Frankrike

Alphaville (1965) – Tech noir par excellence

Frankrike 1965, manus och regi: Jean-Luc Godard, producent: André Michelin

Alphaville

Nu räknar jag ned dagarna tills jag får åka till Gävle och njuta av en rad tech noir-filmer på årets Science fiction filmfestival. På fredag den 23 oktober 2015 startar festivalen på kvällen, och på lördag är det filmvisning hela dagen – inklusive ett litet föredrag av mig (kl 14:45 lördag den 24 oktober). Festivalen fortsätter på söndag den 25 oktober och info om alla filmer samt hur du köper biljetter hittar du på Gävle Sci-fi:s hemsida.

Här på bloggen kommer jag att med början idag att recensera några av filmerna från festivalen. Jag passar också på att inleda ett nytt tema för bloggen: science fictionfilmer som utspelas på Jorden, och vars huvudtema är framtidsvisionen eller samhällskritiken. Genom att bredda bloggen lite från ”bara” rymden, så kan jag fortsätta att plocka guldkorn från filmhistorien samtidigt som jag bevakar rymdfilmsgenren allteftersom den utvecklas. Hoppas ni vill hänga med Rymdfilm även framöver. Vi börjar med tech noir-filmernas tech noir-film: Jean-Luc Godards Alphaville från 1965, som visas kl 13.00 på söndagen.

Handlingen.

Det totalitära samhället Alphaville styrs rationellt av superdatorn Alpha 60, som skapats av vetenskapsmän på jakt efter det perfekta samhället. Invånarna har det materiellt mycket gott ställt, och såväl sjukdomar som brott är utrotade. Haken är att människorna tvingas ge upp alla sina individuella behov och känslor. Personliga uttryck, inklusive kärleken själv, är belagda med dödsstraff. Alla lever i ett ständigt pågående nu, utan vare sig historia eller framtid. Allt medan Alpha 60 planerar att utplåna mänskligheten som den hittills sett ut, genom ett avelsprogram som tar fram en ny sorts muterad supermänniska. Såväl den västliga kapitalismen som kommunismen ser Alpha 60 som mindre farthinder på sin väg mot universellt herravälde.

Till Alphaville kommer den sjabbige och gammeldags macho agenten Lemmy Caution, en amerikan (Eddie Constantine). Han reser under falskt namn, förklädd till journalist från Pravda-Figaro. Myndigheterna utser en kvinna, Natascha von Braun (Anna Karina), till att vara hans övervakare och guide. I mötet mellan de båda ställs hela samhällets jämnvikt på spel.

Alphaville

Pretentionerna?

I ett genidrag lånar Jean-Luc Goddard den totalitära dystopin från George Orwells 1984, adderar modern datorteknik och släpper ned en gammeldags, amerikansk actionhjälte mitt i alltsammans. På så vis kan han göra en tillgängligare (bitvis till och med rolig) och mer filmisk berättelse av de nattsvarta framtidsvisionerna av hur vi frivilligt går in i ett tillstånd av total tankekontroll i utbyte mot säkerhet. Kort och gott adderar han lite action och jädrar anamma, utan att tappa alltför mycket av skärpan. Datorn Alpha 60 är torr och puritanistisk, medan Caution är känslostyrd och mansgrisig – de perfekta motpolerna.

Alphaville

Världsbygge och produktionsdesign!

Alphaville är känd som science fictionfilmen helt utan specialeffekter. Godard låter 1960-talets Paris, med dess modernistiska byggnader i betong och glas, bli framtidsstaden Alphaville. Han förlägger det mesta av handlingen till natten, vilket tillför precis den grad av mystik som behövs för att illusionen ska fungera. Filmat på svartvit film med skakig handkamera som följer huvudpersonerna runt i de labyrintiska korridorerna där solens upp- och nedgång markeras genom att lysrören tänds och släcks på vissa tider. Alphaville har stått emot tidens tand väl, inte minst eftersom idén om ett allorstädes närvarande datorsystem är så på pricken hur samhällsutvecklingen faktiskt kom att bli. Alpha 60 kommunicerar med röstkommandon, och det är dess skrovliga stämma som hörs överallt: som roomservice på hotellet, som förhörsledare på kontoret för medborgarkontroll. Som domaren som uttalar dödsdomen. Orden är centrala i filmen: som det yttersta tecknet på de totalitära anspråken ger myndigheterna ut nya ordlistor med jämna mellanrum, där gamla begrepp som förknippas med individualitet är strukna. Datorn har förbjudit poesi, men Godard låter den tala med ord från den argentinske poeten Borges.

På ett tvetydigt vis är Alphaville en rymdfilm i ordets snävare bemärkelse. Samhället beskrivs som en egen ”galax” och Cautions resa till staden sägs ha skett genom interstellär rymd, vars tomhet och storlek skrämde till och med den ärrade agenten. Andra länder och jordiska städer omnämns som om de ligger i en annan galax, men kallas också för ”The Outlands”. Allt detta kan man förstås tolka som om Caution verkligen har rest i ett rymdskepp från Jorden till planeten Alphaville. Men han kör i en Ford in och ut ur stan, och vi ser aldrig någon rymdhamn. Troligen ska talet om andra galaxer tolkas symboliskt. Alpha 60 förändrar ju språket för sina egna syftens skull. Vad kan bättre markera avståndet till omvärlden, än att benämna den som belägen på en annan planet?

Domen:

Detta är en science fictionklassiker som är aktuell än idag och som förtjänar att inte glömmas bort. Den har inspirerat många som kommit efter, som China Mievilles briljanta roman The City and the City eller för den delen Matrixfilmerna. Kanske också HAL 9000 i 2001 har lånat drag av Alpha 60? Men trots att den är högaktuell i dagens övervakningssamhälle pratas det inte så mycket om Alphaville idag, åtminstone inte i populärkultursammanhang. Jag tror att många förväntar sig att den ska vara svårtillgänglig eftersom den är på franska och svartvit. Men Alphaville är en underhållande och tillgänglig film som dagens sci-fipublik mycket väl kan ta till sig. Och samtidigt en konstfilm som refererar till litteratur- och filmhistorien på hundra underfundiga små sätt. Om du besöker Gävle science fiction filmfestival eller får chansen att se Alphaville på annat sätt, tycker jag att du ska ta chansen.

Fler filmer som den här+

En annan, nyare film om ett samhälle på väg att bli totalitärt är 1997 års Gattaca, som också visas på filmfestivalens sista dag 25/10.

Les Maîtres du temps (1982) – Moebius och Lalouxs mörka saga

Frankrike/Ungern 1982, regi: René Laloux, manus: Moebius, producent: Miklós Salunsinsky, produktionsdesign: Moebius

Les Maîtres du temps

Handlingen.

Les Maîtres du temps

En drömsk och i många stycken surrealistisk aminerad filmversion av Stefan Wuls science fictionroman L’Orphelin de Perdide från 1958.

Pojken Piel överlever en krasch på planeten Perdide. Olyckan tar livet av hans pappa och lämnar pojken föräldralös, men i sista stund lyckas pappan överlämna en interstellär kommunikationsapparat till pojken. Han förmår också sända en nödsignal till rymdskeppet Double Triangle 22, som tillhör hans gamle vän Moffar.

Tillsammans med prins Matton och prinsessan Belle håller Moffar kontakten med Piel, samtidigt som de försöker komma på en plan för att rädda barnet. På vägen besöker de den gamle mannen Silbad, som en gång bott på Perdide. Ska de lyckas nå fram till pojken innan utomjordiska jättegetingar sticker ihjäl honom?

Les Maîtres du temps

Pretentionerna?

En starkt symbolisk historia i cirkelform: den börjar liksom där den slutar, och man kan ana att äventyren kommer att kunna upprepa sig i evigheter under överinseende av de mystiska Tidsmästarna (Les Maîtres du temps i titeln). Till detta adderar René Laloux sin egen och konstnären Moebius visuella visioner, och resultatet är både bisarrt och vackert – en sorts blandning mellan barnbok och Hieronymus Bosch. De konstnärliga kvaliteterna är inte så stora som i Laloux tidigare mästerverk La Planète sauvage, men inte desto mindre stannar många scener kvar i minnet efteråt, som om de anknyter direkt till mer obskyra vindlingar i mitt undermedvetna.

Les Maîtres du temps

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign;

Filmens look och animationer baseras på förlagor av den franske tecknaren och designern Jean Giraud, eller Moebius. Han är förstås mest känd för sina science fiction- och westernserier (inte minst Blueberry). Men hans inflytande över rymdfilmsgenren går knappast att överskatta. Det var Moebius som gjorde skisserna till Jodorowsky’s Dune, och han har designat för filmer som Alien, Rymdimperiet slår tillbaka, Femte elementet och Tron. Det är bara att jämföra en teckning av Moebius med en Star Wars-film för att fatta hur viktig han var för rymdfilmsutvecklingen. I Les Maîtres du temps är Moebius stil tydligt närvarande i de mänskliga karaktärerna, och i teknologi, skepp och rymdstationer Den äggformade kommunikatorn är typisk, liksom det rundnätta rymdskeppet Double Triangle 22. Moebius detaljerade stil mixas med en mer naiv och akvarellig animationsstil som jag tolkar som Laloux’s egen. De båda stilarna bildar kanske aldrig riktigt en helhet, men varje element är var för sig av hög kvalitet.

Les Maîtres du temps

Domen:

René Laloux kommer med rätta alltid främst att bli ihågkommen för sin första animerade långfilm från 1973, La Planète sauvage, som var en djupt originell och bisarr framtidsvision som skulle komma att inspirera bland andra Terry Gilliam. Möjligen skriver jag mer om den vid ett annat tillfälle. I jämförelse är Les Maîtres du temps konventionell, och självklart inte lika inflytelserik. Den är som en mörk saga, på samma gång barnsligt gullig och vuxet distanserad. Tonlägesmässigt är den ärligt talat ett enda trassel: starkt symboliska händelser varvas med oändligt pratiga partier, sublim skönt kommer sida vid sida med rent komiska inslag. Ibland är min förvirring total.

Les Maîtres du temps

Men den har ändå det där Något som gör att jag anser att den förtjänar ett bättre öde än att glömmas bort som en parantes. Samarbetet mellan Laloux och Moebius är ju faktiskt ett möte mellan två franska giganter inom den mer konstnärliga, europeiska inriktningen av science fiction: den som inte nödvändigtvis spelade in de stora pengarna på bio, men ändå influerat film- och serieskapare över hela världen. Och mitt i det förvirrade och surrealistiska väcks en alldeles sann känsla av något som går oss alla förlorat då vi växer upp. Kan det vara barnets förtjusning inför det nyupptäckta?

Les Maîtres du temps

The Congress (2014) – mörk och vacker framtidssatir

Frankrike/Israel 2013/2014, manus och regi: Ari Folman, producenter: Diana Elbaum, David Grumbach, Eitan Mansuri, Jeremiah Samuels

The Congress

Handlingen.

