockt med arbete i mitt dagjobb som digital kreatör på SR. Men jag måste också medge att larmet från höstens dramatiska utveckling i världsläget ständigt ligger i mitt bakhuvud som en tinnitus. Varje gång jag sätter mig framför macen för att skriva något fyndigt om en kitschig film som Slither eller Invaders from Mars, hörs ett enerverande pip i min hjärna. Det är ett tjutande eko av ljudet av samhällen som störtar samman, skott som avlossas mot flyende människor i Syrien och Frankrike, och det självbelåtna skrattet som unga svartklädda dödsfixerade män ger ifrån sig i narcisistiska videoinspelningar. I sådana stunder tänker jag att vem är jag att medan civilisationen brinner och barbarerna står för dörren skriva 5000 tecken om de många likheterna mellan rymdskeppsdesignen på 70-talet och 10-talet (för övrigt ett ämne jag är sugen på att djupdyka i). Och i de stunderna grubblar jag och tänker att det är eskapism att titta på science fiction, och att vi borde alla bara se på nyheterna eller möjligen dokumentärer.

Problemet är att nyhetsjournalistiken endast kan informera oss om händelseutvecklingen, och vi behöver betydligt mer än så. Vi behöver bottna i det som sker, och i hjärtat ta till oss vad som håller på att hända och låta hjärtat berätta för oss vilken hållning vi ska ha och hur vi ska handla. Våra hjärnor kan få hjälp med analysen av duktiga kommentatorer i nyhetsstudiorna, men vår själ behöver annan sorts hjälp. Vår själ behöver konsten för att bearbeta intrycken. Den behöver fiktionen, både i litteratur och på film. I en tid med kataklysmiska förändringar och framtiden höljd i dunkel, i en tid när alla värden tycks stå på spel, kan spekulativ fiction, som science fiction, skräck och fantasy, spela en vital roll för att göra världen begriplig. Genom att sci-fi så lätt kan mixtra med de variabler som utgör det vi kallar ”verkligheten”, kan genren belysa möjliga utvecklingar för samhället och oss själva. Det bästa inom genren samhällskommenterande science fiction skapar en parallell verklighet som ligger så snubblande nära vår egen, att vi faktiskt får syn på oss själva i fiktionen. Det här har många kloka människor resonerat kring, och en av de mest sympatiska är fantasyförfattaren Lloyd Alexander. Han har beskrivit verkligheten som en skog där det är svårt att orientera sig, eftersom man är omgiven av träd. Fantasin är skogens högsta träd, i vars krona man kan klättra upp för att få en överblick. Högt där uppe har man lite distans till verkligheten, och först då kan man orientera sig. Alexander säger också att fantasin knappast är en flykt från verkligheten, utan ett sätt att förstå den. Förståelse som kommer av att vi får syn på det möjliga.

“Dealing with the impossible, fantasy can show us what may be really possible. If there is grief, there is the possibility of consolation; if hurt, the possibility of healing; and above all, the curative power of hope. If fantasy speaks to us as we are, it also speaks to us as we might be.” (Lloyd Alexander)

Missförstå mig inte: All bra sci-fi är inte samhällskritik, och all samhällskritisk sci-fi är verkligen inte bra. (Jag tittar på dig, Elysium!) Men när det funkar, kan en alternativ verklighetsskildring peka rakt på något som i fiktionen är uppenbart, men som i vår ”verkliga” verklighet varit dolt.  Som i den moderna klassikern Children of Men, som är det egentliga ämnet i det här inlägget.

Storbritannien/USA 2007, regi: Alfonso Cuarón, manus: Alfonso Cuarón m fl baserat på P.D. James roman, producent: Iain Smith m fl.

Children of Men

Children of Men

Handlingen.

Hur snabbt kan ett helt samhälle tappa hoppet och hur ohyggliga blir konsekvenserna? Alfonso Curaróns superba framtidsskildring ger det nattsvarta svaret på frågorna. En dag slutar barn att födas, och på mindre än arton år rasar allt: humanism, framtidstro, teknologisk utveckling, empati, mänskliga rättigheter, demokrati. Ja, det är som om själva kärleken mellan människor såras dödligt den dag vi förstår att det sista barnet redan har fötts. Året 2027, då filmen utspelas, har det brittiska samhället hårdnat till en fascistoid polisstat i permanent undantagstillstånd, där en rädd, dödstrött och smygsupande befolkning med tom blick hastar till sina meningslösa pappersvändarjobb, och de ser förbi de fängslade folkmassor av statslösa, förtvivlade flyktingar som föses som boskap av militärpolis, mot flyktingläger på engelska landsbygden. Flyktingarna är i medborgarnas ögon bara ett myller i periferin – utan människovärde och därmed självklart otänkbara som framtida medborgare. Det är två parallella världar utan hopp, skilda åt av taggtråd. Och hopp saknar även terroristorganisationen/rebellgruppen The Fishes, som för länge sedan tappat sin framtidsvision ur sikte och bara förmår sprida mer våld. Vi möter en av organisationens ledare, Julian (Julianne Moore), som tar hjälp av sin nedgångne exman Theo (Clive Owen) för att förfalska ett resetillstånd. För Julian har nämligen en hemlighet. Något som kan förändra allt. Det kan finnas ett hopp, men det är så skört, och det är så många våldsamma människor i vägen.

