genremedveten

Buckaroo Banzai (1984) – anarkister vs rastafaris från åttonde dimensionen

USA 2013, regi & producent: WD Richter, manus: Earl Mac Rauch

John Lithgow är Dr Lizardo, vars hjärna tagits över av en Lectroidhärskare som vill invadera Jorden. Men Buckaroo (Peter Weller) står i hans väg

John Lithgow är Dr Lizardo, vars hjärna tagits över av en Lectroidhärskare som vill invadera Jorden. Men Buckaroo (Peter Weller) står i hans väg

Handlingen.

Det är nästan omöjligt att beskriva vad som egentligen pågår i denna kultklassiker med Peter Weller (RoboCop, Star Trek Into Darkness, Screamers) i titelrollen som testpiloten, neurokirurgen, rockstjärnan, fysikern, upptäcktsresande och alfahannen Buckaroo. I andra roller ser vi en överspelande John Lithgow (Tredje klotet från Solen, Apornas Planet) som spritt språngande tokig vetenskapsman vars sinne tagits över rymdvarelserna Red Lectroids. Buckaroo omger sig med Hong Kong Cavaliers, ett posse med bandmedlemmar som också är en anarkistisk aktionsgrupp med transdimensonellla hotrods som specialitet. Fler rymdvarelser från olika dimensioner blandar sig i berättelsen, som likt en Bröderna Marx-film blir mer och mer kaotisk. Exakt vad det går ut på är svårt att avgöra, men vi får njuta av unge Jeff Goldblum (Indepdence Day) i röd cowboyoutfit, ett musikalnummer med Buckaroos band, Ellen Barkin som det utförs extradimensionella experiment på, Christopher Lloyd (Star Trek III, Tillbaka till framtiden) som rymdskurken John Bigbooté och så Black Lectroids som förklätt sig till jamaicanska rastafaris.

Pretentionerna?

Saturday Night Live möter Star Wars och Bröderna Marx och samplar från science fictionhistoriens mer sensationssökande undre regioner. Originellt, men hippare än vad det är bra.

På flykt undan Red Lectroids skepp

På flykt undan Red Lectroids skepp

Världsbygget och rymdskeppen!

red-lectroids-s-spaceship

red-lectroids-s-spaceship

Wow, vilken myllrande och absurd värld som filmskaparteamet Richter och Rauch öser över oss med stor entusiasm. Man låter oss förstå att det här bara är ett i raden av många äventyr för Buckaroo, och så gott som varenda liten bifigur har en rik bakgrundshistoria och tycks känna resten av ensemblen väl. Mer än halva nöjet med filmen är att strunta i själva huvudhandlingen och koncentrera sig på detaljerna: repliker som tyder på massor av sidotrådar och äventyr vi aldrig får se. Det är omöjligt att hålla reda på vilka folk är i det stora persongalleriet, eller vad de egentligen pratar om. På sätt och vis ger det åtminstone en liten känsla av autenticitet åt en story för utflippad för att ta på allvar. Rollfigurerna själva verkar åtminstone tro på sin egen värld.

Rymdskeppen är också originella. Taggiga som sjöborrar eller enorma virus svävar de omkring Jorden i väntan på rätta tillfället att slå till.

Design och specialeffekter;

Manicker så det står härliga till. En upphottad racerbil som kan åka genom dimensionsgränserna. Glosögda aliens i kroppstrumpor. Sensorer och experimentmaskiner där huvudpersonerna binds fast och får elektroder i hjärnan. Rymddräkter av silverlamé. Hela Buckaroo Banzai är ett enda corny kaos av blinkande ljusdioder och 80-talsteknik.

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (2)

Mest minnesvärda scen*

Allt med John Lithgow. Han personifierar ”actor chewing the scenery”. Skogstokig.

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (3)

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (3)

Domen:

Låt mig vara tydlig: jag kan inte rekommendera dig som är sugen på en underhållande äventyrskomedi att se Buckaroo Banzai. Det är inte mycket till äventyr, och inga av skämten är roliga. Det är så mycket B-film att det gränsar till nästa bokstav i alfabetet. Som konventionell långfilm gör Buckaroo ett präktigt magplask. Det är en dålig film, OK?

Samtidigt har den betyget 71% fresh på Rotten Tomatoes, och kända filmkritiker sjunger dess lov. Bisarrt nog är den en dålig film som på något konstigt hippt sätt lyckas vända det till sin fördel. För det som BB saknar i dramatik och logik, tar den igen på stil, creddiga blinkningar bakåt i filmhistorien, självironi och anarki. Så om du har dina vintage TV-piraterna-glasögon från 1980-talet på och gillar att fånga popkulturreferenser, så kan Buckaroo Banzai vara riktigt kul. Och John Lithgows maniska blick är bara den värd biljettpriset.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

U.F.O / Alien Uprising (2012) – lads och ladettes versus världen

Storbritannien 2012, manus, regi och producent: Dominic Burns.

I mitten står Sean Brosnan, son till Pierce

I mitten står Sean Brosnan, son till Pierce. Han har huvudrollen

Handlingen.

En grupp lads och ladettes i engelska Derby lever ett liv lite på kanten av tillvaron. Festar hårt på helgen, planerar halvhjärtat att lugna ner sig från gangsterlivet, och skaffa barn. De dansar till dubstep och hamnar i slagsmål på fyllan. Då de kvicknar till efter en vild helg har elektriciteten försvunnit och mobilnätet har slocknat. Stora ufon flyger in över England och samhällsfunktionerna brakar samman. I den anarki som utbryter försöker kompisgänget överleva så gott de kan. Andra människors våldsbenägenhet utgör ett större hot än rymdvarelserna i sitt moderskepp. Sedan kommer Jean-Claude van Damme en kvart på slutet.

Detta UFO liknar det från District 9

Detta UFO liknar det från District 9 korsat med moderskeppet från Närkontakt av tredje graden

Rymdskeppet!

Stort och runt, som en en sentida ättling till moderskeppet från Närkontakt av tredje graden och det från District 9. Vi kommer aldrig i närheten av det, men till finalen kommer mindre skepp ut och attackerar. De är inte särskilt fantasifulla: små skalbaggeliknande tefat med sladdriga tentakler som dinglar under. Knappast det stoff mardrömmar vävs av.

Pretentionerna?

Filmens skapare heter Dominic Burns och är en indieregissör. Han har berättat i intervjuer att han inspirerats av framgångarna för Gareth Edwards’ Monsters från 2010, en lågmäld indierymdfilm där samspelet mellan de buttra huvudpersonerna står i centrum och aliens fungerar mest som en effektfull fond. Dominic Burns säger själv att han vill göra en engelsk variant av Monsters: ett kostnadsmedvetet producerat actiondrama där vi får följa effekterna av en rymdinvasion på vanliga människors liv. Om Burns också eftersträvat den poetiska tonen från Monsters så är det inget som framträder överdrivet tydligt, om man ska vara lite snäll.

Omslaget till UFO / Alien Uprising är klart missledande

Omslaget till UFO / Alien Uprising är klart missledande

Specialeffekter och look;

Om du tittar på filmomslaget här bredvid ser du något som ser ut att vara en färgstark variant av Independence Day. Rymdskepp i massor och explosioner! Men så ser inte själva filmen ut. Till 95% är UFO en grå och brittiskt socialrealistisk dramafilm där det regnar konstant, alla är bleka, husen är grå och det spelas dubstep på repeat. De kvarvarande 5% är billigt utförda animationer och några ganska brutala slagsmål. Filmen har alltså en gritty look som fungerar hyfsat och faktiskt är konsekvent genomförd med viss yrkesskicklighet. Haken är att det inte är den film som man får intryck av genom att kolla på affischen. Om det är filmbolaget som försökt pimpa upp en grå lågbudgetrulle för videomarknaden, eller om regissör Burns fått storhetsvansinne, är svårt att avgöra.

Mest minnesvärda scen*

Det börjar bra: på en nattklubb i Derby där huvudpersonerna festar, fånar sig, raggar, super och hamnar i bråk. Här finns det en personkemi och fröet till en intressant story om lad/ladette vs aliens.

Det är också lite kul när ett par soldater får chansen att säga ”Get away from her, you bitch” och ”Welcome to earth”. Gotta love genremedvetenhet.

Domen:

På tok för ofokuserat. Det är som om regissören kan inte bestämma sig för om han vill göra ett socialpsykologiskt drama, en alienaction, en komedi eller en slasherskräckis. Så han gör alla fyra på en och samma gång, med kaos som resultat. Med en bättre ensemble hade det kanske kunnat bli något, men såväl huvudpersonen Sean Brosnan som hans kompanjoner är mediokra skådespelare som kompenserar bristen på substans med ökad röstvolym. De flesta repliker skriks fram. Det är synd på en bra premiss, och man hoppas att Dominic Burns med rätt producent och rätt budget kan komma göra något intressantare framöver.

Se istället-

Monsters, av Gareth Edwards för den poetiska versionen. Eller Attack the block, för en faktiskt spännande brittisk rymdinvasionsfilm.

Alien Uprising

Alien Uprising

Heter filmen ”UFO” eller ”Alien uprising”?

Uppenbarligen heter filmen ”Alien Uprising” på vissa marknader. Förmodligen för att ”UFO” är för generiskt, för tråkigt eller kanske upptaget av andra filmer. ”Alien Uprising” är dock en riktigt missvisande titel. Precis som omslaget till den versionen av filmen, som inte heller liknar vare sig film eller omslaget till ”UFO”.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek (2009) – filmen som räddade rymdoperan

USA, 2009. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, producenter: JJ Abrams, Damon Lindelöf, Bryan Burk

Kirk mot Spock

Kirk mot Spock

Bakgrunden…

Låt oss börja den här recensionen med att klara av en sak direkt. Det finns Trekfans som anklagar JJ Abrams för att ha förstört det fina gamla Star Trek. I mitt tycke visar en sådan inställning att man inte har förstått vilken prekär situation Star Trek befann sig i under 00-talet. Senaste biosuccén var från 1996, och allt som släppts efter det hade mer eller mindre floppat. Endast en mycket geekig (och till åren kommen) fanskara brydde sig längre om Star Trek.

Paramount behövde helt enkelt ta till drastiska åtgärder för att rädda sitt läckande sci-fi-flaggskepp och få andra än trekkers att börja bry sig. De började med att byta ut de producenter som rattat Star Trek sedan 1980-talet. Uppdraget att göra Star Treks första reboot på över 40 år gick till ett gäng bestående av JJ Abrams, Damon Lindelof, Roberto Orci, Alex Kurtzman och Bryan Burk. De var vid den här tiden mest kända för att ha skapat TV-fenomenet Lost tillsammans, och många var skeptiska till hur de skulle hantera den gamla rymdklenoden.

Bryggan på USS Enterprise

Bryggan på USS Enterprise

Handlingen.

