Gary Busey

Soldier (1998) – supersoldat slåss för surdegshippies

Kurt Russell är Todd 3465, en behaviouristiskt betingad supersoldat

Kurt Russell är Todd 3465, en behaviouristiskt betingad supersoldat

Handlingen.

Dystopisk rymdaction av samma manusförfattare som Blade Runner, och det är en uttalad ”sidohistoria” till det universumet. Regissör är Paul WS Anderson som också gjort Event Horizon.  Todd 3465 (Kurt Russell) uppfostras från späd ålder till supersoldat. Redan som barn lär han sig döda utan betänkligheter, och sedan strider han tillsammans med andra supersoldater i olika operationer. Han är så betingad på att vara soldat, att han är helt nollställd inför alla vanliga, mänskliga situationer. Bland annat strider han vid Tännhauser Gates, ett välkänt namn för alla Blade Runner-fans. Todds halvonde kapten, Church (Gary Busey) blir utmanövrerad av den helonde överste Mekum (Jason Isaacs) som med genmanipulation tagit fram en ny generation superdupersoldater. Todd själv anses vara så passé att han dumpas som skräp på en planet full med sopor. Där blir han funnen av en liten, idealistisk grupp flyktingar som skapat ett utopiskt minisamhälle bland soporna. De har stickade koftor, dreadlocks, stormöten och tänder levande ljus, pussas på fårfällar och odlar sina egna grönsaker. Todd gör så gott han kan för att passa in. Men snart får han återgå till det egentligen är bra på, att döda. Överste Mekum och superdupersoldaterna landar nämligen på sopplaneten och börjar öva prickskytte på Todds surdegsbakande nya kompisar. Ska han lyckas försvara sitt nya hippieliv mot sina gamla kolleger?

Skeppen, stridsvagnarna och vapnen är i alla fall ganska grymma

Skeppen, stridsvagnarna och vapnen är i alla fall ganska grymma

Rymdskeppet!

Tungt bestyckade, tungt bepansrade, ograciösa militärskepp. Förhållandevis många rymdskeppsscener, men mest som inramning till en historia som i allt väsentligt utspelas på marken.

Pretentionerna och manus?

Det är alltså en av Blade Runners manusförfattare, David Peoples, som skrivit Soldier. Kopplingen till den klassiska filmen gör de så mycket de bara kan av. Och Peoples lyckas få till en kärna i historien som skulle kunna varit intressant: de unga pojkarna som programmeras till dödsmaskiner och sedan utför alla bestialiska handlingar med ständigt samma outgrundliga min, bara för att kastas bort i det ögonblick de inte längre är de starkaste. Det finns också ett frö till ett intressant möte mellan de snälla civilisterna och den mentalt skadade soldaten. Men dessa frön lyckas inte Peoples få att gro eller blomma. Det är en sak att säga att man har ett släktskap med Blade Runner, en helt annan att visa det, och åstadkomma något med verklig substans.

Allas vår Gary Busey är med

Allas vår Gary Busey är med

Specialeffekter och look;

En hyfsat påkostad 1990-talslook, med drag av Mad Max.  Som alla Paul W S Andersons filmer finns det något väldigt operaaktigt över de flesta scener, med utstuderade kameravinklar och skådisar som ständigt intar märkliga poser. Tillsammans med de väldigt kulissiga kulisserna får hela filmen en ganska fejkad känsla.

Domen:

En konstig film som med en annan regissör än Paul W S Anderson hade kunnat bli mycket bättre. Kurt Russells totalt nollställda ansikte är i fokus nästan hela tiden, och utan rätt regi blir det både långtråkigt och obegripligt att titta på. Kurt, som ju annars besitter stor charm, tycks inte ha några känslor alls i rollen som Todd. Där han borde projicera behärskad känslostorm,  lyckas han mest likna en arg skyltdocka. Filmen pendlar mellan Russells stenansikte, väldigt våldsamma (och blodsprutande) slagsmålsscener och gullig sentimentalitet i flyktingarnas stad. Det är för våldsamt för att vara gulligt, men för segt för att vara en tillfredställande action. Kvar blir mest ett stort ”meh”.

Se istället-

Pandorum  och Event Horizon är två bättre rymdfilmer av Paul W S Anderson. De Tolv apornas armé är en bättre film av manusförfattaren David Peoples. The Thing är en bättre film med Kurt Russell.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Predator 2 (1990) – cynisk soppa i Los Angeles

Danny Glover i Predator 2

Danny Glover i Predator 2

Handlingen.

Det är så märkligt hur lite jag mindes av den här uppföljaren till 1987 års Predator. Jag hade för mig att det var Danny Glover mot predatorn, under jorden, i ett rymdskepp. Men det är bara tio minuter av filmen. Att det först är ett mordmysterium i ett fasanfullt våldsamt Los Angeles, hade jag helt glömt. Likaså att Bill Paxton spelar knasig polisassistent eller att Gary Busey springer omkring i silveroverall och ska försöka föreställa FBI-agent.. allt detta var puts väck. Eller att predatorn är så malplacerad i Los Angeles att den blir som en klumpig gammal Hells Angels-hippie som stapplar omkring i gränderna och grymtar för sig själv.

Rymdskeppet!

Kanske är det ingen slump att det är just scenen ombord på skeppet som jag kom ihåg. Det ser ut som ett aztekiskt tempel, med golvet fullt av kolsyreis. Här ser predatorn plötsligt cool ut, och inte alls så larvig som den gjorde några minuter tidigare då den attackerades av en tant med en kvast på en toalett.

Pretentionerna?

Bara antydningar till vad som kunde ha varit: något om Los Angeles som en djungel, och om den hederlige men burduse polisens kamp mot de federala myndigheternas manipulationer. Men det stannar vid embryon till idéer, taffligt halvrealiserade.

Rovdjuret 2 spanar på LA:s gator

Rovdjuret 2 spanar på LA:s gator

Specialeffekter och look;

Tyvärr kommer predatorn i sitt camouflage inte alls till sin rätt på LA:s gator. Där originalfilmen skickligt spelade på djungelns skuggor och skräcken för vad som lurar i skuggorna, så blir samma monster till en kuriositet i stadsmiljö. Bäst funkar en scen nere i tunnelbanans mörker, där det knappt går att se någonting för allt stroboskopljus. Det säger väl en hel del om denna films kvalitet.

Bill Paxton är "comic relief"

Bill Paxton är ”comic relief”

Luckor i manus SPOILERS,

Manuset är fullt av otroliga sammanträffanden och osannolika händelsekedjor. En ensam predator landar i Los Angeles för att, som predatorer gör, slakta och döda. Den inriktar sig först på att mörda gangsters, och det är så Danny Glovers polis kommer in i berättelsen. Det kunde ha blivit en spännande mysteriehistoria. Av en slump (?) är predatorn på samma kyrkogård dit Glover går för att besöka en grav. Men då byter predatorn spår och börjar förfölja Glovers kolleger (spelade av Bill Paxton och María Conchita Alonso) som den aldrig har träffat, i vad som framstår som en märklig slump. Den dödar dem och en massa medborgare i tunnelbanan. Varför väljer den just den tunnelbanevagn där Glovers kolleger är? LA är en enorm stad, och det är alltför otroligt att den bara skulle råka komma förbi just då. Och sen är det som om Glover själv får en ingivelse från en högre makt och kommer till precis rätt ställe för att kunna förfölja den helt camouflerade predatorn i sin bil, då den flyr över hustaken.  Då råkar han köra rakt på FBI:s spaningsbil. Man får känslan av att Los Angeles i filmen bara är ett par kvarter stort, så att alla råkar springa på varandra mest hela tiden. Och sista halvtimmen är mycket dålig för predatorernas rykte som grymma jägare, för plötsligt kan det där rymdmonstret inte skada en fluga. Den får så mycket spö av Glover att det är patetiskt att se. Vad hände med badass-Rovdjuret från Arnolds film?

Den har kompisar också

Den har kompisar också

Mest minnesvärda scen*

Då predatorn börjar prata, och säger ”motherfucker” och ”shit happens” i bästa snutfilmsstil.

Domen:

Om Predator 2 bara hade varit en dålig snutfilm med ett rymdmonster hade jag inte haft något emot filmen. Ge mig en bra dålig snutfilm, vilken dag som helst. Men den är en sällsynt cynisk dålig snutfilm, med en hel del rasistiska stereotyper i. Speciellt gängmedlemmarna (latinos och asiater) i början av filmen skildras som inte stort bättre än rabiessmittade djur, och huvudpersonerna upprepar flera gånger att LA är en djungel, och att det är ”ett krig där ute”. Nu vet inte jag hur kriminaliteten i LA var i slutet på 1980-talet, men det kan knappast ha motsvarat det kaos som så spekulativt och med motbjudande njutning fläks ut  i Predator 2. Att filmen ska utspelas i ett framtida 1997 hjälper inte alls. Människorna visas upp som värre monster än monstret, och underhållningsvåldet slutar vara underhållande. Danny Glover försöker heroiskt bära filmen på sina axlar, men inte ens han kan rädda denna sura soppa från att slängas bort i sci-fihistoriens återvinningskärl.

Se istället-

Predator med Arnold Schwarzenegger. Blade Runner för en minst lika dystopisk men oerhört vacker skildring av ett framtida Los Angeles. Eller Dödligt vapen om du gillar Danny Glover.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter