Star Trek (2009) – filmen som räddade rymdoperan

USA, 2009. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, producenter: JJ Abrams, Damon Lindelöf, Bryan Burk

Kirk mot Spock

Bakgrunden…

Låt oss börja den här recensionen med att klara av en sak direkt. Det finns Trekfans som anklagar JJ Abrams för att ha förstört det fina gamla Star Trek. I mitt tycke visar en sådan inställning att man inte har förstått vilken prekär situation Star Trek befann sig i under 00-talet. Senaste biosuccén var från 1996, och allt som släppts efter det hade mer eller mindre floppat. Endast en mycket geekig (och till åren kommen) fanskara brydde sig längre om Star Trek.

Paramount behövde helt enkelt ta till drastiska åtgärder för att rädda sitt läckande sci-fi-flaggskepp och få andra än trekkers att börja bry sig. De började med att byta ut de producenter som rattat Star Trek sedan 1980-talet. Uppdraget att göra Star Treks första reboot på över 40 år gick till ett gäng bestående av JJ Abrams, Damon Lindelof, Roberto Orci, Alex Kurtzman och Bryan Burk. De var vid den här tiden mest kända för att ha skapat TV-fenomenet Lost tillsammans, och många var skeptiska till hur de skulle hantera den gamla rymdklenoden.

Bryggan på USS Enterprise

Handlingen.

Federationen är en civiliserad sammanslutning av planeter och Starfleet dess fredliga armada. Vi följer två unga män med olika kynne och bakgrund, i lagom ödesmättad rymdoperastil. Jim Kirk (Chris Pine, som gör sin bästa William Shatnerimitation) är rebellen från Jorden, som super och slåss och inte kan ta ansvar. Han grubblar över sin pappas (Chris Hemsworth) hjältemodiga död medan denne ensam försvarade rymdskeppet USS Kelvin mot ett mystiskt jätteskepp. Spock (Zachary Quinto) växer upp på på Vulcan i en genomlogisk kultur, men smälter aldrig riktigt in eftersom hans mamma (Winona Ryder) är människa. Både Kirk och Spock är outsiders i sina respektive miljöer, så olika som två personer kan vara.

Men ödet för dem samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

Rymdskeppen!

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Oavsett om man faller för själva storyn så satte  Star Trek  onekligen en ny standard för hur bra datorgenererade rymdskepp på film kan se ut.  Allt på Enterprise och de andra skeppen, från den detaljerade ytan på skroven till den fysiska spaken som startar warpdriften, har en oerhört hög finish.

USS Enterprise har fått behålla allt väsentligt i sin layout men har fått upphottade kurvor för att öka farten och fläkten. Filmens designers fick  i uppdrag att formge den nya Enterprise ”som en hotrod”.  Allt som saknas är några målade flames. Storleken på skeppet ökades också, till ungefär 700 meters längd. Insidan av Enterprise har faktiskt aldrig sett bättre ut. Allt glittrar, glänser och är ljust och tjusigt. Det är en sorts retro-futurism som refererar till det bästa från 1960-talets TV-serie men uppdaterar det och får det att se dyrt och funktionsdugligt ut. En kul detalj är att  stora bryggerihallen på Budweiser användes som inspelningsplats för Enterprises maskinrum, och det industriella rummet  ger en extra påtaglighet till rymdskeppsmiljön.

Narada över Vulcan

Filmens andra viktiga rymdskepp är en helt ny bekantskap: det romulanska gruvskeppet Narada som reser i tiden och har ett vapen ombord som kan skapa svarta hål som slukar hela planeter. Naradas aggressiva design är som ren poesi – ett kluster av vassa spetsar i svart glas, som färdas fram i blixtar och rök.

Tyvärr matchas inte det storslagna yttre med dess dunkla och röriga insida. Skeppets domedagsvapen är en kedja med en borr som hissas ned över en planet och skär ett hål till planetens kärna. Sedan släpps en kapsel med ”röd materia” ned i hålet och skapar en singularitet som slukar allt i sin väg.

Andra skepp som spelar en roll i filmen är den tidigare modellen USS Kelvin (Kirk Seniors skepp) och Jellyfish, som är ett avancerat forskningsskepp från Vulcan som bär gamle Spock tillbaka i tiden.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Pretentionerna?

Om man inte är insatt i Star Treks speciella värld kan det vara svårt att förstå varför det är så mycket prat om tidsparadoxer och parallella universa i denna reboot. Enklast är att beskriva det som de nya filmskaparnas sätt att göra Star Trek tillgängligt för en ny publik utan att stöta sig allt för mycket med de gamla kalenderbitarna. Alla fiktiva världar har en inre logik som inte får brytas hur som helst, och till skillnad från James Bond som spelats av massor av olika skådisar genom åren så har James T Kirk alltid spelats av William Shatner. Under 1980- och 90-talen skapades istället nya besättningar som gjorde ungefär samma sak men som var lite mer urvattnade, och för varje generation lite mindre angelägna för andra än de trognaste fansen.

För att kunna börja om med nya historier om de figurer som alla känner till, utan att alienera originalets fans, så fick manusförfattarna Orci och Kurtzman klura två varv extra. Deras lösning är komplex men smart: en tidsresa skapar en parallell tidslinje vid Kirks födelse. Som alla hobbykvantfysiker vet, så skapas i det ögonblicket ett parallellt universum där inga äventyr har hunnit hända än, och alla blad är så att säga oskrivna. Men William Shatners version av Kirk finns kvar, i sitt universum, och kommer att uppleva alla sina äventyr. Hänger ni med? Länken mellan original och reboot är den gamle klassiske Mr Spock, vars tidsresa alltså åtstadkommer det parallella universumet. Att vi får se den åldrade Leonard Nimoy en sista gång i sina spetsiga öron, skänker lite själ och hjärta till rebootfilmen.

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Specialeffekter och look;

En delikat staljad retro-futurism som revitaliserade en hel rymdfilmsgenre som hade haft ett antal riktigt magra år under 00-talets första halva. De hett emotsedda nya Star Wars-filmerna var ju en besvikelse, inte minst i hur de såg ut. Under tidigt 80-tal kunde man räkna med att George Lucas skulle bjuda på de allra mest spektakulära effekterna som gick att tänka sig, men när de nya filmerna kom var det inte särskilt mycket nytt som hade hänt på 20 år. Under åren efter millennieskiftet var det mer cyberspace (The Matrix med sin kampsport i slow motion) än space på bio, och rymdberättandet överlevde mest i TV-seriernas värld (Battlestar Galactica, Firefly). Vi fick faktiskt vänta ända till 2009 innan vi fick se rymden och rymdskepp gestaltade med modern HD-kvalitet och långfilmsbudget. Då kom två filmer som båda tog rymdgestaltningen till nästa nivå: James Camerons Avatar och JJ Abrams’ Star Trek. Jag menar inte alls att dessa båda filmer är de allra bästa science fictionfilmerna från senare år. Men de var utan tvekan de vackraste science fictionfilmerna sedan 1980-talet. Och båda är oerhört ambitiösa visuellt.

Star Trek har hånats mycket för alla sina linsöverstrålningar (”lens flares”) som hela tiden bryter ljuset och får det att glittra. Det ger alltsammans en väldigt speciell och lite drömsk look, men det gör också sitt jobb och ger en dimension av trovärdighet åt de spektakulära rymdstriderna. Ingen kamera med en lins har ju faktiskt varit ute i rymden, men om man lägger in lite lens flares och kameraskakningar, så luras hjärnan att tro att det finns en kameraman. Samma trick såg vi redan 2003 i Battlestar Galactica, men i Star Trek utförs det med ännu mer finess och med superbt hetsig klippning. Abrams & Co lyckas med konststycket att få rymdfilm att se häftigt ut igen, och alla dessa lens flares är en del av hemligheten.

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Mest minnesvärda scen*

Det säger något om uppryckningen jämfört med de båda föregående filmerna Nemesis och Insurrection, att de första tio minutrarna av 2009 års Star Trek innehåller mer dramatik och fler oförglömliga scener än hela de båda föregående  filmerna tillsammans. Öppningsscenen visar Jim Kirks födelse mitt under brinnande eldstrid mellan USS Kelvin och Narada. Det är fullt ös från första sekund, och i  ett ursinnigt tempo presenteras vi för hundra olika fantastiska detaljer: interiörer, aliens, vapen, datorgränssnitt, räddningskapslar. Jag blev såld i det ögonblicket då ett hål sprängs upp i sidan på skeppet och människor sugs ut i vakuumet – och allt är dödstyst där. Det är kvalitet i detaljerna, det.

Spock i The Jellyfish

Domen:

I ett alternativt universum till vårt, där eftertänksam och filosofisk sci-fi är högsta mode, så fick Star Trek en annan sorts reboot och kammade in massor av pengar på en  lågmäld berättelse om vad det innebär att vara människa. Men i vår värld blev det JJ Abrams som fixade biffen, och han gjorde det genom att addera en dimension av spektakel och fyrverkerier. En wowkänsla som faktiskt saknats i många andra Trekfilmer, och som jag tror är viktig för att appellera till en lite bredare publik. Grundkonceptet behålls nästan intakt, så även efter rebooten är Trek lika med massor av dialog, fokus på relationerna i besättningen, långa rants med technobabbel och pseudovetenskap.

Det finns så klart också brister. Skurken Nero, en hårt maskerad Eric Bana, är en ganska generisk och ointressant ”Arg anarkist med stort rymdskepp” vars like vi sett många gånger tidigare, och vars motiv för att utföra upprepade folkmord känns mer krystade. Finalen ombord på det suggestiva Narada blir något av en antiklimax.

Borren som dödar planeter

Filmen lider också lite av att storyn stipulerar att ett visst antal personer (Kirk, Spock, Uhura, McCoy, Sulu, Scotty och Chekov) måste träffas och bli ett team innan filmen är slut. Man förstår att det är så en prequel funkar, men det gör att det inte ges särskilt mycket tid för varje figur att etableras eller utvecklas. Mest fokus hamnar naturligt nog på Kirk och Spock, och framför allt Zachary Quintos Spock är en lyckad uppdatering. Quinto har tillräckligt mycket karaktär och integritet för att inte göra sin Spock till en imitation, och lägger till ett undertryckt känslolager till rollfiguren. Chris Pine gör mest en kärleksfull pastisch på William Shatner, och har en tendens att spela över. Vilket i och för sig föregångaren också gjorde. Det är kraftfältet mellan Kirk och Spock som driver filmen framåt, och övriga relationer är rätt bleka . Förhoppningsvis får  resten av besättningen mer utrymme i den nya filmen.

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Personligen tycker jag inte att 2009 års version kan mäta sig med de bästa av originalfilmerna från 80-talet, som The Wrath of Khan. Den är alltför ytlig för det. Men ändå är jag glad över att det blev just Abrams, Lindelof och de andra som fick sätta tänderna i Star Trek, och att de gick all in och gjorde sin alldeles egen version. Det finns nämligen en konstnärlig substans mitt i detta spektakel.  Jag kan bara beklaga att vi fått vänta hela fyra år på uppföljaren Into Darkness, som har premiär på fredag 10 maj. Att nu JJ Abrams går vidare och regisserar Star Wars känns också naturligt: Star Trek är filmen som på allvar visar att han är en filmskapare som kan föra arvet från klassisk science fiction vidare och uppdatera det för en modern publik. Abrams kommer förmodligen att gå till historien som mannen som räddade rymdoperan.

Som Scotty (kongenialt gestaltad av Simon Pegg) säger, med ett leende: ”I like this ship! It’s exciting!”

Yes, it is!

Besättningen på USS Enterprise 2009

Se även+

JJ:s andra rymdfilm, Super 8. Den bästa Star Trek-filmen är The Wrath of Khan. Den populäraste bland Rymdfilms läsare är First Contact. Bästa TV-serien är Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Wars III (2005) – Underhållande mörkerhämnd med rynkade ögonbryn

Onde Anakin står i centrum för filmen. Se så ond han är.

Handlingen.

Nu hettar Darth Vaders bakgrundshistoria äntligen till och börjar glöda. Alla spelpjäser är utplacerade inför prequeltrilogins stora katastrof, som också utgör deras enda existensberättigande. Nu ska vi få bevittna Anakin Skywalkers fall. Den mörka sidan av Kraften manipulerar och intrigerar för att locka Anakin (Hayden Christensen) närmare och förgiftar hans sinne.  Kansler Palpatine (Ian McDiarmid, som får chansen att göra sitt ondaste kacklande skratt om och om igen) att spela på hans oro för Padmés (Natalie Portman) säkerhet. Anakin slits mellan sin lojalitet mot Obi wan Kenobi (Ewan McGregor) och känslan av att han skulle kunna få obegränsad makt om bara Jedirådet slutade hålla honom tillbaka. Skywalkers själsliga strid märks främst på att Hayden Christensen rynkar ögonbrynen mer och mer, (Arga ögonbryn är ju, som alla vet, ett tecken på ondska.) men snart har Palpatine/kejsaren lockat den unge Jedin till att begå fruktansvärda illdåd. Detta mänskliga drama utspelas mot en storslagen bakgrund av myllrande krig, episka slag och landskap med mättade färger.

Öppningen är storslagen, strid ovanför Coruscant för att frita kansler Palpatine

Rymdskeppen!

Invisible Hand är General Grievous flaggskepp

Baby! Nu börjar vi ju närma oss tiden för Stjärnornas Krig, och rymdskeppen börjar därför också se ut som de gjorde i de klassiska filmerna. Det är kära återseenden då vi får syn på tidiga protoversioner av Star Destroyers (med rundare nos och orange linje på taket) och X-wings. Filmen inleds med ett stort rymdslag ovanför Coruscant, där Obi wan och Anakin tillsammans med R4 och R2 kämpar sig fram mot General Grievous’ flaggskepp som håller kansler Palpatine fången. Det är en tempofylld början, med ett myller av skepp och många kul detaljer (som de elaka buzzdroids som landar på skeppsvingarna och börjar plocka isär skeppet). De båda Jediriddarna tar sig ändå ombord på Invisible Hand, och kämpar sig fram mot salen där fången hålls. Efter en många strider slutar denna första del av Mörkrets hämnd med att Anakin själv styr Invisible Hand och kraschlandar den i Coruscants rymdhamn.

Pretentionerna?

Kanske insåg George Lucas att det här var hans sista chans att rädda äran, efter de båda mycket svagare Star Wars I Det mörka hotet och Star Wars II Klonerna anfaller. Kanske var det egentligen bara den här historien han hade att berätta redan från början, och när han väl kom fram till den föll bitarna på plats av sig själv? Hur det än förhåller sig är det ett faktum att Mörkrets hämnd har en helt annan tyngd än de båda tidigare filmerna. Här finns en story värd att berätta och inte bara en serie äventyr i högteknologisk miljö. Hur den arrogante Anakin korrumperas av maktens lockelse är filmens självklara huvudtema. Det vävs ihop med berättelsen om Palpatine som lyckas manipulera demokratin att avskaffa sig själv, och om Jediorden som drivs allt mer mot desperation och maktfullkomlighet. På det hela är det en fin klassisk rymdopera med alla känslor uppskruvade till max. Tyvärr överskrider George Lucas ambitioner hans förmåga till gestaltning.  Dialog och regi är de svagaste länkarna. Mer om detta längre ned.

Coruscant har en rätt tjusig art deco-look nu, som kunde vara hämtad från Flash Gordon

Specialeffekter och look;

Även designers och effektmakare verkar ha varit mer inspirerade i arbetet med denna tredje film, för i Mörkrets hämnd lyckas de äntligen få till en look som håller, och som stannar kvar i minnet. Framför allt älskar jag hur de givit huvudstaden Coruscant en retrofuturistisk art deco-touch som ser ut som hämtad från 1920- eller 1930-talens klassiska science fiction, fast i HD-kvalitet. Plötsligt är allt på Coruscant supersnyggt: lampor, flygande bilar, möbler och skyskrapor. C3P0 passar perfekt in i denna Metropolisvärld. Produktionsdesignen håller genomgående hög klass, och förutom storstadens ljus är speciellt lavafloderna på Mustafar läckra och ger en värdig inramning till slutstriden mellan Anakin och Obi wan. Animationer och rendering är inte lika vasst utförda som designen. Fortfarande är det en påtaglig känsla av blue screen, och de har uppenbara problem att inkorporera de små imperfektioner som gör att animationer ser verkliga ut för ögat. I de animerade sekvenserna saknar man därför kameraskakningar, rörelseoskärpa, luftfuktighet, lens flares.. ja, allt det som sci-fi-skapare efter 2005 har blivit så duktiga på att lägga in som slutlig touch.

Coruscant har en snygg art deco-look i den tredje filmen, där C3p0 passar bra in. Foto, ljus och klippning är genomgående fina.

Luckor i manus,

Nöjer mig med en irriterande detalj: i rymdstriden ovanför Coruscant jagar R2D2 bort buzzdroids från Anakins skepp, som flyger i full hastighet genom rymdens vacuum. Men då de går sönder så åker de liksom bakåt på vingarna och försvinner i fjärran, ungefär som om fartvinden dragit med dem. Det finns ingen fartvind i rymden, och rimligtvis borde de ha följt med rymdskeppet i samma hastighet. Men visst, rymdskepp låter ingenting i lufttomhet heller, och det har aldrig bekymrat George Lucas tidigare.

Kenobi mot Grievous

Mest minnesvärda scen*

De sista minuterna av filmen, då Darth Vader fått sin hjälm på.  Plötsligt ändras miljöerna, uniformerna och musiken, och man inser att scenen står uppställd för film fyra, fem och sex. Vi får bara några minuter då Kejsaren och Vader står och blickar ut över Dödsstjärnan som håller på att byggas, men det räcker för att höja min puls till det dubbla. Det var ju det här vi ville se hela tiden, men fick istället tre hela långfilmer med palatsintriger, animerade djur och irriterande snorvalpar. Jag kommer nog aldrig att förstå hur George Lucas tänkte.

Kejsaren och Darth Vader

Domen (spoliers!)

Mörkrets hämnd innebär en massa förlorade chanser, som George Lucas aldrig tog. Vi får därför aldrig se Padmés rollfigur utvecklas eller fördjupas bortom Vacker Orolig Fru som passivt vrider sina händer medan hennes man är ute och räddar världen. Padmé har en enda intressant scen, mot slutet av filmen. Vi får heller aldrig veta mer om Obi wan Kenobi, trots att han är med lika mycket som Anakin. Påverkas Obi wan av det som händer? Förändras han? Det får vi aldrig veta. Allt fokus ligger istället på Anakins resa, och han utvecklas förvisso. Men Lucas missar också chansen att nyansera ondskan. Trots att Jediriddarnas helighet får sig en rejäl törn, så är deras motsats, Sitherna, fortfarande lika endimensionellt kacklande onda som de alltid varit. De är så onda att man inte kan förstå hur någon, inklusive Anakin, kan låta sig luras av dem. Kejsaren är så over the top att han blir löjlig, inte skrämmande. I och med att George Lucas kräver av sina skurkar att de ska vara SÅ onda, så blir det väldigt abrupt då Anakin ska gå från att vara en ung man på glid till att bli den som stryper sin egen gravida fru. Hur kan Padmé inte märka något, förrän det är för sent?  Kanske är det Hayden Christensens begränsade skådespelartalanger som gör att man inte tror riktigt på honom, eller så är det manuset och dialogen som inte riktigt motsvarar de krav på pregnans som en rymdopera av den här kalibern ställer. Det går i varje fall inte riktigt ihop

Trots en del brister så blev Mörkrets hämnd ändå en värdig avslutning på Darth Vaders bakgrundshistoria. Det filmen saknar i psykologiskt djup tar den igen på ren maffighet. Star Wars universum kommer verkligen till liv framför våra ögon på ett underhållande sätt, och allt hänger snyggt ihop med de efterföljande men mycket äldre delarna. Av de tre prequelfilmerna är det här förmodligen den enda som folk kommer att bry sig om i framtiden, och det är i sig ett gott betyg.

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämnd, Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

De 5 skälen att Disney är det bästa som hänt Star Wars

Det är ingen överdrift att säga att nyheten om att George Lucas sålt Star Wars till Walt Disney Company slog ned som en bomb bland fansen. Det gick ett samfällt sus genom science fictionvärlden. Disney?! Så nu ska Darth Vader alltså få Musse Piggöron, är det så, va va va? Men om man tänker efter lite så inser man att Disney av idag är allt annat än just Musse Pigg och Kalle Anka. I själva verket tycker jag att George Lucas beslut är ett genidrag. Förmodligen det bästa beslut angående Star Wars han har tagit på 25 år, och egentligen det enda som garanterar att hans skapelse får leva vidare i många år. Här är de fem skälen till att Disney är det bästa som kunde hända Star Wars, i det här läget.

Flygplanen från Tron Legacy ser ut som om Kejsaren och Darth Vader skulle trivas i dem

5. Tron Legacy

Disney jobbar hårt på att stärka positionen hos pojkar och unga män, och blåste därför liv i gamla kultiga Tron från tidigt 1980-tal. Men resultat blev inte bara ett grabbigt dataspelsäventyr utan också en sensationellt snygg film. Egentligen kan man strunta i handlingen och bara låta bilderna och Daft Punks musik skölja över sig. Det är faktiskt en helt perfekt estetik att göra rymdfilm av. Om Disney skulle applicera samma bildmanér på Star Wars-universum, så skulle vi åtminstone visuellt få en värdig uppföljare till Rymdimperiet slår tillbaka.

John Carter kan gå i pension, men hans specialeffekter kan vi behålla

4. John Carter of Mars

Vi vet att George Lucas inspirerades av Edgar Rice Burroughs’ äventyrshistorier från Mars då han gjorde Stjärnornas Krig. Hela pirater-i-rymden-grejen lånade Lucas rakt av från John Carter. I våras släppte så Disney långfilmen John Carter of Mars, som i sin tur är klart inspirerad av George Lucas. Så pass att den var den snyggaste Star Warsfilmen sedan Jedins återkomst, typ. Referenserna har kommit hela vägen runt. Nu var Disneys Carterfilm ganska tråkig, men looken lyckades de ju väldigt bra med. I och med köpet av Star Wars kan de få användning för alla idéer de hade tänkt ha i uppföljarna till John Carter (om den inte floppat så hårt). Vi kan få det bästa från John Carter, men låta själva figuren gå i pension.

3. Mupparna

Disney har förvaltat Mupparna väl efter köpet från Jim Henson Company. De släppte en väldigt fin långfilm med dem i våras, som verkligen tar vara på det bästa från 1970-talets original men uppdaterar konceptet för en modern publik. Så det är ju i sig ett gott tecken, att Disney tar hand om sina nyförvärvade varumärken.

Men en annan fördel är att Disney har själva dockkunskapen i sin organisation. Glöm inte att Yoda var en mupp, tillverkad av The Jim Henson Company och styrd av mästaren Frank Oz själv. Något av det sämsta med Det mörka hotet och de andra två ”nya” filmerna som George Lucas gjorde var att han övergav de fina dockorna för dataanimeringar. Istället fick vi Jar Jar Binks. Förhoppningsvis kan Disney återintroduera kompetens från sina Muppar tillbaka i Star Wars. Riktiga dockor ger en helt speciell själ åt filmerna.

2. Wall-E och Pixar

Pixar är sedan många år intimt förknippade med Disney, men de kom en gång i tiden från George Lucas (som sålde till Steve Jobs, som i sin tur sålde till Disney). Nu är det dags att återknyta banden igen. Pixar har ju på sin meritlista en av de bästa rymdfilmerna genom tiderna, tillika en av de absolut bästa robotfilmerna. Wall-E är R2D2s kusin från landet, och om han skulle dyka upp i en kommande Star Warsuppföljare skulle det inte kännas konstigt alls.

1. Joss Whedon och Marvel

En annan helig populärkulturkossa som många trodde skulle slaktas av Disney är ju Marvel, serietidningsklenoden. Precis som med Star Wars så ritade lustigkurrar Musse Piggs öron på X-men då Disney köpte Marvel. Men idag har de hånfulla kommentarerna tystnat, eftersom Marvels biofilmer är sådana monumentala succéer. Marvel under Disneys ledning har uppenbarligen en plan för att förädla sina älskade figurer, och de konstnärliga kompetensen att utföra planen. Efter succén med The Avengers har Joss Whedon fått en ledande roll inom Marvel/Disney. Han får ungefär göra som han vill. Jag kan inte tänka mig någon regissör som skulle lämpa sig bättre för att göra en ny Star Wars. Nu är det plötsligt en lågoddsare att det blir verklighet.

Det mörka hotet (1999) – De 5 största problemen med Star Wars episod I

Jar Jar i Det mörka hotet

Handlingen.

Jediriddarna Qui-Gon (Liam Neeson) och Obi Wan Kenobi (Ewan McGregor) skickas av den galaktiska republiken som förhandlare till planeten Naboo, vars fredliga invånare försatts i blockad av en skrupelfri handelsfederation. I sista stund innan federationen invaderar hjälper de drottningen Amidala (Natalie Portman) att fly. Tillsammans med bland andra varelsen Jar Jar Binks hamnar de på månen Tatooine, där de befriar pojken Anakin Skywalker från slaveri och tar med honom tillbaka till galaxens huvudstad Coruscant. Ska Anakin accepteras som jedilärling av Yoda? Kommer drottningen att kunna återerövra sin planet? Och vem är den mystiske gamle mannen i kåpa som manipulerar handelsfederationen i hemlighet?

Federationens station

Rymdskeppen!

Det vore inte Star Wars om det inte bjöds på ett ymnighetshorn av olika fantasifulla rymdskepp. Den här delen av eposet ska ju utspelas under den gamla goda tiden, så skeppen är eleganta och förfinade. Drottningens jakt är speciellt vacker med sin spegelblanka yta. Handelsfederationens stora rymdstation i omloppsbana kring Naboo blir fokus för ett stort maffigt slag mot slutet av filmen, och har den rätta järngrå Star Wars-färgen på utsidan, och på insidan är det gott om stora hangarer och djupa neonupplysta schakt lämpliga för ljussabelfighter.

Men även om alltsammans ser fint ut, så tänker jag ändå att vi borde ha bjudits på något mer då George Lucas återupplivade sitt livsverk efter sjutton år. Det hände enormt mycket med science fictiongenren och specialeffekterna mellan Jedins återkomst och Det mörka hotet. Vi borde ha fått se något vi aldrig hade sett förut. Skepp och svindlande rymdscener som tog andan ur oss. Det var min förväntan då filmen kom 1999, och den infriades inte.

Anakin ställs inför Jedirådet

Pretentionerna?

Förvånansvärt få, med tanke på att det här är början på berättelsen om Anakin/Darth Vader. I Star Wars’ universum blir det inte mer historiskt eller betydelsefullt än dessa händelser. Men vi bjuds inte på några ödesmättade övertoner utan på ett barnvänligt äventyr där en god portion av berättelsen tramsas bort. Man får verkligen inte känslan av att det är början på ett stort öde, då den unge Anakin åker racerskoter eller av misstag råkar spränga hela fiendestationen i luften (Det kan ju ha att göra med att barnskådisen Jake Lloyd spelar träaktigare än de värsta Astrid Lindgrenbarn du kan tänka dig.)

Specialeffekter och look;

På ett sätt gör Lucas helt rätt som behåller den lite gammeldags matinékänslan från originalfilmerna. Det hade inte varit Star Wars utan technocolorfärger och övergångar mellan scenerna som sveper in från sidan. Genom att vara konservativ skapar Lucas en sammanhållen filmupplevelse, trots att det gått 21 år sedan Stjärnornas krig. Vi känner oss omedelbart hemma, men det är på bekostnad av wowkänslan. Det blir kanske lite väl välbekant, alltsammans.

Det mörka hotet har ju tyvärr också gått till filmhistorien som det avskräckande exemplet på hur datoranimering kan överanvändas. Den odräglige Jar Jar är förstås skräckexemplet. ”Han” är verkligen ett störande inslag, helt uppenbart en seriefigur mitt bland levande skådespelare, som i sin tur helt uppenbart inte kan se honom, relatera till honom eller agera mot honom. Filmen kom 1999, men världen fick vänta tre år ytterligare på en trovärdig animerad figur – Gollum (Sagan om de två tornen). Det är oceaner i kvalitetsskillnad mellan Jar Jar och Gollum, och det illustrerar hur de en gång så dominerande Industrial Light and magic i slutet av 1990-talet tappade specialeffekternas förstaplats till nyazeeländska Weta.

Det mörka hotet har fler animationsproblem än Jar Jar. Speciellt Naboo känns plastigt och överdrivet naivistiskt gestaltat, med knallgröna gräsmattor och klarblå himmel. Och lite för ofta märker man att skådisarna springer omkring framför en green screen och inte har en aning om vilken miljö det är meningen att de ska befinna sig i. Det resulterar i en mycket artificiell film.

Amidala tar hjälp av senator Palpatine inför senaten

Domen:

Även om George Lucas förstås aldrig hade kunnat leva upp till sina fanboys förväntningar så måste man betrakta Star Wars Episod I som en missad chans. Här är de fem största problemen, enligt mig:

1. Anakin – med en annan barnskådis eller bättre barnregi hade man kanske kunnat engagera sig lite mer, men å andra sidan ger inte manus något direkt utrymme för karaktären Anakin att bli intresseväckande. Istället blir det en generisk kavat pojke i äventyrsfilm, utan personlighet och utan något som helst djup. Att göra en så ung Anakin till huvudfokus i en hel film var ett klart misstag. Det stjälper nästan hela filmen då manusförfattarna förtvivlat kämpar för att på ett trovärdigt sätt motivera varför de vuxna karaktärerna skulle vilja släpa på ett litet barn medan de genomför en militär operation.
2. Padmé – hon blir i de kommande två filmerna något av hela prequeltrilogins hjärta, men här lider hon av den minst sagt krystade storyn med att hon är förklädd till sin egen hovdam, och att ingen märker att hon ibland framträder som drottningen och ibland som någon annan. Det enda sättet som vi som publik låts förstå det här komplicerade förhållandet är genom att ”drottningen” har de mest fantasifulla kreationer på sig. Men vi i publiken ser ju hela tiden vem som är Natalie Portman, och fattar inte varför hon bara ibland  är drottning. Följden av denna maskerad blir att vi inte kan engagera oss i Padmé, för berättelsen skildras aldrig från hennes synvinkel. Hon blir en kuf i lustiga dräkter.
3. Darth Maul – han ser cool ut, men vad tillför han egentligen berättelsen? Han lanserades som den nya skurken och en motsvarighet till Vader, men är väldigt menlös.
4. Jar Jar och andra dockor – Jar Jar är inte bara odräglig, han skulle också kunna klippas bort från nästan alla sina scener, och det skulle inte märkas någon skillnad för storyn. Tidernas största distraktion, till ingen nytta. Dessutom känns figuren rasistiskt stereotyp. Vicekungen från handelsfederationen  är också problematisk. Varje filmskapare som låter ickemänskliga varelser interagera med varandra tar en risk, för det blir lätt som ett avsnitt av Mupparna. Det mörka hotet lider svårt av muppsyndromet, men utan salig Jim Hensons magiska handlag. Ett bra exempel är de av filmens skurkar som har flest scener, nämligen de skrupelfria handelsmännen med fiskmun som invaderar Naboo. Det blir smått komiskt då de smider onda ränker, men ser ut som en dockteater.
5. Dialogen – borta är den cyniska humorn från originalfilmerna, och istället får vi långa uppstyltade dialoger på fejkbrittiska mellan officiösa diplomater, ohörbar rotvälska från gunganerna och värsta sortens barnreplikklichéer

Alla dessa problem har förstås sitt ursprung i manus. Och man kan ju inte komma förbi tanken att anledningen till att George Lucas misslyckades så med den här filmen berodde på att han egentligen inte hade så mycket nytt att berätta. Som tur är ryckte han upp sig, började om och åstadkom två betydligt bättre (och vuxnare/mörkare) uppföljare. Det mörka hotet är och förblir den klart sämsta av de sex filmerna. Men du bör självklart  se den åtminstone en gång, och du kommer garanterat att bli lite lagom underhållen för stunden.

Liam och Ewan gör sitt bästa då det irrar omkring bland green screens

Se istället-

Övriga fem filmer, speciellt Rymdimperiet slår tillbaka som är den bästa.

Replik som borde varit med:

”Let Qui-Gons be Qui-Gons”

Manus och regi: George Lucas.
Musik: John Williams.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Rymdimperiet slår tillbaka (1980) – den bästa av de bästa

USA 1980, regi: Irvin Kershner, producent: Gary Kurtz, musik: John Williams.

Darth Vader mot Luke Skywalker, i luftschaktet i Cloud City

Handlingen.

Rebellerna är på flykt undan Imperiet och har etablerat en bas på isplaneten Hoth.  Luke Skywalker (Mark Hamill) patrullerar de snöiga vidderna och råkar ut för en attack från ett slemt monster. Han Solo (Harrison Ford) räddar honom, men Luke hinner knappt återhämta sig förrän de kejserliga trupperna hittar basen och går till spektakulärt anfall med sina stora AT-AT. I kaoset medan rebellerna försöker rädda vad som räddas kan, blir det tydligt att en romans har börjat spira mellan Han Solo och prinsessan Leia (Carrie Fisher). Alla flyr i sista stund. Luke beger sig för att finna jedimästaren Yoda medan Han och Leia söker skydd i den svävande staden Cloud City. Men förräderi inträffar, och filmen slutar i katastrof och mörker.

Rymdskeppen!

Jag säger bara: The Executor! Det är Darth Vaders egen stjärnkryssare, och den är riktigt maffig. Enligt specifikationerna är den 16 km lång.  Dess enorma storlek framgår i klippet ovan, där en grupp skepp av typen star destroyer helt skuggas av Vaders flaggskepp. Vi får också se den kejserliga skytteln för första gången, då Vader anländer i den.

Pretentionerna?

Om Stjärnornas krig var en ond-mot-god-saga för barn så är Rymdimperiet slår tillbaka den punkt då Star Wars blir också för vuxna (nåja!) och bjuder på lite karaktärsdjup och riktig dramatik. Det sagoaktiga går inte för ett ögonblick förlorat, men här får vi som publik också möta moraliskt tvivelaktiga figurer och svåra val där alla alternativ har fruktansvärda konsekvenser. Ingen av huvudpersonerna är riktigt den samma i början av filmen som de är i slutet, och det är som om inte bara Luke utan hela Star Wars genomgår en mognadsprocess i Rymdimperiet. Allt är inte längre bara svart eller vitt.

Yoda och Luke i Rymdimperiet slår tillbaka

Specialeffekter och look;

Om man idag kollar på Stjärnornas Krig och Rymdimperiet slår tillbaka alldeles efter varandra så slås man av hur otroligt mycket bättre Rymdimperiet ser ut. Det är en väldig klasskillnad som inte bara har med budgeten att göra (även om 3 gånger pengarna säkert hjälpte till). George Lucas och hans designteam skruvade upp det bombastiska och mörka i bildspråket, och arbetade mycket mer medvetet än i första filmen med en helhet av specialeffekter, foto, ljussättning och klippning.  Youtubeklippet ovan är ett bra exempel på den storslagna, operaaktiga och Wagnerinspirerade berättarstil som vi numera förknippar så starkt med Star Wars. Om man ser filmen med bra bild är den fortfarande bland det snyggaste som gjorts i science fictionväg. Förutom de fina partier som utspelas i rymden finns det många minnesvärda scener som var och en har en egen look: filmens inledning på isviddernas Hoth, Cloud Citys luftiga korridorer och neonupplysta luftschakt där slutstriden står – och så förstås Yodas träsk.

AT-AT från Rymdimperiet slår tillbaka

Visste du att?

Skådespelaren Mark Hamill som spelar Luke var med om en svår trafikolycka i uppehållet mellan första och andra filmen. Han var tvungen att genomgå omnfattande plastikkirurgi som för alltid förändrade hans utseende i ansiktet. Jämför man Luke i första och andra filmen så ser han många år äldre ut. För att förklara Lukes ärriga ansikte skrev man in scenen i början av Rymdimperiet där Luke skadas svårt av ett monster.

Serietecknaren Moebius hjälpte till och skissade på den sond som hittar rebellbasen på Hoth.

Leia och Han

Domen:

Mittenfilmer kritiseras ibland för att sakna riktiga början och slut, men det betyder också att de slipper start- och bromssträckor och kan köra på med stenhård action från första sekunden. Det utnyttjas skickligt i Rymdimperiet, som börjar och slutar mitt i äventyret. Vi vet ju idag att det kommer en fortsättning, där allt ordnar sig, men 1980 års biopublik måste ha blivit chockad över vilken mörk historia Rymdimperiet ändå är: från första stund är våra hjältar på flykt och saknar både medel och en plan för att slå tillbaka. Fienden ligger hela tiden två steg före. Då filmen slutar är alla vi tycker om antingen besegrade, i fångenskap eller till synes döda. Det är briljant berättat och i mina ögon höjdpunkten för hela Star Wars-sagan. I mångas ögon är det den kanske bästa science fictionfilmen, alla kategorier. George Lucas vare sig producerade eller regisserade, vilket förmodligen förklarar den vuxnare tonen. Jobbet gick istället till den ganska oetablerade Irvin Kershner, vars karriär Rymdimperiet blev höjdpunkten på. Barn gillar ofta Jedins Återkomst bättre, för den har gölliga ewoker. Men jag väljer hellre svärta och mörker, varje dag i veckan. Dessutom är det här en film där personkemin mellan Leia och Han bäst kommer fram, och deras gnabbande förhållande är liksom hjärtat i hela Star Wars.

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämnd, Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst, Pigs in space

En nyckelscen från Rymdimperiet slår tillbaka.. eller vänta lite grann..?

Stjärnornas Krig (1977) – ett nytt hopp, för science fiction

Luke, Leia och Han

Handlingen.

Unge Luke Skywalker (Mark Hamill) bor i en gudsförgäten håla på en ökenplanet och drömmer om äventyr. Hur Luke hamnade där vet vi som sett Star Wars III. Han stöter på droiderna 3CPO och R2D2 som är på flykt undan det onda imperiet och dess general Darth Vader (röst: James Earl Jones). Droiderna är utsända av prinsessan Leia (Carrie Fisher) med ett meddelande till Obi Wan Kenobi (Alec Guinness). Luke söker upp honom, och tillsammans med  lycksökaren Han Solo (Harrison Ford) och dennes håriga kompanjon Chewbacca ger de sig av i rymdskeppet Millennium Falcon för att rädda prinsessan undan Imperiets onda klor.

Millennium Falcon från Stjärnornas krig

Rymdskeppen!

Människorna (och även ickemänskliga huvudpersoner) är filmens bultande hjärta, men det är rymdskeppen som ger Stjärnornas Krig dess fortfarande enorma wow-faktor. Den stora variationen av hel- och halvskruttiga modeller funkar världsbyggande och gör att vi tror på att vi ser en mångskiftande civilisation som funnits i tusentals år och är utspridd över halva galaxen. Han Solos Millennium Falcon är genialiskt gestaltad, med dess smutsiga och fallfärdiga inre och trasiga hyperdrive som måste få en smäll för att komma igång. Det skulle lika gärna vara Humphrey Bogarts båt i Afrikas Drottning som Harrison Fords rymdskepp. Vi som är vana vid bilar som inte startar när det är kallt eller utombordsmotorer som skär ihop känner oss omedelbart hemmastadda.

Star Destroyer från Stjärnornas krig

Det finns många andra fantastiska skepp i filmen. Stiderna mellan de otroligt mäktiga kejserliga star destroyers och rebellerna var något som vi aldrig sett inom science fiction förut: ett marint sjöslag med enorma krigsfartyg – i tyngdlöshet! Det är fortfarande ett storslaget skådespel, och det var förstås ännu mer imponerande där i slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet då jag äntligen fick se filmen då den gick på SVT sent en kväll. Och det är också i Stjärnornas Krig vi första gången får möta x-wing fighters och tie fighters och se dem bekämpa varandra i dogfights, som hämtat direkt från första världskriget. Hedersomnämnande till de fantastiska ljudeffekterna som ju egentligen bryter mot en av science fictions grundregler: inget ljud kan höras i rymden eftersom det saknas luft. Men filmen hade inte varit den klassiker den är om den brytt sig om att hålla sig till reglerna. Vrålandet från de kejserliga tie fighters är fortfarande ascoolt. Så det så.

Pretentionerna?

En klassisk fantasysaga med Det goda mot Det onda. Ljuset mot mörkret. Ordning mot kaos. Behärskning mot raseri. Man får bara låta det skölja över sig, och svepas med.

Specialeffekter och look;

Visst har tiden gått sedan 1977 och det är oundvikligt att vissa saker i filmen ser en aning töntiga ut idag. Rymdstriderna har åldrats mest, men man måste komma ihåg att detta var den första filmen i serien och den gjordes utan att någon visste om den skulle bli en succé. När Rymdimperiet slår tillbaka filmades några år senare var det med en tre gånger så hög budget. Med det i åtanke så ser Stjärnornas krig fortfarande sensationellt bra ut. Den är visserligen inte lika vacker som en av de filmer som mest influerat den, 1968 års 2001. Men det höga tempot, actionfylld klippning, musiken av John Williams och god ljuddesign bidrar tillsammans att pulsen fortfarande ökar  då man ser om den 2012. Vissa element i filmen skulle dessutom komma att bli helt tidlösa: ljussablarna ser lika bra ut idag som de gjorde då, och kostymerna är värda sin Oscar flera gånger om.  Totalt fick filmen sex Oscars. Förutom den för bästa kostym även för art direction, ljud, filmmusik och klippning.

Luckor i manus,

Man undrar försynt hur de kan bygga Dödsstjärnan så sårbar för en attack från ett enda skott? (Men den frågan växer till ett skri i Jedins återkomst, där Imperiet begår exakt samma misstag en gång till!)

Första mötet mellan Darth Vader och prinsessan Leia

Klassiska scener>

Öppningen där ett enormt skepp från Imperiet jagar prinsessans mindre skepp. Darth Vaders första scen där han kommer in medan striderna fortfarande pågår och förhör den trotsiga prinsessan. Lukes första möte med robotarna. Träningen med ögonbindel ombord på Millennium Falcon. Striden mellan Obi wan och Darth Vader. Flygscenerna vid attacken på Dödsstjärnan. Ska jag fortsätta? Det tar aldrig slut!

Domen:

Om du har läst ända hit har du förmodligen sett filmen minst ett par gånger. Den är en del av vårt populärkulturella DNA och dess inflytande på filmbranschen och science fiction kan inte överskattas. Av den anledningen är det ganska svårt att skriva något läsvärt eller ens kritiskt om Stjärnornas krig, för den är ju helt omöjlig att tänka bort från sina filmerfarenheter. George Lucas rebootade hela genren, och en av hemligheterna bakom hela Star Wars-seriens framgång är att den förhåller sig så oerhört respektlöst till genren som den dittills sett ut. Lucas lånade hejvilt från Hollywoods historia: krigsfilmer om första och andra världskriget, vilda västern, Trollkarlen från Oz, Flash Gordon och Buck Rogers. Han snor glatt från visionära rymdfilmer som 2001 och Silent Running. Men han tar också in element från europeisk mytologi, från Kurosawas samurajfilmer och Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter. Allt detta blandas samman till något helt unikt som efterföljande generationer av science fictionskapare behövt förhålla sig till.

Luke tränar med Obi Wan ombord på Millennium Falcon

Stjärnornas Krig är självklart inte en perfekt gestaltad berättelse. Det är den första men absolut inte den bästa av de sex långfilmerna som ingår i Star Wars. Uppföljaren Rymdimperiet slår tillbaka är på de flesta plan en överlägsen film. Men det som saknas i finess och karaktärsdjup kompenseras av den rena och skära entusiasmen och energin som genomsyrar filmen. Klassikerstatusen är lika självklar idag som den var för tjugo eller trettio år sedan.

Läs också: De 5 skälen till att Disney är det bästa som hänt Star Wars

Se Star Wars-filmer+

Det mörka hotet, Klonerna anfaller, Mörkrets hämnd, Stjärnornas krig, Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst