Guardians of the galaxy

Första trailern för Guardians of the Galaxy 2 är här

Hooked on a feeling, all over again? Här är ”sneak peak”-trailern för den andra filmen om Marvels udda superhjältegäng Guardians of the Galaxy. Förväntningarna på uppföljaren är höga, helt enkelt eftersom den första filmen från 2014 var så bra. Det var inte bara en underhållande superhjältefilm, utan också en sorts upprättelse för hela genren space opera. Regissören James Gunns vision var helgjuten: både en nostalgisk blinkning till 1970-talets sci-fi och en hel massa coola saker vi aldrig sett på film förut.  Hade det inte varit för att GotG krattat manegen så noggrant så hade The Force Awakens haft ett mycket tuffare jobb året efter. Kommer Gunn att kunna leva upp till förväntningarna denna andra gång?

I denna korta trailer får vi bara se snabba klipp och ett par repliker. Själva filmen har premiär i sommar, så vi kan räkna med att detta bara är den första av många trailers. Vanligtvis brukar de bli snyggare ju närmare premiärdatumet vi kommer,  eftersom specialeffekterna inte blir klara förrän sent i processen. Håll till godo med denna korta glimt av Rocket, Groot, Star-Lord, Gamora och Drax.

Annonser

Slither (2006) – rolig men verkligt grotesk bodyhorrorkomedi

USA 2006, manus och regi: James Gunn, producenter: Paul Brooks, Eric Newman, Thomas Bliss

Slither 2006

Slither 2006

Handlingen.

Befolkningen i en bondhåla i South Carolina råkar verkligt illa ut i denna groteska och samtidigt roliga skräckkomedi av James Gunn. Telepatiska rymdsniglar infekterar den korkade och sexistiske bilhandlaren Grant (Michael Rooker) och börjar långsamt förvandla honom och alla han kommer i kontakt med till vämjeliga, tentakelförsedda hybrider mellan rymdmonster och människa. Den mest berömda men långt ifrån äckligaste scenen är med tjejen som ligger i badet och får besök av rymdsniglarna. Grants egen fru Starla (Elizabeth Banks) och hennes barndomskärlek tillika byns sheriff (Nathan Fillion från Firefly) kämpar desperat emot de allt talrikare infekterade. Mot slutet exploderar bokstavligen allt i en orgie av kött, förvridna lemmar och slem. Yummy!

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Pretentionerna?

James Gunn älskar verkligen sina genres, och här parodiserar han med  kärlek den gamla goda genren där en amerikansk småstad kämpar emot ett ständigt växande hot i form av utomjordiska monster. Som i The Blob från 1958 och dess utmärkta uppföljare The Blob från 1988. Med tanke på det myckna splattret anar man också influenser från The Thing (1982) och Peter Jacksons tidigare filmer. Lovecraftfans bör bli nöjda.

Slither 2006

Slither 2006

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

För en film som lever mycket på sina eeeeeeew-det-där-hände-väl-inte-precis-ögonblick så får vi ändå en hyfsad bild av rymdsniglarnas motivationer, historia och drivkraft. Genom en läglig telepatisession med en tonårsflicka får vi veta att de har ett gemensamt medvetande (”hive mind”) och ändå behåller minnen från de offer som absorberas in i den pulserande köttmassa som gömmer sig i ladan. Deras mål är att infektera alla som finns på aktuell planet (Jorden) och sedan dra vidare i universum genom att gömma sig som sporer inne i närmaste kometsvans. De saknar alltså rymdskepp, och reser som fripassagarerare på andra sorters himlakroppar. Det här ger också våra helmänskliga hjältar en svaghet att utnyttja: Grant lyssnar fortfarande på sin fru, eftersom någon del av monster-Grant fortfarande älskar henne.

Produktionsdesignen är oerhört äcklig, på så många olika vis. De delar som är datoranimerade, som Grant magtentakler, ser lite B ut. Men de monstereffekter och missbildningar som görs i form av klassiska plastmasker ser helt magnifikt nasty ut.

Mest minnesvärda scen;

Grants första offer Brenda infekteras och isoleras i en lada, där hon blir gravid med hundratals rymdsniglar och sväller upp till gargantuiska proportioner, som en jättelik äggsäck på en spindel som ska spy ut sin förvridna och blodtörsta avkomma över världen. Det är också här någonstans som Grant till slut går sönder, och den verkliga slakten tar vid. Bör bara ses på tom mage!

Slither 2006

Slither 2006

Domen:

Det är lätt att avfärda Slither som effektsökeri, en c-film som inte förtjänade mer framgång än den fick. Men dels är den faktiskt genuint obehaglig och rolig samtidigt – en svår konst att faktiskt få till på ett bra sätt. Dels är det för att detta är regissören James Gunns första försök i genren. Bara några år senare fick han total kreativ frihet att göra Guardians of the galaxy till en av alla tiders bästa, och roligaste, superhjältefilmer. Och James Gunn är en hyfsad regissör, som kan sina genrer. Om du kollat på Stranger Things i somras och saknar den, och kanske kan tänka dig lite mer explicit bodyhorror, ja, då ska du klart ge Slither en chans.

Fler tv-serier och filmer för dig som gillar småstadsskräck eller saknar Stranger Things+

  • ET – har mycket skräckinfluenser, men ett mysigare monster
  • Gremlins – den första filmen är verkligen åttiotalet när det är som bäst
  • The Blob – essentielll tittning för älskare av kosmisk skräck
  • John Dies At The End – trippad slackerkomedi med demoniska inslag
  • Species – en flicka och en mordisk alien besitter samma kropp
  • The Faculty – highschool monsters med 90-tals tonårskredd
  • Super 8 – högbudgethyllning till Spielberg av JJ Abrams

Killjoys (tv-serie 2015) – Asskicking imminent!

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av Michelle Lovretta

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med  den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Handlingen.

Så Syfy lyckas lansera två rymdserier nästan samtidigt, och jag skrev om den hyfsade men klichétyngda Dark Matter häromdagen. Det är dock tveklöst Lost Girl-skaparen Michelle Lovrettas space opera Killjoys som är den starkare av de båda. Den är till och med riktigt stark.

Killjoys är en humoristisk och tempofylld äventyrsserie som utspelas i ett fjärran stjärnsystem som heter The Quad. Ton och tematik är tydligt inspirerade av de stora framgångarna för Guardians of the galaxy. Dutch (engelska Hannah John-Kamen) är stenhård och karismatisk ledare för en liten grupp intergalaktiska prisjägare, så kallade Killjoys. Dutch kan klå vem som helst i handgemäng, och redan i första avsnittet framgår det att hon sedan barnsben uppfostrats till lönnmördare. Men trots detta visar hon och hennes lite mjukare medhjälpare John (Aaron Ashmore) tydligt att de jobbar inom vissa moraliska gränser. Då de får i uppdrag från prisjägargillet att lönnmörda Johns halvkriminella storebror D’avin (Luke Macfarlane) gör de självklart allt för att rädda dennes liv. Som en följd utsätter sig den lilla gruppen för stor fara, då de gör sig ovän med både den som satte ett pris på D’avins huvud och prisjägargillet. Redan i första avsnittet anar vi en stor konspiration, och vi introduceras för rebeller, religiösa fanatiker och en vänlig bartender. Äventyret kan börja…

Pretentionerna?

Det är tydligt att TV-seriens skapare, Michelle Lovretta, fullt ut behärskar genre-teves alla subtiliteter och hemligheter. She’s on the top of her game. I en bra intervju med Blastr förklarar hon att hon efter framgången med fantasyserien Lost Girl ville pröva på science fiction-genren, och att Syfy tog emot hennes idé om ett rymdäventyr med öppna armar. Lovretta bygger sin serie på samspelet mellan de tre huvudpersonerna, och utlovar karaktärsutveckling som det centrala temat. Och hon anger samtidigt Aliens som sin största inspirationskälla – något som öppnar för space marines och mörkare politiska teman med ett hänsynslöst Bolag som härskar nästan oinskränkt över delar av rymden.

Lucy i Killjoys

Lucy i Killjoys

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget är top notch i första avsnittet om man betänker att allt kläms in på 42 minuter med vad man får förmoda är en begränsad kanadensisk TV-budget. Inte minst möter vi tre  coola rymdskepp. Störst är prisjägargillets moderskepp, det majestätiska och skrämmande Reclamation Apprehension Coalition. Killjoys eget lilla skepp Lucy är förmodligen en av seriens främsta skådeplatser framöver. Hennes skrov, med två rundade vingar med jetmotorer längst ut, gör att hon liknar Starlords Milano från Guardians of the galaxy. Som det talande rymdskepp hon är har Lucy en egen distinkt personlighet. Hon har till och med ett visst sinne för humor, som gör sig extra bra i kombination med den torra, kvinnliga AI-rösten. Som när Dutch måste åka och rädda John från gladiatorarenan på det jättelika slavrymdskeppet Arcturus (detta efter bara tio minuter – handlingen har ett ursinnigt tempo) och John stänger av sin kommunikationslänk mitt i en mening.

Dutch: – Did he just block me?

Lucy: – Affirmative.

Dutch: – Oh hell, no. Lucy, override that, and let me know when you reconnect his com. Tell him I’m coming to kick his ass.

Lucy: – Understood. Asskicking imminent.

