Ghostbusters

USA 2001, regi: Ivan Reitman, producent: Daniel Goldberg & Joe Medjuck, manus: Don Jakoby

David Duchovny, Julianne Moore, Seann William Scott och Orlando Jones i Evolution

Handlingen.

Två frustrerade collegeprofessorer (spelade med personkemi av David Duchovny och Orlando Jones) råkar snubbla över tidernas största vetenskapliga upptäckt då en asteroid trillar ned i Arizonas öken och börjar sprida utomjordiskt liv med rekordfart. Låt knasigheterna börja! Evolutionen blir synlig för blotta ögat: på bara några timmar utvecklas det från encelliga organismer till maskar, och därefter blir varje generation av aliens lite större och lite läskigare. Snart kopplas armén in, men ingen kan egentligen kontrollera situationen. Till slut ligger vår framtid i händerna på ett missanpassat gäng bestående av professorerna, en korkad brandman(Stiffler från American Pie) och en av militärens forskare (Julianne Moore).

Pretentionerna?

Pseudovetenskapligligt babbel om ”evolution” och ”kromosomer” bildar åtminstone inledningsvis en sorts seriös front åt en historia som framför allt lever på sina många prutt- och stjärtskämt.

Orlando Jones på upptäcktsfärd

Världsbygget och rymdskeppen!

En uppsjö av formlösa varelser, tentakelmonster, drakar, jätteinsekter och superkrabbor utvecklas från meteoritens kladdiga yta. Där organismerna sprids finns också en speciell atmosfär, som de behöver för att överleva. De första tusen generationerna av utomjordingar kan inte andas luft, vilket blir räddningen för filmens huvudpersoner vid mer än ett tillfälle. Precis som i Gremlins bör man akta sig så man inte oavsiktligt råkar få monstren att föröka sig. I Evolution är det eld som sätter igång en accelererad delningsprocess, med ödesdigra konsekvenser som följd.

Så här söt kan man vara innan man attackerar

Design och specialeffekter;

Det finns en kärlek till genren här, t är gott om blinkningar till science fictionhistorien. Högklassig om än cheesy produktionsdesign signerad J Michael Riva, som också gjort Django Unchained och Iron Man. Det är förstås mycket tydligt CGI-effekter, men rymdvarelserna är mustigt rysansvärt formgivna och faktiskt fint animerade. Det finns ett par verkligt minnesvärda monster – som en hundvalpsögda grisliknande varelse som först charmar ett gäng hemmafruar och sedan försöker käka upp dem. Finalens supermonster med ett stort slappt rövhål som främsta kroppöppning är också oförglömligt, men av helt andra (sämre!) skäl.

Luckor i manus,

Manus är uppenbart skrivet av någon som inte har så särskilt stort hum om evolutionen. Allt utomjordiskt liv utvecklas från samma encelliga organismer i samma petriskål, under loppet av ett par timmar. Redan innan de hunnit lämna labbet har de hunnit bli ett antal sinsemellan helt olika arter. Framåt kvällen är det en hel flora och fauna, med allt från insekter till däggdjur och reptiler. Allt tycks utvecklas huller om buller, spontant, och utan det koncept som Darwin kallar Det naturliga urvalet. Men hey, det är ju evolution från rymden, så jag antar att det är OK.

Hoppla, den där knasiga ”evolutionen” råkade utveckla en primat också

Domen:

Regissören till Ghostbusters försöker fånga något av den gamla magin genom att uppdatera humorkonceptet med moderna specialeffekter och blanda in lite rymdtema från 90-talssuccéer som Men in black. Paret Duchovny och Jones gör ett hyfsat komedijobb för att inte vara Bill Murray och Will Smith. Deras käbbel får mig att dra på munnen flera gånger. Men hur de än jobbar kan de inte väga upp för att manuset stinker, och då inte bara från alla ändtarmsskämt. Nej, filmens uselhet kommer sig av så många olika saker: hur samtliga kvinnor i filmen bara råkar visa trosorna. Hur feta personer är såå dumma och därför asroliga. Eller hur Seann William Scott grimaserar som en berusad kåldocka. Eller varför inte av att precis allt som händer i filmen tydligen måste förklaras genom att en av huvudpersonerna säger ”Nu gör jag det och det.” Och på något sätt är det lite synd att slutresultatet blev så B, för det är ju en massa talangfulla människor som satsat sin tid och energi på det här ganska snygga projektet. Men snus är alltid snus, om än i gyllene dosor.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

USA 1985, regi: Ron Howard, producent Richard D Zanuck och Robert Brown, musik: James Horner

Don Ameche och Hume Cronyn, i förgrunden, är två av Cocoons klart lysande stjärnor

Don Ameche och Hume Cronyn, i förgrunden, och Wilford Brimley (skymtar till vänster) är Cocoons klart lysande stjärnor

Handlingen.

Ett sentimental rymdsaga i ädlaste hög-åttiotalsstil, som lyfts över det ordinära av fint ensemblespel med några av Hollywoods klassiska men åldrade stjärnor i rollerna. I centrum står de tre kompisarna Art (Don Ameche), Ben (Wilford Brimley) och Joe (Hume Cronyn), som lever ett lättsamt men smått uppgivet pensionärsliv på ett hyfsat äldreboende i Florida. De har barnasinnet kvar, men deras kroppar håller på att svika dem. Då finner de en swimmingpool i en oanvänd lyxvilla vars vatten har mycket uppfriskande effekter. Efter några dopp är det som om de börjar bli unga på nytt, och såväl kärlekslivet som livsglädjen får sig en rejäl skjuts. Männens fruar, spelade med värme av bl a Jessica Tandy och Maureen Stapleton, rycks med i nytändningen.

Men vad är det egentligen för mystiska kokonger av sten som ligger på poolens botten? Och vilka är det som lämnar nya kokonger där varje natt? Ute i bukten ställer sig charterbåtskaptenen Jack (spelad med blåst min av Polisskolans Steve Guttenberg) samma fråga. Det är till hans båt som kokongerna fiskas upp från djupet av hans kunder (under ledning av ”Walter”, spelad av Brian Dennehy).

Snart går det upp för både pensionärerna och Jack, att det är något utomjordiskt i görningen. Men är dessa främmande varelser med det livgivande vattnet farliga, eller vänliga? Och hur länge kan man som åldring omgiven av åldringar hålla hemligheten med Ungdomens källa för sig själv?

Det dröjer länge innan det dyker upp, men det är ett högklassigt rymdskepp

Rymdskeppet!

Åh, jag gillar verkligen det här tefatet. Det tar god tid på sig att dyka upp, men det är väl värt väntan. Cocoon skäms inte för sina Spielberginfluenser, och både tefatets utforming och scenen med alla människor som med gapande munnar hänförda stirrar uppåt har lånat mer än bara lite grann från Närkontakt av tredje graden och ET. Kanske var det så i mitten av 80-talet att Spielbergs filmer var så dominerande att det bara var så här ett rymdskepp kunde se ut? Men jag älskar i alla fall de blinkande, snurrande ljusen, och sättet som skeppet rör sig på högkant som ett lysande blått öga. Stort är det också, som sig bör.

Wilford Brimley är den tredje gubben, här med sin dotterson, spelad av Barret Oliver från Den oändliga historien och Daryl

Pretentionerna?

Vissa kritiker påpekar att det är lätt att bli lurad av de superba äldre skådespelarna att Cocoon är en mer seriös och ”fin” film än den egentligen är. De påpekar, mycket riktigt, att filmen snarare är en ultrakommersiell produkt bland många andra i filmproducenterna Richard D Zanuck och Robert Browns långa lista på blockbusters från 70- och 80-talen. Men det går inte att komma ifrån att det understundom uppstår viss magi, då regissören Ron Howard koncentrerar sig på samspelet mellan vännerna, som känner livet återvända till deras gamla benknotor. I sina bästa stunder är Cocoon lite som On Golden Pond/Sista sommaren möter ET. Mer om de inte fullt så lysande stunderna, nedan.

Steve Guttenberg råkar ut för lite rymdljus

Specialeffekter och look;

Vad var det med 1980-talet och ljuseffekter? Aliensarna i Cocoon är som vanliga människor, fast de flyger, rör sig som balettdansörer, och lyser med ett starkt gult sken. Detta var den predigitala eran, så man riktigt ser hur ljusskenet målats på för hand. Även Jack (Guttenberg) råkar ut för en ljuschock då han badar i poolen med en hot ung babe till utomjording. Far out! Och på slutet, då tefatet sänker sig över havet, så får vi se tvättäkta 80-talsblixtar! Ni vet, den där sortens blåvita blixtar som förekom i Jedins återkomst, Ghostbusters och Big Trouble in Little China? Vad hände med den typen av blixt, egentligen?

Iiiik, iiiik ta mig från den här hemska filminspelningen

Luckor i manus,

Vad var det med 1980-talet och delfiner? Vad är det med sci-fi och delfiner? Vad ska man med alla dessa delfiner till så fort det är något från rymden? Är delfiner som utomjordingars hundar?

Kapten Jacks historia är Cocoons svagaste länk. Varför skulle odödliga, oändligt visa ljusvarelser, kapabla till interstellär rymdfart, klä ut sig till människor och hyra en skruttig gammal båt av Jack, men ha honom ombord? Jag kan inte komma på någon rimlig anledning, annat än att det blir lite kul när Jack upptäcker att de är rymdvarelser. Låt gå för det, även om det är lite väl lägligt. Men det verkliga problemet ligger i Steve Guttenberg, som här visar att han egentligen inte kunde skådespela bättre än han gjorde i Polisskolan. Hans Jack är korkat storögd och ständigt avklädd. Han behövdes förmodligen som affischnamn, för att locka en yngre publik som inte bara ville se pensionärer mellan åttio och döden. Men om man klippte bort Jack från filmen helt och hållet, skulle Cocoon bli en mycket bättre film. Sorry, Steve!

Mest minnesvärda scen*

Det är väldigt fint då pensionärerna flyr i Jacks båt, och kommer undan tack vare Bens dotterson som hoppar i vattnet för att avleda kustbevakningens uppmärksamhet. Sedan anländer rymdskeppet, och båten stiger sakta upp mot det väntande ljuset till James Horners pampiga musik.

Rymdfilm när den är som pampigast

Domen:

Jag kommer alltid att ha en speciell plats för Cocoon i mitt hjärta. De tre gubbarna är underbara, och Ron Howard vet precis hur han ska spela på rätta känslosträngarna utan att göra det för smetigt. Ja, det är cheesy, och ibland är cheesy helt OK. Dessutom finns det många crazy åttiotalspärlor gömda i filmen: Gympingpass, breakdansare i hockeyfrilla, pensionärer som klättrar i träd, knähöga sportstrumpor och stort hår.

Man skulle kunna kritisera Ron Howard för att han inte dyker djupare ned i viktiga teman om liv, åldrande, kärlek och död. Men då får man komma ihåg att Cocoon framför allt är en feelgoodfilm, och att stänken av transcendens, som lyser igenom stundtals, främst kommer av hur skickliga yrkesmänniskor handskas med ett ganska trivialt material.

Se även+

Närkontakt av tredje graden. För en mycket modernare film med liknande åldrande-tema, se den trevliga Robot och Frank.