En mörkt vuxen framtidssaga som växlar mellan trippiga animationer och vanliga skådespelare, och detta är också filmens tema. Den medelålders skådespelerskan Robin Wright (The Princess Bride, Forrest Gump) spelar sig själv. Hon har kommit förbi sina bästa Hollywoodår, och inser att erbjudandena om nya roller blir färre. Men ett filmbolag erbjuder henne en stor summa pengar om hon säljer sin avbild till dem, inscannad och digitaliserad ned till minsta leende. Därefter förlorar hon all makt över den publika figuren ”Robin Wright” – som blir evigt ung storstjärna i en animerad pseudovärld dit folk allt mer tar sin tillflykt. Den äkta Robin Wright åldras och blir förkrympt själsligen. Då hon en dag får en chans att själv ta den lilla drogampull som ger tillträde till fantasivärlden, blir frestelsen alltför stor.

Robin Wright i The Congress

Pretentionerna?

På en och samma gång en hyllning till den mänskliga fantasin och en varning till oss alla vad som väntar om vi helt hänger oss åt de artificiella världar som tekniken nu kan skapa. Folman bygger en elegant dubbel satir där Hollywoods samvetslöshet är den uppenbara driftkuckun. Men skådespelaren som säljer sin själ för att bli evigt ung är också en allegori över oss samtida människor.

Produktionsdesign;

En djupt originell film som fortsätter att överraska visuellt hela vägen fram till slutet. Den verkliga, icke animerade världen, skildras som en grå och med tiden preapokalyptisk värld stadd i ständigt sönderfall då dess unga, intelligenta och rika människor alla flytt in i den färgstarka drömvärld där egot är utplånat och alla kan vara det de vill. Men biljetten till drömvärlden är inte gratis – vilket inte lär förvåna någon. Dessa grådaskiga scener växlas mot den totalt psykedeliska färgexplosion som är The Congress motsvarighet till Looney Toons. Det är klassisk 2D-animation (”tecknad film”) i många former och fasoner, och det utgör större delen av The Congress‘ speltid. Jag garanterar att det är bland det intressantaste du sett i år. Produktionsdesignen är gjord av Bridgit Folman Films Gang, med David Polonsky och Joni Goodman som huvudanimatörer. Snyggt!

The Congress

Domen:

Mer sci-fantasy än rymdfilm, och den hade premiär på Cannes redan 2013. Men ta mig tusan om inte The Congress smyger sig upp på min lista över 2014 års sci-fi-filmer ändå – den hade ju ändå bredare premiär i år. Jag gillar den som konstfilm mer än som klassiskt drama: den flödar formligen över av poesi, skönhet och emotionell tvetydighet, och är en film som tjänar på att upplevas med hjärtat snarare än hjärnan. Man bör inte grubbla så mycket över alla detaljer. Det finns nämligen en del direkt svaga aspekter av manuset och storyn underminerar tyvärr filmens uppbyggliga budskap om att inte förföras av passiviteten på Lycksalighetens ö. Det börjar bra, med IRL-Robins ambivalens inför att låta sig digitaliseras och en njutningsfullt elak satir över Hollywood. Men när Ari Folman släpper på sin föreställningskonsts fulla kraft, och låter drömbilder från sin fantasivärld skölja över oss, drabbas även vi av storögd förundran inför detta kosmiska myller, och där någonstans tappar jag liksom intresset för Robin Wright och hennes sjuka son. Spektaklet tar över. Men jag väljer som sagt att betrakta filmen som färg, form och poesi i rörelse, och finner att det räcker väldigt långt.

Lucy (2014) – Tjejen som fick revansch och blev gudomlig

Frankrike 2014, regi och manus: Luc Besson, producent: Virginie Silla, musik: Eric Serra, foto: Thierry Arbogast

Scarlett Johansson i Lucy

Handlingen.

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare – och dessutom får hon så mycket mer. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av den motbjudande brutale gangstern mr Jang (Choi Min-sik) att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Då knarkpåsarna spricker och drogen läcker ut, öppnas bokstavligen en helt ny värld för Lucy. Hon blir snabbare, smartare och starkare för var minut som går – det är inget mindre än en superkraft hon fått. Mr Jangs lönnmördare är inte längre någon match för henne. Men allteftersom drogen påverkar hennes hjärna och hon blir tusenfalt smartare, inser Lucy att hennes kropp inte kommer att klara bieffekterna av drogen. Hon har inte mycket tid på sig att rädda all den nya kunskap hon fått i gåva, och hon beslutar sig för att söka upp forskaren Professor Norman (Morgan Freeman) i Paris. Men Mr Jang och hans gangsters är henne hack i häl.

Lucy (2014)

Pretentionerna?

En fantasi kring idén att vi människor bara använder vår hjärna till 10%. Om vi bara kunde nå 100% skulle vi inte bara bli oerhört intelligenta och kunna läsa tankar och manipulera fysiska objekt i omgivningen. Vi skulle kanske till och med uppnå ett posthumant, allvetande och nästintill gudomligt stadium, där vad som helst är möjligt. Lucy frågar vad vi väljer att göra med en sådan chans, om den av en slump skulle kastas i vår väg? Luc Besson har själv sagt att hans ambition var att göra en mix av Stanley Kubricks 2001 och sin egen gangsterklassiker Leon.

Rymdscener och världsbygge!

Det förekommer inga rymdskepp i filmen, som utspelas till största delen i nutid, men däremot reser vi ut i rymden och bjuds på ett färgsprakande panorama av solsystem och galaxer. För det är inget vanligt fulknark som Lucy fått i sig, utan det är Gudarnas egen molekyl, som ger henne kraften att färdas i rymden och tiden. Då Lucys hjärna väl nått 100% tar hon enkelt ett hopp tillbaka till mänsklighetens gryning, och träffar på sin egen urmoder, grottmänniskan som ju just brukar kallas för ”Lucy”. Vår Lucy är på väg tillbaka i tiden då de möts – och den uppenbara frågan är förstås hur grott-Lucy påverkas av mötet med en modern människa? Här ser vi en tydlig parallell till scenerna med aporna och rymdmonoliten i början av 2001. Det är inte uttalat i filmen, men åtminstone är det öppet för att den moderna Lucy genom sin tidsresa blir upphovet till den mänskliga kulturen. Sedan fortsätter Lucy baklängesresan genom tiden, hela vägen till tillbaka till Det ursprungliga ögonblicket: Big Bang.

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Produktionsdesign;

En rätt bisarr blandning mellan smutsig gangsterrulle och glittrande science fiction, som trots allt hålls samman av sitt ständiga fokus på Scarlett Johansson. Här finns inga rymdskepp, robotar eller aliens – här finns bara den ständigt föränderliga Lucy, vars kropp tänjs, bubblar, sprakar och strålar av de mystiska krafter som drogen satt i rörelse. Hon leviterar, löses upp i kanterna, byter ögonfärg och kroppsform, som ett mänskligt kalejdoskop. Det är mycket fokus på hennes uppspärrade ögon, vars irisar förändras så att de liknar olika djurögon Det är genomgående kreativa specialeffekter av Nicholas Brooks på ILM, men med en något plastig känsla i detaljerna. Inte desto mindre lyckas produktionsteamet få till en unik, organisk produktionsdesign som skiljer Lucy från de mer kantigt maskulina amerikanska superhjältefilmerna med sina många maskiner.

Lucy

Domen:

Hur mycket jag än vill älska Lucy, så måste slutbetyget bli mixat eftersom filmen spretar åt så många olika håll. Luc Besson försöker trycka in element från alla sina tidigare filmer och det är minst fyra olika genrer som pågår samtidigt. Mycket är briljant: den första halvtimmen är gastkramande, rolig och oväntad. Jag faller från första sekunden pladask för Scarletts Lucy, och jag tappar trots alla knasiga förvecklingar aldrig engagemanget för henne och hennes dödsdömda kamp mot klockan och den mänskliga kroppens begränsningar. Jag uppskattar också de vansinnigt överspända utläggningarna av Morgan Freeman om den mänskliga hjärnans potential. Och jag gillar hyllningen till 2001 – vem vid sina sinnens fulla bruk kan värja sig mot en story som slutar med att huvudpersonen får träffa såväl grottmänniskor som dinosaurier och till och med upplever Big Bang i egen hög person..?

Men någonstans på vägen gapar Luc Besson efter för mycket och mister hela stycket. Då Lucy och alla gangsters landar i Paris och filmen förvandlas till en fransk snutrulle, ja då går luften tyvärr ur sufflén. De utdragna slutscenerna från något universitet där Lucy blir en dator, och tusen poliser skjuter på tusen taiwaneser, så blir det bara lite för mycket. Någon borde ha förmått Luc att klippa bort den parisiske, mestadels vettskrämde, kommissarien. Han förbleknar ändå helt i stjärnglansen från Scarlett Johansson, vars film Lucy i varje enskilt ögonblick är. Det är faktiskt mest hennes kraftfulla närvaro som gör Lucy sevärd.

Fler filmer som den här+

Ett inte helt olikt tema om en sinnesutvidgande drog hittar vi i thrillern Limitless, som kom för ett par år sedan. I den är det en loserkille som råkar få i sig ett intelligenspiller, och snart tvingas göra vad som helst för att få tag på mer.

Mer Scarlett Johansson på Rymdfilm: Under the skin, The Avengers, Captain America 2

Lucy påminner på många sätt också om The Matrix.

Och vill man ha mer av Luc Bessons mycket speciella humor kan man titta på hans klassiska Femte elementet, (1997) eller actionrymdfilmen Lockout (2012) som han producerat.

Upside Down (2012) – Romeo hänger från taket

Frankrike/Kanada 2013, manus & regi: Juan Diego Solanas, producent: Claude Léger m fl

Jim Sturgess och Kirsten Dunst är Romeo och Julia, förlåt Adam och Eden

Handlingen.

En romantisk fantasyfilm lätt förklädd till science fiction, med ett av senare års mer uppfinningsrika koncept: Två planeter ligger alldeles intill varandra, så att människorna på den fattiga Downside tittar upp och precis kan urskilja den rika planeten Upside med dess glittrande skyskrapor och snöklädda berg. Här möter vi våra moderna motsvarigheter till sagans eviga Romeo och Julia: Den rika flickan Eden (Kirsten Dunst) och den fattige pojken Adam (Jim Sturgess) som måste övervinna en lång rad hinder för att kunna vara tillsammans. Inte nog med att gravitationen drar dem åt olika håll. Samhället förbjuder dessutom kontakt över planetgränserna och då de springer från gränsvakterna ramlar Eden och slår i skallen och glömmer Adam helt. Nu är det upp till Adam att ta sig till Upside, leta upp Eden och få henne att minnas deras kärlek.

Adam letar upp Eden

Pretentionerna?

Den romantiska kärleken övervinner allt och kan till och med omstörta hela samhället i grunden och upphäva naturlagar. Det är intressant att just Kirsten Dunst spelar huvudrollen. Hennes smått naiva, tillitsfulla och stjärnögda Eden är som är en upp-och-ned-vänd version av en annan av hennes nyligare roller, den deprimerade Justine från Melancholia. Båda filmer handlar ju om effekten på den enskilda människan då två himlakroppar snuddar vid varandra. Båda filmer har en drömsk air, men där Melancholia är delirium tremens är Upside Down ett sorts lyckorus.

Kontorslandskap i TransWorld-skyskrapan

Världsbygget!

Redan från början får vi det förklarat för oss av Adams berättarröst: materia på den ena planeten påverkas bara av graviationen från sin egen planet. Tyngden i materia kan uppvägas av samma tyngd av materia från den andra planeten, vilket gör att två lika tunga kroppar från de båda världarna blir helt tyngdlösa tillsammans. Och (märkligast kanske) om materia från två världar möts för länge, brinner objekten upp. Hängde ni med?

Effekten av denna påhittiga premiss är att människor från de olika världarna hamnar i taket hos varandra. Om Adam besöker Upside går han i deras tak och ser allt upp och ned. Om han inte använder tyngder med materia från Upside, riskerar han dessutom att trilla ned till sin egen planet igen och slå ihjäl sig.

Den enda byggnaden som sträcker sig mellan båda världar är en enorm skyskrapa som tillhör företaget TransWorld, som är en sorts variant på Tyrell (Blade Runner) eller Weyland/Yutani (Alien). Den fungerar också som rymdhiss och gör rymdskepp onödiga. I skyskrapan jobbar tusentals människor från båda världar, och de möts på mitten i bisarra kontorslandskap där hälften av de anställa är på nedsidan och hälften på uppsidan. Då Adam tar anställning här, har han möten med chefen, som sitter i ”taket”.

Adam har dock en hemlighet. Som pojke lärde han sig hemligheten med de rosa bina, som flyger mellan världarna i jakt på pollen och honung. Deras honung är det enda som är samtidigt av båda världar, och alltså är alldeles tyngdlöst. Denna mirakelsubstans blir Adams ingång till TransWorld. För om man gör en hudkräm med tyngdlösa ingredienser, slätas omedelbart alla rynkor ut.

TransWorlds skyskrapa

Design och specialeffekter;

Storartat arbete av såväl fotografen Pierre Gill som produktionsdesignern Alex McDowell. Den senare är mycket erfaren, och har tidigare arbetat med bland annat Minority Report, Watchmen, Man of Steel, In Time och Fight Club. Storyn har ju ett genomgående vertikalt tema, och bildkomposition och design gör det mesta av sina höga höjder och djupa avgrunder. Många scener är komponerade som tavlor eller tablåer med en sorts spegeleffekt i himlen. Bergen strävar mot molnen och möts av liknande berg i inverterade moln. Allt är belyst av solljus från sidan, som om det ständigt är gryning eller solnedgång, och inramas av ett romantiskt fluffigt dis. De båda världarna har distinkta utseenden: Upside är strikt modernistiskt med inslag av Art Deco, medan Downside påminner om bilder vi sett av det förfallna Detroit.

Scenerna är som tavlor

Luckor i manus,

En annan recensent skrev att den tunna storyn får oss att irritera oss mer på alla luckorna, och jag håller med. I grunden är det här en saga, men den gör stort nummer av att rationellt förklara den ovanliga dubbelvärlden. Vi får se diagram med pilar som förklarar hur dubbelgravitationen fungerar. Men det blir lite för komplext, inte minst då den bisarra effekten att materia och antimateria som möts brinner upp efter en stund. Varför, kan man undra? Det tillför inte berättelsen någonting. Istället får all den här informationen om hur fysikens lagar oss att tänka efter för mycket:

Om det är två planeter, så kan de inte snurra inbördes utan måste ligga stationärt i förhållande till varandra för att det ska funka att ha linbanor och byggnader som går emellan dem. Men vi ser ändå solen gå upp och ned, vilket skulle tyda på att båda planeter snurrar kring en gemensam axel på ungefär ett dygn, utan att röra sig en milimeter i förhållande till varandra. Hmm..
Hur stora är planeterna? Hela berättelsen utspelas på platser där det verkar vara ca 1 km mellan ytorna. Ändå är det inte särskilt mörkt, vilket det borde vara om solen endast kunde kika in i en sådan ”glipa” mellan de båda himlakropparna.
Om saker från den ena världen som rör den andra världen brinner upp vid kontakt, vilket material är då skyskrapan som går mellan världarna gjort av? Och linbanorna?
Varför är det så förbjudet med kontakt mellan befolkningarna? Det verkar som om Upside är ett strikt kapitalistiskt samhälle som suger ut resurserna från Downside. Klassiskt goda-fattiga och onda-rika. Men om de är fixerade med pengar, varför tar de inte bättre hand om Adam då han uppfinner en revolutionerande hudkräm medan han jobbar för dem? Det räcker att Adam blir påkommen medan han fikar i Upside, för att han ska bli fredlös och misshandlad och utstött. Vad begick han egentligen för brott då han fikade?
Om kontakt mellan befolkningarna är förbjuden, varför finns det så många byggnader där de enas tak är de andras golv? Varför inte ha skilda byggnader?

Jim Sturgess i Upside Down

Domen:

Ett utmärkt exempel på hur man kan sikta mot stjärnorna men bara nå bergstopparna. Det råder ingen brist på fantasi i Upside Down, och hela konceptet är så avancerat och knasigt att det blir bedårande på något vis. Stundvis är det lite som Neil Gaimans Stardust. Skådisarna är utmärkta, med speciellt en fin kemi mellan Jim Sturgess hundvalpsögda Adam och dennes cyniske kollega Bob, spelad av Timothy Spall.

Men Upside Down tyngs ned av två stora problem. Det första är storyn är alltför förutsägbar och tunn, med inget mer än klichéer för de duktiga skådespelarna att hänga upp sina karaktärer på. Speciellt Kirsten Dunst får mycket lite att arbeta med, då hennes rollfigur är så traditionellt kvinnligt passiv att det är obegripligt hur någon kan skriva in en sådan roll i ett nyskrivet manus. Det finns så mycket intressantare sätt att skildra ung kärlek på, än det mjäk som skildras i Upside Down.

Det andra problemet är tyvärr filmens intressanta premiss med den dubbla gravitationen. Det som gör filmen unik, gör den också svår att ta till sig. Bara en sådan sak att det är omöjligt att se ansiktsuttryck på någon som hänger ned från taket, gör att dessa scener blir bisarra snarare än fascinerande. Jag tror att regissören Solanas eventuellt underskattade utmaningen i att filma sitt eget manus på ett för publiken begripligt vis. Istället för att betona sagoelementen försöker han visa att allt hänger ihop rationellt. De många och långa expositionsscenerna förvirrar snarare än reder ut. Det blir så mycket att hålla reda på, att man till sist knappt vet vad som är upp och vad som är ned. Till slut kollapsar Upside Down under sitt eget koncepts tyngd. Synd på en så originell idé!

Se istället-

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Stargate (1994) – guilty pleasure då Indiana Jones möter Star Wars

Frankrike/USA 1994, manus: Dean Devlin och Roland Emmerlich, producenter: Dean Devlin, Oliver Eberle, Joel B Michaels, regi: Roland Emmerich

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

Handlingen.

Hur kunde faraonerna förmå tusentals slavar att bygga de enorma pyramiderna i forntidens Egytpen? I Roland Emmerichs genombrottsfilm får vi veta att det var utomjordiska tyranner som iklädde sig rollen som egypternas gudar och kungar. Med terrorns och teknologins hjälp behärskade de forntidens människor, och deras rike varar ännu på andra håll i galaxen. Några svenska forskare (bl a Viveca Lindfors) finner en cirkelformad port under ökensanden som öppnar en väg genom rymden till en planet vid en avlägsen stjärna. En trupp skickas igenom för att undersöka vad som finns på andra sidan. Den naive fornforskaren Daniel (James Spader) får följa med för att han är den ende som kan tyda inskriptionerna på porten. Men överste Jack O’Neil (Kurt Russell) tänker inte låta någon långhårig vetenskapsman stå i vägen för hans uppdrag. Ingen vet att översten fått order att spränga en atombomb för att förhindra att något utomjordiskt tar sig igenom stjärnporten. Mötet med den unge pojken Skaara från den förslavade befolkningen på den främmande planeten får dock överste Jack att tveka. Skaara är i samma ålder som Jacks döde son skulle ha varit, och han och de andra infödingspojkarna ser genast upp till Jack och hans soldater. Men hur ska de kunna rädda planeten från gudarnas vrede?

Ras rymdskepp använder pyramiderna som landningsplats

Rymdskeppet!

Pyramiderna är endast landningsplatser för ”gudarnas” moderskepp, som då och då sänker sig ned från himlen. Då darrar alla människor, och lägger sig med pannan i sanden i vidskeplig skräck. Från pyramidskeppet skickar solguden Ra ut sina jaktplan som bestraffar upproriskhet med bomber och laserstrålar. Vi bjuds endast på några få sekunder med rymdskeppen i rörelse, och får aldrig se några kontrollrum eller andra högteknologiska miljöer. Förmodligen grundar det sig i budgetbegränsningar, men jag tolkar det också som ett estetiskt val: det är människorna som är moderna i sin look, och de onda gudarna är mer ”magiska”. Emmerich skulle komma att förfina sin rymdskeppsdesign rejält till sin nästa film, Independence Day, som kom bara två år senare.

Pretentionerna?

Här har vi en film som verkligen vill vara en påkostad Hollywoodmatiné av den gamla skolan, mer för att underhålla än för att väcka några djupare funderingar. Devlin och Emmerich går ut hårt och brer på tjockt med klichéer som de lyckats samla på sig från filmhistorien. Ibland blir det överdrivet sentimentalt, som då ökenpojkarna gör honnör för överste Jack. Men den ständiga glimten i ögat gör att Stargate håller nosen ovanför det patetiskas vattenyta.

Alexis Cruz spelar pojken Skaara, som blir överstens bäste vän och stand-in-son

Specialeffekter och look;

Beast, en vänlig rymdkossa

Indiana Jones möter Lawrence of Arabia möter Stjärnornas Krig. Fint utnyttjande av masscener, med folkmassor som myllrar över öknen. Jag älskar den vänliga rymdkossan som får en Snickers av Daniel och sedan återkommer vid flera tillfällen i berättelsen och räddar våra huvudpersoner. Det är en sådan där nästan-Star-wars-detalj som skänker charm åt Stargate.

Svagast designmässigt är Ra och hans egyptiska ”gudar”. Horus och Anubis är ju här inga egentliga gudar, utan soldater i plastiga djurhjälmar. Effekten då man kommer nära är tyvärr mer komisk än vördnadsbjudande eller gudalik. Även Ras palats gör sig bäst på håll.

Anubis är en sjakalgud, med huvud av plast

Luckor i manus,

Det sägs att Stargate började som två separata manus: Emmerichs idé var den om att urtida aliens dominerat Egypten, ett tema han många år senare skulle återvända till i 10.000 BC. Dean Devlin hade en vision om ”Lawrence of Arabia i rymden”. Dessa båda trådar vävdes så ihop till en enda film. Men den färdiga Stargate är tveklöst en splittrad historia. Det inledande mysteriet, med Daniel i centrum som söker svaret på gåtan om vad denna stjärnport är, klipps abrupt av då soldaterna kliver genom porten och tumlar ut i öknen på andra sidan galaxen. Vi får inte se mer av fina Viveca Lindfors, tyvärr. Istället är det som om filmen börjar om, och överste Jack blir huvudpersonen. Då tappar filmen i tempo, eftersom nya miljöer och karaktärer måste presenteras. Sedan blir det inte så mycket tid kvar åt Ra och hans soldater att bygga upp ett påtagligt hot. Ra i Jaye Davidsons androgyna gestalt blir en visuellt anslående men i övrigt rätt blek huvudskurk, som egentligen aldrig tar initiativet utan mest skrider omkring i sina luftiga salar och schmizear i motljus.

Jaye Davidson som Ra i Stargate

Domen:

För mig är Stargate en guilty pleasure. Förr brukade jag räkna den till De Stora Rymdfilmerna, men nu är jag inte lika säker på att den förtjänat en sådan klassikerstatus. Den hör förstås till 90-talets viktigare science fiction-filmer, eftersom den gav upphov till flera TV-serier och kickstartade Rolans Emmerichs Hollywoodkarriär. Utan Stargate, ingen Independence Day. Men denna egyptiska alienhistoria är både emotionellt och berättartekniskt ett mycket mindre moget verk. Om Independence Day verkligen satte fingret på pulsen på 90-talets amerikanska tidsanda, är Stargate en saga som är märkligt frikopplad från sin tid – varken modern eller omodern. Som ett potpurri av klassiska äventyrsfilmer från fyra decennier, med mer än lovligt lånat från Star Wars. Den är en bagatell, på många vis, och inte så spännande som jag kom ihåg den som. Men även den omogne Emmerich var en konsekvent och omsorgsfull regissör, och filmen myllrar av underhållande detaljer och blinkningar till publiken. Förutom en del etniska klichéer är Stargate en i grunden mycket snäll film, som utger sig för att vara ett tufft actionäventyr. Tack vare Emmerichs entusiasm och ett duktigt radarpar av huvudrollsinnehavare (Russell/Spader) så står sig den första Stargate fortfarande som en kul film.

Viveca Lindfors försvinner lite abrupt

Se även+

Independence Day för Emmerichs hittills största stund. 10 000 BC för en variant på samma tema som Stargate.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Femte elementet (1997) – Ruby Rhod FTW

Moebius designade detta skepp i Femte elementet

Handlingen.

Jorden står i centrum för en interstellär kamp mellan gott och ont i denna galna rymdopera av Luc Besson. Korben Dallas (Bruce Willis i toppform) är en hårt prövad taxichaffis i 2300-talets New York. En dag landar den till synes oskyldiga Leelo (Milla Jovovich) i hans taxi. Därefter är inget sig likt. Leelo visar sig vara en Överlägsen varelse, utsänd av de goda mondoshawans för att stoppa ett ondskans eldklot som hotar Jorden. Tillsammans med en förvirrad mondoshawanpräst (Ian Holm i toppform) letar de efter fyra heliga stenar som ska hjälpa Leelo att utföra sitt uppdrag. Men det finns många hinder på vägen: de brutala mangalores, den ondskefulla affärsmannen Zorg (Gary Oldman i toppform) och sist men inte minst: den spritt språngande galne videobloggaren Ruby Rhod (Chris Tucker i legendarisk form. Legendarisk!).

Zorg i Femte elementet

Rymdskeppen, specialeffekter och look

Femte elementet

Håren reser sig på armarna då jag tänker på att två av de allra mest inflytelserika franska serietecknarna designade rymdskepp och varelser för Femte elementet. Först har vi Jean-Claude Mézières, som är för svenskar känd som skaparen av rymdserien Linda och Valentin och en av Luc Bessons stora idoler. Hans stil är lätt igenkännbar som en stor influens genom hela filmen, och de flygande taxibilarna är hämtade direkt från ett Linda och Valentin-album. Och sen har vi självaste Moebius, som är en av filmens officiella designers och bland annat formgav mondashawanskeppet som vi ser landa alldeles i början. Det är fullkomligt magnifik science fictiondesign och de korta scener där det är med är helt magiska. Värda att nämna är också de brutala slagskepp som Jorden skickar mot eldklotet, och det svävande lyxhotellet. Tyvärr är det någon utan Moebius gudomliga begåvning som formgivit de ganska mediokra rymdskeppsinteriörerna. Dessa liknar mest överblivna kulisser från Star Trek och lever inte alls upp till övrig scenografis konstnärliga kvalitet.

Konstnärligheten är desto större på kostym- och hårsidan. Jean Paul Gaultier skapade över 900 kostymer till Femte elementet, som utan konkurrens är den mest modefierca scifirullen i filmhistorien. Det enda minuset är Milla Jovovics fruktansvärda orange hår, men det får man kanske skylla på 90-talet. Guldstjärnan går till Chris Tuckers helt hysteriska Ruby. Liknar han inte Makode Linde lite grann?

Bruce Willis och Milla Jovovic i Femte Elementet

Pretentionerna?

Ett anspråksfullt anslag finns ju där, någonstans i historien om livskraftens kamp mot döden. Men då Luc Besson inte verkar kunna bestämma sig för om han vill göra en fars eller spännande rymdopera, så försvinner all eventuell seriositet bland skriken och explosionerna.

Luckor i manus,

Ganska många. Framför allt saknas det en riktig handling. Vi får redan i första minuten veta att den Överlägsna varelsen bör ta sig till Egypten med fyra stenar, för att rädda världen. Sedan passerar en lång rad karaktärer i revy genom en serie helt osannolika sammanträffanden så att denna premiss kan bli verklighet. Våra hjältar irrar mest omkring, och få saker de tar sig för har någon egentlig påverkan för att de ska uppnå sitt mål. Uppdraget utför de (pliktskyldigt) under filmens sista minuter. På samma luddiga vis är skurkarnas bara vagt inskrivna i berättelsen, i perfierin. Det onda och opersonliga eldklotet gör ju ingenting alls, utom att som ett väderfenomen närma sig Jorden. Och hur cool Gary Oldman än är som Zorg, så lyckas Besson aldrig riktigt sälja in honom som ett reellt hot, och Zorg försvinner ur berättelsen på ett högst snöpligt vis.

Mest minnesvärda scen*

Då Ruby Rhod gör entré, speedad som en hackspett. Obeskrivligt kul! Se klippet ovan.

Domen:

Åh, nej, det här som kunde ha blivit en superklassiker! Visuellt är det förstås en riktig fest, och det är riktiga topprestationer från Bruce Willis, Chris Tucker och Gary Oldman. Men vad gäller berättelsen är det helt enkelt för mycket som pågår samtidigt och alldeles för tunn historia. Milla Jovovic spelar över så till den milda grad att det är oerhört svårt att köpa henne som Överlägsen varelse. Dramat drunknar i fånerierna.

Därmed inte sagt att Femte elementet inte går att njuta av. Det är gott om vass satir, roliga bifigurer (den galna rånaren med hatten), spektakulära kläder och kul dialog. Rymdvarelserna är top notch. Det räcker fortfarande för en fredagkväll framför TVn.

Se även+

Blade Runner för icke komediversionen av framtiden, som Besson ”lånat” väldigt mycket ifrån. Robocop för svartare satir

Mondoshawan

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Utdrag från manus

Loc/Ruby Rhods (Chris Tuckers) första repliker från filmen:

	In walks LOC RHOD amidst a tornado of music and security guards.  He is
young, good-looking, eccentric, charming as an elf or sly as a fox.  A
bundle of energy.  He is the 24th century's most popular DJ.

						LOC RHOD
					(speedy, in rhythm)
				Korben Dallas! Here he is The most hated
				man in the universe. The one and only winner
				of the Gemini Croquette contest! Ladies, start
				melting 'cause the boy's hot! Hot! Hot! The boy
				is perfect..
					(he feels his muscles)
				...The right size, right build, right hair.  Right on!
				Say something-to those 50 billion pair of ears out
				there D-man!

	An ASSISTANT hands a totally lost Korben a mike.

						KORBEN
					(hesitant)
				...Hi.

						LOC RHOD
				Does it get any better or what!

	Loc Rhod grabs Korben's arm and leads him down the hallway, as fast as
the music.

						LOC RHOD
				...Quiver ladies, he's gonna set the world on
				fire right here from 5 to 7! You'll know
				everything there is to know about the D-man.
				His dreams, his desires, his most intimate of
				intimates.  And from what I'm looking at
				intimate is the stud muffin's middle name.
				So tell me my main man... you nervous in the
				service?

						KORBEN
				Uh... not really.

	Loc Rhod lets go of Korben's arm and grabs the Stewardess.

						LOC RHOD
				Freeze those knees, my chickadees, 'cause
				Korben is on the case with a major face...

	Loc Rhod rubs up against the stewardess.
						LOC RHOD
				...Start drooling, ladies! My man here is a
				sharp-tongued Sire who's gonna stroke your
				every desire.

	They come to an intersection.  The airline company has prepared drinks
for them.  Loc Rhod pushes on, grabs a glass of champagne, scribbles his
autograph.

						LOC RHOD
				Yesterday's unknown will be tomorrow's Prince
				of Fhloston Paradise, the hotel of a thousand and
				one follies, home of luxury and beauty.  A magic
				fountain flowing with non-stop wine, women and
				Bootchie Koochie Koo...

	He tosses away his champagne glass.

						LOC RHOD
				Beware out there puppy dogs my man is on
				the prowl. Owwww!

	Howling, Loc Rhod grabs another stewardess by the arm.

						LOC RHOD
				...And start licking your stamps little girls,
				this guy's gonna have you writing home to
				Momma! Tomorrow from 5 to 7, I'll be your
				voice, your tongue and I'll be hot on the tail
				of the sexiest man of the year... D-man...
				Your man... My man.

	The stewardess shivers.  A BEEP is heard.

						VOCODER (O.S.)
				End of transmission.

	The MUSIC suddenly stops.  Several assistants come and compliment Loc
Rhod who sighs, lights up a cigarette, and drops his pretense.

						LOC RHOD
				Korben sweetheart do me a favor I know this
				is probably the biggest thing that ever happened
				to you in your inconsequential life. But I've got
				a show to do here and it's got to pop. So tomorrow,
				when we're on air, give me a hand... Try to make
				believe you have more than a one word vocabulary.
				OK pal?