Jepp, Rymdfilm älskar Guardians of the Galaxy. I recensionen skrev jag ”Så bra är GotG, att den kommer att ses som det nya riktmärket för hur ett riktigt rymdäventyr ska vara.” Det som är extra kul är att filmen tar element (klichéer) från den gamla hederliga rymdoperagenren, och gör dem coola och/eller roliga för en ny generation. För om vi ska vara ärliga, så går det fem töntiga rymdpirater på varje häftig i filmhistorien.
Varning för stora spoilers för filmen nedanför den här bilden på Groot som ger en blomma till en flicka. Scrolla inte vidare om du inte vill få massor av detaljer om Guardians of the Galaxy avslöjade för dig.
10 Njutningsfullt ond mörkrets härskare
Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)
I filmen: Ronan the Accuser är ättling till en urgammal kungafamilj, omger sig med ett hov av sykofanter och slavar som tar hand om varje litet infall han kan få. Ronan talar alltid som om han har en hänförd publik, och endast i pompösa utbrott som beskriver sin egen överhöghet – åtföljt av ett kacklande skratt. Han ska självklart krossa sina fiender under sin stövels klack som de kryp de är. Och i bakgrunden finns ytterligare en Mörkerhärskare av ännu större kaliber: Thanos. Han skrattar ännu mer kacklande.
Klassiska exempel från genren: Det är förstås nästan onödigt att nämna Darth Vader, som vi såg i Stjärnornas Krig första gången, eller Kejsaren som gjorde sin oförglömligt wagnerianska entré i Jedins Återkomst. Den mörka sidan av kraften lämpar sig mycket väl för filmskurkar, för att de blir så skamlöst njutningsfulla i sin ondska. Och det finns något i härskar/tjänarrelationen mellan Kejsaren och Vader som är lite likt hur nedlåtande Thanos behandlar Ronan. Efter Star Wars såg vi en lång rad Mörkerhärskare i space operafilmer, och inte sällan som duos: Den diaboliske Kejsar Ming i Flash Gordon med sin trogne General Klytus, greve Zath Arn i Starcrash, Lord Marshal med sin olydige Lord Vaako i Chronicles of Riddick, Ra i Stargate, Loki i Thor, Malekith i Thor Dark World eller Skeletor i Masters of the universe. Vi har Shinzon i Star Trek Nemesis, som både är klon till kapten Picard och Bland de mer töntiga hittar vi den pilske kungen av Zodanga i John Carter och führer Kortzfleisch i Iron Sky. Bland de ickekungliga återfinner vi Khans två inkarnationer i Star Trek II eller Into Darkness. But to name a few..
9 En galaktisk neutral ledare/makt utan någon reell makt
I filmen: Nova Prime, spelad av Glenn Close, lyckas bara uppbåda en arg blick då Ronan hotar att ödelägga hela Xandar på en förmiddag. Hon lägger även huvudet på sned.
Klassiska exempel från genren: Kejsaren från Starcrash, elementalen Aereon i Chronicles of Riddick, kejsaren (och även hertig Leto) i Dune, Leias kungliga familj i Star Wars, den goda häxan i Masters of the universe, amiral Ackbar i Star Wars, Kryptons högsta råd i Superman och Man of Steel, överste Graff och Mazer Rackham i Ender’s Game, som trots att de manipulerat och tränat Ender inte kan göra ett dugg då slutstriden väl kommer. Gröna Lyktan-kåren och väktarna från Oa har också en liknande oförmåga när det gäller, i Green Lantern.
8 En undre värld befolkad av massor av skumma aliens
I filmen: Först är det den vansinnigt ohygieniska och våldsamma fängelseplaneten Kyln, där djungelns lag råder och där artikeromen är lika imponerande som i Amazonas djungler. Den Knowhere, rymdstationen inrymd i ett kranium från en avliden rymdgud, där talande gnagare kan spela om små, gulliga rymdvarelserns liv med en lönnmördare utan att någon lyfter på ett, två eller tre ögonbryn.
Klassiska exempel från genren: Baren i Mos Eisley, i Star Wars, är det första och kanske mest kända exemplet på ruffigt vattenhål för lokala fifflare och våldsverkare, många med två huvuden.I Jedins återkomst är det Jabba the Huts palats som är skådeplatsen för både en brutal fängelsearena, och platsen där den lokale tyrannen till slut får vad han förtjänar då hjältarna bryter sig ut och sparkar rumpa med den lokala kriminella eliten. Vi har också den sömniga ”paradisplaneten” i Star Trek V, och klingonfängelset Rura Pente i Star Trek VI. Eller varför inte mutanternas horhus på Mars i Total Recall, den svarta marknaden i den koloniala flottan, i Battlestar Galactica, eller den skumma skrotasteroid där Cale jobbar i Titan AE och piraternas stad i Treasure Planet – båda liknar GotG:s Knowhere på sitt eget vis. Till och med de allra mest motbjudande gangstermiljöerna från skräpfilmer som Pluto Nash och Space Truckers kan man ana har influerat vår älskade Guardiansfilm.
7 Föräldralös pojke blir galaktisk hjälte
I filmen: Den unge Peter lever med sin cancersjuka mamma på Jorden, och då hon dör kidnappas han av pirater, och undgår precis att bli uppäten. Istället får han av den brutale Yondu lära sig att leva utanför lagen.
Klassiska exempel från genren: Luke Skywalker, Flash Gordon, Shad i Battle beyond the stars, Cale i Titan AE, Jim i Treasure Planet, Kirk i Star Trek, Max i Elysium, Alex från The Last Starfighter (som blir rekryterad till en interplanetär polisstyrka genom att han är så bra på dataspel), David i Flight of the Navigator.
The Ravagers
6 Rymdpirater/rymdwestern
I filmen: Hälften av huvudpersonerna lever på att stjäla, råna och smuggla i rymden. Ingen har rent mjöl i påsen. Piraterna har egna städer, och egna flottor med rymdskepp.
Klassiska exempel från genren: Ah, pirater var standardfigurer i alla rymdoperor från 80-talet. Ice Pirates är den bästa av dessa piratfilmer från storhetstiden – helt skogstokiga pirater med bl a Anjelica Huston och Ron Perlman, en viljestark prinsessa, och en massa gulliga robotar. Vi har också den roliga Stella i Starcrash. Cowboyen Cowboy från Battle Beyond the Stars Vi har ju även självaste Han Solo, som lever på smuggling i vad som är en tydlig blandning mellan en western och en rymdopera. Och i samma andra på senare år har vi sett Captain Mal och de andra piraterna ombord på rymdskeppet Serenity i filmen Serenity och TV-serien Firefly.
5 En ondskans högborg, stor som en katedral
I filmen: Ronans flygande tempel/palats har rum som är luftiga som i gotiska, franska katedraler. De fyller till synes inga andra syften än att imponera på de krälande maskar som råkar komma förbi. Mer snyggt än praktiskt, måste man nog erkänna.
Klassiska exempel från genren: Dödsstjärnan i exempelvis Jedins återkomst, med Kejsarens tronrum som också har ett praktiskt schackt rakt ned i kärnreaktorn, 40 våningar längre ned. The Flying Fortress från Krull eller Mörkrets pyramid i Stargate. Necromongerflottan i Chronicles of Riddick ser ut som en flygande version av Konungarnas dal i det forntida Egypten, komplett med enorma statyer av härskaren själv. Sadors skepp i Battle Beyond the stars har en infernalisk dödsståle som kan spränga planeter. I Star Trek har Neros skepp den största interiör vi sett på senare år – 100 våningar öppna mot ett centralschackt utan några räcken att hålla sig i. Folk flyger handlöst över stupet så fort skeppet måste gira. I Iron Sky har nazisterna gjort en bas av hela Månen. USS Cygnus i The black hole är katedrallikt i sin skörhet – och man förstår inte hur de flortunna väggarna någonsin skulle kunnat förväntas motstå gravitationen från ett svart hål. Det gör de inte heller.. Specialomnämnande för de utomjordiska jättesalarna där professorn möter sitt eget öde i sina egna dunkla drifter i klassikern The Forbidden Planet.
4 Icke humanoida huvudpersoner
I filmen: Rocket är en ovanligt stor men i övrigt anatomiskt korrekt, talande tvättbjörn. Han bär kläder och vore riktigt söt om det inte var för hans ovana att väsa grova svordomar och skjuta först och fråga sen. Han ledsagas av ett två meter högt, gående och talande träd, vars enorma styrka bara matchas av det godmodiga glittret i hans stora hundlika ögon. Båda figurer är så klart helt animerade, men inte i så stort utsträckning med motion capture som senare års apor i Apornas planet eller Gollum i Tolkienfilmerna. Istället animeras Rocket och Groot som seriefigurer, och vi köper dem som karaktärer och tar dem till vårt hjärta. Det är något mycket viktigt som återvunnits till rymdfilmen nu. Vi har kommit över Jar Jar Binks, den mest hatade figuren i sci-fi-historien.
Klassiska exempel från genren: Jag vägrar ta Jar Jar i min mun, och pekar på de många goda exempel som en gång var en självklarhet: De många robotarna i Star Wars, och även i andra filmer som Liftarens guide, The Black Hole, Spaceballs, Järnjätten. De fina ickehumanoida huvupersonerna i Hensoninspirerade Farscape, eller allas vår oförglömlige E.T. Den andra soldaten i Enemy Mine, eller krigaren i Predator. Monstret i Alien. Självklart har också en lång rad ”aliens” (dvs humanoider som ser ut som människor med makeup i pannan) passerat i revy i ett oräkneligt antal säsonger av Star Trek, men det kändes futtigt till slut. Jag tror vi är redo som publik att relatera till talande djur och växter, och låta dem ha en personlighet som tilåts utvecklas. Isen är förhoppningsvis bruten.
3 En sliten rymdcivilisation
I filmen: Äntligen en rymdfilm där saker från civilisationer från olika stjärnsystem skilda åt av millennier inte ser ut som om de tillverkats i samma rekvisitaverkstad inom loppet av ett par timmar. Stor möda har lagts på att få skepp, rymdstationer och kostymer att se användna, slitna och rostiga ut.
Klassiska exempel: Battlestar Galactica, där både själva skeppet och dess befälhavare är museiföremål som borde tas ur bruk för länge sedan. Millennium Falcon som knappt kan starta då det gäller. Ett skrotupplag för gamla droider i Star Wars. JF Sebastian som samlar på sina egna artificiella intelligenser i form av dockor i sin lägenhet, i Blade Runner. Många av de klassiska filmerna har i sin tur inspirerats av franska serietecknare som Moebius och Jean-Claude Mézières.
2 Dogfights med rymdskepp
I filmen: Horrah! Nova Corps och The Ravagers mot Ronans necrocraft. Rymdstrider med småplan FTW!
Klassiska exempel: Battlestar Galactica var utmärkta på dessa spännande scener, där Apollo och Starbuck sköts ut i sina små plan för att med krut och kulor möta en övermäktig flotta av cylon raiders. Samma i den med original-Galactica samtida (tidigt 80-tal) Buck Rogers. En liknande underlägessits möts vi av i Ender’s Game, samt i After Earth och Battleship Yamato. De jordiska styrkorna gör också sitt bästa i Independence Day, men förlorar.
1. Rymddrottningar!
I filmen: Både Gamora och Nebula är prinsessor, döttrar av galaxens mörke härskare Thanos. Men de är plågade, i motsättningar, och försöker göra uppror. Därför hålls de tillbaka lite från den allra mest fantastiska av alla ingredienser i en space opera: den ohämmade, klart lysnade rymddrottningen. Jag har stora förhoppningar på dem inför kommande uppföljare.
Klassiska exempel: V-ödlornas drottning Diana, prinsessan Leia i sina bästa (flesta) ögonblick, prinsessan Aura i Flash Gordon, hertiginnan Jessica i Dune, prinsessan Karina i Ice Pirates, prinsessan av Helium i John Carter, (jag hittar inte på namnen) och sist men inte minst prinsessan Vespa från Spaceballs.
Rymdfilm 