gary sinise

Impostor (2001) – such a sinister dick

USA 2001, regi: Gary Fleder, manus: Gary Fleder, David Twohy och Erhen Kruger

Är Spencer (Gary Sinistre) verkligen en replikant, som polisen (Vincent D’Onofrio) tror?

Handlingen.

Baserad på en novell av Philip K Dick med typiska teman som att verkligheten plötsligt krackelerar och en tveksamhet kring vem som är människa eller inte. Den dystopiska framtiden i Impostor är en där människorna ligger i konstant krig med rymdvarelser från Alpha Centauri, som attackerar de energisköldar som rests över de största städerna. Spencer (Gary Sinise) och Maya (Madeleine Stowe) är gifta och gör båda vad de kan för att bidra till försvaret. Han är civil vapenforskare som tagit fram ett domedagsvapen som kan vända krigsutvecklingen. Hon är läkare på ett stort sjukhus. Deras liv ställs fullständigt på ända en dag då säkerhetspolisen arresterar Spencer och hävdar att han är en replikant – en artificiell, biologisk robotagent från Alpha Centauri som mördat den riktige Spencer för att kunna utföra ett bombattentat. Och för robotagenter från Alpha Centauri finns bara en behandling: tortyr följt av döden. Spencer flyr desperat för att försöka rentvå sitt namn. Han ”råkar” samtidigt skjuta sin bäste vän, Nelson (Tony Shalhoub från Galaxy Quest). Kan det vara så att han verkligen är en robotagent, utan att veta om det?

Rymdskeppen, specialeffekter och look,

Pendelskeppstationen i Impostor

Det mesta utspelas på Jorden, men i en länge expositionsscen precis i början får vi se lite av rymdkriget mellan centaurierna och människorna. Senare syns också vraket av ett kraschat Centauriskepp, och en ganska snygg variant på pendlarskepp som liknar art decotåg. På det hela taget håller den ”framtidiga” designen hyfsad TV-klass för att vara från millennieskiftet. Men en stor del av filmen utspelas i anonyma kulvertar och korridorer, som är dåligt upplysta och omotiverat skakigt filmade. Slutresultatet blir splittrat och murrigt.

Pretentionerna?

Impostor började sitt liv som kort novellfilm i en tänkt trilogi. Dicks novell innehåller alldeles lagom med stoff till en film som är runt 35-45 minuter lång, eftersom den egentligen bara har en enda intressant idé följd av en liten twist på slutet. Men då trilogin skrotades av filmbolaget togs bl a David Twohy (Pitch Black, Riddick) in för att förlänga manuset till långfilmslängd. Nya scener spelades in för att fylla ut filmen på mitten. Intrycket blir följaktligen att Impostor är en kortfilm som utger sig för att vara en episk långfilm.

Madeleine Stowe i Impostor

Luckor i manus,

Handlingen är som en liten smörklick bredd på en alltför stor macka: tunn. Regelrätta luckor finns det också. Precis i början görs en stor grej av att man på ett visst ställe infört röstigenkänning som en extra säkerhetsåtgärd, men alla andra ställen har redan DNA-scanning som standard. Vilket rimligen borde vara säkrare än rösten.

Mest minnesvärda scen*

Då Spencer blir tillfångatagen av säkerhetspolisen och hotad med fruktansvärd tortyr om han inte erkänner. Det är spännande och läskigt. Sedan lyckas han helt osannolikt ta sig ut, och spänningen sjunker ihop som en sufflé.

Domen:

Impostor klipptes om från 45 minuter till 1 timme 45 minuter, och som någon kritiker mycket riktigt påpekat betyder det att du kan gå och koka kaffe och gå på toaletten under filmens mittersta timme utan att missa någonting. Men även om filmen fått förbli kort, saknas den poesi och tyngd som en filmatisering av Philip K Dick kräver. Betänk den oerhört dystra framtid som skildras i Blade Runner, men som samtidigt också av regissören Ridley Scott målas upp som en av de vackraste och mest stämningsfulla miljöer som någonsin fästs på film. I Scotts version blir Dicks framtid något både att frukta, och att längta efter. Fundera också över Spielbergs Minority Report, med dess tusen underfundiga detaljer som fick Dicks dystopi att bli levande framför våra ögon. Impostors regissör och producenter saknar helt den förmågan, eller ens ambitionen. Resultatet blir bara dystert, och därmed också ganska tråkigt.

Se istället-

Blade Runner, Minority Report, eller Paul Verhoevens Total Recall.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Apollo 13 (1995) – Houston, vi har problem

Tom Hanks, Kevin Bacon och Bill Paxton åker till månen tillsammans

Handlingen.

En gastkramande berättelse om människans dumdristighet, uppfinningsrikedom och anpassningsbarhet. Det är i skiftet mellan 1960- och 1970-talen, och USA har landat på månen. Besättningen på den kommande Apollo 13-flygningen (Tom Hanks, Kevin Bacon, Bill Paxton och Gary Sinise) går otåligt och väntar på besked om när de ska få flyga. Men när de väl får ge sig av, har den amerikanska befolkningen redan tröttnat på månresor, och bara NASA och deras egna familjer vinkar av astronauterna. Ingen TV-kanal ids ens sända deras hälsning till Jordens befolkning. Men allt detta förändras då en syretank exploderar ombord. Plötsligt är det inte fråga om att åka till månen längre, utan om astronauterna alls ska komma hem. Hela världen följer spänt deras öde.

Rymdskeppet!

Åh, så dumdristigt, vansinnigt och alldeles, alldeles underbart att de gav sig av till månen i en sådan eländig konservburk som Apollokapseln. Apollo 13 skildrar med hög detaljskärpa den primitiva teknik som tog astronauterna till månen, hur trångt och kallt de hade och på vilken skör tråd deras liv hängde från första sekunden till den sista. Jag imponeras av det sofistikerade samspelet mellan kontrollen i Houston och besättningen ombord. Genom att simulera olika manövrar exakt, lyckas Gary Sinises rollfigur mitt under krisen instruera sina kolleger halvvägs till månen och rädda dem från att brinna upp vid återinträdet i jordatmosfären. Ett dokument över vilka stordåd den mänskliga hjärnan och viljan är kapabla till, om förutsättningarna är de rätta.

Pretentionerna?

En på det hela historiskt och tekniskt korrekt beskrivning av Apollo 13:s öden. Mycket dokumentärkänsla, på gränsen till astronautnördigt. Det ger förstås en hög trovärdighet och extra tyngd. Kan också bli lite långrandigt.

Specialeffekter och look;

Ett kärleksfullt skildrat 1960-tal, komplett med kontrollpaneler med blinkande lampor, svartvit TV, hornbågade glasögon och vattenkammat hår. Dokumentärkänslan förstärks av att nästan alla rymdscener skildras inifrån kapseln, från besättningens perspektiv. Kapselns kondensdroppande, trånga utrymmen gör att hela filmen får en tight, klaustrofobisk känsla och att energin går upp. Vi är verkligen på plats tillsammans med astronauterna i deras lilla sönderfallande farkost.

Mest minnesvärda scen*

Koldioxidnivåerna stiger snabbt, och besättningen håller på att kvävas. De tvingas improvisera ett nytt luftfilter med hjälp av silvertejp, och iakttar oroligt CO2-mätarna för att få veta om det fungerar eller inte.

Domen:

Apollo 13 var en helt okänd expedition för mig innan jag såg den här filmen, liksom det faktum att tiden redan 1970 hade sprungit ifrån Apolloprogrammet. Ron Howards film genomsyras av NASA-nostalgi som är fascinerande för vem som helst med minsta rymdintresse. Samtidigt var det ju något lite sorgligt över Apollo 13, då den kom i mitten på 1990-talet. Då var det länge sedan människan gick på månen, rymdfärjeprogrammet hade havererat och den internationella rymdstationen var ännu inte byggd. Kanske, tänkte jag då, var människans äventyr i rymden redan över? Filmen blev som en dödsruna för en svunnen tid. Men 2013 är läget hoppfullare för rymdutforskning, och vi kan med gott samvete njuta av spänningen i filmen och imponeras av modet hos de pionjärer som gick före.

Se även+

Mission to Mars, där Gary Sinise också spelar astronaut. Apollo 18, en skräckfilm som skildrar (inte allt för läskiga) monstermöten på månen.

Regi: Ron Howard (Willow). Producent: Brian Grazer. Manus: William Broyles JR (Planet of the apes). Musik: James Horner.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The forgotten (2004) – Julianne glömmer aldrig

Julianne Moore i The forgotten

Handlingen – spoilervarning.

Julianne Moore och Dominic West (McNulty från The Wire) spelar tillsammans i denna psykologiska thriller. Temat är saknaden efter och lojaliteten till ett försvunnet barn. Julianne är kvinnan som sörjer sin son som omkommit i en flygolycka. Men barnets pappa och andra människor i omvärlden påstår plötsligt att hon aldrig haft något barn, och att hon måste vara psykiskt sjuk. Gary Sinise (Mission to Mars) spelar hennes psykiater. Den ende som tror henne är Dominic, som spelar en pappa i samma situation. Han fyller tomheten efter sin försvunna dotter med whiskey. Bit för bit avslöjar de båda utstötta föräldrarna en konspiration, och förstår att deras barn kanske inte är döda ändå. Amerikanska myndigheter är nämligen i maskopi med rymdvarelser som har försökt utplåna föräldrarnas minnen för att dölja att barnen blivit bortförda.

Pretentionerna?

En moders kärlek övervinner allt.

Specialeffekter och look;

Ser ut som vilken dramafilm som helst, med en liten twist här och där. Ganska mörkt och lite mardrömslikt. Effektfullt eftersom de sparar på effekterna.

Luckor i manus,

En hel del, misstänker man. Men eftersom nästan inget förklaras lämnas luckorna åt fantasin. Lite snopet.

Domen:

Som ett bra avsnitt av Arkiv X eller Twilight Zone. Varken mer eller mindre. Intrigen räcker med andra ord inte riktigt för en långfilm. Men supersnygga och supertalangfulla Julianne Moore gör som vanligt ett utmärkt jobb och fyller filmen med själ och hjärta. Tack vare henne lyfter The forgotten alldeles precis över medelmåttighetens rand.

Se även+

Arkiv X för konspirationer om rymdvarelser, eller Hannibal för mera Moore.
The Fourth Kind för en riktig skräckfilm om bortförande.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Mission to Mars (2000) – hjälp, vilken rymdfilm har Danne sett?

Det kom ett desperat meddelande från en läsare, Danne. Han skriver:

Hjälp! Vad har jag sett en snutt av egentligen?
Såg kanske 10 min max 20 min någon gång 2011, måste ha varit på tv (kanal 1,2,4,6). Minns följande: Ett team ska ersätta ett annat som råkat ut för en olycka, alla antas vara döda. Men en finns kvar och verkar uppenbart galen. Han säger att en annan också lever. Räddningteamet råkar ut för något och tvingas överge sitt skepp. De “rymdvandrar” sista biten ner till planeten som kan vara Mars? Hur som. de första teamet har hittat något som knyter planeten till jorden men också till en planet väldigt långt därifrån. Det märkliga är att jag vill tro att jag såg Tom Hanks i en roll som ledare för undsättningspatrullen men han dör i olyckan innan de kommer fram. Det låter som en film jag skulle vilja se hela, eller hur?
Om du har en susning om vad det kan vara för en film så maila mig gärna.
Bästa hälsingar
Danne

Självklart ska vi hjälpa dig, Danne. Men det är en lurig fråga. Det är förvånansvärt många rymdfilmer som handlar om räddningsuppdrag som går snett. Hade det inte varit för att du skrev att de går ned på en planet skulle din beskrivning kunnat passa in på t ex Event Horizon eller kanske Sunshine. Men du är specifik om att de besöker en planet. Först tänkte jag att det var 2010, men du skriver ju att att det är Mars. Då kunde man ju ha tänkt sig att det var räddningsuppdraget i Red planet du menade. Men det stämmer inte riktigt med beskrivningen av handlingen.

Brian De Palmas Mission to Mars

Det tog mig en stund att komma på svaret: du har förstås sett en snutt av Brian De Palmas Mission to mars från år 2000. Den var en flopp hos både kritiker och publiken, trots en ensemble av duktiga skådisar. Det är dock inte Tom Hanks som du har sett som ledare för undsättningspatrullen. Nej, ledaren, som mycket riktigt dör i en olycka, spelas av Tim Robbins. I andra roller ser vi Gary Sinise och Don Cheadle. Du har bra minne, för övrigt. Kollar man Wikipediaartikeln om filmen ser man att handlingen är väldigt lik den du beskriver. Det är en ambitiöst upplagd film i den realistiska science fictionskolan. NASA har fått vara med och tycka till om manuset och besättningen är riktiga amerikanska helylleastronauter. Men i mitt tycke är Mission to Mars inte den mest intressanta av de realistiska filmerna. 2001 och 2010 tar upp liknande teman, på ett originellare sätt. Apollo 13 likaså – och i den är Tom Hanks med på riktigt.

Mysteriet löst?