Pretentionerna?

Bygger på en roman av P.D James som utforskar hoppets beskaffenhet, och vad som händer i det vacuum som bildas då hoppet försvinner. I romanen diskuteras det faktum att det snabbt blir meningslöst att kämpa för ett bättre, rättvisare och medkännande samhälle, om ingen framtid finns. Förtvivlan inträder blixtsnabbt, och i dess spår kommer andra, brutalare drag hos människan fram. Filmen använder detta tema men Alfonso Cuarón undviker skickligt att falla i de övertydligas fälla. Istället för att låta huvudpersonerna säga alla dessa saker, gör han som varje god historieberättare och visar istället för att prata om det. Vi både ser och känner i magen konsekvenserna av en förtvivlad civilisation utan hopp – och vi känner en iskall kåre längs ryggraden då vi känner igen oss, på punkt efter punkt. Filmen skiljer sig ganska mycket från romanen, och blev oscarsnominerad för Manus från litterär förlaga.

Children of Men

Children of Men

Världsbygge!

En av de mest realistiska dystopiska framtidsskildringarna som filmats. En helt konsekvent genomförd idé om att samhällsutvecklingen avstannar och börjar gå bakåt i samma ögonblick som barnen försvinner. År 2027 finns inga nya bilar eller hus – varför skulle man konstruera något nytt? Allt är gammalt och trasigt, lappat och lagat. Speciellt byggnader som har med barn att göra, skolor och lekplatser, har människor aktivt gått in för att utplåna. Mediaskärmar överallt basunerar ut propaganda för den fascistiska regeringen, som försöker intala befolkningen att Storbritannien aldrig varit större eller bättre rustat för framtiden. Vi förstår att det är en lögn som de inte själva tror på. Inte heller på samhällets absoluta topp finns det någon framtid: i en fantastisk scen besöker Theo en släkting som byggt ett dekadent palats i Battersea Power station, där han samlat ihop konstverk från hela världen, inklusive Pink Floyds flygande gris utanför fönstret. Det är en kultiverad och cool miljö, men med dödens kyla i väggarna: ett mausoleum över den västerländska kulturen. En mer humanistisk men inte mindre melankolisk miljö är det hus i skogen där Theos humoristiske och pårökte vän Jasper (Michael Caine) bor med sin dementa fru. Jasper är filmens varma hjärta, han känns lite som den sista omtänksamma människan som överhuvudtaget finns kvar. Han lever självklart farligt i en värld där medkänsla är utrotningshotad.

Produktionsdesign;

Filmen har relativt få specialeffekter, och förlitar sig på manus och scenografi för att få oss att acceptera att vi är i framtiden. Alfonso Cuarón kör här också några av sina kända långa tagningar utan klipp (som han senare skulle utveckla i Gravity). Två Oscarsnomineringar för Bästa klippning och Bästa foto (Emmanuel Lubezki).

Domen:

Jag gillar inte allegorier som medel för att framföra samhällskritik. Allergorier är för medeltidsmänniskor och småbarn. Jag gillar heller inte den idag ganska vanliga synen på konsten som ett instrument för att få folk att tycka något visst, exempelvis att uppfostra dem i en ideologi. Det är att fördumma både konsten och människorna som upplever den. Children of men är ett bevis på att en stor konstnär inte behöver ta till vare sig allegorier eller moralkakor för att göra en både starkt politisk framtidsskildring och samtidigt mångbottnat existentiellt drama. Skickligt lägger Cuarón sin framtidsvision så snubblande nära vår egen samhällsutveckling att det nu nio år efter filmens premiär är svårt skilja filmens fantasiframtid från vår samtid. Och eftersom vi känner igen oss i det mesta utom det här med barnen, börjar vi omedvetet leta efter orsaker till vår belägenhet. Och även om vi stöter på många obehagliga insikter medan vi begrundar människors sätt att behandla varandra, finner vi också något paradoxalt: Då vi nämner hopplösheten vid namn identifierar vi även dess motsats. Och vi känner, på djupet, en strimma av hopp. Just den här perspektivförskjutningen är science fiction som gör det bara just den här genren kan.

Så blir framtiden de kommande 400 åren (enligt science fiction)

12 Monkeys

12 Monkeys

Först kommer det att bli lite värre, sedan mycket värre. Åtskilligt kommer att gå förlorat. Men nästan alla futurologer inom genren science fiction är ense om att det kommer att stiga något nytt ur ruinerna av det gamla. Även i gamla Sverige kommer livet att gå vidare efter katastrofen, skyddat av ett helautomatiserat välfärdssamhälle och en magisk dalahäst. Och det är detta nya samhälle som en dag kommer att skicka rymdskepp mot stjärnorna. Rymdfilm har sammanställt framtidsvisioner från femtio olika filmer till en enda tidslinje.

Först och främst: om du känner dig osäker på framtiden är du långtifrån ensam. Inte minst vi svenskar befinner vi oss i ett kollektivt kontemplativt läge denna höst med baksmällan efter riksdagsvalet bultande bakom pannbenet och mullret från världskriserna som skallrar i fönsterrutan. Vi oroar oss något fasligt. Fortfarande prunkar sensommarens sista rosor och allt är lugnt nere på gatan, men vi vet att lugnet inte kan vara för evigt. Winter is coming. Kommer allt att rasa, som Yeats förutsåg i sin dikt The Second Coming? Eller är det bara den västerländska kulturens fixering vid apokalypsen som spelar våra nerver ett spratt?

Det är inte konstigt att vi känner oss kluvna inför framtiden eftersom samhället numera förändras så snabbt att det som tidigare sågs som eviga värden flimrar förbi och försvinner i fartvinden. Somligt verkar lovande, som den oerhörda tekniska utvecklingen och digitaliseringen. Men hur blir det med klimatförändringarna,  ebola, avindustrialiseringen, SD, Isis, globaliseringen och energikrisen? Allt medan gamla auktoriteter saknar svar överlåts vi åt våra egna förmågor att tolka järtecknen. Och då får fantasin spelrum.

Faktum är att den mänskliga fantasin kan erbjuda oss en ganska tydlig bild av hur de närmaste 300-400 åren blir. Framtidsprognoser är ju, vid sidan av teknikspekulation, science fictions paradgren. Mången författare och filmskapare har målat upp sina varianter på temat.

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

2014-2025: Roms sista dagar

2015 är ju redan nästa år, och det är ingen högoddsare att världen kommer att se ut ungefär som den gör idag. 2015 är det året som skildras i Tillbaka till framtiden 2, dit Marty McFly skickas med sin DeLorean. Han landar i en småstad som är i stort sett likadan som den alltid har varit, bara med lite fler tekniska gadgets och fulare kläder. En rätt exakt beskrivning av vår samtid, om du frågar mig. Moving on…

De kommande tjugo åren skildras i mörka färger i de flesta filmer, och det är en period som under lång tid har antagits innebära social omstörtning. Enorma sociala klyftor öppnas, och samhället slits sönder av motsättningar. De rika och mäktiga lever som egyptiska faraoner i ekande marmorpalats, till synes högt höjda över de fattiga massornas jämmer. En växande yttersta underklass av papperslösa lever i permanenta flyktingläger som till slut täcker hela länders yta. Och under underklassen växer en slavklass av artificiella människor fram. Redan 2018 har det australiensiska samhället kollapsat i Mad Max.  Men det verkliga märkesåret inom dystopisk sci-fi är 2019, året då Ridley Scotts Blade Runner utspelas i ett mörkt och dimmigt Los Angeles där medborgare ställs mot slavarbetare i robotform, och polisen står i de stora företagens tjänst. Scotts film kändes utan tvekan spekulativt dystopisk då den hade premiär 1982, men nu när 2019 närmar sig börjar dystopin kännas obehagligt verklig. Blade Runners LA är ett starkt polariserat samhälle, på zenit av sin makt men med sprickorna i fundamenten så tydliga att det rasar ned puts från taket i frisyrerna på de rika och berömda. Samma år utspelas även Stephen Kings TV-dystopi The Running Man, en sorts tidig variant av The Hunger Games, där en straffånge tvingas fly för sitt liv för att underhålla de TV-tittande massorna. Inte heller helt olikt vår tids realitysåpor – den senaste i TV3 heter för övrigt Jagad av hundar. Andra liknande nattsvarta dystopier är t ex Dredd, nyfilmatiseringen av seriefiguren Judge Dredd.

Metropolis

Metropolis

Överbefolkningen och miljöförstöringen antas leda till en social katastrof. År 2022 har miljöförstöringen lett till att maten tagit slut i Soylent Green, och överlevnad hänger på ett skrupelfritt företags totalt amoraliska plan för att producera nödrationer. Revolt hotar i Fritz Langs klassiska Metropolis, som utspelas 2026 (och hade premiär 1926). Den är en av de mäktigaste framtidsvisionerna någonsin och skildrar hur de förtryckta arbetarna först förförs och sedan revolterar mot en artificiellt skapad kvinna i robotform.

Temat upprepas gång på gång, i film och böcker: det samhälle vi känner som vårt är på väg mot sitt våldsamma slut, och de glänsande torn vi uppför till vår egen ära kommer inte att skydda oss den dag då Rom faller, plebejerna reser sig och barbarerna bränner staden.

Children of Men

Children of Men

2026-2060: Krig och pånyttfödelse

Det Tredje Världskriget bryter i  Star Trek ut år 2026. Det är ett krig som ödelägger stora delar av Jorden och så småningom banar vägen för den utopi som Trek blivit mer känt för. Men innan utopin kan realiseras, måste allt det gamla bort. Jag tycker att det är intressant att till och med Gene Roddenberry, science fictions store optimist, hade svårt att föreställa sig en rak linje mellan sitt dåtida 1960-tal och en rymdfarande idealmänniska i framtiden.

Exakt hur det går för varje land, varierar förstås mellan olika filmer och författare. Mycket inom fiction pekar dock på att Storbritannien blir fascistiskt i samband med Tredje världskriget. År 2027 utspelas filmen Children of men, som skildrar just ett sådant totalitärt Storbritannien där en protofascistisk regering förtrycker sin egen befolkning och behandlar de papperslösa ännu sämre. Själva mänskligheten står här på randen till utrotning på en global skala, då ingen kvinna längre kan föda några barn. Kulturens hjärta stannar den dag det sista barnet föds, och endast ljudet av barnskrik kan få det att börja slå igen. Runt tio år senare, 2038, skildras England som en rent totalitär diktatur i Alan Moores mörkt sagoskimrande fantasi om en ensam terrorist och dennes unga ledsagare som sätter sig upp mot tyranniet. Det gör han iklädd en Guy Fawkes-mask i V for Vendetta.

V for Vendetta

V for Vendetta

Även USA hotas med undergång, även om det amerikanska samhället tycks klara sig lite längre än England. 2029 träffar skiten fläkten på riktigt, då den artificiella intelligensen Skynet vaknar till liv och börjar utrota allt liv i dess väg. Den skickar även The Terminator tillbaka i tiden för att undanröja alla hot mot dess överhöghet. Resultatet är en robotapokalyps. Bara några år senare, år 2035, skildras ett liknande scenario i Isaac Asimovs I, Robot, då USA utsätts för ett robotuppror som endast Will Smith kan avvärja.

Just året 2035 har väckt fantasin hos fler skapare av framtidsfilm, och amerikanarna tvingas samma år att utstå hur ett dödligt virus hotar att utrota mänskligheten, och gör myndigheterna så desperata att de skickar tillbaka straffångar i tiden för att försöka hindra virusspridningen innan den skett. Detta ser vi i 12 Monkeys, en av Terry Gilliams bästa filmer. Och 2035 tar dessutom all olja slut i filmen Moon, vilket leder till samhällsomstörtning. Månkolonier bemannade av slavar utvinner alternativa bränslen så att Jordens befolkning kan hanka sig fram. Ungefär samtidigt, år 2031, täcks Jorden av ett tjockt täcke av is och snö i filmen Snowpiercer, efter ett misslyckat försök att stoppa den globala uppvärmningen.

Looper

Looper

USA:s gradvisa nedgång fortsätter år efter år. 2043 har det fattiga Detroit i det närmaste ödelagts av kriminalitet och våld den dag då det hänsynslösa företaget OCP tar kroppen från en skjuten polis och skapar cyborgen RoboCop för att patrullera gatorna. Året efter, 2044 ser vi hur samhällsutvecklingen också går åt fel håll på den amerikanska landbygden. I filmen Looper möter vi lokala smågangsters jobbar som lejda lönnmördare för offer som skickas från en mycket våldsam framtid tillbaka till det laglösa 2040-talet. Vi får också återbesöka Ridley Scotts vision av apokalypsen genom att se ett i stort sett sterilt ökenlandskap år 2049 i uppföljaren Blade Runner 2049. Den redan dystra mitten av det tjugoförsta århundradet kröns av Stephen Spielbergs framtidsvision Minority report, som utspelas 2054. Här är visserligen samhällsstrukturen fortfarande intakt, men den rika och mäktiga eliten använder den teknologiska utvecklingen för att främja sina egna intressen.

Förutom alla dessa noggrant årsbestämda berättelser svämmar populärkulturen över av skildringar av hur Katastrofen ödelägger vår civilisation någon gång under det tjugoförsta århundradet. I The Hunger Games är minnet av undergången ett oläkt sår, som används av den tyranniska regimen i Panem som avskräckande exempel på vad som händer då kaos tillåts regera.

Den riktiga lågpunkten i historien kanske får anses inträffa år 2057, då Solen bestämmer sig för att slockna och en total vinter sänker sig över vår planet. I sista stund skickas rymdskeppet Ikaros med en kärnladdning till Solen, för att starta kedjereaktionen igen. De lyckas, i filmen Sunshine. Nu vänder det. Våren har kommit.

Star Trek First Contact

Star Trek First Contact

2061-2232: Resan ut i rymden börjar

I filmen Star Trek First Contact lever de sista spillrorna av samhället utspridda, och människor är nedbrutna och utan hopp i efterdyningarna efter det Tredje världskrigets härjningar. Men då, 2061, lyckas vetenskapsmannen Zefram Cochrane realisera sin uppfinning warpdriften, som tillåter ett rymdskepp att resa fortare än ljuset. Detta monumentala ögonblick då Cochrane första gången bryter ljusvallen lockar i sin tur till sig de första utomjordingarna. Ett rymdskepp från Vulcan landar på Jorden, och Första kontakten är upprättad. Detta är vändpunkten i mänsklighetens historia, i Star Treks universum. Nu börjar resan mot Utopia.

Under 2000-talets sist tjugofem år byter framtidsskildringarna karaktär, och många filmer och böcker börjar skildra ett samhälle som återhämtar sig, och börjar utforska igen. Visserligen är Jorden fortfarande öde så sent som 2077 i filmen Oblivion, men där är ju Tom Cruise och de andra tvungna att återhämta sig från en alieninvasion – och det gör det lite offtopic i det här inlägget. Snarare än aliens på Jorden börjar människans egen erövring av rymden dyka upp allt oftare inom genren. Och vi börjar med vårt eget solsystem. 2069 koloniseras Månen i Mass Effect. I Screamers har gruvdrift etablerats på planeten Sirius 2078.  År 2089 finns redan en etablerad koloni på Mars i Total Recall. Peter Weyland, VD för Weyland/Yutani, bor även han på Mars år 2093 i Prometheus. I alla dessa filmer har människan åter lyckats samla ihop tillräckligt mycket resurser för att ha råd att exploatera utomjordiska områden – oftast med pengar som drivkraft. Enorma företag växer fram i rymdkolonisationens spår, och mäktiga män i en helt ny skala börjar leka gudar bland stjärnorna. I författaren Peter F Hamiltons mäktiga Commonwealth Saga blir männen som lyckas exploatera maskhål för rymdfart under 2080-talet fabulöst rika. Deras ättlingar ärver bokstavligen hela planetsystem under de nästföljande tusen åren. Och de själva blir i det närmaste odödliga.

Prometheus

Prometheus

Jakten på pengar tycks lika aktuell i alla tidsåldrar, och den resa som Peter Weyland inledde på 2090-talet fortsätter år 2122 då rymdskeppet Nostromo plockar upp en nödsignal från en ogästvänlig planet i Alien. Vid det här laget är mänsklig rymdfart så väl etablerad att det finns vanliga knegare som jobbar med att frakta malm genom den djupa rymdens mörker, försänkta i hypersömn. En runda i det rostiga fraktskeppet räknas av besättningen själva som trist och oglamoröst på sin höjd, men knappast som något spännande. Därför verkar de också trovärdigt förvånade då nödsignalen visar sig komma från ett skepp infekterat med alla tiders mest otäcka rymdmonster. Den mänskliga civilisation vi får se i Alien, och i liknande filmer som Outland eller Moon 44, är vare sig det postapokalyptiska lågteknologiska samhället i The Hunger Games eller den skinande högteknologin som senare kommer att känneteckna USS Enterprise. Utan realistiskt nog någonstans mitt emellan.

Nere på Jorden har det nya samhället börjat växa fram och det är oroväckande likt det gamla. 2144 har storstäderna växt till megastorlek, som staden Neo Seoul som vi får se i Cloud Atlas. Här har myndigheterna fullt sjå med att slå ned dissidenter, allt medan klonade slavar börjar revoltera i sin längtan efter mänskliga rättigheter. Senare i filmen får vi veta att utvecklingen fortsätter med utomjordiska kolonier, som blir människornas tillflyktsort då Jorden blir obeboelig. Och tio år senare, 2154, får vi i en annan film se ett USA som helt övergivit sin utfattiga befolkning, som lever i den megaslum som är resterna av staden Los Angeles. De rika och vackra har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium, som svävar som en ouppnåelig dröm ovanför de fattigas huvuden. Samma år, 2154, koloniserar ett hänsynslöst företag den paradisiska planeten Pandora i Avatar. Gemensamt för Elysium, Avatar och även Aliens (som utspelas 2179) är att civilisationen framställs som teknologiskt framgångsrik men moraliskt bankrutt. Vi har tagit tekniksprånget men lämnat själen efter oss. Vår kultur har åter förvandlats till en stinkande, miljöförstörande maskin, nu bara på en kosmisk skala. Eller är det egentligen vi som är slavar under våra maskiner? I The Matrix skildras en mänsklighet som år 2199 bokstavligen tvingats gå under Jorden för att överleva. Men maskinerna vinner inte, och långsamt mognar vi ute bland stjärnorna och återupptäcker ideal som vi för länge sedan trodde var döda.

USS Enterprise

USS Enterprise

2233-2371: Galaxer i mina braxer

Den nya guldåldern för oss alla inleds 2233 med att en bäbis föds mitt under brinnande rymdstrid, ombord på Stjärnflottans flaggskepp USS Kelvin. De dramatiska minuterna skildras i Star Trek och slutar med att bäbisens pappa dör i striden, men själv överlever James T Kirk och växer upp för att bli den allra mest berömda av rymdskeppskaptenerna inom The United Federation of Planets. Redan vid Kirks födelse opererar Starfleet med interstellär rymdfart och har upprättat kontakter med en lång rad civilisationer från olika planeter. De har dessutom inrättat en FN-liknande federation mellan sina system, så att freden för evinnerliga tider ska vara garanterad. Åren mellan 2200 och 2500 skildras inom sci-fi just ofta som en guldålder för rymdfarande och upptäckarlusta. Kanske resonerar författarna som så att om vi överlevt 200 år från idag måste vi förmodligen ha gjort något rätt. Nu dyker de verkligt optimistiska framtidsskildringarna upp, och de kommer nästan alltid från USA.

En banbrytare är den utmärkta Forbidden Planet som skildrar en värld år 2257 då Jorden gått med i det interstellära förbundet United Planets  som skickar sitt flygande tefat Cruiser C57-D för att söka överlevande från ett uppdrag som försvunnit många år tidigare. I denna värld är rymdfart något självklart, rymdskeppsbesättningarna tränade militärer med höga ideal och chevalereska manér då de träffar på lättklädda damer på Den förbjudna planeten. Forbidden Planet var en stor inspirationskälla då Gene Roddenberry skapade Star Trek, och han förlade handlingen till ungefär samma period. År 2258 (eller 2243 beroende på tidslinje) stävar för första gången filmhistoriens mest kända rymdskepp USS Enterprise ut mot den yttersta gränsmarken, under ledning av kapten Kirk. Under ett antal säsonger av Star Trek på 1960-talet målas en galax som myllrar av liv, politiska intriger och mystiska krafter som försöker ta över skeppet. Det är helt enkelt en himla trafik där ute. Från livet på Jorden 2263 får vi en glimt i Luc Bessons Femte elementet, där New York är sig ganska likt och de riktigt rika tillbringar sin tid på kryssningar kring andra planeteter. Det är en välmående värld där i mitten på 2200-talet. Nu inleds också Star Treks storhetsår, där det ena berömda stjärnskeppet efter det andra avlöser varandra. En kuriös incident från det förflutna kommer 2273, då rymdsonden Voyager 6 återvänder till Jorden med en maskincivilisation i släptåg i Star Trek I. Sedan förflyter nästan hundra år av oavbruten uppgång, med Starfleet som lever för ledord som vetenskap och utforskande, och där utopin omfattar ett samhälle som helt har avskaffat pengar och fattigdom. ”Rymdkommunister” var det nån som sade, och kanske är det inte helt fel beskrivet. 2363 övertar kapten Picard befälet på Enterprise i Star Trek The Next Generation. Och 2371 hamnar USS Voyager 50 000 ljusår hemifrån, och kapten Janeway måste uppbåda alla sina krafter för att få sin besättning hem i Star Trek Voyager.

Gemensamt för Star Treks universum och de många andra framtidsskildringarna som skildrar perioden om 200-300 år är att det finns en tro på att människan kan komma ganska långt, om hon bara övervinner de omedelbara sociala och miljömässiga hoten mot vår jordiska existens. Vi får då chansen att som rymdfarande art bli en fullvärdig medlem i ett större sammanhang med andra medvetna varelser. Det är en genomgående positiv syn på människans möjlighet att höja sig till nya nivåer då det verkligen krävs. Jämlikhet, samexistens, vetenskaplig upplysning, demokrati och ickevåld råder i Star Treks utopi. Åtminstone nominellt.

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Galactica i mitten

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Battlestar Galactica i mitten

2500-3955: Farväl Jorden

Gemensamt för sci-fi som skildrar våra framtida öden många hundra år in i framtiden, är att de förutsätter att Jorden kommer att gå oss förlorad vid något tillfälle. I After Earth beskrivs hur vi jagades bort från planeten av en invasion, och istället fortlevde bland stjärnorna. Battlestar Galactica har ett liknande tema, där människorna från Jorden tvingats fly undan sin hemplanet och kolonisera nya världar. Men de känner ett sug i själen efter att återvända till platsen där allting började. År 2500 beskrivs Jorden som helt täckt av vatten i Waterworld, så man kan ju förstå varför det kändes bäst att sticka. I Cloud Atlas lever primitiva människor i ruinerna efter en andra apokalyps redan 2321. Människans framtid efter Jorden är också ett välkänt tema i den skrivna rymdlitteraturen. Ingen bloggpost som handlar om att förutsäga framtiden kan ignorera böckerna om Stiftelsen av Isaac Asimov, där vetenskapsmannen Hari Seldon med matematiska formler lyckas förutsäga historiens utveckling flera tusen år in i framtiden. Seldon skapar därför Stiftelsen som en enande kraft och börjar planera. Stiftelsen utspelas flera tusen år in i framtiden, och enligt Asimovs tidslinje koloniserade de första människorna planeten Aurora redan 2065. Och år 3961 gör de koloniserade världarna uppror och börjar frigöra sig från Jorden.

Filmer från 2500-talet och framåt skildrar en allt mer Star Wars-liknande kultur, där de gamla sociala motsättningarna från Jorden sjunkit undan och blivit ett diffust kollektivt minne. Joss Whedons TV-serie Firefly utspelas i slutet på 2400-talet och den uppföljande filmen Serenity om samma rymdskepp har sin handling förlagd till 2517. Då har redan nya galaktiska imperier hunnit formas, då människorna tvingats fly den av miljöförstöring allt mer obeboeliga Jorden. De återstående, nu rymdlevande människorna talar en mix av kinesiska och engelska som sitt lingua franca. Andra exempel är filmerna om Riddick, där den första (Pitch Black) utspelas 2578. I Wing Commander, 2654, har Jorden ett utvecklat imperium som måste försvaras mot fientliga krafter.

Wall-E

Wall-E

Vi verkar gillar att fantisera om hur vi lämnar Jorden, bara för att återvända till den igen och finna den förändrad. Temat hör till det allra vanligaste inom rymdfilm och sci-fi. Vi avslutar med två guldkorn: 2805 kämpar en liten ensam robot för att städa upp i det sopberg som människorna lämnat efter sig på Jorden då de flög iväg i en lyxkryssare och aldrig hördes av igen. Det blir upp till roboten Wall-E och hans käresta att ge sig ut i rymden och få människorna att komma tillbaka och våga ta för sig av livet igen. Mindre lyckligt slutar filmen som utspelas 3955, Apornas planet. I den upptäcker Charlton Heston att den planet där intelligenta apor härskar egentligen är Jorden, efter kärnvapenkatastrofen. Hans förskräckta rop då han upptäcker den krossade frihetsgudinnan får representera våra framtidsvisioner: -You Maniacs! You blew it up! Ah, damn you! God damn you all to hell!

The Dala Horse by JULIE DILLON

The Dala Horse by JULIE DILLON

Epilog: Så slutar det för Sverige (med en magisk dalahäst)

Men vad händer då med Sverige? Det går faktiskt ganska OK! Jag har funnit skildringar i sci-fi-litteraturen. I novellen The Dala Horse  av Michael Swanwick (finns i sin helhet under länken) lever vi svenskar i en framtida, postapokalyptisk värld utspridda i skogen, i små bondbyar nästan som i forna dagar. Världen runtomkring vårt land är i kaos, och män med mord i sinnet tar sig över gränsen. Men över oss vakar något mäktigt, som lyckas hålla gränsen mot den kaotiska omvärlden: Välfärdsstaten Sverige har blivit en helt autonom A.I vid namn Svea. Baserad på uråldig teknik gömd under urberget, har A.I:n närmast allsmäktiga krafter inom det svenska territoriet. Sveas avatar som ledsagar små flickor som gått vilse är en talande Dalahäst som griper in då monster och mördare angriper svenskarna. Det låter kanske lite knasigt, men novellen är väl värd att läsa. Och den är kort!

Och mycket längre in i framtiden återkommer också Sverige i den svenske författaren Sam J Lundwalls poetiska lilla roman Alice, Alice. Då har Jorden för länge sedan övergivits och förvildats. En återvändande mänsklig rymdflotta möts förbluffade av en värld där alla våra gamla mytologiska varelser manifesterat sig i köttet. Där har de under eoner väntat på att vi, deras forna herrar, ska återvända hem. Nu tänker de inte släppa oss så lätt. Om du hittar Alice, Alice i ett antikvariat, läs den. En av de finaste exemplen på science fiction på svenska som finns.

Total Recall (2012) – Dick utan finess

Total Recall 2012

Total Recall 2012

Handlingen.

Vi gör ett litet undantag från regeln att varje film måste ha en direkt koppling till rymden, och recenserar nyinspelningen av Paul Verhoevens Total Recall (1990), som ju var en tvättäkta rymdfilm. I Len Wisemans remake stannar vi dock på ett framtida Jorden. Douglas Quaids (Colin Farrell) liv slås i spillror då han besöker Rekall, en klinik för minnesimplantat. Han vill få lite spännande minnen från en uppdiktad agenthistoria, men snart verkar det som om han egentligen är en riktig hemlig agent som konspirerar för att störta deb hänsynslöse kansler Cohaagen (Bryan Cranston från Breaking Bad). Men håller han på att få tillbaka undertryckta minnen, eller är alltsammans bara en hallucination?

Pretentionerna?

Bygger ju på samma novell, Philip K Dicks We can remember it for you wholesale, som originalfilmen. Därmed finns det en del intressant stoff i botten, om verklighet kontra fiktion, och om en bekväm livslögn är bättre än ett våldsamt men ärligt slut? Mycket av Verhoevens fenomenala tvetydighet har dock tvättats bort och ersatts av mer konventionellt pang-pang.

Specialeffekter och look;

De tredimensionella stadslandskapen och de magnetiska motorvägarna är bäst, och bjuder på en del hisnande jaktscener till fots och med flygande bilar. Men precis som storyn är mer konvetionell i 2012 års version, så är också looken det. Här finns inget av det färgstarka, trippade gyckelspelet från 1990 års film. Bara horan med de tre brösten är kvar, men hon blir samtidigt smått apart eftersom det inte är några andra mutanter med i den nya filmen.

Luckor i manus,

Minispoiler-alert! Att Quaid förmodligen var galen, och allt som hände troligen var en psykos, var något av det mest fascinerande med originalfilmen. Vilka galna händelsekedjor som helst blir ju rimliga i en paranoid hjärnas fantasi, och därmed kunde Paul Verhoeven ta ut svängarna rejält. Men i den nya Total Recall så framställs det som mycket troligt att Quaid/Hauser verkligen är en frihetskämpe, och därmed behöver allt som händer honom vara sant. Det är inte alls lika kul att titta på, och känns faktiskt mer svårköpt.

I den nya versionen har de också skippat Mars och all koppling till rymdresor. Istället så reser folk på daglig basis genom Jordens medelpunkt för att jobba på de sämst betalda jobben. Att världsekonomin skulle komma att fungera så i framtiden, är förstås helt osannolikt, och man får känslan av att idén med underjordshissen kom först, och så var någon stackars manusförfattare tvungen att försöka skriva in den idén i berättelsen.

Mest minnesvärda scen*

Då Quaid kommer hem från Rekall och hans elaka fru försöker döda honom.

Domen:

Verhoevens version vinner över den här på alla punkter utom en: huvudrollen. Även om Colin Farrell är ganska okarismatisk så är han i varje fall inte helt utan skådespelartalang, som Arnold Schwarzenegger. Men trots Arnie i huvudrollen lyckades Verhoeven få till en riktig klassiker, som blandade ultravåld och komedi på ett underhållande vis. Total Recall 2012 är däremot bara en blek och gravallvarlig kopia, utan något annat existensberättigande än att låta animatörer och designers briljera med snygga backdrops och scenografi. Här finns en del snygga referenser till andra filmer (främst Blade Runner och Minority Report)  – men ingen själ, ingen finess, inget hjärta, ingen humor. Och musiken ger mig huvudvärk.

Se istället-

Tre andra filmer baserade på Philip K Dick: Total Recall (1990), Minority Report och Blade Runner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter