Extant (säsong 1, 2014) – astronaut kommer hem med utomjordisk bulle i ugnen

TV-serie USA 2014, skapare: Mickey Fisher, exekutiv producent: Steven Spielberg.

Halle Berry i Extant

Handlingen.

I en nära framtid lever astronauten Molly (Halle Berry) i ett barnlöst äktenskap tillsammans med vetenskapsmannen John (Goran Visnijk). John experimenterar med artificiell intelligens och robotar, och skapar en artificiell son åt dem, Ethan (Pierce Gagnon). Men ett ettårigt uppdrag för Molly till rymdstationen Seraphim förändrar allt. Under en mystisk blackout på rymdstationen händer något oförklarligt, och då Molly kommer hem till Jorden igen visar hon sig vara gravid. Trots att hon varit den enda astronauten på stationen. Molly försöker förstå vad det är som händer, samtidigt som hennes egna arbetsgivare på rymdorganisationen ISEA börjar bete sig oycksbådande konspiratoriskt. Dramat tätnar: döda människor uppenbarar sig för Molly,  robotsonen Ethan börjar bete sig allt underligare, och fostret i hennes mage drar till sig uppmärksamhet från farliga och mäktiga människor. Alla tecken tyder på att utomjordingar kan ha mer än ett finger i spelet, och att Mollys familj ofrivilligt hamnat riktigt i klistret.

Pretentionerna?

Drama med fokus på karaktärerna, men med allt större inslag av konspirationsthriller och Arkiv X vart efter som säsongens tretton avsnitt rullar på. Serien försöker så gott den kan att få oss att verkligen bry oss om hur det går för huvudpersonerna. Ändå förblir förhållandet mellan huvudpersonerna ganska statiskt serien igenom.

Rymdskepp!

Äntligen en tv-serie om utomjordingar som faktiskt utspelas i rymden. Åtminstone till stora delar. Molly och hennes kolleger skickas ju upp till rymdstationen Seraphim, ett luxuöst flygande labb stort som en Boeing 747. Just de enorma ytorna är lite märkliga eftersom det oftast tycks vara endast en ensam astronaut stationerad där. Under seriens gång förstår vi dock att astronauterna utsätts för experiment där uppe, så rymdstationen är lika mycket en labbråttas labyrint som den är en arbetsplats. Vi får också se andra rymdskepp, som den franska rymdfärjan som hittar räddningskapseln från ett kraschat rymdskepp, Aruna. Det är helt enkelt ganska mycket aktivitet där uppe i omloppsbana. Som rymdfilmsblogg kan vi ju inte göra annat än att tacka och ta emot.

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Produktionsdesign;

Jag uppskattar den diskreta framtidsvision vi bjuds på, liksom lite vid sidan av den thrillerartade handlingen. Det är de små detaljerna som gör det: alla är uppkopplade hela tiden, och får små röstmeddelanden från sina datorsystem. Mobilerna är genomskinliga, och robotar utför vanliga hushållssysslor. AI-pojken Ethan är visserligen bara en prototyp, men det är ändå så normalt med robotar i TV-seriens värld, att Ethan tillåts gå i skolan med andra barn. Det är hög kvalitet i produktsdesignen, och jag inbillar mig att det är Spielbergs influens vi ser här. Detaljerna gör helt klart Extant mer sevärd.

Domen:

En hyfsat spännande dramaserie som skickligt tar influenser från tidigare Spielbergprojekt, blandar om och lyckas skapa något nytt. Sidohandlingen om Mollys och Johns robotson har många drag av filmen A.I. Huvudberättelsen om den utomjordiska graviditeten påminner om 00-talets stora Spielbergska dramaserie Taken. För oss som sett mycket sci-fi är det kanske inte direkt så många överraskningar, men det är uppfriskande med en så tydlig astronautkoppling i en serie som ändå handlar om utomjordingar. Och jag uppskattar ansatsen att verkligen göra ett riktigt drama snarare än bara en actionserie. Tyvärr är kvinnoporträttet Molly något för traditionellt könsrollsbundet. Trots att Molly är en högutbildad vetenskapskvinna i fysisk topptrim – hon är ju en frakking astronaut som varit ett helt år ensam i rymden, så fokuserar serien nästan uteslutande på henne i rollen som mor och hustru. Hon är passiv i många av de situationer som hon försätts i, och låter olika män fösa omkring henne mellan de dramatiska höjdpunkterna. Jag tror det är en medveten berättarstrategi, för att Molly ska framstå som Den oskyldiga kvinnan, och därmed sympatisk och helylle. I ett amerikanskt kommersiellt TV-perspektiv är det liksom logiskt. Men jag finner det så märkligt att en berättelse om världsrymdens mysterier och nästa steg i evolutionen, måste göra en velig hemmafru av sin kvinnliga huvudroll bara för att vi ska kunna relatera till henne.

Berättelsen får en naturlig höjdpunkt till säsongsfinalen, men lämnar tillräckligt mycket öppet för säsong 2. Extant har mycket riktigt också förnyats och kommer att ha säsongspremiär våren 2015.

Säsong 1 har köpts in av svenska TV4, exakt premiärdatum är ännu oklart.

Help me – Extant

Fler filmer som den här+

TV-serien Taken, om familjer som råkar ut för utomjordisk påverkan. Species, om en flicka med rymdrötter.

Extant – Steven Spielbergs nya rymdserie med Halle Berry (ny trailer)

Halle Berry i Extant

Nu har en andra trailer släppts för Extant, en ny TV-serie som är en samproduktion mellan Steven Spielbergs Amblin och CBS. I trailern definieras ordet ”extant”, som är motsatsen till ”extinct” (utrotad) – och taglinen är ”Life always finds a way”.  Det är inte mycket att gå på, men vi har ändå lyckats skrapa ihop lite fakta:

• Halle Berry spelar en astronaut som återkommer till Jorden efter ett års uppdrag i yttre rymden. Hon måste återanknyta till sin familj, samtidigt som hennes ”upplevelser” i rymden visar sig kunna påverka mänsklighetens hela framtid.
• Halle har vid seriens början varit borta 14 månader på ett solouppdrag, men hon är gravid när hon kommer tillbaka till Jorden! Betyder det att hon föder en Alienunge, eller är det mer mystiskt än så?
• ”Life always finds a way” är tagline för trailern – det formligen skriker alienunge, non?
• Amerikanska myndigheter verkar vara de verkligt hotfulla i berättelsen – något som ger lite Arkiv X-vibes.
• Serien har premiär på CBS i USA i juli 2014.
• Steven Spielberg är en av flera exekutiva producenter, och manus är skrivet av Mickey Fisher.

Trailern visar en ganska snygg thrillerlook med ett antal scener uppifrån en rymdstation, inte helt oväntat likt något från Gravity.

Cloud Atlas (2012) – livet, universum och allting

Tyskland 2012, manus och regi: Lana Wachowski, Tom Tykwer, Andy Wachowski, producent: Grant Hill

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Handlingen.

Ordet ”episk” överanvänds så att det knappast betyder något längre, men vad kan vara mer episkt än sex parallella handlingar som spänner över 500 år och avhandlar så väl evig kärlek som mänsklighetens undergång och återupprättelse? En ensemble av karaktärsskådespelare spelar de flesta rollerna. Tom Hanks , Halle Berry, Susan Sarandon, Ben Whishaw, Jim Sturgess, Hugo Weaving, Doona Bae, Jim Broadbent och Hugh Grant återkommer i nya skepnader, återfödda genom seklen och förbundna genom ödet. Det är sex mörka historier som de tre regissörerna Wachowski (från The Matrix) och Tywker målar upp. Människors  girighet och fåfänga får dem att mörda och bedra, medan de milda och de ödmjuka krossas i hänsynslöshetens väg. På 1800-talet ser vi en skrupelfri läkare (Hanks) förgifta sin patient (Sturgess) för att komma åt dennes värdefulla kista. I 70-talets San Francisco är energimagnater villiga att leka med hundratusentals människoliv och döda en journalist (Berry) för profitens skull. I nutidens Skottland låser en cynisk rik man (Grant) in sin jobbige men fullt friske bror (Broadbent) på ett hem för dementa. I framtidens Seoul föds till och med klonade människor (bl a Bae)  upp för att kasseras som uttjänt förbrukningsmateriel då de tjänat sitt syfte.

Men Cloud Atlas är i  högsta grad också en film om den mänskliga viljans okuvlighet, och i varje mörk saga tillåts ljuset lysa in för några ögonblick. Klonen Sonmi bryter sig ut från slaveriet, och Timothy Cavendish leder sina nyfunna dementa vänner i ett upplopp där de en gång för alla tar itu med den ondskefulla Nurse Noakes (Hugo Weaving i drag). I filmens sista äventyr kämpar Zachry och Meronym (Hanks och Berry) i det postapokalyptiska 2300-talet för att återstarta ett rymdobservatorium och kontakta ”the off-world colonies”.

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Pretentionerna?

Deprimerande ofta måste jag anstränga mig för att hitta några pretentioner i de filmer jag recenserar på Rymdfilm, men Cloud Atlas är (för att använda Roger Eberts ord) en av de mest ambitiösa filmer som någonsin gjorts. Den skildrar reinkarnation, hur livet, universum och allting sitter ihop, den eviga kärleken och ödets makt. Den är dessutom tre timmar lång. Så här finns det pretentioner så det förslår, och syftet är att berätta något om det mänskliga tillståndet.

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Världsbygget och rymdskeppen!

