För eller emot Interstellar?

Här diskuterar vi den mest omdebatterade rymdfilmen i år, Interstellar av Christopher Nolan. En varning till dig som ännu inte sett filmen: i det här inlägget förekommer spoilers för filmen. Vi avslöjar detaljer, och hur filmen slutar. Om du ännu inte har sett Interstellar, och inte vill få överraskningarna avslöjade i förväg, gå hellre till Rymdfilms recension av Interstellar. Så, du har blivit varnad. Nedanför den här vackra bilden av rymdskeppet Endurance, förekommer stora spoilers! Välkommen att själv deltaga i diskussionen!

Endurance Interstellar

De svenska medierna har gett Interstellar hyfsade betyg. DN tyckte att endast Nolan kan lyckas skapa intimitet i ett sådant apokalyptiskt äventyr. Svd kallar den maffig och monumental. Roger Wilson i Kulturnytt är mer kluven och anser att den inte är någon ny 2001, utan har en tröttsam hollywoodsk kärna bakom den episka fasaden.

I de internationella recensionerna har tongångarna bitvis varit hårdare. Filmen har 74% fresh på Rotten Tomatoes, och det är tydligt att de allra flesta är överens om att filmen har sina brister och märkligheter. Den är pompös, lång, pretentiös, sentimental, spretig, dötrist och tråkig och…alldeles, alldeles underbar. Om man ändå gillar Interstellar, trots dess brister, blir till slut en fråga om personlig läggning och smak. Men vilka är det då som kommer med den hårdaste kritiken, och vad går den ut på?

Dels har vi de som tycker att storyn inte är psykologiskt trovärdig, utan hemfaller åt melodrama. Io9.com kallar filmen för både den bästa och den värsta rymdopera du sett, och beskriver det träffande som att det är två filmer, en bra och en dålig, som långsamt kolliderar. Skribenten Annalee Newitz tycker inte att engagemanget i huvudpersonerna matchar den enorma skalan på berättelse:

The problem with this film is that the emotions evoked by its landscapes are not matched by the characters. Monolith-shaped robot TARS crackles with more personality than Cooper, Brand and Murphy.

Samma kritiker påpekar också de något gammaldags könsrollerna, där machomannen Cooper är den aktive upptäckaren och de båda kvinnliga huvudrollerna kännetecknas av passivitet och är beroende av kärlek för att motivera sin existens.

Från io9 kommer även en mer positiv analys, där filmen jämförs steg för steg med 2001. Är detta svaret på vad Nolan vill ha sagt?

Den of Geek tycker att Nolan har ett något klumpigt handlag, och inte litar på sitt eget manus utan hårt försöker hamra in sina budskap i den stackars publiken. Dylan Thomas dikt deklameras inte bara en, utan fyra gånger. Okay, we get it, skriver Den of Geek, men tycker också att det sammanlagda värdet av de duktiga skådespelarna, Hans Zimmers soundtrack och de episka rymdlandskapen överstiger bristerna:

Interstellar may not be as mind-blowing as many of us hoped, and may be too manipulative for others, but Christopher Nolan reaches for the stars with this one, and his journey is just rich enough to keep us along for the ride.

Den andra kategorin av kritik riktar in sig på de många vetenskapliga underligheterna. Denna grupp kritiker får astrofysikern Neil deGrasse Tyson representera, då han uttalat sig flitigt om Interstellar på Twitter. Här har vi några exempel på vetenskapliga konstigheter som Tyson funnit:

If you can poke through a tesseract and touch books, why not just write a note & pass it through?

If wormholes exist among our planets, then why can’t one open up near Earth instead of Saturn?

If you crack your space helmet yet keep fighting, the Planet’s air can’t be all that bad for you.

 

Interstellar

Själv är jag kluven, som jag skrev i Rymdfilms recension. Jag fann mig bli väldigt underhållen, men hörde samtidigt hur bänkgrannarna på bion gäspade något då 50 minuter återstod av de 2 timmarna och 47 minutrarna. Jämfört med den tighta och korta Gravity, så visar Interstellar att större och längre inte nödvändigtvis är bättre. Jag lutar dock åt att förlåta Nolan hans brister, och ta Interstellar för vad den är: ett maffigt spektakel med messiaskomplex. Och jag tycker robotarna är fantastiskt roliga.

Här är några funderingar som jag har:

• Vad är egentligen gravitationsanomalierna? Detta påpekades av en läsare på Facebook: det antyds i filmen att Coopers tidigare krasch berodde på gravitationsanomalierna. Men vad är dessa, egentligen? I Murphys sovrum var det ju Cooper själv som orsakade dem. Men på en global skala?
• Överlevde Cooper färden in i det svarta hålet? Dr Mann påpekar flera gånger att man ser sina barn alldeles innan man dör. Coopers färd in i Gargantua verkar onekligen vara slutet för honom, men plötsligt hamnar han i ”tesserakten” och svävar omkring i sin dotters bokhylla. Med tanke på att tiden, då man närmar sig händelsehorisonten, sträcks ut i all oändlighet, skulle hela sista delen av filmen (från och med bokhyllescenen) kunna vara den döende Coopers sista hallucination.
• Varför skickar Dr Brand den äldre iväg Cooper, om han nu inte tror på uppdraget som sådant? Och om han egentligen inte trodde på plan A, varför skickar han iväg sin egen dotter? Om det för att hon ska kunna populera den nya världen i plan B – varför berättar han i så fall inte det för henne och därmed ökar chansen att hon ska fatta de rätta besluten? Det verkar vara en mycket bisarr strategi att skicka iväg den sista besättningen någonsin utan att avslöja för dem vilket deras egentliga uppdrag är (hej, Prometheus! Hej Sunshine!)
• Hur kan det bli så enorma vågor med knähögt vatten, på vattenplaneten?
• Hur tar sig TARS och CASE framåt i svår terräng? (Förmodligen med samma framdrivningssystem som R2D2)

Några kul detaljer:

• Rymdskeppet Endurance är utformat som en klocka, med tolv timmar och själva skeppskroppen som visaren. Passar bra ihop med tidstemat.
• ”Tesseract” är ett begrepp som är lånat från barnboksklassikern A Wrinkle in Time som just beskriver maskhål i rymdtiden. Alla borde läsa den boken!
• Hans Zimmer använder sig av kyrkorgel i musiken, med flera partier som anspelar på Also sprach Zarathustra av Richard Strauss, också känd som musiken från 2001.
• Rymdstationen på slutet av filmen är en Stanford Torus, av samma slag som i Elysium.

Vad tycker du? Och vilka mysterier, konstigheter och frågor om filmen har du funderat över?

Så gjordes Gravity – fem hemligheter från blu-ray-utgåvan av astronautthrillern

Ingen kan ha missat att Alfonso Cuaróns astronautthriller Gravity vann sju Oscarstatyetter och därmed slog Stjärnornas krigs mer än trettio år gamla rekord för flest Oscars till en science fictionfilm. Främst bland priserna är Curaóns eget för bästa regi. Nu har Gravity äntligen kommit på blu-ray och Rymdfilm har närstuderat såväl själva filmen som det medföljande, generösa extramaterialet.

Den centrala scenen handlar om återfödelse

Sandra sitter med ena benet låst i position för återfödelsescenen. Det andra fick datoranimeras

I recensionen från i höstas kallade jag Gravity för Årtiondets viktigaste rymdfilm ur ett tekniskt perspektiv och hyllade dess thrillerkvaliteter. Jag står fast vid mina omdömen, men nu när jag ser om filmen i lugn och ro hemma framträder delvis en annan berättelse. Visst är den en överlevnadsthriller, men även en perfekt koreograferad rymdbalett. Varje rörelse är planerad, varje scen minutiöst komponerad. Sandra Bullock blir till en tyngdlös prima ballerina vars rollfigur Stone ursinnigt kämpar för att ta sig ur sin isolering och ur sin klumpiga rymddräkt och återfå sin plats som människa bland andra människor. När jag ser filmen för tredje gången lägger jag dessutom märke till musiken, vars elektroniska, femkanaliga, mångskiftande och amorfa ljudbild speglar varje visuell rörelse och växlar mellan dödstystnaden i rymdens vakuum då kameran är utanför Stones hjälm, till hjärtslagen och andetagen och dunsandet då kameran kryper innanför visiret och alldeles tätt inpå Bullocks uppspärrade ögon. Gravity är en kort film, tight klippt till 93 minuter. Men den hör till de exklusiva kategori filmer som tjänar på att ses om många gånger. Bildkvaliteten på blu-ray-skivan är utsökt, men jag har tyvärr ingen 3D-TV så den versionen av filmen ligger kvar i förpackningen.

Alfonso Cuaron, Sandra Bullock, George Clooney

Vissa gillar inte att höra regissörens kommentarer till sin egen film, precis som man kanske inte vill få sin favoritroman sönderanalyserad av författaren. Jag är vanligtvis kluven – somliga filmer förtjänar att få behålla en del av sin mystik. Men med Gravity är det annorlunda, för det är en så grymt annorlunda film. Det är egentligen först då jag börjar titta igenom alla minidokumentärer och intervjuer med filmteamet som jag inser exakt hur speciellt det är att filmstudion gick med på ett sådant här vansinnesprojekt som tog över fyra år att genomföra och var tvungna att utveckla egna filmtekniker som ligger tio, kanske tjugo år före övriga i filmbranschen. Jag blir helt enkelt hooked på extramaterialet, och trots att Curaón har en förkärlek för att överförklara precis vad varje scen betyder, kan jag stå ut med det eftersom det skänker en ny dimension åt det färdiga resultatet. Här är fem saker vi får veta om vi kollar på extramaterialet som förklarar det mesta om hur filmskaparna gjorde:

The Box där animationer projicerades på insidan

1. Hela handlingen i Gravity är en metafor för astronaut Stones inre utveckling. 

Allt som händer, precis allt,  har en symbolisk betydelse.  Detta berättar filmens regissör och manusförfattare för oss, helt öppet. Stones rymddräkt och jobb i omloppsbana är metaforer för hennes känslomässigt avstängda tillstånd som kommer av hennes dotters död. Hon är rätt för att anknyta till andra människor, och gömmer sig bakom hjälmvisirets hårda glas och 370 kilometer ned till Jordens yta. Då allt börjar gå snett och tvingar Stone att handla, börjar också hennes emotionella resa tillbaka från exilen till att bli en fullödig mänsklig varelse igen. Sina första aktiva beslut tar hon efter att filmens andrakaraktär, Kowalski, som symboliserar Den okuvliga viljan att leva, retar henne att hon måste kämpa på. Stone lyckas ta sig in i ISS och kryper ur sin rymddräkt och svävar i ett ögonblicks stillhet, befriad från det hårda skal som nyss omslöt henne. Detta, berättar regissören, är hennes återfödelse. Här startar Stones väg tillbaka, som kulminerar i att hon bestämmer sig för att överleva och ger blanka fasen i alla tvivel.

2. Det är en animerad film.

Förutom några få helkroppsbilder med Stone som svävar i fosterställning, så är alla miljöer vi får se, inklusive rymddräkterna, datoranimerade. När vi kan se Stones ansikte, är det så klart skådespelerskan vi ser, men resten är skapat i datorn, långt i förväg. Där animerades det in i minsta detalj, så alla kameravinklar och rörelser fanns inprogrammerade. När George Clooney och Sandra Bullock kom in, var det deras uppgift att utföra uppgifterna enligt den förutbestämda koreografin. Vi förstår att detta projekt, med år av planering ned till mikrosekundnnivå, vara möjliggörs av en oerhörd detaljkunskap och ett på gränsen till maniskt kontrollbehov från regissörens sida.

Gravity

3. Ny, revolutionerande teknik uppfanns för att skildra tyngdlöshet.

Först testade man med vajrar som skådespelarna skulle hänga från, och sedan i de tyngdlöshetssimulatorer som faller från hög höjd. Men till sist fastnade man för ett inspelningsrum som kallades Lådan. På denna kubs inre väggar projiceras det som ska finnas omkring Stone, i animerad form. Dels kan hon se Jorden rotera då hon ska spela sin scen, dels reflekteras ljuset från Jorden på hennes ansikte på ett alldeles trovärdigt vis. Jordens rotation förprogrammeras för att överensstämma med om Stone snurrar handlöst i rymden, och robotkameror snurrar omkring Sandra Bullock för att simulera hennes frifall. Vi kan alla se att resultatet är briljant. Sandra Bullock har sagt att vanligaste frågan hon får om filmen är om den verkligen är inspelad i rymden.

4. Återfödseln är det viktigaste temat.

Stone lyckas ta sig ombord på ISS och får en stunds frid innan hon måste fly vidare. Från och med denna stund är hon en aktiv rollfigur, inte ett passivt objekt som kastas omkring av ödets nycker. För varje scen blir hon säkrare på sig sjäv, med en dip i sjävförtroendet då hon lyckats ta sig fram till den kinesiska räddningskapseln.  Här ger hon nästan upp, men räddas av hur hennes eget undermedvetna i form av metaforisk Clooney kommer och ger henne ett peptalk. Klimax på Stones resa är då den kinesiska rymdkapseln brinner upp under återinträdet i atmosfären och landar i havet.  Stone stiger upp på stranden som den första amfibien i evolutionens början, och kan kräla sig upp ur gyttjan som först en fyrbent och sedan tvåbent varelse. Heavy stuff!

Gravity

5. Symboliken kom först.

Bröderna Cuarón fick först idén om en berättelse där den yttre handlingen symboliskt skulle kunna spegla det inre skeendet. De fastnade för rymden, med dess starka känsla av avstånd, överblick, närhet och isolering. Där föddes Gravity. Filmskaparprocessen tog över fyra år och Cuarón säger ”aldrig igen” om att spela in filmer om rymden. Jag förstår honom: att inte kunna improvisera alls på fyra måste ta ut sin rätt. Men för oss i publiken var det värt det i slutänden.

Gravity nominerad till 10 Oscars

Gravity Sandra Bullock

Nu när Oscarsnomineringarna för 2014 har kommit står det klart att det inte bara är Rymdfilm som blev kär i Alfonso Cuaróns Gravity med Sandra Bullock och George Clooney. Filmen är nominerad till tio Oscars, i följande kategorier:

• Bästa film
• Bästa skådespelerska (Sandra Bullock)
• Bästa regi (Alfonso Curarón)
• Bästa musik (Steven Price)
• Bästa foto (Emmanuel Lubezki)
• Bästa specialeffekter
• Bästa produktionsdesign
• Bästa klippning
• Bästa ljudklippning
• Bästa ljudmixning

Andra science fiction- och fantasyfilmer som nominerats är bl a Spike Jonez’ Her och Peter Jacksons Hobbit The desolation of Smaug. Star Trek Into Darkness knep en nominering för bästa specialeffekter.

Läs mer om nomineringarna  (Den of Geek)

Rymdfilms Recension av Gravity

Om The Overview Effect i Gravity

2001 (1968) – Ett rymdäventyr som förändrade allt

Storbritannien/USA 1968, manus: Arthur C Clarke, producent och regi: Stanley Kubrick

Lagom till bloggens tvåårsjubileum recenserar jag en rulle som jag sparat till ett speciellt tillfälle: rymdfilmernas rymdfilm, Stanley Kubricks och Arthur C Clarkes 2001 Ett rymdäventyr.

David Bowman i 2001

Handlingen.

Med virtuos precision presenterar Stanley Kubrick två korta episoder i mänsklighetens historia, åtskilda av hundratusentals år. Han knyter samman dem med en tight thriller om en rymdexpedition till Jupiter, dömd att misslyckas på grund av en psykotisk dator. En underbart okomplicerad handling för en enormt komplex berättelse. Inte en scen, replik eller kameraåkning är överflödig, men allt flödar över av betydelse.

Filmens berömda mattsvarta monoliter uppenbarar sig vid två avgörande språng i människans evolution. Monoliten representerar en ofattbart avancerad utomjordisk intelligens och skänker teknologins gåva till en primatflock på den afrikanska savannen. Apan som vågar sig fram till det främmande objektet griper strax därpå ett djurben, och svingar som ett verktyg. Han blir den första människan. Tiotusentals år senare, år 2001, finner forskare en monolit på Månen och en annan i omloppsbana kring Jupiter. Rymdskeppet Discovery One skickas iväg för att undersöka. Den moderna motsvarigheten till urtidens apman är astronauten David Bowman. Han ensam lyckas komma så nära att han kan färdas genom en mystisk stjärnport.  I det ögonblicket förändras också han, och blir mer än en människa.

2001 – Dessa damer är flygvärdinnor i rymden, på Orion III.

Pretentionerna?

Filmen utforskar framgångsrikt vår arts utveckling och presenterar idén att den kan ske i väldiga språng, snarare än som små myrsteg. Budskapet är dubbelbottnat: vi är kapabla att utvecklas bortom våra biologiska förutsättningar, men riskerar alltid att använda våra teknologiska framsteg till att förstöra. Filmen har en i grunden positiv syn på människors förmåga att övervinna utmaningar och anpassa sig. Monoliterna kan visserligen vara direkt ansvariga för att förändra de primater som närmar sig dem, men de skulle också kunna tolkas mer symboliskt och representera hur nya omständigheter får enskilda individer att för evigt förändra sitt sätt att tänka. Filmens hyperrealism ger vid handen att berättelsen bör tolkas både symboliskt och konkret. En av människans egna skapelser, datorn HAL 9000, utgör filmens svarta hjärta, och representerar både vår snillrikhet och vårt öde att ständigt förstöra för oss själva.

2001 –  Rymdstationen Space Station V

Rymdskeppen!

2001 – Discovery one

Utspelas, så när som på 20 minuter i början, helt i rymden. Vi följer med på det ena storslagna, klassiska rymdskeppet efter det andra. Den ringformade rymdstationen Space Station V introduceras till tonerna av Strauss An der schönen blauen Donau, och är som ett palats i omloppsbana.  Stationen är internationell, och fungerar som en hubb mellan Jorden och Månen, komplett med ett eget Hiltonhotell. Stationen trafikeras av flygbolagen Aeroflot och Pan Am. Forskarchefen doktor Floyd flyger i filmens början upp i just ett av Pan Ams smäckra passagerarskepp, Orion III. De båda flygvärdinnorna som serverar en måltid i tyngdlöshet har för evigt etsat sig fast på mina näthinnor som idealbilden av vår framtid med civil rymdfart. Allt ombord är smäckert, rundat och krämfärgat.

Filmens mitt utspelas i det stora forskningsskeppet Discovery One, som skickas iväg mot Jupiter för att undersöka monoliten man funnit där. HAL 9000 är Discoverys skeppsdator, men intressant nog åtskild från skeppets funktioner. Kanske beror det på  hur svårt man ändå hade på 60-talet att företställa sig den framtida graden av datorisering då filmen gjordes i slutet av 60-talet. Men faktum är att HAL är mer som en mycket kompetent besättningsmedlem, snarare än att han är helt integrerad med Discovery. Då HAL visar tecken på att bete sig olycksbådande kan därför astronauterna David Bowman och Frank Poole hålla sig utanför HALs räckvidd. De tar sin tillflykt till en av EVA-kapslarna och håller en konfidentiell konversation där.

2001 – Frank Poole och David Bowman samtalar utom hörhåll från HAL, som bara kan se på genom glaset

Exteriörer och interiörer förenas av att de har sfären/cirkeln som huvudsakling form (liksom för övrigt den mesta mänskliga teknologin i filmen). I det klotrunda ”huvudet” göms flera mindre sonder som kan skickas ut på uppdrag.

De flesta miljöer ombord på Discovery One är ikoniska: det ringformade labb där Bowman joggar runt perimetern, förbi den övriga besättningen som ligger försänkta i kryosömn. HAL 9000s rött och ilsket lysande kameraöga. Datorhallen med sina röda paneler som innehåller HALs alla minneskretsar. Den åttakantiga, svartvita korridor som Kubrick smeksamt låter kameran åka igenom… Det finns inte en centimeter av Discovery One som inte är klassisk mark för den som är minsta rymdfilmsintresserad.

2001 – korridoren i Discovery One, ett av Kubricks berömda centralperspektiv

Design och specialeffekter;

Jag vill ha varje pryl som syns här. Jag vill vara inne i filmen och bo där. Stanley Kubrick och hans medarbetare gjorde inte bara en snygg långfilm, utan de gav oss en nära nog komplett framtidsvision för hela vår civilisation.  2001 är inte bara en del av vårt populärkulturella DNA. Dess konstnärliga vision är så stark att den permanent förändrat vår syn på hur samhället ska se ut i framtiden. Framgången handlar förstås också om de betydande filmtekniska kvaliteterna. Produktionsdesign, detaljkvalitet, foto, klippning och musikval bildar tillsammans en sublim helhet som ännu 46 år efter premiären utgör Den fläckfria science fictionfilmen.

Bowman vs HAL

Mest minnesvärda scen*

HAL får order om att ljuga för besättningen, och därmed beseglas expeditionens öde. HAL får en psykos (video). David Bowman blir den ende som kan gå till motangrepp, och i en fullständigt gastkramande scen tar han sig genom skeppet mot datorns hjärna: ett enormt rum fullt med minneskretsar. HALs röst är lika kyligt avmätt som tidigare, men det datorn säger avslöjar ändå dess panik inför den kommande förintelsen: Dave, stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop Dave? Stop, Dave. I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave.

2001 – astronaut joggar förbi kryotuberna där resten av besättningen sover

Domen:

Som ingen annan påverkade den här filmen med undertiteln Ett rymdäventyr förväntningarna på hur mitt eget framtida liv skulle te sig. Som barn räknade jag ner till 2001, det magiska årtal då jag skulle åka som passagerare upp i omloppsbana och känna på att vara tyngdlös. Att livet verkligen skulle bli så, framstod som så självklart. Filmens seriösa ton tolkade mitt tolvåriga jag som dokumentär. Vart eftersom 90-talet gick och det verkliga året 2001 närmade sig tvingades jag acceptera faktum: framtiden var inte alls så vacker som i Kubricks tappning. Terrorattackerna den 11 september 2001 satte en annan, mörkare ton på samhällsutvecklingen. Jag och många rymdentusiaster tillbringade 00-talet i lågintensiv post-2001-sorg. Framtiden tycktes död.

Jag älskar fortfarande filmen, men som vuxen uppskattar jag den på ett djupare plan. Jag förstår att det långsamma tempot med de tydligt avgränsade scenerna är avsiktligt komponerade för att ge oss som ser filmen tid att ta in varje detalj och reflektera över den. Nu kan jag se Kubricks flamboyance där mitt barnsliga jag såg torra fakta. Jag kan uppskatta det drastiska bildspråket med dess starka kontraster mellan rektanglar och cirklar. Jag förstår nu genialiteten i musikvalet, som exempelvis kören då forskarna för första gången möter monoliten på Månen (video). På alla plan har min uppskattning av filmen fördjupats för varje gång jag sett om den. 

Så här tretton år efter det magiska årtalet har såväl framtidsskildringen som rymdfilmsgenren till sist kravlat sig fram ur den långa skugga som 2001 kastat. Den tekniska utvecklingen, verklig som filmisk, börjar komma ikapp. För mig är Alfonso Cuaróns Gravity beviset. Med NASA på Mars, Kina på Månen och ISS’ uppdrag förlängt till 2024 går även den verkliga rymdfarten en ny vår till mötes. Kanske kommer jag någon gång att få uppleva tyngdlöshet, trots allt?

2001 mötet med monoliten på månen

Influenser på andra rymdfilmer,

Hela genrens nollpunkt: ingen science fictionfilm gjord efter 1968 går fri från påverkan. Utan den, inga ljusgrå rymdskepp i Star Wars, inget möte med det väsensfrämmande i Alien  och Prometheus (som båda är en sorts inverterad 2001), ingen trudelutt Närkontakt av tredje graden. Det var dessutom många som jobbade med 2001 som gick vidare i branschen. Mest berömd är förmodligen Douglas Trumbull, som skapade den färgsprakande stargate-sekvensen. Han blev senare ansvarig för visuella effekter i Star Trek The Motion Picture (den väldiga V’ger, vars hela koncept är mer än bara lite influerat av 2001) och även Blade Runner,  Närkontakt och The Tree of Life. I stort sett varje rymdskepp på film har hämtat inspiration från 2001, och varje skildring av första kontakten med utomjordingar. Från Contact (en religiös kommentar) till de moralistiska utomjordingarna i The Abyss. Man ser också influenserna i en lång rad nyare filmer, som Moon och Oblivion.

Henrik Tornberg

Rymdfilmerna vi ser fram emot 2014

OBS! Detta inlägg är från november 2013 och inaktuellt. Här finns ett nytt inlägg: Kommande rymdfilmer för 2014/2015/2016

Snart börjar det bli dags att sammanfatta filmåret som gått, och som jag tidigare konstaterat är vi inne i en science fictionboom av sällan skådat mått. Bara i år har vi fått originalhistorier som Gravity, Oblivion, After Earth, Elysium, Europa Report, Pacific Rim och Ender’s Game. Och uppföljare som Star Trek Into Darkness och Man of steel. Det är bråda dagar för en rymdfilmsbloggare.

När vi blickar in i framtiden ser vi att rymdvinden fortsätter att blåsa, och vi vet redan nu att den kommer att nå orkanstyrka om två år, 2015, då Star Wars återkommer till vita duken tillsammans med mängder av uppföljarfilmer. Men även nästa år är fullt av rymdfilmer, och glädjande nog ser trenden ut att hålla i sig med helt nya berättelser som inte är uppföljare eller reboots. Rentav – vågar jag säga det- ser 2014 att bli ett lite mer seriöst rymdfilmsår än 2013. Kors i taket!

Här är ett urval av filmer som kommer på bio eller on demand under 2014:

Interstellar av Christopher Nolan

Christopher Nolans Interstellar

Det är inte någon vild gissning att det här kommer att bli nästa års mest omtalade sci-fi-film. Alla stjärnor står liksom i rätt position då mannen som skapade Inception, Memento, reboot-Batman och The Prestige ger sig ut i rymden för första gången.  Storyn bygger på verkliga vetenskapsteorier av den berömde fysikern Kip Thorne, om hur man skulle kunna färdas mellan stjärnorna med hjälp av maskhål i rymdtiden. Interstellar utspelas i ett dystopiskt framtidsscenario där mänskligheten tappat hoppet, men en liten grupp forskare genom maskhålet tror sig finna en utväg som kan ge oss en framtid. Manus av Jonathan Nolan och musik av Hans Zimmer. Filmfotograf är Hoyt van Hoytema, från Schweiz, eftersom Larry Pfister som brukar jobba med Nolan är upptagen med att göra sin egen rymdfilm Transcendence. van Hoytema är ju välkänd i Sverige för fotot till Låt den rätte komma in, Doktor Glas, Lasermannen, Tinker tailor soldier spy, Call Girl och Pistvakt. Matthew McConaughey och Anne Hathaway spelar huvudrollerna, med hjälp från Matt Damon, Casey Affleck, den store Michael Caine och John Lithgow. November 2014. Prepare to get your mind blown!  Trailer för Interstellar

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Framskjuten till 2015. The Washowskis är i farten igen, denna gång med en space opera med Channing Tatum som interplanetär krigare och Mila Kunis som den fattiga toalettstäderskan som utmanar Drottningen av Universum om tronen. Sean Bean spelar en ”Han Solo-karaktär” – vad nu det är. Kan bli precis hur knasigt och pinsamt som helst, men jag är ändå lite charmad på förhand. Tyckte mot alla odds ganska bra om Cloud Atlas.  Trailer Jupiter Ascending

Tomorrowland

Framskjuten till 2015. En smått mystisk film där allt vi vet om storyn är att den har  har med Disneys 1950-talsattraktion Tomorrowland att göra. Och vi vet att regissören Brad Bird (Iron Giant) har det här som sitt hjärteprojekt, vilket tillsammans med Disneytemat bådar för retrofuturism av högsta kvalitet. Manus och producent är Damon Lindelof och George Clooney och Hugh Laurie spelar huvudrollerna.

Guardians of the galaxy

Guardians of the galaxy

En ny storfilm från Marvel som är den första i deras nya ”kosmiska fas”. Det innebär att filmens tema är galaktiskt snarare än jordbundet och att större delen av handlingen utspelas  i rymden. Denna gång är det inte Avengers utan en något udda superhjältegrupp där en talande tvättbjörn och ett träd ingår. Med bland andra Zoe Saldana och Chris Pratt.

Young Ones

Young Ones 

Detta drama med bl a Nicholas Hoult (A single man, Jack the giant slayer),  Elle Fanning och Michael Shannon är eventuellt bara postapokalyptiskt och kan sakna rymdkoppling. Men det handlar om en pojke och hans robot, och jag får mycket starka Star Wars-vibbar av postern. Så det kändes naturligt att inkludera den på listan över filmer att hålla ögonen på.

Transcendence

Debutfilm från Wally Pfister, som annars gjort sig ett namn som filmfotografen bakom Christopher Nolans storfilmer. Men nu regisserar han sin egen storfilm, vilket krockade med Nolans inspelning av Interstellar (se ovan). Transcendene har ett posthumant tema om hur människor laddar upp sina medvetanden till ett nätverk och uppnår ”transcendens”. Men vad händer då datorer skapar ett överlägset medvetande, och vilka kan tänkas försöka dra nytta av det? Projektet har lockat idel storstjärnor med Johnny Depp, Rebecca Hall, Morgan Freeman, Cillian Murphy och Kate Mara i spetsen. Kommer med all säkerhet att vara en av årets snyggaste sci-fi-filmer.

Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of tomorrow stirrar stint

Edge of Tomorrow

Tom Cruise och Emily Blunt är två framtida supersoldater i denna brittisk/amerikanska filmversion av ett japanskt seriealbum (”All you need is kill”). Aliens kallade ”mimics” är i krig med människorna, och vi får se hur Cruises rollfigur fastnar i en tidsloop a la Groundhog day. Med tiden lär han sig utnyttja att han upplever samma sak gång på gång, för att organisera en avgörande attack på utomjordingarna. Regi: Doug Liman. Recension

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Last days on Mars

En thriller i Aliens anda med Liev Schreiber som astronaut. Vi följer en till synes dödsdömd expedition till Mars där en besättningsman får med sig något in från det okända. Vi vet ju hur det brukar sluta? Med body horror galore!

Denna film har haft premiär utomlands, men oklart med distribution i Sverige. Recension

Monsters Dark Continent – soldat stirrar stint

Monsters Dark continent

En av senare års mest uppmärksammade och inflytelserika rymdfilmer var 2010 års Monsters av Gareth Edwards, ett lågmält och poetiskt indiedrama om livet på gränsen till en utomjordisk invasion. Filmens regissör säkrade ett toppuppdrag i Hollywood (att reboota Godzilla, vilket också sker under 2014) men nu är även en fortsättning på Monsters på G, i regi av Tom Green. Förvänta er mer mystik och dunkla hot, i något mer lyxig förpackning än första gången. Kan bli riktigt intressant. Trailer Monsters Dark Continent

Scarlett Johansson i Under the skin stirrar stint

Under the skin

Den här filmen fick mycket uppmärksamhet på filmfestivalerna i somras, där den delade kritikerna i ett för- och ett emotläger. Det är helt klart en monsterfilm med konstambitioner, vilket får mig att gilla den på förhand. Men vissa anser att den inte håller hela vägen. Scarlett Johansson spelar en alien som samlar in mat till sina gelikar genom att resa genom Skottland och ragga upp karlar som hon dödar. Recension

Absolutely Anything

Monty Pythons Absolutely Anything

Den första Monty Pythonfilmen på många, många år, ja faktiskt den första med de flesta av gänget samlade sedan Meaning of life: Terry Jones, John Cleese, Michael Palin och Terry Gilliam. Saknas gör Eric Idle (som inte ville vara med) och Graham Chapman (som är död).  Dessutom med Benedict Cumberbatch och Robin Williams. Enligt uppgift är filmen en sci-fi-fars om en lärares äventyr då utomjordingar förlänar honom magiska krafter, som tillåter honom att göra absolutely anything. Regi Terry Jones.

Transformers 4

Av Michael Bay. Fler leksaksrobotar som slåss, denna gång har de i alla fall gett den irriterande unga killen sparken och har Mark Wahlberg i huvudrollen. Recension

Space Station 76

En komedi av Jack Plotnick med Patrick Wilson och Liv Tyler. En alternativ framtidsberättelse om livet på en rymdstation som är som hämtad från en värld där framtiden ser ut som 1970-talets rymdserier som Månbas Alpha och Battlestar Galactica. Recension

51 degrees

Brittisk indiefilm om en kille som lyckas förutse att världen kommer att gå under på grund av ett asteroidnedslag, inom tre veckor. Men det finns en hemlig rymdstation som rymmer 2000 personer, och vår huvudperson får en biljett dit i utbyte mot att han dokumenterar de sista dagarna på Jorden. En film som varit under produktion i flera år, men som möjligen har släppts online i väntan på distribution. All produktionsinfo finns i alla fall på 51degreesfilm.com

Home

En animerad buddyfilm om utomjordingar, från Dreamworks Animation. Hösten 2014.

After the world ended

En ”post-post-apcalypse” sci-fi-story om bland andra en astronaut som kraschar i vildmarken, om en ung kvinna som är vilse i ett urbant ödelandskap, och om en straffånge som ska bli den första människan på Mars. Regi: Tony Sebastian Ukpo. Releasedatum våren 2014.

Dessutom science fiction från 2014 som inte har med rymden att göra:

RoboCop Reboot med Joel Kinnaman

Godzilla Reboot av Gareth Edwards (regissören till Monsters)

Birdman Superhjältefilm med Michael Keaton

Dawn of the planet of the apes Uppföljaren till den utmärkta Rise of the planet of the apes.

X-men Days of future past Bryan Singer kommer tillbaka och förenar båda generationers skådespelare från tidigare filmer.

Gravity (2013) – årtiondets viktigaste rymdfilm

USA 2013, manus, regi och producent: Alfonso Cuarón, medproducent: Daniel Heyman, medmanusförfattare: Jonás Cuarón

GRAVITY George Clooney och Sandra Bullock

Handlingen.

En olycka vid Hubbleteleskopet i omloppsbana kring Jorden försätter astronauterna Kowalski (George Clooney) och Stone (Sandra Bullock) i livsfara. Han är erfaren och trygg, hon en rookie med nerverna utanpå. Tillsammans slungas de bort från sitt rymdskepp. Syreförråden sjunker snabbt. Det blir en kamp mot klockan och för att övervinna den handlingsförlamande rädslan.

GRAVITY Sandra Bullock

Pretentionerna?

En rå överlevnadsthriller som är samma andas barn som Ellen Ripleys överlevnadskamp i den första Alien. Gravity llustrerar obönhörligt den förra filmens slogan ”i rymden kan ingen höra dig skrika”. Men Alfonso Cuarón adderar en aldrig tidigare skådad hyperrealism, som nästan helt försätter publikens inbyggda skepticism ur spel. ”Är filmen verkligen inspelad i rymden?” är den vanligaste frågan Sandra Bullock får i intervjuer. Så äkta verkar det.

Olyckan är framme i Gravity

Världsbygget och rymdskeppen!

En film i NASA-skolan av science fiction, som till och med har fått astronauten Buzz Aldrins godkännande för sin realism. Den är också anmärkningsvärd eftersom vi får besöka flera olika rymdskepp och stationer.  Filmens astronauter reser i början i rymdfärjan Explorer (uppdiktad) och gör rymdpromenader vid Hubbleteleskopet för att reparera det. Det är ett rutinuppdrag, men förbipasserande rymdskrot förändrar allt på några sekunder. I sin kamp för överlevnad passerar astronauterna Internationella Rymdstationen ISS, ryska Souzkapseln och den kinesiska rymdstationen Tiangong. Ingen av dessa farkoster är särskilt glamourös, utan den som har sett Apollo 13 vet att det mer liknar lastbilar än USS Enterprise. Känslan av ångest inför människans utsatthet, i endast ett tunt litet metallskal som skydd mot vacuum och död, är påtaglig.

Gravity

Design och specialeffekter;

Förmodligen har Gravity räddat de närmaste åren för 3D-biograferna, som desperat behövde en värdig efterträdare till den snart fem år gamla Avatar för att motivera de högre biljettpriserna. Gravity förtjänar att ses i 3D.  Den är magisk i 3D.  Bullock och Clooney tycks sväva i tyngdlöshet, och slungas handlöst mot sidan av sina farkoster  eller bara ut i mörkret. Jorden svävar som en blågrön pärla över alltsammans. Regissören har själv sagt att han aldrig kommer att göra just en rymdfilm igen, eftersom processen var så påfrestande. Först animerades hela filmen, scen för scen, utan skådespelare. Sedan placerades Sandra Bullock i en svart låda där hon fick genomföra en komplex koreografi för att matcha de redan animerade scenerna. Kameran som åkte både över och under henne för att simulera rotation satt monterad på en robotarm. Detta virtuosa men omständliga arbetssätt betalar dock av sig genom att Gravity bjuder på scen efter scen där vi i publiken drar efter andan och tänker: det där har jag baske mig aldrig sett förut. Ett filmiskt mästerstycke av sällsynt art.

Mest minnesvärda scen*

Den 15 minuter långa öppningsscenen utan ett enda synligt klipp – det är som att se världens vackraste rymddokumentär i HD, och sedan brakar helvetet löst.

GRAVITY Sandra Bullock

Domen:

Modern science fiction lider av insatsinflation: fenomenet att så mycket står på spel i varje ögonblick att vi i publiken blir blasé medan storstäder slås i spillror och skyskrapor faller som dominobrickor. Ja, jag pratar om dig, Man of steel. I snart sagt varje modern blockbuster ligger mänsklighetens hela fortlevnad i vågskålen. I mitten på 90-talet var det en sensation då Roland Emmerich sprängde Vita huset i Independence Day. Numera händer sådant redan till förtexterna. Trenden mot allt storskaligare science fiction gör att vi tappat sinnet för proportioner.

Därför är Gravity ett så välkommet trendbrott, för den går nära inpå sina båda huvudrollsinnehavare och stannar där. Trots hisnande panoramabilder i utsökt 3D är det är i grunden en mycket intim film. I händerna på en stor filmskapare som Alfonso Cuarón behöver inte hela Jorden vara hotad för att upprätthålla spänningen. Det räcker att Sandra Bullock kämpar för sitt liv, på samma gång svettigt klaustrofobiskt instängd i sin rymddräkt och handlöst utslungad i oändligheten. Den pseudodokumentära realismen gör att vi snabbt får känslan av att allt står på spel för Dr Ryan Stone. De långa, långa tagningarna utan klipp blir plågsamt intensiva, och vi längtar efter att få titta bort, men den grymma skönhet och grace som svävar över scenerna som spelas upp framför kamerans oblinkande öga suger oss in och håller oss fast. Hypnotiserade.

I skrivande stund har Gravity blivit höstens succé och har snabbt spelat in över 300 miljoner dollar. Recensionerna är genomgående översvallande positiva, och människor som alltid sagt sig hata 3D och/eller rymdfilmer är plötsligt lyriska i sina omdömen. Den är något så ovanligt som en visuellt spektakulär specialeffektfilm, där effekterna helt och hållet används för att fördjupa dramatiken i berättelsen.

Men det är inte för att Gravity drar in pengar som den är så viktig för sin genre. Många rymdfilmer tjänar storkovan numera. Gravity visar vad rymdfilmsgenren egentligen förmår, med rätt manus och i rätt regissörs händer. Med risk för överord är Gravity en sant visionär sci-fi-film, den sort som bara kommer en gång vart tionde eller kanske tjugonde år. Curaón lyckas vara vetenskapligt korrekt utan att bli tråkig, och använder rymdens speciella, ogästvänliga och gravitationslösa miljö som sin storys viktigaste ingrediens. Sandra Bullocks isolering i detta intet blir både text och subtext i ett: hon är både metaforiskt och bokstavligt avskuren från omvärlden. Cuarón pekar här ut en riktning som genren kan ta, en ambitionsnivå som är inom räckhåll och en förnyelse som är nödvändig. Inte sedan Stanley Kubricks 2001 har ett rymddrama haft sådan potential att permanent förändra hela genren. Jag hoppas på många efterföljare

Se även: Andra filmer av Alfonso Cuarón+
Bäst är Children of Men från 2006, med Clive Owen. En av 00-talets bästa science fictionfilmer, helt klart.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Om rymdfilmen Gravity i P3

Sandra Bullock i Gravity

”Den som inte gillar rymdfilm har jobbiga år framför sig”.

Idag var jag med i P3-programmet PP3 och pratade om rymdfilmen Gravity av Alfonso Cuaron, som har premiär på fredag 25 oktober. Programledaren Linnea Wikblad börjar inslaget med att recensera filmen, och sedan pratar vi vidare om Gravity och om rymdfilmsgenren i stort.

Lyssna på programmet (19 min)

Makalös ny trailer för Gravity utan ett enda synligt klipp

Gravity med Sandra Bullock och George Clooney

Nu börjar vi förstå varför det tagit så lång tid för regissören Alfonso Cuarón (Children of men) att färdigställa sin nya astronautthriller Gravity. I den här nya trailern ser man att de satsar på så få synliga klipp som möjligt, i sann Hitchcockanda. Jag har aldrig sett en film som liknar den här, har ni?

Gravity har George Clooney och Sandra Bullock i huvudrollerna. Kommer på bio 8 oktober.