Space Station 76 (2014) – där robotdoktorn har allt valium du kan önska dig

USA 2014, regi och manus: Jack Plotnick

Space Station 76

Handlingen.

Besättningen på rymdstation 76 och deras familjer lever ett behagligt om än inrutat och tråkigt liv. Så länge som stationen inte krockar med en asteroid verkar det vid första anblicken vara ett idylliskt mikrosamhälle, där man får tiden att gå genom att spela pingpong, skaffa barn, titta på modebilder i sin View-Master eller beställa en Harvey Wallbanger-cocktail från någon av de små robotarna som passar upp.

Men under ytan rasar konflikterna på rymdstationen, och alla har sina egna bekymmer och depressioner. Den alkoholiserade mansgrisen till kapten Glenn (Patrick Wilson) döljer sin homosexualitet bakom en mask av butterhet. Han sörjer att pojkvännen Daniel har lämnat stationen genom att spela upp ett litet regnbågsfärgat hologram gång på gång, medan han masturberar. Att Daniels ersättare är en ung och kvalificerad kvinna, Jessica (Liv Tyler) gör inte kaptenen ett uns gladare, då han anser kvinnor bör inte ge sig in på männens område.  Och en självständig kvinna ses som ett udda inslag av fler av invånarna på stationen. Alla de övriga kvinnorna är där i egenskap av fruar – uttråkade rymdhemmafruar av den mer neurotiska sorten. Mest magnifik i sin förvirring är den blonda Misty (Marisa Coughlan) som inte bara blir svartsjuk på Jessica, utan också knaprar enorma mängder valium som hon får utskrivet av sin robotdoktor. En annan robot, programmerad att svara med medkännande men förinspelade plattityder, är besättningens psykolog. Misty har så stora problem att känslomässigt anknyta till andra människor, inklusive sin egen man (Matt Bomer) och dotter Sunshine, att hon slutligen utvecklar en förälskelse i just denna lilla terapirobot. Medan mamma Misty gråter över att roboten bränt en krets, får lilla Sunshine begrava det ena lilla huvudlösa musbarnet efter det andra, då deras musmamma blivit kannibal och börjat döda sina egna bebisar. ”Varför?” snyftar Sunshine i Jessicas famn. ”Ibland älskar en mamma sitt barn så mycket, att hon hellre dödar det än låter något annat ont hända det.” försöker Jessica trösta. Ödet har många fler bedrövelser i beredskap för Sunshine och de andra. Men det finns också vänskap ombord på Rymdstation 76. Och kanske också kärlek, trots allt?

Robotterapeuten i Space Station 76

Pretentionerna?

En av de mer udda och samtidigt sympatiskt originella parodier jag har sett, då den går utanför den rena rymdfilmspastischen och passar på att med glimten i ögat kommentera 60-, 70-, och 80-talens framtidsskildringar och tidsanda. Både dystert och roligt samtidigt.¨

Space Station 76

Rymdskepp och världsbygge!

Här finns klara influenser från Buck Rogers in the 25th century, Battlestar Galactica, Star Trek och Månbas Alpha. Det är helt tydligt vårt samhälle i en nära framtid då rymdfart är något vardagligt och helt naturligt. Jessica säger t ex att hon aldrig varit på Jorden. Men det unika med Space Station 76 utspelas i en värld som så solklart är 1976. Inredningen, frisyrerna, möblerna, musiken, mustascherna – och inte minst den gammaldags könsrollsfördelningen – allt är hämtat från 1970-talet. Även datorer och robotar kommer från framtiden så som man såg den 1976. Rymdstationen liknar ett lyxhotell på Hawaii. Det är ett liknande trick som i Guardians of the galaxy, där samtidsklockan stannat på 1985 och en Sony Walkman spelar en stor roll. Retrofuturism – jag älskar dig, och hoppas få se fler exempel.

Produktionsdesign;

Detaljarbetet är utsökt, och produktionsdesignerna har verkligen gått all in för att skapa en trovärdig retrofuturism. Det är så snyggt att man gråter. Textilier i krämfärgad polyester, orange och brunt och cocktailklänningar i paljetter – och tapeter med mönster i sicksack och storblommigt. Robotar och annan teknologi har en härligt plastig och fyrkantig formfaktor, med robotvisir av rökfärgad plexiglas.

Liv Tyler i Space Station 76

Domen:

En rymdfilmsparodi med 1970-taltstema – hmm, det hade kunnat bli lite hur som helst. Om Will Ferrell hade varit med, hade jag förväntat mig Anchorman i rymden. Eller så skulle det ha kunnat bli en radda sexskämt om Farrah Fawcett, ungefär som en modernare Spaceballs. Men Space Station 76 är en mycket mer udda fågel än så. Det är en mycket svart och ganska lågmäld komedi som inte har de uppenbara flabbskämten. Jag tycker den är sympatisk. Det är en parodi, men mer på den tidsanda som skapade Buck Rogers än på själva Buck Rogers. Rent visuellt är det i det närmaste perfekt utfört, och skådespeleriet är genomgående högklassigt. Någonstans under den andra hälften av filmen börjar jag dock längta efter att de dramatiska insatserna ska höjas lite. Scenen är liksom så bra uppdukad för en urladdning av alla uppdämda konflikter. Men det saknas något i manus – ett driv framåt för att ta Space Station 76 från hyllan för kuriosafilmer till ett verkligt drama. Vi får aldrig den urladdningen. Men det räcker ganska långt ändå. Jag hade riktigt trevligt då jag såg Space Station 76. Och skulle antagligen titta på den, om det gjordes en TV-serie.

Fler filmer som den här+

Galaxy Quest är alltjämt den bästa rymdparodin. Guardians of the Galaxy en annan retrofuturistisk film.

Men in black II (2002) – pungsparkar, spyor, snor och snoppskämt

USA 2002, manus: Robert Gordon och Barry Fanaro, producent: Walter F Parkes, regi: Barry Sonnenfeld

Will Smith och Tommy Lee Jones gör så gott de kan

Handlingen.

Fem år efter den charmiga Men in black måste Agent J (Will Smith) ge sig ut och leta upp sin gamla kollega Agent K (Tommy Lee Jones) och övertyga denne om att komma tillbaka från pensionering och den frivilliga minnesförlust som han skaffade sig i slutet av förra filmen. En infernalisk rymddrottning (Laura Flynn Boyle)  hotar att förgöra Jorden tillsammans med sin tvehövdade och mycket korkade medhjälpare Scrad (Johnny Knoxville). Bara om K kan återfå sina förlorade minnen kan hon stoppas.

Rymdskeppet!

Serleenas skepp

Serleena anländer till Jorden i ett litet tefat som ser ut som Philippe Starcks juicepress för Alessi. I en för MiB-filmerna typisk perspektivförskjutning tror vi först att skeppet är jättestort, ända tills en hund kommer fram och nosar på det. Trots sin miniatyrstorlek kan skeppet transportera flera stora aliens. Det där med att massan är konstant är inget man behöver bry sig om då man gör science fiction, uppenbarligen.

Det förekommer andra skepp i filmen, men den hetsiga slapstickkomedin gör att man aldrig får någon riktig uppfattning om hur de ser ut.

Johnny Knoxville och Laura Flynn Boyle

Pretentionerna?

Minimala. Det är som om regissören Barry Sonnenfeld inte riktigt fattade vad som gjorde den första filmen charmig, utan för uppföljaren riktade in sig på en målgrupp av 12-14-åringar.

Specialeffekter och look;

Mer i samma serietidningsstil som Men in black, fast med större budget. Man måste erkänna att vi bjuds på ett visuellt överdåd, och varje scen är maximalt spejsad: knasiga aliens, bisarr scenografi och fantasifulla manicker. Men eftersom det saknas en tydlig story övergår myllret efter ett tag i virrvarr och de väldesignade miljöerna passerar förbi som meningslösa tablåer.

De stora kanonerna hjälper inte

Domen:

Det är manus som är den svaga länken i Men in black II. Snarare än en sammanhållen handling bjuds vi på en massa fristående sketcher, var och en avsedd att maximera antalet gags, dåliga vitsar och höhö-garv. Humorn ligger på en ovanligt omogen 13-årings nivå, med gott om pungsparkar, snor, spyor, snoppskämt och kvinnor som visar brösten. Eller mer som en 50-årig filmproducents bild av vad 13-åringar tycker är kul. Den första MiB var en absurd och kärleksfull hyllning till science fiction, som mycket byggde på J/Will Smiths storögda introduktion till alienvärlden på New Yorks bakgator. I MiB II saknas den upptäckarglädjen – filmens huvudpersoner verkar mest uttråkade och blasé inför alla fabulösa rymdvarelser.  Den är rymdfilmernas Den nakna pistolen: ingen logik, ingen dramatik – bara tårta i ansiktet och tut i flärpen. Märkligt nog ligger av manusförfattarna, Robert Gordon,  bakom den fina Galaxy Quest. Men MiB II har mer gemensamt med Spaceballs. Att den alls går att titta på är Will Smiths och Tommy Lee Jones förtjänst. De lyckas trots allt gå ur detta debacle med det mesta av sin skådespelarintegritet och stjärnstatus intakt.

Se istället-

Men in black, Galaxy quest

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Paul (2011) – galen hyllning till geeks

Storbritannien/USA 2011. Regi: Greg Mottola

Simon Pegg och Nick Frost möter en alien, Paul (röst: Seth Rogen)

Handlingen.

Två lätt överåriga och överviktiga engelska nördar (som spelas av filmens båda skapare Simon Pegg och Nick Frost) åker till USA för att träffa andra science fictionfans på ComicCon och sedan köra i en gammal husbil tvärs över det stora landet. Eftersom de är alienfreaks så stannar de vid Area 51 och Roswell för att köpa klistermärken. Men plötsligt korsas deras väg av en alldeles riktig liten alien, på flykt från en ond regeringsgren som leds av ingen mindre än Sigourney Weaver. Den här utomjordingen heter Paul (röst: Seth Rogen) och han har flipflops, visar gärna sina spaceman balls för förbipasserande, älskar öl, röker gräs och berättar pruttskämt. Kort sagt: han befinner sig exakt på de båda engelsmännens nivå. Då de även plockar upp en ung kvinna (Kristen Wiig från Bridesmaids) som genom mötet med Paul botas från sin bokstavstroende kristendom, så är det lilla gänget komplett. Låt roadtripen börja!

Fångade i strålkastarskenet

Rymdskeppet!

Ett omsorgsfullt formgivet flygande tefat med samma typ av ljusshow på undersidan som i Närkontakt av tredje graden, och med en så långsam uppstigning att alla blir trötta i armen av att stå och vinka i evigheter. Det är den perfekta, logiska förklaringen till alla Spielbergfilmer där folk på marken står och stirrar upp mot ett rymdskepp som lyfter: det går helt enkelt inte snabbare än så! Mot slutet får vi skymta ett gigantiskt moderskepp som aldrig tar slut, som i Space Balls.

Pretentionerna?

Att vara den tänkande människans Scary Movie?

Specialeffekter och look;

Den animerade Paul ser riktigt fin ut, på ett standardvis. Annars är det de små detaljerna och många popkulturreferenserna som gör det: Gorn-masken från episoden ”Arena” från tv-versionen av Star Trek. T-shirten med The Empire Strikes Back. Serietidningsaffären. Klistermärkena man kan köpa av en kvinna med stort hår på en riktig amerikansk lanthandel nära Area 51. All denna kärleksfullt ihopsamlade americana ger filmen dess själ.

Mest minnesvärda scen (mindre spoiler!)*

Utan att beskriva det i detalj, men när Sigourney Weaver dyker upp i rymdsammanhang är det alltid speciellt, och särskilt då repliken ”Get away from her you bitch!” yttras.

Ägaren till butiken i Area 51 (Jane Lynch) erbjuder klistermärken till nördar. Det är detaljerna som gör filmen.

Domen:

Det är förstås larvigt att prata om ”nyckelscen” i de här sammanhangen, men vill man förstå varför filmen har kommit till så är då slutscenen nyckeln. De båda nördkumpanerna har lyckats rädda sin hemliga rymdvarelsekompis från CIA. De skriver en bok om äventyret och presenterar den på Comic-Cons stora scen, till hela geekvärldens stående ovationer. Paul är paret Pegg/Frost som vrålar ”Älska mig” till den geekvärld ur vilken deras karriär är sprungen. Varenda skämt i filmen känns specialskrivet just för Comic-Cons besökare. Varje prutt-, gräsrökar- och pungsparkskämt är finjusterat för att orsaka maximalt antal busvisslingar från den pubik som är mest lik filmens nördiga huvudpersoner. Därför blir tonen högst intern och på gränsen till navelskådande. I ivern att jaga så många lättköpta poänger som möjligt faller herrarna tyvärr ned på en lite för pubertalt grabbig nivå. Det var möjligen inte lätt för regissören Mottola att moderera Pegg och Frost, som förutom att vara stjärnorna också står för manuset.

Möjligen är jag inte tillräckligt mycket en del av geekkulturen för att uppskatta all interna prutthumor, men jag tycker att filmer som Galaxy Quest visar är det fullt möjligt att parodisera och hylla science fictiongenren utan att skämta om buttfucking och cocksucking varannan minut. Trots att Paul lider av denna lätta anstrykning av tourettes finns det tillräckligt många kul stunder för att jag ska kunna rekommendera den till var och en som hyser (lite för stor) kärlek till genren.

Se även+

Galaxy Quest, som är samma andas barn. Och kanske Space Balls också då. Samt självklart Shaun of the dead och Hot fuzz, Pegg/Frosts tidigare hits.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Last Starfighter (1984) – Go, Gunstar!

Gunstar, designad av Ron Cobb är ett av filmhistoriens första helt datoranimerade skepp, som nu i blurayversionen kommer till sin rätt i 3000 x 5000 px upplösning

Handlingen.

Alex spelar Starfighter som ett proffs

En smått bisarr men kul film från 1984, en barnslig blandning mellan tonårsdrama, Star Wars och Tron. Alex (Lance Guest) är en tonårskille med en längtan bort från den fattiga, men ganska lyckliga, husvagnsparken där han bor med sin ensamstående mamma. Till skillnad från de andra kidsen vill han inte bara hänga nere vid sjön och burna omkring i pickupen. Medan han drömmer om den stora världen spelar han TV-spelet Starfighter som står i ett hörn på caféet. Ett TV-spel, barn, var en stor låda med inbyggd joystick som var vanliga i offentliga lokaler förr. I det spel som Alex med tiden blir en mästare på är spelaren rymdpilot som skyddar The Frontier från en invasion av den onde Xur.

Vad Alex inte vet är att spelet är ett test som placerats ut av alldeles riktiga rymdvarelser som behöver rekryter till sin alldeles riktiga Starfighter-flotta. Samma kväll som han slår rekordet blir Alex upphämtad av den mystiske men charmige Centauri (Robert Preston) som tar honom med ut i rymden. Han har blivit rekryterad som skytt på rymdskeppet Gunstar.

Ron Cobbs väldesignade skepp hör till mina favoriter

Rymdskeppet!

Centauris bil visar sig vara ett rymdskepp. Bilen var sedan med i Back to the future 2

Åh, Gunstar! Ett av mina favoritskepp, från en av mina favoritdesigners från sci-fi-världen, konceptkonstnären Ron Cobb (Star Wars, Alien, Dark Star, Total Recall m fl). Cobb har givit denna skönhet former som gör att den både ser kaxig och grymt snabb ut. De fyra motorerna är placerade som på en x-wing från Stjärnornas krig, men Gunstar är betydligt djärvare i linjerna än sina föregångare. Skytten sitter i ett eget torn med headsupdisplayer och en stol som snurrar 360 grader. Gunstar ser helt enkelt ut att kunna sparka duktigt med rumpa.

En annan läcker kärra är skojaren Centauris futuristiska bil som också är ett rymdskepp (bilden till höger). Den är slimmad på det där härliga 80-talssättet, med rader av touchkontroller i regnbågens alla färger. Om du tycker att den liknar Michael J Fox’ DeLorean från Tillbaka till framtiden, så är det ingen långsökt koppling. Bilen var faktiskt senare med som bilstatist i framtidsscenerna i Tillbaka till framtiden 2.

Starfighterrekryterna på sin första lektion

Pretentionerna?

Klassisk saga, varken mer eller mindre. Ung man hittar en speciell förmåga inom sig som ingen hemma har lagt märke till, blir hämtad av en äldre mentor och ger sig ut på äventyr, räddar världen och återvänder hem som hjälte.

Skurkar man inte vill möta i en mörk gränd

Specialeffekter och look;

Jag ser sällan filmer bara för deras effekters skull, men om de har så gott hjärta som The Last Starfighter så låt gå för det. För de helt datoranimerade specialeffekterna (rymdskeppen, t ex) är makalösa med den tidens mått. Filmen var en av de första som använde datoranimationer (Star Trek II och Tron var tidigare.) De 300 datoranimerade scenerna gjordes på Cray superdatorer, och en scen kunde innehålla upp till 250 000 polygoner med en upplösning på fortfarande fräscha 3000 x 5000 px. Det här har gjort att filmen kunde släppas på en superskarp och väldigt läcker HD/blurayutgåva för inte så länge sedan. I den är alla färger uppfräschade också, och filmen ser ut som om den var gjord igår. Totalt 27 minuter är datoraminerade, och även om det ser helt ”overkligt” ut så märks det att själva objekten är riktigt fint renderade. Det som kommit längst idag förhållande till 1984 är snarare hur de animerade objekten rör sig och påverkas av varandra och omgivningen.

Övrig produktionsdesign är också i sig en anledning att se filmen. Kostymerna är välgjorda, och har en dramatisk air av rymdopera. Skurkarnas röda läderoutfits och bisarra taggförsedda spira som de hytter med skänker en lätt camp känsla åt den onda sidan. Och det många väldigt fint gjorda rymdvarelser. Visuellt en av de smarrigare rymdfilmerna från 1980-talet.

Varelsedesignen är genomgående superb och en anledning i sig att se filmen

Luckor i manus,

Självklart finns inga luckor i manus i en film som ett rymdimperium som rekryterar piloter genom att ställa ut arkadspel.

Mest minnesvärda scen*

Kanske då Alex klon som ersatt honom på hemmaplan skruvar av sig huvudet.

Grig är Gunstars navigatör och en trevlig prick

Domen:

Så här mysig ser man ut om man är ett rymdmonster

Vissa stunder blir jag frustrerad av att kolla på The Last Starfighter, för den är så corny och har så gammaldags världsbild och tappar hela tiden i tempo. Det har gått mycket lång tid sedan 1984 och ramhandlingen med ett TV-spel som hela husvagnsparken jublar när någon får highscore är så kuriös att jag tappar tråden där ett tag. Vad var det med dataspelen som fick dem att framstå som så magiska i den här filmen, och War Games och Tron? Filmen har genomgående lite svårt att bestämma sig för om den ska vara ett drama eller en komedi eller ett äventyr, ett drag som den delar med den betydligt bättre Galaxy Quest, vars tema också liknar Starfighters‘.

Men sen bär det iväg ut i rymden, och då spårar hela berättelsen ut på ett charmigt och tramsigt sätt och blir plötsligt omöjlig att värja sig emot. De som utformat det visuella i filmen har utan minsta tvekan satsat sitt yttersta på att det ska bli en bra rymdfilm. I genomgående superbt designade rymdmiljöer pratas det en hel massa påhittat rymdspråk och görs mystiska rymdgester, i ett myller av underbara aliens. Rymdskurken har stirrande blick, mouhahaha-skratt och framträder som ett enormt svävande hologram. Skeppen är fierce, laserstrålarna färgstarka och musiken bombastisk. Där någonstans blir jag som ett barn i en godisbutik, glömmer lamt tempo och tunna storyn, och låter mig översköljas av det färggranna äventyret. Filmen förtjänar att ses i sin bluray/HD-version.

Se även+

Galaxy Quest – liknande historia, bättre manus och vuxnare humor

Regi: Nick Castle, producent: Gary Adelson

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Spaceballs (1987) – det våras för rymden

Handlingen.

Rymdcowboyen Lone Starr (Bill Pullman) och hans trogne kompis Barf (John Candy) är de enda som kan rädda den fredliga planeten Druidia från det onda  Spaceballsimperiet, med Dark Helmet (Rick Moranis) och president Skroob (Mel Brooks) i spetsen.

Spaceballs One

Rymdskeppet!

Mycket att välja på i den här filmen. Lone Starr har en flygande van och Dark Helmet skickar ut den fasansfulla Megamaid i form av en jättelik städerska som ska suga all luft från Druidia. Men klart minnesvärdast är den gigantiska Spaceballs 1 som i filmens med rätta berömda inledningsscen aldrig någonsin tycks ta slut.

Pretentionerna?

Medan vi letar efter lite pretentioner så visar vi här några klipp från filmen:

Specialeffekterna;

Habilt gjort, men det här är inte en film som lever på sina effekter utan på slapstick. Framför allt kostymerna är enormt larviga, vilket gör det till en bättre film. Chestburstern (det lilla Alienmonstret) från filmens början är designad av George Lucas’ Industrial Light and Magic.

Visste du?

”Tuvok” (Tim Russ) från Star Trek Voyager spelar stormtrooper i Spaceballs. Han är den som nere i öknen har den bevingade repliken ”We ain’t found shit”.
Joan Rivers gör rösten för roboten Dot Matrix.

Domen:

Himla avväpnande, på ett ytligt sätt. Det är ju en parodi på Star Wars och andra rymdfilmer, så man får inte förvänta sig dramatiskt djup, psykologisk trovärdighet eller ens en sammanhängande story. Istället tittar man bäst på Spaceballs som en rad sketcher med rymdtema, och man måste kanalisera sin inre 12-åring för att stå ut med alla rumpor, bröst, pungsparkar. Skådisarna spelar genomgående över på ett skrikande sätt. Mel Brooks gör den sexgalne president Skroob och den småskojige och uppenbart judiske Yogurt. Men framför allt är det Rick Moranis som den debile Dark Helmet som är riktigt kul. Ja, så kul som Rick Moranis nu kan vara. Samspelet mellan honom och George Wyners’ överspände Colonel Sandurz gör i alla fall den långa öppningsscenen ombord på Spaceball One rätt underhållande. Men om Bill Pullman och John Candy helt klippts bort hade filmen vunnit mycket.

Det jag skrattar mest åt idag är alla gags och ordlekar. I stort sett allt i dialogen har en dubbelmening eller är bara en studie i  nonsens. Prinsessan Vespa är en druish princess, och Colonel Sandurz är en chicken (fegis). Istället för the force är det the schwarz. Så där håller det på i absurt hög kulsprutetakt. Nivån är för det mesta medvetet låg, vilket är bra, men långa stunder går det helt över gränsen till buskis och det är långt under den kvalitetsnivå vi vant oss vid i Mel Brooks klassiska 1970-talsfilmer som Blazing Saddles eller Young Frankenstein. Det märks att rymden inte riktigt är Brooks hemmaarena, och han kör mest på rutin. Som vanligt leker han med att bryta den fjärde väggen (mot publiken) och första gången som kameran åker in i Dark Helmets hjälm är det förstås väldigt kul. Fjärde gången är det kanske inte lika skoj. Efter den här filmen så dröjde det mycket länge innan Brooks gjorde något som nån brydde sig särskilt mycket om. Det var först då han gjorde musikal av sin första film The Producers som hans geni började lysa igen.

Se även+
Galaxy Quest, för en mer sofistikerad Star Trekparodi