Om du liksom jag tycker att ovanstående är kul humor, så kommer du definitivt att gilla Killjoys. Men det finns mer att hämta i världsbygget än några rymdskeppskulisser och rapp dialog. Vi får också se flera olika planetmiljöer, inklusive en dystopisk stad, ett palats i en park, en underjordisk skurkanläggning i öknen. De lyckas till och med klämma in ett par scener i en skum men hemtrevlig bar som man förstår kommer att bli en stående plats för teamet att återsamlas på efter veckans äventyr. Det är en värld som känns stor och genomtänkt, med en bakgrundshistoria och många möjliga sidoberättelser. Det ska bli spännande att se mer i kommande säsong.

Killjoys

Killjoys

Produktionsdesign;

Inga överdrifter åt något håll: det känns inte så särskilt lyxigt eller påkostat, men är smart styleat, klippt och formgivet så att den där grå Syfykänslan från förr aldrig visar sitt fula tryne. Snyggt filmat och ljussatt. Rymdskeppen ser också fint formgivna ut, men blixtrar mest förbi.

Killjoys

Killjoys

Domen:

Vissa sci-fibloggar har redan utropat Killjoys till det bästa på åratal och ”tv-serien vi har väntat på sedan Firefly” (io9). Och visst kan det finnas vissa likheter med Josh Whedons legendariska och snabbt nedlagda ensäsongare från 2002. Men jag hör faktiskt inte till den falang som håller Firefly för den bästa rymdserien nånsin: den led mer än man kan tro av sitt westernkomplex, den hade en shady kvinnosyn och bitvis ett segt tempo. Så fick jag det sagt. (I mina ögon är den bästa rymdserien i historien en annan Syfyserie: Battlestar Galactica från 2003 och framåt.)

Jag tycker för övrigt att Killjoys mer än väl står på egna ben utan att behöva utnämnas till Den nya si eller så. Den är kul, rapp, välgjord och modern. Och det är sååå skönt att seriens huvudperson och självklara ledare är en kvinna, och att Dutchs personliga pondus och styrka är så självklar och lysande. De båda manliga huvudpersonerna får visserligen ägna sig en kort stund åt en klassisk machosysselsättning som fribrottning, men det är med glimten i ögat och en blinkning bakåt i sci-fi-historien. I resten av avsnittet är John och D’avin ganska känsliga killar, som mest sitter och pratar om sina känslor och låter Dutch sköta allt grovjobb. I sina moderna könsroller påminner Killjoys mest om Marvels Agents of Shield.

Det är nog ändå lite för tidigt att utnämna den här serien till en hejdundrande tittarsuccé, men hur det än går så kan vi säkert komma ihåg den som serien som till slut räddade Syfys heder. Det är det bästa som kommit ut från den kanalen sedan Battlestar Galactica lades ned för sex år sedan.

Fler filmer som den här+

Andra nyare Syfyserier är Dark Matter och Ascension.

Jupiter Ascending (2015) – från fattig flicka till drottning av universum

USA/Australien 2015, manus och regi: The Wachowskis, producent: Grant Hill och The Wachowskis

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Handlingen.

Så gick syskonen Wachowskis eget rymdepos slutligen upp på bio efter ett års försening. Den excentriska regissörsduon utnyttjade extratiden väl, och resultatet är onekligen en rik visuell upplevelse. Storyn lånar frejdigt från kulturhistorien, och inte minst från genren space opera. Det är en vällustig och köttig rymdsaga som målas upp: ett vidsträckt rymdimperium härskar i Solsystemet, alldeles bortom jordmänniskornas uppfattningsförmåga. Den kungliga familjen Abrasax utgör kejsardömets dekadenta och skrupelfria maktcentrum, och de tre barnen till den framlidna Drottningen av Universum gör allt för att intrigera mot varandra. Prins Balem (en smått psykotisk Eddie Redmayne) har trumf på hand, och makten över handeln med universums mest värdefulla substans: ett elixir som ger evigt liv. Det framställs av människor, som slaktats likt boskap. Prinsens makt hotas då det avslöjas att Drottningen har återfötts på Jorden, i form av en fattig, ryskamerikansk städerska vid namn Jupiter Jones (Mila Kunis). Legosoldaterna Caine (Channing Tatum i Spocköron) och Stinger (Sean Bean) skickas till Jorden för att kidnappa Jupiter innan Balems dödspatrull hinner döda henne. En mäktig strid i luften ovanför Chicago ödelägger nästan staden. Jupiter kastas mellan olika interplanetära maktspelare som vill ha inflytande över henne, och genom henne Jorden. Prins Titus (Douglas Booth) ber henne att gifta sig med honom, samtidigt som han försöker röja Caine ur vägen. Rymdpoliserna i The Aegis vill arrestera Prins Balem. Och Prins Balem hotar att döda Jupiters familj för att förmå henne att abdikera. Till slut ligger mångas öden i den unga kvinnans händer. Ska hennes kungliga börd visa sig betyda något då sanningens minut närmar sig?

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Pretentionerna?

Originalmanus ger alltid guldstjärna i min bok, och detta är vare sig en reboot eller uppföljare. Lana Wachowski säger, kaxigt, att hon siktar på en mix av Homeros Odysséen och The Wizard of Oz. Jag vill lägga till Alice i Underlandet också: Jupiter faller uppåt istället för nedåt, till en galen fantasivärld som påminner både om Oz och den som Alice hittar i kaninhålet. Mycket av filmens berättarglädje finner vi i Jupiters möte med det knasiga folket på rymdstationer och rymdskepp. Vi kan väl i ärlighetens namn också addera influenser från tidigare filmiska rymdepos som Dune, Flash Gordon och Star Wars.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdopera som lägger tid på världsbygget och bakgrundshistorien. Det är en stilig film i varje detalj, från bisvärmen som hälsar sin drottning till striden i solnedgången över Chicago. Jorden ligger i filmens värld i utkanten av det stora rymdimperium som tycks befolka såväl vårt eget solsystem som rymden bortom: stora rymdskepp gör ständiga hyperrymdhopp (lika de i Battlestar Galactica) in och ut ur Solsystemet, och man anar att den maffiga industristad som döljer sig bland molnen i planeten Jupiters röda fläck bara är ett av Prins Balems många fästen.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Faktum är att vi får se en glimt av en luftig och skimrande vacker stad där alla hus ser ut som Frank Gehrys konserthus i Los Angeles. Här promenerar de tre kungliga syskonen omkring på terrasserna – är det familjen Abrasaxs hemplanet? De kungliga vältrar sig ständigt i lyx på sina skepp och rymdstationer, som är inspirerade av empirestil och egyptiska faraopalats. Varje liten aktivitet omges av ceremonier och pompa värdig Den förbjudna staden.

Rymdskeppen kommer i alla storlekar och former, och är grymt detaljerade. De kungliga skeppen från familjen Abraxas har smäckra vingar och mängder av små art deco-liknande krusiduller som ger dem en sorts steampunkkänsla. Polisskeppet från The Aegis är mindre extravagant, men inte mindre kraftfullt. Alla rymdskepp drar iväg med en flashig blixt då de hoppar till överljusfart.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Ingen rymdfilm utan utomjordingar. Prinsen omger sig med arter och hybrider av alla de slag, och vi får se allt från klassiska ”små grå aliens” till humanoider med drag av olika djur. Caine är enligt uppgift en hybrid mellan människa och varg (därav spetsiga öron, eller vänta nu..) och piloten på polisskeppet har en liten elefantsnabel, genom vilken han trumpetar då han blir upphetsad. Mina favoritaliens är dock bevingade drakar med enorma tänder, mullrande röster och namn som Mr Greeghan.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Produktionsdesign;

Förutom The Wachowskis tydliga signatur, är filmens rika visuella stil ett resultat av samarbete mellan producenten Grant Hill, effektmakaren Dan Glass och filmfotografen John Toll. Det är ett barockt överdåd som ett kritiskt öga skulle kunna beskriva som cheesy as hell. Ibland blir estetiken så högljudd att den överröstar dramatiken – det är svårt att hålla koncentrationen på vad som sägs då en parad av hundratals märkliga aliens tågar förbi. Somliga välgestaltade scener, som de där en bisvärm hovrar som ett tyngdlöst släp bakom Jupiter, hastas förbi och betyder inte så mycket. Men det finns också ögonblick där glittret och överdådet vävs in i storyn på ett symboliskt vis: bröllopet mellan Jupiter och Titus (med klänningar av modedesignern Michael Cinco) som gästas av eliten från hovet.. tror man, tills Titus skrattar och avslöjar att hela sällskapet bara är fejk, simulationer som ska fylla ut tomma platser vid en ceremoni ingen ändå bryr sig om.

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Jag är rätt förtjust i det pompösa och mäktiga i en välkomponerad rymdopera, om det nu kan ha undgått någon. Men om jag jämför Guardians of the galaxy, en snarlik och samtida film, så är detaljfinishen i effekter och scenografi ett par divisioner lägre i Jupiter Ascending än i Guardians. För varje magnifik bröllopsklänning går det 30 generiska, grå trikåer.

Mest minnesvärda scen’

Mot slutet, då industrikomplexet på Jupiter håller på att implodera, och alla rymdskepp utom The Aegis hoppat iväg till säkert avstånd, hastar Caine och Jupiter med Caines flygande skor som enda framdrivningsmedel. Oändligt långsamt rör de sig som en ljusglimt genom de sammanstörtande svarta schakten.

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Domen:

Med tanke på förseningen är den långt bättre än jag var rädd för att den skulle vara, men inte hälften så underhållande som filmskaparna hoppas på. Dess största brist är tempot, som hela tiden dras ned av långa expositionsscener där karaktärerna i detalj förklarar vad som måste vara fullständiga självklarheter för dem, så att ingen i publiken ska riskera att missförstå någonting.  Detta ger filmen två problem: För det första lämnas inget åt vår fantasi, i en film där publiken förmodligen är mer än villiga att fantisera vidare på egen hand. För det andra: om man ska lägga tio minuter på att förklara den genetiska uppbyggnaden hos Channing Tatum, bör man kanske hitta på något mer intressant än att han är ”ungefär som en hund.” Här ser vi en intressant skillnad mot Marvels Guardians of the galaxy, som nästan inte förklarade någonting alls om sin mycket komplexa bakgrundshistoria. Guardians är en bättre film som ett resultat av det.  Andra svagheter är en viss humorlöshet, och den sorts ytlighet som yttrar sig i väldiga mängder av bifigurer vars frisyrer är deras mest spännande personlighetsdrag. Även skådespelare med större roller, som Sean Bean eller Tuppence Middleton, levererar bleka roller. Det finns en personkemi mellan Mila Kunis och Channing Tatum, men jag hade önskat att speciellt hon fått lite mer att jobba med i manus.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Men Jupiter Ascending levererar mycket fint också. Framför allt som absurt, mänskligt drama i det lilla. Ett antal scener där Wachowskis zoomar in på enskilda detaljer i sin Bayeuxtapet fungerar riktigt väl. Jag älskar den knasiga tur med campa robotar på byråkratiska avdelningar som ska ge Jupiter hennes krona – där dyker Terry Gilliam upp i en roll som är en hyllning till Brazil, där finns en hel värld av outtalad frustration i de båda robotarnas dräpande blickar. Jag uppskattar de sluskiga men älskvärda figurer som är Jupiters ryska familj, som ständigt bråkar. Jag ler åt den neurotiska och supersmala kvinna som Jupiter städar hos. Samspelet mellan Stinger och hans dotter. Den rödnästa härolden. Och den trumpetande polispiloten. Hundra små detaljer som ger Jupiter en själ. Det var samma sak i Cloud Atlas: Wachowskis storhet, som den nu är, ligger inte i explosionerna och de svindlande perspektiven, utan i kontrasten mellan dessa och människorna.

Med det sagt älskar jag de enorma rymdstationerna, och hur de går under i hav av eld och rök. Har aldrig förstått kritiker som säger att det är för mycket effekter i en film. Allt handlar om hur bra effekterna är, och om filmen har ett hjärta. Jupiter Ascending har ett hjärta, och effekterna är utsökta. Du har inte levt förrän du sett Channing Tatum åka rollerblades i Jupiters röda fläck. Och nej, det var inte en eufemism.

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Fler filmer som den här+

Den mest uppenbara konkurrenten är Guardians of the galaxy, som egentligen skulle ha kommit samtidigt, och som sopar banan med Jupiter. Men vi ser också influenser från den tidigare rymdoperahistorien, med Rymdimperiet slår tillbaka, Dune och Flash Gordon som de mest kända.

Musik: Michael Giacchino

Foto: John Toll

10 sätt som Guardians of the Galaxy återupplivar space opera

Jepp, Rymdfilm älskar Guardians of the Galaxy. I recensionen skrev jagSå bra är GotG, att den kommer att ses som det nya riktmärket för hur ett riktigt rymdäventyr ska vara.”  Det som är extra kul är att filmen tar element (klichéer) från den gamla hederliga rymdoperagenren, och gör dem coola och/eller roliga för en ny generation. För om vi ska vara ärliga, så går det fem töntiga rymdpirater på varje häftig i filmhistorien.

Varning för stora spoilers för filmen nedanför den här bilden på Groot som ger en blomma till en flicka. Scrolla inte vidare om du inte vill få massor av detaljer om Guardians of the Galaxy avslöjade för dig.

Groot

10 Njutningsfullt ond mörkrets härskare

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

I filmen: Ronan the Accuser är ättling till en urgammal kungafamilj, omger sig med ett hov av sykofanter och slavar som tar hand om varje litet infall han kan få. Ronan talar alltid som om han har en hänförd publik, och endast i pompösa utbrott som beskriver sin egen överhöghet – åtföljt av ett kacklande skratt. Han ska självklart krossa sina fiender under sin stövels klack som de kryp de är. Och i bakgrunden finns ytterligare en Mörkerhärskare av ännu större kaliber: Thanos. Han skrattar ännu mer kacklande.

Klassiska exempel från genren: Det är förstås nästan onödigt att nämna Darth Vader, som vi såg i Stjärnornas Krig första gången, eller Kejsaren som gjorde sin oförglömligt wagnerianska entré i Jedins Återkomst. Den mörka sidan av kraften lämpar sig mycket väl för filmskurkar, för att de blir så skamlöst njutningsfulla i sin ondska. Och det finns något i härskar/tjänarrelationen mellan Kejsaren och Vader som är lite likt hur nedlåtande Thanos behandlar Ronan. Efter Star Wars såg vi en lång rad Mörkerhärskare i space operafilmer, och inte sällan som duos: Den diaboliske Kejsar Ming i Flash Gordon med sin trogne General Klytus, greve Zath Arn i Starcrash, Lord Marshal med sin olydige Lord Vaako i Chronicles of Riddick,  Ra i Stargate, Loki i Thor, Malekith i Thor Dark World eller Skeletor i Masters of the universe. Vi har Shinzon i Star Trek Nemesis, som både är klon till kapten Picard och Bland de mer töntiga hittar vi den pilske kungen av Zodanga i John Carter och führer Kortzfleisch i Iron Sky. Bland de ickekungliga återfinner vi Khans två inkarnationer i Star Trek II eller Into Darkness. But to name a few..

Glenn Close i Guardians of the Galaxy

9 En galaktisk neutral ledare/makt utan någon reell makt

I filmen: Nova Prime, spelad av Glenn Close, lyckas bara uppbåda en arg blick då Ronan hotar att ödelägga hela Xandar på en förmiddag. Hon lägger även huvudet på sned.

Klassiska exempel från genren: Kejsaren från Starcrash, elementalen Aereon i Chronicles of Riddick, kejsaren (och även hertig Leto) i Dune, Leias kungliga familj i Star Wars, den goda häxan i Masters of the universe, amiral Ackbar i Star Wars, Kryptons högsta råd i Superman och Man of Steel, överste Graff och Mazer Rackham i Ender’s Game, som trots att de manipulerat och tränat Ender inte kan göra ett dugg då slutstriden väl kommer. Gröna Lyktan-kåren och väktarna från Oa har också en liknande oförmåga när det gäller, i Green Lantern.

Guardians-of-the-Galaxy-Prison-Guard-Walkman

8 En undre värld befolkad av massor av skumma aliens

I filmen: Först är det den vansinnigt ohygieniska och våldsamma fängelseplaneten Kyln, där djungelns lag råder och där artikeromen är lika imponerande som i Amazonas djungler. Den Knowhere, rymdstationen inrymd i ett kranium från en avliden rymdgud, där talande gnagare kan spela om små, gulliga rymdvarelserns liv med en lönnmördare utan att någon lyfter på ett, två eller tre ögonbryn.

Klassiska exempel från genren: Baren i Mos Eisley, i Star Wars, är  det första och kanske mest kända exemplet på ruffigt vattenhål för lokala fifflare och våldsverkare, många med två huvuden.I Jedins återkomst är det Jabba the Huts palats som är skådeplatsen för både en brutal fängelsearena, och platsen där den lokale tyrannen till slut får vad han förtjänar då hjältarna bryter sig ut och sparkar rumpa med den lokala kriminella eliten. Vi har också den sömniga ”paradisplaneten” i Star Trek V, och klingonfängelset Rura Pente i Star Trek VI. Eller varför inte mutanternas horhus på Mars i Total Recall den svarta marknaden i den koloniala flottan, i Battlestar Galacticaeller den skumma skrotasteroid där Cale jobbar i Titan AE och piraternas stad i Treasure Planet  –  båda liknar GotG:s Knowhere på sitt eget vis. Till och med de allra mest motbjudande gangstermiljöerna från skräpfilmer som Pluto Nash och Space Truckers kan man ana har influerat vår älskade Guardiansfilm.

Peter Quill

7 Föräldralös pojke blir galaktisk hjälte

I filmen: Den unge Peter lever med sin cancersjuka mamma på Jorden, och då hon dör kidnappas han av pirater, och undgår precis att bli uppäten. Istället får han av den brutale Yondu lära sig att leva utanför lagen.

Klassiska exempel från genren: Luke Skywalker, Flash Gordon, Shad i Battle beyond the stars, Cale i Titan AE, Jim i Treasure Planet, Kirk i Star Trek, Max i Elysium, Alex från The Last Starfighter (som blir rekryterad till en interplanetär polisstyrka genom att han är så bra på dataspel), David i Flight of the Navigator.

The Ravagers

The Ravagers

6 Rymdpirater/rymdwestern

I filmen: Hälften av huvudpersonerna lever på att stjäla, råna och smuggla i rymden. Ingen har rent mjöl i påsen. Piraterna har egna städer, och egna flottor med rymdskepp.

Klassiska exempel från genren: Ah, pirater var standardfigurer i alla rymdoperor från 80-talet. Ice Pirates är den bästa av dessa piratfilmer från storhetstiden – helt skogstokiga pirater med bl a Anjelica Huston och Ron Perlman, en viljestark prinsessa, och en massa gulliga robotar. Vi har också den roliga Stella i Starcrash. Cowboyen Cowboy från Battle Beyond the Stars Vi har ju även självaste Han Solo, som lever på smuggling i vad som är en tydlig blandning mellan en western och en rymdopera. Och i samma andra på senare år har vi sett Captain Mal och de andra piraterna ombord på rymdskeppet Serenity i filmen Serenity och TV-serien Firefly.

5 En ondskans högborg, stor som en katedral

I filmen: Ronans flygande tempel/palats har rum som är luftiga som i gotiska, franska katedraler. De fyller till synes inga andra syften än att imponera på de krälande maskar som råkar komma förbi. Mer snyggt än praktiskt, måste man nog erkänna.

Klassiska exempel från genren: Dödsstjärnan i exempelvis Jedins återkomst, med Kejsarens tronrum som också har ett praktiskt schackt rakt ned i kärnreaktorn, 40 våningar längre ned. The Flying Fortress från Krull eller Mörkrets pyramid i Stargate. Necromongerflottan i Chronicles of Riddick ser ut som en flygande version av Konungarnas dal i det forntida Egypten, komplett med enorma statyer av härskaren själv. Sadors skepp i Battle Beyond the stars har en infernalisk dödsståle som kan spränga planeter. I Star Trek har Neros skepp den största interiör vi sett på senare år – 100 våningar öppna mot ett centralschackt utan några räcken att hålla sig i. Folk flyger handlöst över stupet så fort skeppet måste gira. I Iron Sky har nazisterna gjort en bas av hela Månen. USS Cygnus i The black hole är katedrallikt i sin skörhet – och man förstår inte hur de flortunna väggarna någonsin skulle kunnat förväntas motstå gravitationen från ett svart hål. Det gör de inte heller.. Specialomnämnande för de utomjordiska jättesalarna där professorn möter sitt eget öde i sina egna dunkla drifter i klassikern The Forbidden Planet.

Rocket-Raccoon-in-Guardians-of-the-Galaxy-international-trailer

 

4 Icke humanoida huvudpersoner

I filmen: Rocket är en ovanligt stor men i övrigt anatomiskt korrekt, talande tvättbjörn. Han bär kläder och vore riktigt söt om det inte var för hans ovana att väsa grova svordomar och skjuta först och fråga sen. Han ledsagas av ett två meter högt, gående och talande träd, vars enorma styrka bara matchas av det godmodiga glittret i hans stora hundlika ögon. Båda figurer är så klart helt animerade, men inte i så stort utsträckning med motion capture som senare års apor i Apornas planet eller Gollum i Tolkienfilmerna. Istället animeras Rocket och Groot som seriefigurer, och vi köper dem som karaktärer och tar dem till vårt hjärta. Det är något mycket viktigt som återvunnits till rymdfilmen nu. Vi har kommit över Jar Jar Binks, den mest hatade figuren i sci-fi-historien.

Klassiska exempel från genren: Jag vägrar ta Jar Jar i min mun, och pekar på de många goda exempel som en gång var en självklarhet: De många robotarna i Star Wars, och även i andra filmer som Liftarens guide, The Black Hole, Spaceballs, Järnjätten. De fina ickehumanoida huvupersonerna i Hensoninspirerade Farscape, eller allas vår oförglömlige E.T. Den andra soldaten i Enemy Mine, eller krigaren i Predator. Monstret i Alien. Självklart har också en lång rad ”aliens”  (dvs humanoider som ser ut som människor med makeup i pannan) passerat i revy i ett oräkneligt antal säsonger av Star Trek, men det kändes futtigt till slut. Jag tror vi är redo som publik att relatera till talande djur och växter, och låta dem ha en personlighet som tilåts utvecklas. Isen är förhoppningsvis bruten.

3 En sliten rymdcivilisation

I filmen: Äntligen en rymdfilm där saker från civilisationer från olika stjärnsystem skilda åt av millennier inte ser ut som om de tillverkats i samma rekvisitaverkstad inom loppet av ett par timmar. Stor möda har lagts på att få skepp, rymdstationer och kostymer att se användna, slitna och rostiga ut.

Klassiska exempel: Battlestar Galactica, där både själva skeppet och dess befälhavare är museiföremål som borde tas ur bruk för länge sedan. Millennium Falcon som knappt kan starta då det gäller. Ett skrotupplag för gamla droider i Star Wars. JF Sebastian som samlar på sina egna artificiella intelligenser i form av dockor i sin lägenhet, i Blade Runner. Många av de klassiska filmerna har i sin tur inspirerats av franska serietecknare som Moebius och Jean-Claude Mézières.

guardians-of-the-galaxy-nova-spaceships

2 Dogfights med rymdskepp

I filmen: Horrah! Nova Corps och The Ravagers mot Ronans necrocraft. Rymdstrider med småplan FTW!

