Gene Roddenberry

Forbidden Planet (1956) – den banbrytande föregångaren

USA 1956, regi: Fred M Wilcox, producent: Nicholas Nayfack, manus: Cyril Hume, musik: Louis & Bebe Barron, foto: George J Folsey

Robbie the Robot är den första roboten med en personlighet i amerikansk film

Robbie the Robot är den första roboten med en personlighet i amerikansk film

Handlingen.

Jag vill börja med att understryka att Forbidden Planet inte är någon mossig skåpmat jag plockat fram i brist på bättre, utan en av sci-fi-historiens verkliga klassiker som står sig än idag. Det är filmen som inspirerade Gene Roddenberry att skapa Star Trek tio år senare, men som är betydligt snyggare än sin efterföljare. Postern med den avsvimmade kvinnan i Robbie the Robots armar är idag kanske mer känd än själva filmen, och kan ge intrycket av att det här är en cheesy historia i stil med Attack of the 50 foot woman. Men faktum är att Forbidden planet är mer exploration än exploitation. Storyn är löst baserat på Shakespeares Stormen. Våra hjältar är stjärnskeppkapten Adams (en ung och snygg Leslie Nielsen, bara en sån sak) och hans underofficare Farman och Doc Ostrow, som tillsammans med sin besättning på rymdskeppet C57-D landar på planeten Altair IV där ett annat skepp försvunnit tjugo år tidigare. Där möts de av den mystiske Dr Morbius (Walter Pidgeon) och dennes blonda och naiva bombnedslag till dotter, Altaira (Anne Francis). Morbius har byggt sig ett hem i ruinerna av den utdöda Krell-civilisationens avancerade maskiner, och har på artificiell väg förbättrat sina mentala förmågor tills hans kan genomskåda Krells mysterier. Han har också konstruerat roboten Robby, som gör allt från att laga mat till att sy kortkorta klänningar åt Altaira.

Kapten Adams och hans besättning fascineras av de utomjordiska artefakter som Morbius visar dem, men samtidigt hotas rymdskeppets besättning av en blodtörstig och osynlig fiende. De börjar ana att Morbius vet mer om detta monster än han först vill erkänna.

Postern är ikonisk, och kanske mer känd än filmen idag

Postern är ikonisk, och kanske mer känd än filmen idag

Pretentionerna?

Berättelsen ser sig så här 57 år senare som ganska ordinär science fiction. Ungefär som ett helt vanligt avsnitt av Star Trek. Men man ska betänka att Forbidden Planet var först: det är den första långfilmen om människor som reser interstellärt i ett eget rymdskepp. Det är den första filmen som helt utspelas på en annan planet, långt från Jorden. Robby the robot är ett av de tidigaste exemplen på en filmrobot som är en karaktär med en egen personlighet. Det var också den allra första långfilmen som har helt elektronisk filmmusik. En banbrytande film, på så många vis. Storyn har också vissa vetenskapliga anspråk: den handlar om det undermedvetnas kraft (a la Jung) och vikt har lagt vid många av de detaljer, som kryosömn för långa rymdfärder, som vi vant oss vid i senare tiders rymdfilmer.

United Planets Cruiser C57-D

United Planets Cruiser C57-D

Världsbygget och rymdskeppen!

The Great Machine

The Great Machine

United Planets Cruiser C57-D är ett flygande tefat! Kanske är det alla flygande tefats moder? Men det är alltså ett mänskligt flygande tefat, inte ett utomjordiskt som man kanske skulle kunnat tro med tanke på att tefat senare förknippats med besök från andra planeter. Här är det dock vi som är aliens på besök i det okända. Skeppet är oerhört likt USS Enterprise på insidan, och har till och med den typ av teleportationsmaskin (”Beam me up!”) som Scottie skulle göra så känt i Star Trek många år senare. Besättningen är dock homogenare och mer militariska än sina efterföljare i Trek: de är alla unga, allvarliga, manliga soldater i likadana ljusblå uniformer.

Altair är en något anonym och öde planet, vars karga landskap mest är en exotisk fond till våra hjältars äventyr. Det verkligt spännande finns dock inne i Dr Morbius bas, som är byggd vägg i vägg med en enorm, underjordisk Krellanläggning kallad The Great Machine. Det är ett kubformat komplex som är 30 kilometer tvärs över, och där 9200 kärnreaktorer genererar oändligt med energi. The Great Machine är fortfarande en mäktig syn!

Robby är värd ett hedersomnämnande. Han är utrustad med en replikator som kan återskapa allting, inklusive whiskyflaskor och aftonklänningar. Och dessutom styrs han av en variant på Asimovs robotlagar: han måste vara människor till lags, men är förhindrad från att skada dem.

Krell-labbet ser senstationellt ut

Krell-labbet ser sensationellt ut

Design och specialeffekter;

Det ska erkännas att allt i Forbidden Planet inte har åldrats med välbehag: de målade bergslandskapen, den glamourösa 50-talslooken på Anne Francis, ja själva det faktum att de flyger i ett flygande fucking tefat. Men jag blir ändå imponerad av omsorgen om detaljer och hur före sin tid designen var. Mobrius Krell-laboratorium med sina runda, metalliska former skulle inte skämts för sig i en film från 80- eller 90-talen. Interiörerna från The Great Machine, med sin enorma skala och rörliga delar, ser fortfarande sensationellt bra ut. Och många saker vi ser här kopierades rakt av i senare tv-serier och filmer: rörliga dörrar och sköldar som blixsnabbt täcker alla fönster, laserpistoler, transportstrålar, rymdskeppsbryggan med sin stora dataskärm.. Allt i fräschaste 50-talstappning. Jag är smått förstummad över kvaliteten.

Altaira har inte varit med om särskilt mycket

Altaira har inte varit med om särskilt mycket

Mest minnesvärda scen*

Dött lopp mellan scenen då kaptenen och Doc får en rundtur bland de uråldriga Krellruinerna (och filmen går från rymdmelodrama till riktig science fiction) och scenen då en liderlig besättningsman lär Altaira att kyssas. Den första scenen ger fortfarande ståpäls pga mäktighet. Och den andra är pinsam på ett oskyldigt sätt för oss i en modern publik.

Domen:

Ingen rymdfilmsälskare med självaktning kan missa Forbidden Planet. Den är fortfarande spännande och rolig, och framför allt hittar vi i den massor av frön till det som senare skulle blomma ut till en hel rymdfilmsgenre. Värd att söka upp (finns online att kolla på) och definitivt värd att lägga 1,5 timme på att se.

Skjut på det osynliga monstret

Skjut på det osynliga monstret

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek the motion picture (1979) – reboot som nästan blev slutet

USA 1979, regi: Robert Wise, producent: Gene Roddenberry.

Enterprise besättning från Star Trek The Motion Picture

Enterprise besättning från Star Trek The Motion Picture

Handlingen.

Ett enormt färgat moln förintar ett antal Klingonskepp och sätter hotfullt kurs mot Jorden. Det enda skeppet i närheten är USS Enterprise med kapten Kirk (Shatner), mr Spock (Nimoy) och alla de andra från 60-talets TV-serie. Men inne i det mystiska molnet väntar något mycket märkligare än de tror…

Rymdfilms recensioner av alla Star Trek-filmer

Rymdskeppet!

Enterprise lär inte behöva någon närmare presentation bland den här bloggens läsare, eftersom det är filmhistoriens kanske mest ikoniska rymdskepp. Så vi pratar lite om den här filmens Enterprise jämfört med andra filmers och TV-serien. Detta är en originalversion av skeppet om man bara kollar på utsidan. Som vi kan se i klippet ovan så försöker filmen understryka Enterprises legendstatus och kör många och långa kameraåkningar längs det vita skrovet. Inget att anmärka på där – det är helt enkelt en klassisk design som inte behövde förändras särskilt mycket jämfört med TV-serien (som gjordes 15 år innan The Motion Picture och med en bråkdel av budgeten).

Skeppets insida i The Motion Picture är inte riktigt lika tillfredställande, utan är en sorts mishmash mellan en clean 2001-inspirerad teknisk look och 60-talets corny leksakskulisser. I filmen säger de att Enterprise har genomgått en totalrenovering, men tyvärr gör det också att all charm från 60-talet gick förlorad.  Det satsades visserligen en hel del pengar på specialeffekterna, och det syns att man ansträngt sig för att nå upp till 2001-nivå. Men resultatet är märkligt platt och livlöst ändå, och känns plastigt. För många nyanser av beige, grått och vitt, kanske?

Pretentionerna?

Filmens akilleshäl, på många sätt. Idén med en maskincivilisation som söker sina rötter är fin, men The Motion Picture gapar efter för mycket och lider av stel dialog om kvasifilosofiska ämnen.

Nice beard! – Damn it, Jim, I am a doctor, not a barber!

Specialeffekterna;

Självklart innebar 1979 års film ett enormt kliv framåt jämfört med TV-seriens lågbudgetkänsla. Paramount satsade modiga 49 miljoner dollar på kalaset (jämfört med Alien som samma år kostade 11 miljoner dollar att göra). Det sena 70-talet tillät inga datoranimationer, och med tanke på det är V’Gers rymdmoln väldigt maffigt utfört (av Douglas Trumbull) och Enterprisemodellen är snyggt och kärleksfullt filmad. Men den hyperrealistiska looken som åtminstone första delen av filmen satsar på gör att man oundvikligen jämför med Kubricks 2001, som kom tio år tidigare. Jämfört med 2001 ser tyvärr Star Trek The Motion Picture ut som ett antal plywoodskivor målade i metallicfärg. Det var först i uppföljaren Star Trek II som den moderna Treklooken föddes.

Ett plus för Klingon-huvudena, som i och med den här filmen får sitt räfflade utseende som skulle hänga med hela vägen fram till 2005 års Enterprise.

Luckor i manus,

Låt oss säga att man inte ska vara för hård mot någon Star Trek-film på den här fronten, eftersom man då missar halva poängen. Men man kan ju undra hur Starfleet kan se vad som händer med Klingonskeppen?

V’Ger är en mordisk maskin, eller?

Domen:

Som en övergångsfas mellan TV-seriens lilla format och vita dukens stora, gjorde Star Trek The Motion Picture sitt jobb: den tjänade in precis så mycket stålar att Paramount vågade satsa på uppföljare (som blev oändligt mycket bättre). Projektet leddes från början av Star Treks skapare Roddenberry, som hade önskat sig en ny TV-serie, men filmbolaget ville tjäna stora bucks på samma sätt som Lucas Stjärnornas Krig gjort två år tidigare. Så Roddenberry fick bli producent (sista gången han fick den äran) och filmen en reboot. Den höll ett tag på att helt ta död på Star Trek. Projektet drabbades av motsättningar, fördyrningar och förseningar.  Konstnärligt blev filmen ett sorts magplask, där kritiker klagade på brist på dramatik och överdriven användning av specialeffekter (de borde ha sett Transformers-filmerna från idag!). Ekonomiskt klarade den sig OK. Som felande länk och historiskt dokument är filmen därför sevärd för ett Trekfan.

Som dramatisk berättelse och långfilm lämnar däremot TMP mycket att önska. Den är långtråkig och pretentiös. Biobesökare förväntade sig action, glädje och äventyr som i Star Wars, men fick ändlösa tirader med teknobabbel och skådespelare som stirrade stint på sina skärmar. Det är inte en total katastrof: regissören Robert Wise gjorde sitt bästa med ett manus som ständigt skrevs om, och pretentionerna blir mer tradiga (långa scener utan dialog) än pinsamma (som i Star Trek V). Men för den som inte verkligen, verkligen är intresserad av Trekhistoria är detta ett par timmar av ditt liv du kan lägga på något mer fartfyllt. Som att se på färg som torkar.

Se istället-

2001 – för att se hur fantasisk rymden kunde se ut tio år tidigare.
Star Trek II – The wrath of Khan – för uppföljaren som blev en helt otrolig science fictionthriller som hade allt som The Motion Picture saknade

Star Trek IV – The voyage home – för knölvalar och tidsresor
Star Trek VI – The undiscovered country – för sista äventyret för det gamla gardet.

Regissör: Robert Wise (The Day The Earth Stood Still, Sound of Music mm)
Producent: Gene Roddenberry
Specialeffekter: Douglas Trumbull (2001, Närkontakt av tredje graden, Blade runner)