Federationen är en civiliserad sammanslutning av planeter och Starfleet dess fredliga armada. Vi följer två unga män med olika kynne och bakgrund, i lagom ödesmättad rymdoperastil. Jim Kirk (Chris Pine, som gör sin bästa William Shatnerimitation) är rebellen från Jorden, som super och slåss och inte kan ta ansvar. Han grubblar över sin pappas (Chris Hemsworth) hjältemodiga död medan denne ensam försvarade rymdskeppet USS Kelvin mot ett mystiskt jätteskepp. Spock (Zachary Quinto) växer upp på på Vulcan i en genomlogisk kultur, men smälter aldrig riktigt in eftersom hans mamma (Winona Ryder) är människa. Både Kirk och Spock är outsiders i sina respektive miljöer, så olika som två personer kan vara.

Men ödet för dem samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams' version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

Rymdskeppen!

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Oavsett om man faller för själva storyn så satte  Star Trek  onekligen en ny standard för hur bra datorgenererade rymdskepp på film kan se ut.  Allt på Enterprise och de andra skeppen, från den detaljerade ytan på skroven till den fysiska spaken som startar warpdriften, har en oerhört hög finish.

USS Enterprise har fått behålla allt väsentligt i sin layout men har fått upphottade kurvor för att öka farten och fläkten. Filmens designers fick  i uppdrag att formge den nya Enterprise ”som en hotrod”.  Allt som saknas är några målade flames. Storleken på skeppet ökades också, till ungefär 700 meters längd. Insidan av Enterprise har faktiskt aldrig sett bättre ut. Allt glittrar, glänser och är ljust och tjusigt. Det är en sorts retro-futurism som refererar till det bästa från 1960-talets TV-serie men uppdaterar det och får det att se dyrt och funktionsdugligt ut. En kul detalj är att  stora bryggerihallen på Budweiser användes som inspelningsplats för Enterprises maskinrum, och det industriella rummet  ger en extra påtaglighet till rymdskeppsmiljön.

Narada över Vulcan

Narada över Vulcan

Filmens andra viktiga rymdskepp är en helt ny bekantskap: det romulanska gruvskeppet Narada som reser i tiden och har ett vapen ombord som kan skapa svarta hål som slukar hela planeter. Naradas aggressiva design är som ren poesi – ett kluster av vassa spetsar i svart glas, som färdas fram i blixtar och rök.

Tyvärr matchas inte det storslagna yttre med dess dunkla och röriga insida. Skeppets domedagsvapen är en kedja med en borr som hissas ned över en planet och skär ett hål till planetens kärna. Sedan släpps en kapsel med ”röd materia” ned i hålet och skapar en singularitet som slukar allt i sin väg.

Andra skepp som spelar en roll i filmen är den tidigare modellen USS Kelvin (Kirk Seniors skepp) och Jellyfish, som är ett avancerat forskningsskepp från Vulcan som bär gamle Spock tillbaka i tiden.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Pretentionerna?

Om man inte är insatt i Star Treks speciella värld kan det vara svårt att förstå varför det är så mycket prat om tidsparadoxer och parallella universa i denna reboot. Enklast är att beskriva det som de nya filmskaparnas sätt att göra Star Trek tillgängligt för en ny publik utan att stöta sig allt för mycket med de gamla kalenderbitarna. Alla fiktiva världar har en inre logik som inte får brytas hur som helst, och till skillnad från James Bond som spelats av massor av olika skådisar genom åren så har James T Kirk alltid spelats av William Shatner. Under 1980- och 90-talen skapades istället nya besättningar som gjorde ungefär samma sak men som var lite mer urvattnade, och för varje generation lite mindre angelägna för andra än de trognaste fansen.

För att kunna börja om med nya historier om de figurer som alla känner till, utan att alienera originalets fans, så fick manusförfattarna Orci och Kurtzman klura två varv extra. Deras lösning är komplex men smart: en tidsresa skapar en parallell tidslinje vid Kirks födelse. Som alla hobbykvantfysiker vet, så skapas i det ögonblicket ett parallellt universum där inga äventyr har hunnit hända än, och alla blad är så att säga oskrivna. Men William Shatners version av Kirk finns kvar, i sitt universum, och kommer att uppleva alla sina äventyr. Hänger ni med? Länken mellan original och reboot är den gamle klassiske Mr Spock, vars tidsresa alltså åtstadkommer det parallella universumet. Att vi får se den åldrade Leonard Nimoy en sista gång i sina spetsiga öron, skänker lite själ och hjärta till rebootfilmen.

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Specialeffekter och look;

En delikat staljad retro-futurism som revitaliserade en hel rymdfilmsgenre som hade haft ett antal riktigt magra år under 00-talets första halva. De hett emotsedda nya Star Wars-filmerna var ju en besvikelse, inte minst i hur de såg ut. Under tidigt 80-tal kunde man räkna med att George Lucas skulle bjuda på de allra mest spektakulära effekterna som gick att tänka sig, men när de nya filmerna kom var det inte särskilt mycket nytt som hade hänt på 20 år. Under åren efter millennieskiftet var det mer cyberspace (The Matrix med sin kampsport i slow motion) än space på bio, och rymdberättandet överlevde mest i TV-seriernas värld (Battlestar Galactica, Firefly). Vi fick faktiskt vänta ända till 2009 innan vi fick se rymden och rymdskepp gestaltade med modern HD-kvalitet och långfilmsbudget. Då kom två filmer som båda tog rymdgestaltningen till nästa nivå: James Camerons Avatar och JJ Abrams’ Star Trek. Jag menar inte alls att dessa båda filmer är de allra bästa science fictionfilmerna från senare år. Men de var utan tvekan de vackraste science fictionfilmerna sedan 1980-talet. Och båda är oerhört ambitiösa visuellt.

Star Trek har hånats mycket för alla sina linsöverstrålningar (”lens flares”) som hela tiden bryter ljuset och får det att glittra. Det ger alltsammans en väldigt speciell och lite drömsk look, men det gör också sitt jobb och ger en dimension av trovärdighet åt de spektakulära rymdstriderna. Ingen kamera med en lins har ju faktiskt varit ute i rymden, men om man lägger in lite lens flares och kameraskakningar, så luras hjärnan att tro att det finns en kameraman. Samma trick såg vi redan 2003 i Battlestar Galactica, men i Star Trek utförs det med ännu mer finess och med superbt hetsig klippning. Abrams & Co lyckas med konststycket att få rymdfilm att se häftigt ut igen, och alla dessa lens flares är en del av hemligheten.

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Mest minnesvärda scen*

Det säger något om uppryckningen jämfört med de båda föregående filmerna Nemesis och Insurrection, att de första tio minutrarna av 2009 års Star Trek innehåller mer dramatik och fler oförglömliga scener än hela de båda föregående  filmerna tillsammans. Öppningsscenen visar Jim Kirks födelse mitt under brinnande eldstrid mellan USS Kelvin och Narada. Det är fullt ös från första sekund, och i  ett ursinnigt tempo presenteras vi för hundra olika fantastiska detaljer: interiörer, aliens, vapen, datorgränssnitt, räddningskapslar. Jag blev såld i det ögonblicket då ett hål sprängs upp i sidan på skeppet och människor sugs ut i vakuumet – och allt är dödstyst där. Det är kvalitet i detaljerna, det.

Spock i The Jellyfish

Spock i The Jellyfish

Domen:

I ett alternativt universum till vårt, där eftertänksam och filosofisk sci-fi är högsta mode, så fick Star Trek en annan sorts reboot och kammade in massor av pengar på en  lågmäld berättelse om vad det innebär att vara människa. Men i vår värld blev det JJ Abrams som fixade biffen, och han gjorde det genom att addera en dimension av spektakel och fyrverkerier. En wowkänsla som faktiskt saknats i många andra Trekfilmer, och som jag tror är viktig för att appellera till en lite bredare publik. Grundkonceptet behålls nästan intakt, så även efter rebooten är Trek lika med massor av dialog, fokus på relationerna i besättningen, långa rants med technobabbel och pseudovetenskap.

Det finns så klart också brister. Skurken Nero, en hårt maskerad Eric Bana, är en ganska generisk och ointressant ”Arg anarkist med stort rymdskepp” vars like vi sett många gånger tidigare, och vars motiv för att utföra upprepade folkmord känns mer krystade. Finalen ombord på det suggestiva Narada blir något av en antiklimax.

Borren som dödar planeter

Borren som dödar planeter

Filmen lider också lite av att storyn stipulerar att ett visst antal personer (Kirk, Spock, Uhura, McCoy, Sulu, Scotty och Chekov) måste träffas och bli ett team innan filmen är slut. Man förstår att det är så en prequel funkar, men det gör att det inte ges särskilt mycket tid för varje figur att etableras eller utvecklas. Mest fokus hamnar naturligt nog på Kirk och Spock, och framför allt Zachary Quintos Spock är en lyckad uppdatering. Quinto har tillräckligt mycket karaktär och integritet för att inte göra sin Spock till en imitation, och lägger till ett undertryckt känslolager till rollfiguren. Chris Pine gör mest en kärleksfull pastisch på William Shatner, och har en tendens att spela över. Vilket i och för sig föregångaren också gjorde. Det är kraftfältet mellan Kirk och Spock som driver filmen framåt, och övriga relationer är rätt bleka . Förhoppningsvis får  resten av besättningen mer utrymme i den nya filmen.

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Personligen tycker jag inte att 2009 års version kan mäta sig med de bästa av originalfilmerna från 80-talet, som The Wrath of Khan. Den är alltför ytlig för det. Men ändå är jag glad över att det blev just Abrams, Lindelof och de andra som fick sätta tänderna i Star Trek, och att de gick all in och gjorde sin alldeles egen version. Det finns nämligen en konstnärlig substans mitt i detta spektakel.  Jag kan bara beklaga att vi fått vänta hela fyra år på uppföljaren Into Darkness, som har premiär på fredag 10 maj. Att nu JJ Abrams går vidare och regisserar Star Wars känns också naturligt: Star Trek är filmen som på allvar visar att han är en filmskapare som kan föra arvet från klassisk science fiction vidare och uppdatera det för en modern publik. Abrams kommer förmodligen att gå till historien som mannen som räddade rymdoperan.

Som Scotty (kongenialt gestaltad av Simon Pegg) säger, med ett leende: ”I like this ship! It’s exciting!”

Yes, it is!

Besättningen på USS Enterprise 2009

Besättningen på USS Enterprise 2009

Se även+

JJ:s andra rymdfilm, Super 8. Den bästa Star Trek-filmen är The Wrath of Khan. Den populäraste bland Rymdfilms läsare är First Contact. Bästa TV-serien är Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Science fictions nya guldålder i en tid av teknologi och undergång

Elysium (2013)

Elysium (2013)

Året är 2018 och varannan film på bio utspelas helt eller delvis i rymden. En boom av film och teveserier med rymdtema sköljer över oss. Det är allt från pompösa rymdoperor, som de nya Star Warsfilmerna, till HBO:s pratiga Star Trek-serie.

Eller nya variationer på temat: sitcoms som utspelas på Internationella Rymdstationen. Justin Bieber som sjöng live från omloppsbana. Dramer baserade på verkliga händelser, som den bemannade expeditionen till Mars. Samhällskritiska auteurfilmer om alienrasism. Det är science fictions nya guldålder.

Filmbranschen har ju under många år inriktat sig allt mer på genrefilm: som sci-fi, fantasy eller superhjältar. Det beror på att de här genrerna har de mest hängivna fansen. Film har kort livslängd idag: en biofilm måste spela in hela sin budget på ett par veckor. Idag vilar underhållningsbranschen på det buzz som förhandskampanjerna skapar bland nördarna, lagom till den globala världspremiären

Varför just rymden, då?  Det beror på att vi idag är teknik-optimister samtidigt som vi är kultur-pessimister. Vi har lättare att föreställa oss ett lyckat samhälle på en rymdstation eller på en annan planet, än på den gamla krisande Jorden. Det har börjat gå upp för oss att det är möjligt att vår civilisation inte kommer att fixa det här. Våldsamma klimatförändringar skapar katastrofer. Havet hotar sluka Holland. Land efter land kollapsar: först ekonomiskt, sen socialt.

Oblivion (2013)

Oblivion (2013)

Samtidigt tar människan som art enorma teknologiska språng inom data, medicin och partikelfysik. Privat rymdfart är ett faktum sen flera år. Allt verkar möjligt.

Vi har alltså känslan av att planeten Jorden håller på att gå åt fanders, men till sitt förfogande har människor ny teknik som gör ett samhälle nån annanstans möjligt.

Plötsligt får en gammal vision om människor som koloniserar andra planeter ny aktualitet. Precis som vid den första rymdåldern, den teknologiska boomen efter Andra världskriget, behöver vi bearbeta våra känslor inför snabba samhällsförändringar. Ju mer förvirrade vi blir, desto mer tilltalande verkar livet efter katastrofen, i Utopia. Det är nog djupt mänskligt att använda rymden som projektionsyta för existentiella funderingar.

Men fiktion och fakta flyter alltid ihop till slut, och framtiden ÄR verkligen här, rent tekniskt. Vartefter som människan i verkliga livet beger sig ut i rymden, kommer också rymdfilmen att förändras. Till slut kommer den helt enkelt att skildra vårt vardagsliv bland stjärnorna.

Det här är min framtidsspaning från Torehammars sköna nya värld om rymdfilm.

Men in black (1997) – slapstick med låtsastuffingar

Tommy Lee Jones och Will Smith

Tommy Lee Jones och Will Smith

Handlingen.

Det ska sägas direkt: den första Men in black är både rolig och har en stor charm. Men som så många andra charmiga förstafilmer fick den ett par mycket sämre uppföljare som med tiden kom att solka ned orginalets minne tills allt man kommer ihåg är specialeffekter och gamla story som vevas om igen. Detta öde som överlägset original delar den med t ex Tillbaka till framtiden, Hajen eller varför inte The Matrix? Därför vill jag slå ett slag för originalet, där vi för första gången fick träffa de aldrig leende agenterna K (Tommy Lee Jones i högform) och rookien J (Will Smith i lika stor högform). De arbetar på M.I.B, den hemliga byrån som hanterar utomjordiska kontakter från underbart sci-fi-nostalgiska lokaler under New York City. J är nyanställd, men får snabbt sätta sig in i yrket då ett ”kryp” (en enorm insekt från rymden) mördar en bonde, klär sig i dennes hud och ger sig ned till NYC för att hitta ett galaktiskt smycke som sitter runt halsen på en katt. I jakten på missen visar K för J att fler invånare än man kan tro har utomjordiska gener, och det verkar snart växa en tentakel eller extra huvud på var och varannan invånare i den stora staden. Alla konspirationsteorier om aliens är sanna, inklusive den om att regeringsagenter i svarta kostymer försöka dölja sanningen. Samtidigt hotas Jorden av en interstellär attackflotta som också vill ha tag på smycket. Ska tuffingarna i svart hinna stoppa krypet innan Jorden förvandlas till aska av en dödsstråle?

Flushing Meadows blir av med sina utsmyckningstefat, som börjar flyga på riktigt

Flushing Meadows blir av med sina utsmyckningstefat, som börjar flyga på riktigt

Rymdskeppet!

En av de bästa ingredienserna är att filmen är så genremedveten, dvs att den är science fiction vars huvudpersoner är medvetna om science fiction som genre, och som leker med referenserna. En nyckelplats i filmen är Flushing Meadows Park, en alldeles verklig park utanför New York där ett antal kultiga installationer från en världsutställning på 30-talet står kvar: en jordglob som heter the Unisphere och så några pelare med flygande tefat längst upp. Men i filmen visar det ju sig att alla gamla UFO- och sci-fi-historier är helt sanna, och tefaten i Flushing är bara parkerade på pelarna, och kan flyga iväg när som helst. Det här vet Krypet om, och det tänker använda ett tefat som sitt flyktfordon.

"The bug" i Men in black

”The bug” (Krypet) i Men in black larvar sig mest

Specialeffekter och look;

På sin tid var Men in black en film som använde ovanligt mycket datoranimation, och dessa effekter är högklassigt formgivna (huvuden som växer ut, ansikten som åker av, tentakler som styr maskiner) men har också en klar serietidningskänsla över sig. Det ser kul och spännande ut, men på ett animerat (”cartoonish”) sätt. Eftersom hela filmen också baseras på en tecknad serie (av Lowel Cunningham) passar det ju riktigt bra.