Klassiska exempel: Battlestar Galactica var utmärkta på dessa spännande scener, där Apollo och Starbuck sköts ut i sina små plan för att med krut och kulor möta en övermäktig flotta av cylon raiders. Samma i den med original-Galactica samtida (tidigt 80-tal) Buck Rogers. En liknande underlägessits möts vi av i Ender’s Game, samt i After Earth och Battleship YamatoDe jordiska styrkorna gör också sitt bästa i Independence Day, men förlorar.

Gamora och Nebula

 1. Rymddrottningar!

I filmen: Både Gamora och Nebula är prinsessor, döttrar av galaxens mörke härskare Thanos. Men de är plågade, i motsättningar, och försöker göra uppror. Därför hålls de tillbaka lite från den allra mest fantastiska av alla ingredienser i en space opera: den ohämmade, klart lysnade rymddrottningen. Jag har stora förhoppningar på dem inför kommande uppföljare.

Klassiska exempel: V-ödlornas drottning Diana, prinsessan Leia i sina bästa (flesta) ögonblick, prinsessan Aura i Flash Gordon, hertiginnan Jessica i Dune, prinsessan Karina i Ice Pirates, prinsessan av Helium i John Carter, (jag hittar inte på namnen) och sist men inte minst prinsessan Vespa från Spaceballs.

Trailerfest: Guardians of the Galaxy och Interstellar

Guardians of the Galaxy Poster

Guardians of the Galaxy Poster

Här åker man till Berlin över helgen, och vad händer? Jo, de sluga filmbolagen passar på att släppa helt nya, matiga trailers för två av årets hetaste kommande rymdfilmer. Så jag ligger ett par dagar efter, vilket jag ber om ursäkt för. Men det betyder också att den rymdfilmstorka som biosäsongen 2014 hittills bjudit på (jämfört med 2013) äntligen närmar sig sitt slut. Ladda upp med popcorn, luta dig tillbaka, och njut av en biosommar och -höst full med science fiction.

Guardians of the Galaxy (biopremiär 1 augusti)

Marvel verkar inte kunna göra något fel just nu. Många undrade nog om de tagit sig vatten över huvudet genom att filmatisera den relativt okända kosmiska äventyrsserien Guardians of the galaxy. Den har trots allt en talande tvättbjörn och ett träd i två av huvudrollerna. Men nu när trailer 2 har landat börjar förväntningarna istället stiga feberartat. Inte nog med att det verkar vara en lagom humoristisk film, utan vi kan också börja urskilja en hel rad detaljer som bådar gott: ett gigantiskt huvud som används som rymdbas, rymdskepp designade av Chris Foss, 70-talsrock spelad på kassettband, Vin Diesel som trädet Groot och Chris Pratts korkade uppsyn i rollen som Star Lord. Handlingen kretsar kring ett band av misfits, banditer och rövare som slår sig samman för att rädda galaxen från en ond kosmisk kraft. Jag gillar vad jag ser! Regi: James Gunn.

Interstellar trailer

Interstellar trailer

Interstellar (biopremiär 7 november)

Då regissören Christopher Nolan gör sin första film efter Batmantrilogin kanaliserar han Stanley Kubrick och Steven Spielberg och gör ett existentiellt drama om mänsklighetens okuvliga vilja att resa ut i rymden. Titeln Interstellar syftar på den teoretiska möjligheten att med hjälp av maskhål resa mellan stjärnsystem. Med den oförliknelige Matthey McConnaughey i huvudrollen. Vi vet egentligen inte mycket om handlingen, men trailern visar ett nära postapokalyptiskt USA där människor är desperata efter en utväg från den miljöförstörda Jorden. Michael Caine är där, och håller ett tal om att människan är ämnad att resa från Jorden. Och det är rymdskepp, hypersömn och så maskhålet. Verkar mäktigt.

Glenn Close i Guardians of the Galaxy

Glenn Close i Guardians of the Galaxy

Woop! Trailer för Guardians of the galaxy ser bra ut, har Björn Skifs

Uppdaterad juli 2014: Här är sista trailern inför premiären 1 augusti, samt fler bilder

guardians of the galaxy

guardians of the galaxy

– They call themselves The Guardians of the galaxy…  – What a bunch of assholes!

Marvel köttar på med wisecrackinghumorn och oneliners och låter sitt nya superhjältegäng vara ett riktigt gäng med tuffingar. Eller vad sägs om ett vandrande träd (rymdlavskägge), en talande tvättbjörn, och tre mycket cyniska intergalaktiska krigare? GotG har ansetts som en risk för Marvel, eftersom det är en relativt okänd superhjältegrupp, vars story nästan helt och hållet utspelas på en kosmisk scen. Av döma av dessa två minuter i första trailern har de i alla fall fått till en underhållande ton, snygga rymdskepp, en mycket sur tvättbjörn. Och inte minst: vi får höra Björn Skifs sjunga oooga chaka! Biopremiär i sommar.

Rymdskepp i Guardians of the galaxy

Rymdskepp i Guardians of the galaxy