Star Wars Rogue One (2016) – färgsprakande strider i moralisk gråzon

USA 2016, regi: Gareth Edwards, manus: Chris Weitz och Tony Gilroy, producent: Kathleen Kennedy

 

Handlingen.

Det är mitt under brinnande krig mellan Imperiet och rebellerna, en kort tid före händelserna i Stjärnornas krig. De blivande medlemmarna av gruppen Rogue One är alla tillfångatagna av den halvtokige rebellveteranen Saw Gerrera (Forest Whitaker) utanför den heliga staden Jedha. Att de snart kan bli rebellernas viktigaste vapen mot Darth Vader vet inte om än, eftersom de inte lärt känna varandra. Där i Gerreras fängelsehålor finns dottern till Dödsstjärnans konstruktör Jyn Erso (Felicity Jones), två gamla munkar som möjligen är fd Jediriddare på dekis (Donnie Yen och Jiang Wen), den stenhårde rebellkaptenen Cassian Andor, och Bodhi (Riz Ahmed), en avhoppad imperiepilot. Sedan går allt mycket snabbt: Dödsstjärnan dyker upp på himlen över Jedha och beskjuter staden. Jyn får ett meddelande från sin pappa med information om att Dödsstjärnan går att förstöra med ett enda skott på rätt ställe. Och i det kaos som uppstår då chockvågen från Jedhas förstörelse ödelägger också rebellbasen tar sig de nyfunna bekanta sig tillsammans ombord på ett rymdskepp som roboten K-2SO flyger in till deras räddning i sista sekunden. Nu är den blivande Rogue One-gruppen på väg mot rebellernas högkvarter. Men kommer någon att tro på Jyn, då hennes uppgifter kommer från en man som är ökänd som Imperiets främste vapenbyggare?

k-2so i Star Wars Rogue One

Pretentionerna?

Uppdraget: Don’t f**k it up. Det viktigaste för det Disneyägda Lucasfilm under Kathleen Kennedy är att visa att de kan skapa engagerande och underhållande filmer som inte bygger direkt på medverkan av originaluppsättningen av skådespelare. Att Star Wars på vita duken inte står och faller med Harrison Ford, Carrie Fisher och Luke Hamill. Den badwill som genererades av de tre mellanfilmerna på 90- och 00-talen förskräcker än. Man kan därför säga att minst lika mycket står på spel denna gång, som för ett år sedan då The Force Awakens skulle bevisa att det alls gick att blåsa nytt liv i George Lucas fyrtio år gamla filmkoncept.

Rymdskepp och världsbygge!

Eftersom filmen fortfarande går på bio finns det inte så mycket högupplöst fotomaterial på nätet än, så ni får tro mig på mitt ord då jag säger att Rogue One är en riktig fullträff vad gäller världsbygge och rymdskepp. De har tagit det som var bra med The Force Awakens och gjort det ännu bättre: fyllt det med mer myllrande liv, fler rostiga robotar och mer visuellt imponerande scenerier. Det är en festival för ögat att se rebellflottan attackera rymdskölden ovanför Scarif, Darth Vaders svarta torn på Mustafar och rikedomen av olika utomjordingar i gränderna i den heliga staden Jedha. Det är detaljerat, nördigt och mycket omsorgsfullt gestaltat. Högsta betyg till världsbygget i Rogue One.

Moroff, en figur i Rogue One

Produktionsdesign;

Det har skrivits en hel del om hur filmskaparna med digital teknik lyckats återskapa skådespelare som de såg ut 1977. Peter Cushing som spelar Tarkin dog redan 1994 men spelar en ganska stor roll i Rogue One. Och vi får även på ett lite hjärtknipande sätt en glimt av prinsessan Leia, årgång 1977. Tekniken fungerar förvånansvärt bra, men fungerar troligen inte tillräckligt bra för att kunna användas för mer än enstaka scener. Den digitala Tarkin är dessutom en ganska endimensionellt ond karaktär, vilket så klart underlättar digitaliseringen.

Luckor i manus,

Vän av ordning påpekar att om Imperiet visste att Dödsstjärnan hade en svaghet som byggts in av en förrädare redan innan den första Dödsstjärnan förstördes, varför byggde de i så fall in exakt samma svaghet en gång till?

Domen:

Vissa har kallat Rogue One för en mellanfilm, och visst är det så. Vi får ingen ny Rey eller Kylo Ren att verkligen engagera oss i. Men jag måste ändå utbrista i ett lätt flämtande WOW efter att ha sett Rogue One på IMAX. Det filmen saknar i karaktärsbygge tar den igen med hög fart och färgsprakande underhållningsvärde, glimten i ögat och storslagna stridsscener. Rogue One är en renodlad rymdkrigsfilm, med en gammaldags sagas onsannolika hjältemod och hjältedåd. Och ändå lyckas regissören Gareth Edwards med något som Star Wars ibland lidit av ett underskott på: att skildra huvudpersoner som lever i en moralisk gråzon bortom det absolut goda eller onda. Det är riktigt uppfriskande.

Fler filmer som den här+

Allt om Star Wars på Rymdfilm

Bortom Rogue One – geekregissörer signalerar Star Wars ljusnande framtid

Millennium Falcon

Det blir allt mer uppenbart att Disneys återuppväckta Star Wars-saga kommer att suga åt sig den allra bästa talangen inom science fictionvärlden kommande år. Man skulle kunna tycka att det var självklart att de bästa film- och effektskaparna vill jobba med rymdfilmernas kronjuvel. Så var det ju på 1970- och 80-talen, då George Lucas samlade ett dreamteam av briljanta filmarbetare och producerade klassiker som Rymdimperiet slår tillbaka. Industrial Light and magic bildades de här åren, och levde i många år på sitt rykte som världens bästa specialeffektmakare. Men det dröjde 16 år mellan Jedins återkomst och Det mörka hotet, och samtiden hann springa ifrån Lucas och hans dreamteam. De första åren av 00-talet var det nyazeeländske Peter Jackson och hans filmbolag Weta som var det nya svarta inom fantastisk film, och på animationssidan stod Pixar för det nyskapande. Star Wars tycktes ha tappat gnistan för gott, och halkade ned rejält på coolhetsskalan från den forna toppositionen.

Nu är läget ett helt annat. Även om JJ Abrams kanske inte är den nye Steven Spielberg, så vet vi sedan hans Star Trek-reboot att han faktiskt förmår ingjuta spänning och äventyr i gamla vördnadsvärda klassiker. Star Trek från 2009 var ju i själva verket en perfekt CV-punkt inför Disneys köp av Lucasfilm 2012. Och även om vi ännu är osäkra på vilken kaliber manuset har, så är vi så gott som säkra på att Abrams’ The force awakens, den sjunde Star Warsfilmen som har premiär i december, blir något alldeles särskilt visuellt.

X-wings i Episod Sju

I förra veckan blev det också officiellt vad nästa film kommer att heta. Den har premiär i december 2016 och regisseras av den allt mer glödhete Gareth Edwards, en walesisk 40-åring som gjorde sig ett namn inom rymdfilm med den poetiska Monsters från 2010. Förra året gjorde han också rebooten av Godzilla, en poetisk variant av alla tiders monsterfilm. Edwards’ väg in i Star Wars är typisk för hur Disney jobbar numera, post-Marvel-framgången: de tar en hyfsat ung, geekig regissör som gjort sig ett namn genom några verkligt originella filmer, och ger honom chansen att bli en del av bolagets framgångsmaskin.

Rogue One är titeln på Edwards’ film, och manus skrivs av den oscarsnominerade Chris Weitz. Ordet ”Rogue” betyder troligen att temat är pilotgruppen Rogue Squadron, en del av Star Wars expanderade universum. Det stämmer också bra med den information vi sedan tidigare hade, att varannan film ska fokusera på kärnhistorien med Han Solo och Luke Skywalker, och varannan film ska vara spinoffer som tar upp berättelsetrådar lite vid sidan om. Rogue Squadron grundades av Arhul Narra, Wedge Antilles och Luke Skywalker, så att någon av dem dyker upp i filmen är väl inte otroligt. En av huvudrollerna spelas av Felicity Jones.

Vi vet också vem som gör filmen efter det, alltså nästa ”ordinarie” film efter JJ Abrams’ Episod Sju. Episod Åtta har premiär på pricken 40 år efter Stjärnornas krig, 26 maj 2017, och regisseras av den utmärkte Rian Johnson. Han är 43 år gammal och från USA. 2012 gjorde han den brutala men gripande Looper, en tidsresethriller om en lönnmördare som försöker bryta den onda cirkeln genom att hindra sitt yngre jag. Johnson är bra på americana – en utmärkt egenskap för en Star Wars-regissör. Även Johnson passar utmärkt in på Lucasfilms nya regissörsprofil.

Den siste geekregissören som vi just nu vet har knutits till Star Wars är ingen mindre än Josh Trank, en 31-årig wunderkind från Los Angeles, som tog genrefilmvärlden med storm då hans Chronicle, om några pojkar som får superkrafter, spelade in 125 miljoner dollar 2012. På en budget av 12 miljoner. Snabbt fick han jobbet som rebootare av Fantastic Four (en story som liknar Chronicles), en film som har premiär i sommar. Nu blir han alltså också Star Warsregissör.

Det sägs att Disney ska släppa en Star Wars om året, för överskådlig framtid. Det kommer förhoppningsvis att innebära att fler talangfulla, unga regissörer med science fictiondrömmar kan få chansen att göra sin egen version av den största rymdsagan av dem alla.

Godzilla (2014) – substans, intelligens och raaaaaawr

USA 2014, regi: Gareth Edwards, manus: Max Borenstein, producent: Thomas Tull

Godzilla: – Raaaawr!

Handlingen.

Till sist får allas favorit bland japanska eldsprutande skräcködlor, The Big G, en värdig Hollywoodadaption genom Legendary Pictures’ eldsjäl Thomas Tull och brittiske regissören Gareth Edwards (som gjorde sig ett namn med den stämningsfulla rymdfilmen Monsters 2010). Vi människor bygger kärnkraftverk och bryter upp jordskorpan i jakt på uran att mata dem med. Men då sätter vi också uråldriga krafter av enorm styrka i rörelse, så fasansfulla att de är som hämtade från de mörkaste mardrömmar. Då det plutoniumätande MUTO-monstret börjar attackera kärnanläggningar längs med Stilla havskusten, vaknar dessutom något ännu äldre, och större. Det är forntidens alfapredator, Godzilla. Då urtidsmonstren rör sig genom landskapet följer kaos och förödelse i deras spår. Mot denna fond möter vi den unge soldaten Ford (Aaron Taylor-Johnson) och hans familj.  Som pojke bodde Ford i Japan med sin pappa Joe (Bryan Cranston) och mamma Sandra (Juliette Binoche) som arbetade på det kärnkraftverk där MUTO först slog till och orsakade en härdsmälta. Nu är pappa Joe besatt av att gräva i vad som egentligen hände, och blir arresterad för olovligt intrång. Då Ford reser till Japan för att hämta sin pappa, brakar hela helvetet löst. MUTO visar sig vara en hanne som är redo att para sig, och han ger sig ut på en förstörelseturné över Hawaii och Las Vegas för att hitta en monsterhona. Godzilla följer dem tätt i hälarna, och det är i San Francisco som mötet mellan monstren kommer att äga rum. Ford måste försöka ta sig till staden, för det är där hans fru och barn väntar på honom.

Bryan Cranston och Aaron Taylor-Johnson

Pretentionerna?

Trots att det helt saknas rymdkoppling i handlingen platsar Godzilla mycket bra på denna blogg, då filmens tema känns igen från alla de bästa science fictionfilmerna: den enskilda människans oändliga litenhet inför naturens kolossala kraft och likgiltighet. Det är mer en dramafilm än action, då människorna inte så mycket möter monstren som befinner sig i deras närvaro. ”Godzilla är på många en gud” säger en forskare i början av filmen. Likt en gud ignorerar Godzilla också de enskilda människorna, och fokuserar på MUTO-monstren i sin egen storlek. Den som möter dessa bjässar gör klokast i att hålla sig undan.  Mot de ostoppbara naturkrafterna ställer filmen Godzilla den mänskliga överlevnadsviljan: hur vi vägrar att låta oss kuvas, kämpar och tar oss ut på andra sidan katastrofen med livet och – i bästa fall –  förnuftet i behåll.

Elizabeth Olsen i Godzilla

Produktionsdesign;

Allt hänger på att de får till skalan rätt – och här är Godzilla en triumf. Monstren framstår verkligen som om de är jättestora, och de rör sig i en majestätisk slow motion,  som en lavin eller ett störtande berg som man betraktar på avstånd. Monstren skildras från det mänskliga perspektivet, vilket gör att de för det mesta är för stora för att få plats i bildrutan, eller till hälften dolda bakom rök, dimma och skyskrapor. Det dröjer länge innan vi ens får se Stora G i all hans prakt. Först är han bara en svallvåg, som får hangarfartygen att guppa som gummiankor. En mäktig upplevelse, visuellt. Som kontrast använder Gareth Edwards många närbilder på sina skådespelare, vars förundrade och skräckfyllda ansikten återspeglar den mänskliga sidan av naturkatastrofen.

Broarna i San Francisco får alltid vara med om hemskheter

Domen:

Filmer som den här gör mig uppmuntrad över tillståndet för blockbusterfilmen i allmänhet och science fiction i synnerhet. Här har en riktig serienörd till filmbolagsboss (Thomas Tull) givit en kontrollen över en gammal kultfigur som Godzilla, med jättebudget och ganska fria konstnärliga tyglar, till en indieregissör (Gareth Edwards) med bara en enda film på sitt CV – en poetisk postapokalyptisk rymdfilm där nästan ingenting hände. Och tillsammans producerar de om inte ett mästerverk så i alla fall något som har både substans och intelligens. Och de återupprättar figuren Godzillas heder efter den allmänt sågade version som Roland Emmerich gjorde 1998. Framför allt fångar regissören Edwards essensen hos original-Godzilla från efterkrigstidens 1950-tal, och uppdaterar konceptet för vår tid. I den moderna Godzilla vävs Fukushima, elfte september, klimathotet, den ekonomiska krisen och övervakningssamhället in i berättelsen, och kryddas med en rejäl dos teknologinostalgi. Det är en vacker film, och grotesk samtidigt. Och den har alldeles lagom många slagsmålsscener där Godzilla får sparka rumpa och vråla raaaaaaawr mot den vindpiskade stormhimlen.

En sak som dock stör mig är tyvärr de traditionella könsrollerna. Visst, målgruppen är förstås unga killar, så det är väl inte så konstigt att det är den grabbige 23-åringen Taylor-Johnson i huvudrollen. Men att inte ge hans fru (spelad av Elizabeth Olsen) någon annan uppgift i filmen än att ta hand om barnet och bli rädd och springa, är lite för slappt för en modern storfilm anno 2014. Det finns bara tre talade kvinnoroller i filmen, och ingen av dem gör egentligen något, utan bara är. Till och med det kvinnliga monstret finns med mest som mamma – enda gången hon blir riktigt förbannad är då någon hotar hennes ägg. Det är förstås effektivt berättande, och klassiskt – men samtidigt lite tröttsamt.

Fler filmer som den här+

En kusin till den här filmen är förra årets Pacific Rim, som har ett liknande tema om kaijumonster, men mer humor och mindre svärta. Du får heller inte missa Gareth Edwards debutfilm Monsters från 2010. Eller varför inte Cloverfield (2008), filmen som startade om kaijutrenden?

Rymdfilmerna vi ser fram emot 2014

OBS! Detta inlägg är från november 2013 och inaktuellt. Här finns ett nytt inlägg: Kommande rymdfilmer för 2014/2015/2016

Snart börjar det bli dags att sammanfatta filmåret som gått, och som jag tidigare konstaterat är vi inne i en science fictionboom av sällan skådat mått. Bara i år har vi fått originalhistorier som Gravity, Oblivion, After Earth, Elysium, Europa Report, Pacific Rim och Ender’s Game. Och uppföljare som Star Trek Into Darkness och Man of steel. Det är bråda dagar för en rymdfilmsbloggare.

När vi blickar in i framtiden ser vi att rymdvinden fortsätter att blåsa, och vi vet redan nu att den kommer att nå orkanstyrka om två år, 2015, då Star Wars återkommer till vita duken tillsammans med mängder av uppföljarfilmer. Men även nästa år är fullt av rymdfilmer, och glädjande nog ser trenden ut att hålla i sig med helt nya berättelser som inte är uppföljare eller reboots. Rentav – vågar jag säga det- ser 2014 att bli ett lite mer seriöst rymdfilmsår än 2013. Kors i taket!

Här är ett urval av filmer som kommer på bio eller on demand under 2014:

Interstellar av Christopher Nolan

Christopher Nolans Interstellar

Det är inte någon vild gissning att det här kommer att bli nästa års mest omtalade sci-fi-film. Alla stjärnor står liksom i rätt position då mannen som skapade Inception, Memento, reboot-Batman och The Prestige ger sig ut i rymden för första gången.  Storyn bygger på verkliga vetenskapsteorier av den berömde fysikern Kip Thorne, om hur man skulle kunna färdas mellan stjärnorna med hjälp av maskhål i rymdtiden. Interstellar utspelas i ett dystopiskt framtidsscenario där mänskligheten tappat hoppet, men en liten grupp forskare genom maskhålet tror sig finna en utväg som kan ge oss en framtid. Manus av Jonathan Nolan och musik av Hans Zimmer. Filmfotograf är Hoyt van Hoytema, från Schweiz, eftersom Larry Pfister som brukar jobba med Nolan är upptagen med att göra sin egen rymdfilm Transcendence. van Hoytema är ju välkänd i Sverige för fotot till Låt den rätte komma in, Doktor Glas, Lasermannen, Tinker tailor soldier spy, Call Girl och Pistvakt. Matthew McConaughey och Anne Hathaway spelar huvudrollerna, med hjälp från Matt Damon, Casey Affleck, den store Michael Caine och John Lithgow. November 2014. Prepare to get your mind blown!  Trailer för Interstellar

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Framskjuten till 2015. The Washowskis är i farten igen, denna gång med en space opera med Channing Tatum som interplanetär krigare och Mila Kunis som den fattiga toalettstäderskan som utmanar Drottningen av Universum om tronen. Sean Bean spelar en ”Han Solo-karaktär” – vad nu det är. Kan bli precis hur knasigt och pinsamt som helst, men jag är ändå lite charmad på förhand. Tyckte mot alla odds ganska bra om Cloud Atlas.  Trailer Jupiter Ascending

Tomorrowland

Framskjuten till 2015. En smått mystisk film där allt vi vet om storyn är att den har  har med Disneys 1950-talsattraktion Tomorrowland att göra. Och vi vet att regissören Brad Bird (Iron Giant) har det här som sitt hjärteprojekt, vilket tillsammans med Disneytemat bådar för retrofuturism av högsta kvalitet. Manus och producent är Damon Lindelof och George Clooney och Hugh Laurie spelar huvudrollerna.

Guardians of the galaxy

Guardians of the galaxy

En ny storfilm från Marvel som är den första i deras nya ”kosmiska fas”. Det innebär att filmens tema är galaktiskt snarare än jordbundet och att större delen av handlingen utspelas  i rymden. Denna gång är det inte Avengers utan en något udda superhjältegrupp där en talande tvättbjörn och ett träd ingår. Med bland andra Zoe Saldana och Chris Pratt.

Young Ones

Young Ones 

Detta drama med bl a Nicholas Hoult (A single man, Jack the giant slayer),  Elle Fanning och Michael Shannon är eventuellt bara postapokalyptiskt och kan sakna rymdkoppling. Men det handlar om en pojke och hans robot, och jag får mycket starka Star Wars-vibbar av postern. Så det kändes naturligt att inkludera den på listan över filmer att hålla ögonen på.

Transcendence

Debutfilm från Wally Pfister, som annars gjort sig ett namn som filmfotografen bakom Christopher Nolans storfilmer. Men nu regisserar han sin egen storfilm, vilket krockade med Nolans inspelning av Interstellar (se ovan). Transcendene har ett posthumant tema om hur människor laddar upp sina medvetanden till ett nätverk och uppnår ”transcendens”. Men vad händer då datorer skapar ett överlägset medvetande, och vilka kan tänkas försöka dra nytta av det? Projektet har lockat idel storstjärnor med Johnny Depp, Rebecca Hall, Morgan Freeman, Cillian Murphy och Kate Mara i spetsen. Kommer med all säkerhet att vara en av årets snyggaste sci-fi-filmer.

Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of tomorrow stirrar stint

Edge of Tomorrow

Tom Cruise och Emily Blunt är två framtida supersoldater i denna brittisk/amerikanska filmversion av ett japanskt seriealbum (”All you need is kill”). Aliens kallade ”mimics” är i krig med människorna, och vi får se hur Cruises rollfigur fastnar i en tidsloop a la Groundhog day. Med tiden lär han sig utnyttja att han upplever samma sak gång på gång, för att organisera en avgörande attack på utomjordingarna. Regi: Doug Liman. Recension

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Last days on Mars

En thriller i Aliens anda med Liev Schreiber som astronaut. Vi följer en till synes dödsdömd expedition till Mars där en besättningsman får med sig något in från det okända. Vi vet ju hur det brukar sluta? Med body horror galore!

Denna film har haft premiär utomlands, men oklart med distribution i Sverige. Recension

Monsters Dark Continent – soldat stirrar stint

Monsters Dark continent

En av senare års mest uppmärksammade och inflytelserika rymdfilmer var 2010 års Monsters av Gareth Edwards, ett lågmält och poetiskt indiedrama om livet på gränsen till en utomjordisk invasion. Filmens regissör säkrade ett toppuppdrag i Hollywood (att reboota Godzilla, vilket också sker under 2014) men nu är även en fortsättning på Monsters på G, i regi av Tom Green. Förvänta er mer mystik och dunkla hot, i något mer lyxig förpackning än första gången. Kan bli riktigt intressant. Trailer Monsters Dark Continent

Scarlett Johansson i Under the skin stirrar stint

Under the skin

Den här filmen fick mycket uppmärksamhet på filmfestivalerna i somras, där den delade kritikerna i ett för- och ett emotläger. Det är helt klart en monsterfilm med konstambitioner, vilket får mig att gilla den på förhand. Men vissa anser att den inte håller hela vägen. Scarlett Johansson spelar en alien som samlar in mat till sina gelikar genom att resa genom Skottland och ragga upp karlar som hon dödar. Recension

Absolutely Anything

Monty Pythons Absolutely Anything

Den första Monty Pythonfilmen på många, många år, ja faktiskt den första med de flesta av gänget samlade sedan Meaning of life: Terry Jones, John Cleese, Michael Palin och Terry Gilliam. Saknas gör Eric Idle (som inte ville vara med) och Graham Chapman (som är död).  Dessutom med Benedict Cumberbatch och Robin Williams. Enligt uppgift är filmen en sci-fi-fars om en lärares äventyr då utomjordingar förlänar honom magiska krafter, som tillåter honom att göra absolutely anything. Regi Terry Jones.

Transformers 4

Av Michael Bay. Fler leksaksrobotar som slåss, denna gång har de i alla fall gett den irriterande unga killen sparken och har Mark Wahlberg i huvudrollen. Recension

Space Station 76

En komedi av Jack Plotnick med Patrick Wilson och Liv Tyler. En alternativ framtidsberättelse om livet på en rymdstation som är som hämtad från en värld där framtiden ser ut som 1970-talets rymdserier som Månbas Alpha och Battlestar Galactica. Recension

51 degrees

Brittisk indiefilm om en kille som lyckas förutse att världen kommer att gå under på grund av ett asteroidnedslag, inom tre veckor. Men det finns en hemlig rymdstation som rymmer 2000 personer, och vår huvudperson får en biljett dit i utbyte mot att han dokumenterar de sista dagarna på Jorden. En film som varit under produktion i flera år, men som möjligen har släppts online i väntan på distribution. All produktionsinfo finns i alla fall på 51degreesfilm.com

Home

En animerad buddyfilm om utomjordingar, från Dreamworks Animation. Hösten 2014.

After the world ended

En ”post-post-apcalypse” sci-fi-story om bland andra en astronaut som kraschar i vildmarken, om en ung kvinna som är vilse i ett urbant ödelandskap, och om en straffånge som ska bli den första människan på Mars. Regi: Tony Sebastian Ukpo. Releasedatum våren 2014.

Dessutom science fiction från 2014 som inte har med rymden att göra:

RoboCop Reboot med Joel Kinnaman

Godzilla Reboot av Gareth Edwards (regissören till Monsters)

Birdman Superhjältefilm med Michael Keaton

Dawn of the planet of the apes Uppföljaren till den utmärkta Rise of the planet of the apes.

X-men Days of future past Bryan Singer kommer tillbaka och förenar båda generationers skådespelare från tidigare filmer.