USA 2013, manus och regi: Gavin Hood, producent: Roberto Orci, Alex Kurtzman, baserat på romanen av Orson Scott Card
ASA BUTTERFIELD och HARRISON FORD i Ender’s Game
Handlingen.
Genom sin blotta existens är detta en kontroversiell film, men mer om det senare. Jag vill beskriva Ender’s Game som en film om ungdomar för ungdomar. Handlingen kretsar kring tonårige Ender Wiggin (Asa Butterfield), som växer upp i en framtid där Jorden utsatts för förödande attacker från den utomjordiska civilisationen som går under namnet Formics. Som en följd av kriget har samhället militariserats, och alla barn som föds bedöms utifrån sina utsikter att göra karriär i rymdflottan. Ender lever för chansen att få komma till rymdstationen Battle School, en krigsakademi för blivande befälhavare. Ender är en mager, utsatt kille som får stryk av sin sadistiske storebror men har förmågan att ge igen med blodigt övervåld mot mobbarna i skolan. Och överste Graff (Harrison Ford) ser hans beslutsamhet, och bestämmer sig för att Ender är en blivande stjärnkadett. Men livet ombord på rymdstationen är nästan omänskligt tufft, och översten har inga skrupler inför att helt bryta ned sina unga adepter för att se vilka som är överlevare. Översten vet nämligen att Formics är på väg att attackera igen, och militärledningen letar desperat efter att en stark, ung ledartyp att skicka mot hotet. Långsamt men säkert växer Ender med uppgiften. Han måste inte bara komma underfund med hur han ska kunna skapa lojalitet och laganda hos sina kamrater, utan även hur han kan leda rymdflottan i en framgångsrik motattack mot fiendens övermäktiga armada.
Pretentionerna?
En klassisk utvecklingsberättelse, där övergången från barn till vuxen medför många svåra val. De flesta karaktärer är moraliskt tvetydiga, och inte minst vuxenvärlden framställs som manipulativ och cynisk.
Formics moderskepp
Världsbygget och rymdskeppen!
Vi märker fördelen av att ha en litterär förlaga till en science fictionfilm – Enders värld är en genomarbetad dystopisk framtidsvision som är rik på detaljer. Det är ett världsbygge som hänger ihop, och ger gott om antydningar om ett myllrande liv bortom kamerans omedelbara blickfång. Det är ett dystert och kallt samhälle som Ender har oturen att bo i, och det hänger ett allvar över varje huvudpersons karaktär. Den nordamerikanska småstadsmiljö där filmen har sin början har Kalla krigets kalla hand kring hjärtat. Allt barnen drömmer om är att få åka med i raketen, bort från Jorden och ut i rymden för att få lära sig att skjuta rymdvarelser. De få ljusglimtarna i storyn hittar vi i kamratskapen mellan kadetterna, som efter inledande konflikter lär sig att samarbeta som ett team.
Battle School i Ender’s Game
Filmens centrala skådeplats är rymdstationen Battle School, där barnen drillas i tyngdlösheten i den med panoramafönster försedda sfäriska träningssalen Battle Room. Här lär sig Ender att leda sina kamrater i räder mot motståndarlagen. I klassrummet ser de arkivfilmer från det stora slaget då Formics moderskepp och dess svärmar av jagare ödelade Jorden, många år tidigare. Stunden som spelas upp gång på gång är då allas hjälte, piloten Mazer Rackham (Ben Kingsley), lyckades få in en träff som slog ut fiendens moderskepp. Ska Ender lyckas upprepa Rackhams bedrift?
Design och specialeffekter;
Med producenter som Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Star Trek Into Darkness) och eldsjälen Gavin Hood som både manusförfattare och regissör, hade det varit konstigt om Ender’s Game hade sett något annat än supertjusig ut. Det gör den också, med utsökt foto, bra kostymer och tydlig rymdskeppsdesign där människornas industriella militärlook kontrasteras mot Formics’ mer organiska, insektslika rymdskepp. Med beröm godkänt på den visuella sidan, men lite för långsamt klippt.
Ender’s Game
Mest minnesvärda scen*
Bland science fictionelementen i filmen är ungdomarnas introduktion till tyngdlösheten i Battle Room svårslagen. Originellt för att vara en Hollywoodfilm och enligt läsare av romanförlagan ganska nära bokens version. Men det som tyvärr fastnar mest på min näthinna är då Ender misshandlar en rival i duschen, så att denne nästan dör. Lite för brutalt för en ungdomsfilm, om ni frågar mig.
Asa Butterfield som Ender
Domen:
Ett klassiskt pojkboksäventyr som lever mer på sin glittrande, högteknologiska yta mer än på sin förmenta djupsinnighet. Teman som att bli vuxen och att lära sig tolerans är förstås eviga, men allvaret förblir kvar på en sur tonårings grubbelnivå snarare än de existentiella höjder som den storslagna rymdfonden kräver. Enders stora etiska dilemma stjäls ifrån honom, och kvar av det svåra moraliska valet blir en smått apart twist på slutet.
Jag känner mig ständigt ambivalent inför den här filmen på grund av att Orson Scott Card, författare till böckerna om Ender, tillika filmens medproducent, är ett sådant praktarsel. Stundtals har jag svårt att veta om jag tolkar filmens våldsförhärligande hjältesaga som ett utslag av kryptofascism för att jag letar efter bevis på Orson Scott Cards motbjudande livsåskådning i verkliga livet. Hur ska man tolka alla huvudpersoners cynism? Förmodligen är jag överkänslig. Jag antar att Ender’s Game egentligen är en hyfsad äventyrsfilm för unga. Men fler än jag har tvekat inför filmen, som floppade hårt ekonomiskt. Någon uppföljare lär det inte bli. Alltid något.
Se istället-
Hungerspelen är också en dystopisk framtidsvision med mycket våld, men med ett varmare hjärta.
Rymdfilm 