Vi får också se fina praktiska (som man numera kallar icke-digitala) effekter. Dels är det gott om kul rekvisita, som massor av olika bössor, den ena större än den andra. Allt av totalt icke trovärdig, silvrig hårdplast. Regissören Barry Sonnenfeld gör också det mesta av stuntscenerna, och låter komedin blomma ut och få ta lite tid i anspråk.  Jag tänker på scenen där agenterna kör med raketfart i en gammal Ford i taket på en tunnel, och  J (Will Smith) tumlar omkring utan säkerhetsbälte i en gammaldags slapstick i Buster Keatons anda. Eller då agenterna stoppar en födande mamma vars bläckfiskbäbis tar tag i J:s ben och dunkar honom upprepade gånger mot bilens tak medan hans kollega står och diskuterar i förgrunden. Det är många sådana kärleksfullt ihopsnickrade scener där specialeffekter möter själ och hjärta, som gör Men in black till en sådan fullträff.

En av många kul detaljer är hur Will Smith blir dunkad i biltaket av tentaklerna

En av många kul detaljer är hur Will Smith blir dunkad i biltaket av tentaklerna

Luckor i manus,

Krypet gömmer sig i denna bonde

Krypet gömmer sig i denna bonde

Det är ingen idé att leta efter luckor i själva handlingen, för alltsammans är ju ändå på skoj. Men om vi ändå är lite petiga så undrar jag hur alla tentakler, gripklor och enorma kroppshyddor får plats inom huden på alla de förklädda rymdvarelserna? Om vi tar Krypet som exempel, så gömmer han sig alltså i kroppen på en bonde, men då förklädnaden kastas blir han ett monster på fem gånger storleken. Kanske var det i glädjen av att kunna skapa vad som helst digitalt, som filmskaparna struntade i fysikens lagar och bara freakade loss? Resultatet är smått surrealistiskt.

Domen:

Men in black passade väl in i sin tid där den kom året efter Tim Burtons Mars Attacks! och Will Smiths egen dundersuccé Independence Day. Den är som en blandning av dessa två tidigare filmer, bara godmodigare. Det är förstås nonsens från början till slut, men härligt, välgjort nonsens. Filmatiseringen av Cunninghams serie The men in black delar många element med en annan serie som blev film,  Hellboy. Men där filmerna om Hellboy har geekguden Guillermo Del Toro som regissör, så har Men in black ”bara” Barry Sonnenfeld. Det är inte alls lika coolt, i många nördars ögon. Och visst, jämfört med Hellboy II så är Men in black en bagatellkaramell. Men det är en söt och välsmakande bagatellkaramell, som förtjänar sin plats i rymdkomedihistorien.

Se även+

De ovan nämnda Independence Day och Mars Attacks!

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Därför behöver vi berättelser om rymden

Stjärnor föds i en nebulosa (NASAs bild)

Stjärnor föds i en nebulosa (NASAs bild)

Nu har jag snart bloggat om rymdfilmer i ett helt år och funderar på vad alla dessa hundratals berättelser betyder. Vad är det med rymden som kittlar vår mänskliga fantasi och får oss att berätta för varandra om äventyr i en miljö som de flesta vet ganska lite om, och som 99,9% av oss aldrig kommer att kunna besöka? Svaret är att rymden kan fylla olika funktioner i olika berättelser. Dess speciella egenskaper – att den omger oss alla och är ständigt synlig, men ouppnåelig – gör den till en perfekt projektionsyta för våra drömmar, rädslor och existentiella funderingar. Här är några varianter på rymdtemat.

Den mest kända bilden från Resan till månen

Den mest kända bilden från Resan till månen

The final frontier – Jules Verne och Star Trek

Berättandet om rymden tog fart under senare hälften av 1800-talet. Jules Vernes Från Jorden till Månen kom 1865. Att vi började tänka på planeter och resor till världsrymden just då säger en hel del. Kunskapen om att det finns andra planeter var redan då gammal, men under 1800-talet gjorde vetenskapen sådana framsteg att det för första gången var möjligt att föreställa sig att människan skulle kunna ro iland ett projekt som att lämna Jorden och resa ut i rymden. Men från det att Verne publicerade sin roman till att USA landade på månden gick det 104 år. Varför låg fiktionen så långt före vetenskapen? Svaret finner vi på Jorden. Under 1800-talet seglade kolonialmakterna Jorden runt på regelbunden basis, och de stora upptäcktsresarna kartlade det inre av varenda kontinent. Kartornas vita områden krympte till prickar. Vår planet blev så liten att Stanley kunde hälsa artigt på Livingstone, mitt i mörkaste Afrika. Världen hade för första gången i historien en begränsning. Vi hade vetat en längre tid att Jorden var rund, men nu började vi förstå att den var ändlig. I takt med att vi satte namn på varenda blånande bergskedja och vidsträckt öken så avförtrollades också dessa. Tidigare epokers berättare kunde förlägga sina fantasier till det makalösa ”Hy Brasil” bortom Atlanten. Nu låg plötsligt Brasilien där. Till och med den Vilda Västern, Amerikas ”final frontier”, blev  allt mindre vild då järnvägen och telegrafen nådde Stilla havet. Indianerna besegrades, kuvades och dödades. Inga trummor mullrade längre i bergen.

I takt med att västerlänningar lade världens länder under sig, behövde fantasin nytt spelrum. Det är här universum och resor till andra planeter kommer in. I rymden finns inga gränser, och de vita fläckarna i våra stjärnkartor kommer aldrig att krympa.

Kirk kysser Uhura i Star Trek - rashistoria skrivs

Kirk kysser Uhura i Star Trek – rashistoria skrivs

Under 1900-talets första hälft tycktes det helle inte finnas några gränser för vad mänskligheten skulle kunna åstadkomma med hjälp av sin teknologi, och science fiction som genre tog form. Den första rymdfilmen heter  Resan till månen och kom redan 1902. Den inspirerades av både Jules Verne och HG Wells. Framtidstron och teknikoptimismen var stor, och inom science fictiongenren kulminerade den utopiska optimismen med Star Trek, en TV-serie som sändes i tre säsonger med start 1966. Star Trek hade devisen ”Space – the final frontier” (det sista gränslandet). Ungefär samtidigt började USA skicka upp bemannade rymdkapslar, och det var som om ödet hade bestämt att människans framtid fanns bland stjärnorna. Star Trek var på sin tid unik för att den använde sitt rymdtema för att filosofera kring dåtidens amerikanska samhälle. Den första rasblandade kyssen på amerikansk TV var mellan Kirk och Uhura. En kuriositet kan man tycka idag, men det var kontroversiellt på sin tid och hade förmodligen inte varit möjligt att skildra annat än som ett framtidsscenario. I Star Treks efterföljd ser vi en rad amerikanska filmer som skildrar utforskandet av rymden som något positivt och den naturliga fortsättningen på människans upptäckarlust: Kubrick/Clarkes 2001 (1968) Carl Sagans Kontakt (1997) och Apollo 13 (1995).

Den rena ondskan finns numera bara i rymden

Den rena ondskan finns numera bara i rymden

Den främmande – blackface, Alien, Lovecraft och Hajen

Vi lever (tack och lov) i en postkolonial och egalitär värld där ”vilden”, ”negern” eller ”ryssen” inte längre är användbara som projektionsytor för våra västerländska fantasier om det främmande och Den andre. De flesta av oss inser att andra människor, oavsett kultur, ras eller religion, är ganska lika oss själva. Samtidigt har vi förmodligen något sorts djupt behov av att berätta historier om det som är främmande, skrämmande och annorlunda. Inte minst för att vi genom att definiera det främmande får syn på oss själva. Då vi inte längre vill föra vidare myterna om blodtörstiga indianer, barnsliga afrikaner eller känslokalla sovjeter, så hittar vi andra vägar: vi hittar på nya myter om zombier, vampyrer eller rymdvarelser. En klingon går fortfarande bra att skildra raljant och då cylonerna i Battlestar Galactica framställs som psykopater blir det ingen twitterstorm. Makode Linde gör ingen blackfacetårta för V-ödlor. (Men på senare år har förstås även det postrasistiska samtalet smugit sin in i genren, exempelvis i Neil Blomkamps utmärkta District 9).

Alien (1979) - besättningen upptäcker Space Jockey

Alien (1979) – besättningen upptäcker Space Jockey

Vi har behov av monster.

Skräckberättelsen har dubbla funktioner som moralsaga och avslappningsmedel. Men precis som upptäcktsresande utplånade de vita fläckarna på kartan, har upplysningen tagit död på alla våra gamla monster. Troll, varulvar och sjöodjur är idag fornminnen. Redan romantiken och gotiken var ju en reaktion på den moderna världen, men till slut stod det klart för var och en att King Kong inte finns på Dödskalleön och att Svarta lagunens vatten inte döljer något monster. Men i rymden kan vad som helst fortfarande lura.

Kosmisk skräck är en genre som tar avstamp i den gotiska skräckberättelsens fascination inför naturen och känslolivet, men som också adderar en vetenskaplig dimension. Där den romantiska skräckberättelsen handlar om galenskap eller förtärande passion, externaliserar den kosmiska skräckberättelsen faran till något som kommer utifrån, från en annan värld. Genrens gudfader är självklart HP Lovecraft. Hans mytologi omfattar urgamla gudar från andra planeter, vars blotta uppenbarelse är så ofattbart annorlunda för en människa att man omedelbart mister förståndet då man skådar dem. Om du gillar Lovecraft tycker jag att du ska ta en titt på hans inspirationskälla Lord Dunsany också. Dunsany är idag mindre känd, men är förmodligen en bättre författare. I Lovecrafts fotspår hittar vi bl a en lång rad skräckfilmer från 1940- och 1950-talen, där tentakelförsedda monster enleverar kvinnor på löpande band. I samma genre finner vi också en film från 1952, The thing from another world, som påminner mycket om Lovecrafts At the mountains of madness. John Carpenters The Thing från 1982 är en nyinspelning av den. Ridley Scott hämtade också inspiration från Lovecraft då han gjorde Alien 1979, men hans andra stora förebild var en mer jordnära film: Steven Spielbergs Hajen från 1975. Hajen och alienmonstret har många likheter med varandra – de är känslokalla, skoningslösa och fullständigt främmande (”alien”) för en människa. Genom litteraturhistorien har världshaven ofta fyllt samma funktion som rymden gör idag, som outsinlig källa till olycksbådande mysterier. Precis som rymden är havet inte människans element, och därför hotfullt. James Cameron, som ju gjorde Aliens, gjorde en variation på temat i sin The Abyss (1989), där oceanens djup kombineras med rymdvarelsernas främmandeskap. Och Ridley Scott själv återvände till Lovecraftland med sin Prometheus (2012).

Melancholia växer på himlen

Melancholia växer på himlen

Inre rymder  – Livet, universum och allting

Det sista behovet som berättelser om rymden fyller hos oss är metafysiskt och existentiellt. Kanske kan rymden ersätta Gud som gräns för den mänskliga tillvaron, i de skrönor vi berättar för varandra i vårt sekulära samhälle? Inte för att vi skulle dyrka rymden, utan för att den obönhörligt säger oss att vi människor inte är allsmäktiga. Förhållandena i rymden är inte fientliga för människor: det finns ingen luft och det är fruktansvärt kallt. Avstånden är ofantliga och ofattbara. Den moderna kvantfysiken övergår våra förstånd. Kanske är det så att kosmos är det enda som idag kan få oss att känna den vördnad som tidigare var reserverad för Gud? Rymden är gränslös, men den utgör också gränsen för vad vi förmår. Inom science fiction finns det många exempel på att rymden och olika himlakroppar får representera livet, döden, Gud eller själen. I subgenren undergångsfilmer hittar vi berättelser om hur människor reagerar på annalkande himlakroppar i Deep Impact, Melancholia, Another Earth och Seeking a friend for the end of the world. I Moon, Dark City, Blade Runner, Cargo, The Faculty och Total Recall är det själva verkligheten och identiteten som står på spel. Och i Solaris och Sunshine färdas huvudpersonerna för nära en stjärna, och straffas likt Ikaros för sitt övermod. I en värld där den egna självkänslan förväntas vara oändlig, kan rymden fungera för att få lite perspektiv på tillvaron.

Zathura (2005) – som Jumanji i rymden fast utan Robin Williams

Då familjens hus åker ut i rymden attackeras det av diverse faror

Då familjens hus åker ut i rymden attackeras det av diverse faror

Handlingen.

Två bröder (Josh Hutcherson och Jonah Bobo) råkar av misstag flytta på familjens hus ut i yttre rymden. Och de fryser ned sin elaka syster (Kirsten Stewart från Twilight). Det är det mystiska brädspelet Zathura som påverkar verkligheten – för varje slag med tärningen så händer det som står på spelets kort, fast på riktigt! De tre syskonen måste slutföra spelet för att komma hem igen. Men kommer de att överleva attackerna på vägen, i tur och ordning av jättelik robot, ett krigsskepp, ödlemonster och av gravitationen från passerande stjärnor. Allt medan huset raseras mer och mer får de hjälp av en förbipasserande astronaut (Dax Shepard) att navigera genom farorna.

De tre syskonen måste slutföra spelet Zathura, tillsammans med astonauten

De tre syskonen måste slutföra spelet Zathura, tillsammans med astonauten

Rymdskeppet!

Det är något hisnande med att förortshuset svävar fritt, med bara tunnar väggar och fönster mellan barnen och den kalla världsrymden. Och eftersom det här är ett fantasiäventyr så behöver vi inte bry oss om detaljer som att huset skulle behöva vara lufttätt. Nej, trots att de onda zorgonernas skepp skjuter hål tvärs genom väggen, så fladdrar det bara lite extra i gardinerna. Det är härligt surrealistiskt. Guldstjärna går till zorgonskeppet, vars runda former är som hämtade från Flash Gordon.

Pretentionerna?

Pojkarna är inte de bästa vänner, men måste lära sig att först acceptera och sedan älska varandra, för att komma hem helskinnade. Den mystiske astronauten är nyckeln.

Kirsten Stewart blir nedfryst i kryosömn, men eftersom hon  är så stel från början så märker man knappt av den saken

Kirsten Stewart blir nedfryst i kryosömn, men eftersom hon är så stel från början så märker man knappt av den saken

Specialeffekter och look;

En pärla. Det svävande huset borde erkännas som en modern rymdskeppslassiker, och alldeles oavsett att Zathura är en barnfilm så är den full av kärleksfulla hyllningar till science fictiongenren. Den våldsamma roboten (med röst av Frank Oz) skulle kunna vara hämtad från 1950-talets Forbidden Planet och ödlemonstren är rysligt men härligt läskiga. Det är ganska intensiv action mer starka effekter, så Zathura lämpar sig inte för de allra minsta barnen.

Zorgonerna är läskiga

Zorgonerna är läskiga

Luckor i manus,

Mer fantasy än science fiction, så naturens lagar är helt försatta ur funktion. Det måste ju vara magi som får brädspelet att styra vad som händer, och för ett vuxet science fictionfan kan det förstås bli lite väl larvigt i längden.  Men manuset av David Koepp (Spider-Man, Jurassic Park) håller ändå, och barnskådisarna är toppen.

Mest minnesvärda scen*

Då vi får veta vem astronauten är.

Rymdscenerna är toppen i Zathura

Rymdscenerna är toppen i Zathura

Domen:

Filmen bygger på Chris van Allsburgs bok, och det är (precis som du säkert gissat) författaren som också skrev Jumanji. Temat är ju mer eller mindre exakt det samma som i Jumanji, fast i rymden. Och vi slipper Robin Williams! Det är en liten doft av Ensam Hemma också.  Faktum är det är svårt att fatta att Zathura gick med förlust efter att ha floppat på bio. Det är nämligen en bra sci-fi för barn, tack vare regissören Jon Favreaus känsla för äventyr och fantastiska produktionsdesign. Favreau skulle ju senare gå vidare och regissera Iron Man 1 + 2 samt Cowboys and aliens.

Se även fler rymdfilmer och fantasyfilmer för barn+

Jim Hensons Labyrinth med David Bowie har en liknande drömsk känsla, fast tusen gånger mer flippad då. Don Bluths underskattade men kanske lite våldsamma Titan AE.  Wall-E, en av mina favoriter bland animerade långfilmer.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Regi: Jon Favreau