Sex separata kostymdramer med rätt periodkänsla: ett fartyg på Stilla havet på 1860-talet, Cambridge och Edinburgh 1936, San Francisco målat i delikat murriga färger 1976, ett modernt Storbritannien, och så de båda science fictionmiljöerna ”Neo Seoul” i Korea 2144 och den postapokalyptiska ”Big Island” anno 2321. Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner, både till utseendet och kulturen. Det är här vi lär känna restaurangbiträdet Sonmi, som tillsammans med sina medsystrar utnyttjas hänsynslöst ända fram till kasseringsdags. Men då Sonmi bestämmer sig för att göra uppror, finns en motståndsrörelse som är villiga att riskera sina egna liv för hennes klonliga rättigheter. Neo Seoul är en teknologiskt avancerad civilisation, med ett ruttet hjärta. Steget kunde inte vara större till den värld som möter oss på Big Island på 2300-talet. Här lever folk i hyddor, omedvetna om människornas storhet bara några hundra år tidigare. Vanligt folk försörjer sig på jakt och fiske, medan degenererade band av vildar rider omkring i vildmarken och plundrar och ägnar sig åt kannibalism. Hit kommer Meronym, på ett vitt skepp. Hon tillhör the prescients, de sista överlevande människor som ännu inte tappat sin kunskap om teknologi, och som är medvetna om att Den stora katastrofen inträffat. Hon är på jakt efter den sista rymdbasen, för att försöka kontakta de kolonisatörer som lämnade Jorden för länge sedan. Hennes kontakt med de enkla människor som kan leda henne till rymdbasen sker genom den hårt prövade Zachry, som knappast vågar lita på henne. Zachry och hans grannar talar en sorts påhittad framtidsengelska, som är som ett barnspråk. Det ska förstås illustrera att allt vad bildning, kultur och kunskap heter har gått förlorat. Men det är också ganska irriterande att lyssna på.

De rymdskepp som förekommer i filmen är dels myndigheternas skepp i Neo Seoul, som liknar klingonska Birds of prey. Dels är det de kolonialistrymdskepp som Meronym söker efter, och som hon hoppas ska återvända och rädda oss från vår förstörda planet.

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Design och specialeffekter;

Cloud Atlas är privat finansierad med en budget på i sammanhangen blygsamma 102 miljoner dollar, och genom de tre regissörernas stora personliga engagemang har dessa miljoner verkligen använts väl. Det är genomgående utsökt fotograferat av Frank Griebe och John Toll.

Filmens gimmick är att samma skådespelare återkommer i olika roller, förvrängda med masker och datoranimerade ansiktsdelar. I många fall fungerar det riktigt fint, och Tom Hanks visar att man kommer långt med ett par groteska löständer och en rödsprängd lösnäsa. Hugo Weavings syster Noakes är också klockren. Men när hela den västerländska ensemblen ska spela koreaner i Seoul och får sneda ögon med datorns hjälp, står den tekniska gimmicken plötsligt i vägen för filmberättandet. Det hamnar snubblande nära blackface. Cloud Atlas hade tjänat som konstverk på att låta fler men mindre kända skådisar dela på rollerna. Jag vill inte se Hugh Grant som barbarhövding.

Filmens vackraste berättelse är den i Seoul, och det är också den del av Cloud Atlas som påminner mest om The Matrix i looken, med inslag av Blade Runner. Det är inte dåligt.

Mest minnesvärda scen*

Den ceremoni där klonerna tror att de ska få komma till paradiset, men där egentligen ett mycket grymt öde väntar dem.

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Domen:

Det är svårt att beskriva hur låga förväntningar jag hade. Jag sa som Han Solo till mig själv då vi började titta: ”I have a bad feeling about this”. Tror det hängde samman med de absurt höga ambitionerna, kombinerat med rykten om att Tom Hanks skämdes för det färdiga resultatet.  Men till min lättnad kan jag konstatera att Cloud Atlas inte alls är en så pjåkig film ändå. Den kunde ha blivit ett splittrat, segt kaos, men är faktiskt rappt berättad med inslag av eftertanke och humor. Visserligen är den melodramatisk, sentimental och ganska rapsodisk, men inte alls den kalkon jag fruktade. Framför allt är den originell, och det kan ingen ta ifrån den, oavsett om den når upp till varje högt ställd ambition eller inte. Hade jag kunnat ändra något, skulle jag nog ha klippt bort ett par av berättelserna och givit lite mer utrymme för fördjupning i de som var kvar. Men det beror på att jag som tittare faktiskt blir engagerad i huvudpersonernas öde och vill veta mer om dem. Det är ju faktiskt det främsta kännetecknet hos varje gott drama.

Luckor i manus –

Det görs ju ganska stora ansträngningar för att varje skådespelare ska återkomma genom olika tidsepoker, i sin reinkarnerade form. Men jag kan inte riktigt se en sammanhållen linje i  vilket förhållande de har till varandra. Ibland är det Tom Hanks och Jim Sturgess, ibland är det Halle Berry och Tom Hanks. Det är olika konstellationer varje gång. Men om de nu inte är ”sig själv” genom alla reinkarnationerna, varför var det i så fall så viktigt att det var samma skådis?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter