Harve Bennett

Christopher Plummer som general Chang i Star Trek VI

Handlingen.

Det kan bli fred mellan Klingon och Federationen. Gamla uvar som kapten Kirk (William Shatner) muttrar för sig själva, förbisprungna av historien. Men då Klingons kansler Gorkon (David Warner) blir lönnmördad under ett diplomatiskt uppdrag sätts allt på spel: den klingonske höken general Chang (Christopher Plummer) anklagar Kirk för mordet och sänder honom och McCoy till dödsläger. Starka krigiska krafter på båda sidor gör allt för att hindra att rymdens eget ”kalla krig” får ett lyckligt slut.

Mördarna måste fångas, för att rentvå Kirk

Rymdskeppen!

USS Enterprise och det mäktiga klingonska flaggskeppet Kronos One spelar en stor roll. Den senare blir ju en brottsplats, nedstänkt med rosa blod, då två federationssoldater i rymddräkter strålar ombord sig. De orsakar kalabalik genom att orsaka tyngdlöshet och attackerar kanslern i en riktigt spännande scen. Morden får Spock (Nimoy) och Valeris (Sex and the Citys Samantha!) att starta en omfattande brottsundersökning på Enterprise, för att rentvå Kirks namn.

Pretentionerna?

1960-talets Star Trek jobbade med tydliga referenser till det världspolitiska läget med Federationen som USA/väst och Klingon som ryssar/Sovjet. Eftersom producenten Harve Bennett och regissören Nicholas Meyer visste att The Undiscovered Country (som kom 1991) rimligen skulle bli den sista filmen med Enterprises originalbesättning, så tog de chansen att låta berättelsen återspegla slutet på kalla kriget och Sovjetunionens fall. Det blir en elegant hänsyftning tillbaka på TV-serien och en passande inramning till det allra sista äventyret med det allt mer synbart åldrande gänget.

Praxis exploderar – gav upphov till ”The Praxis Effect”

Specialeffekter och look;

Ett gediget filmhantverk ger en snygg men inte spektakulär sci-fi-film. En visst specialeffekt lever dock vidare. Den ringformade explosionen då Klingons måne Praxis går under blev stilbildande och kallas fortfarande för ”The Praxis effect” i branschen. I originalversionen av Jedins återkomst från 1983 exploderade Dödsstjärnan i ett stort eldklot, men den uppdaterade versionen har explosionen kompletterats med en praxisring. Ringen har även synts i Stargate (1994).

Kim Cattrall och Leonard Nimoy har båda spetsiga öron

Domen:

Nicholas Meyer har med rätta uppnått en sorts frälsarstatus bland fansen. Han räddade trots allt konceptet inte bara en, utan två gånger. Först med den numera klassiska Star Trek II från 1982, som allmänt ses som en av de bästa science fictionfilmerna från 80-talet. Och så nio år senare, då han räddar originalensemblens ära genom att göra deras allra sista äventyr på vita duken till en så njutbar historia. The Undiscovered country fungerar på många plan. Dels anknyter den skickligt till tidsandan från Järnridåns fall och väver in Kalla krigets otidsenlighet med den otidsenlighet som Kirk, Spock, Uhura och de andra själva uppvisar. Meyer lyckas med lätt ton gestalta obönhörligheten i tidens gång (och risken att man själv blir en relik) utan att för den skull förnedra huvudpersonerna genom att göra parodi på att gubbarna och gumman håller på att bli skröpliga. Berättelsen innehåller också en lagom puttrig detektivhistoria, en dramatisk rättegång och en riktigt komisk vistelse i den fruktansvärda fånglägret Rura Penthe. På slutet blir det klassisk kamp mot klockan då de gamla hjältarna får rädda världen en sista gång. Som grädde på moset spelar självaste Christopher Plummer general Chang. Alltsammans skildras mycket kärleksfullt och det gör att The Undiscovered Country är min personliga favorit bland alla tolv Trekfilmer.

Se även+

Meyers Star Trek II: The Wrath of Khan.

De bästa episoderna från Star Trek Voyager

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Kapten Kirk har en dålig dag, lämnad av Khan på en död planet, i Star Trek II: The Wrath of Khan

Handlingen.

Jim Kirk (William Shatner) har det verkligen tufft i den här filmen, av många ansedd som den bästa Star Trek. Hans vuxne son hatar honom, jobbet som amiral tråkar ut honom och i födelsedagspresent får han av sin bäste vän Dr McCoy (DeForest Kelley) ett par läsglasögon, passande för en åldrande man. Mitt i denna medelålderskris rymmer Khan, en av Kirks gamla fiender, från den ödeplanet där han varit inspärrad i tjugo år. I en härligt rysansvärd scen stoppar Khan med sadistisk njutning in parasitiska maskar i örat på två Starfleet-officerare för att kunna kontrollera deras tankar. Han är den campaste och ondaste rymdskurken i den här delen av galaxen, och som lök på laxen lyckas Khan också stjäla ”Genesis-maskinen”. I fel händer kan den användas som en bomb för att förinta allt liv på en planet.

Amiral Kirk har bara sin gamla besättning och ett gäng unga kadetter att ta hjälp av. Tillsammans med dem tvingas Kirk möta sina egna rädslor, sin sons ogillande och till sist även Khans vrede. Det är en kamp som kommer att kosta många goda personer livet.

USS Enterprise mot USS Reliant, i Star Trek II

Rymdskeppet!

Här är den gamla, goda USS Enterprise i sin bästa dager (Youtubeklipp). Trots att filmteamet av budgetskäl fick återanvända miniatyrer och kulisser från den första Star Trekfilmen, så kommer skeppet till sin rätt på ett helt annat sätt denna gång. Fotot är kristallklart, belysningen lagom suggestiv. Inte minst så finns det en dramatisk nerv i den här filmen som gör att miljöerna framstår som spännande och skeppet som mäktigt. Vi ser Enterprise strida i två klassiska scener mot USS Reliant, som tagits över av Khans hejdukar. Det är rena ubåtskriget, där skeppen smyger på varandra på olika höjd, dolda av dimmorna i en nebulosa. Lovely!

Khan från Star Trek II

Skurken?

Ursprungligen förekom Khan i ett avsnitt av TV-serien på 1960-talet. Det var den gången som Kirk spärrade in honom på planeten. Khan spelades båda gånger med helt underbar nerv och patos av Ricardo Montalban. Khan är sadist, manipulatör, översittare, barnslig, grandios, långsint, bitter, bildad, barbarisk, våldsam, naiv, grym och har väldig urringning där ett par enorma bröstmuskler skymtar fram. Kort sagt: han är den perfekta filmskurken och en stor anledning till att Star Trek II är så underhållande. Montalbans totala inlevelse och därmed också distanslöshet till rollfigurens ondska är helt obetalbar, och var nog lite otidsenligt camp redan 1982.

Specialeffekter och look;

Med små medel åstadkommer regissören Nicholas Meyer storverk och etablerar den tydliga look som skulle komma att bli Star Treks under hela 1980-talet: den mörka scenografin, animerade displayer och de vinröda uniformerna. Rekvisita, kostym och kulisser är genomgående minnesvärda, som de vita maskinrumsuniformerna, Khans hippiegäng och de läskiga maskarna som Chekov får i örat.

Nicholas Meyer var inte bara regissör utan kunde också skriva om manus som han själv såg lämpligt. Av budgetskäl begränsade han därför långa partier av filmen till endast dialog. Istället sparade han specialeffektspengarna till två riktigt maffiga scener: slutstriden mellan Enterprise och Reliant, samt datorsimuleringen av vad som sker på en planet om man detonerar Genesisbomben. Den senare är filmhistoriens allra första helt datoranimerade scen.

Chekov råkar ut för en äcklig ”ceti-ål”

Klassiska scener,

Filmen börjar med att kadetten Saavik (Kirstey Alley) agerar befälhavare i det omöjliga träningsscenariot ”Kobayashi Maru”. Det slutar med ond, bråd och förmodligen oundviklig död. Den här scenen kom att bli en nyckelscen för hela serien som det refererades till i JJ Abrams reboot Star Trek (2009).

En stund senare är det uppenbarligen Alien som inspirerat till den scen då Chekov (Walter Koenig) och kapten Terell (Paul Winfield) finner ett kraschat rymdskepp på en ogästvänlig planet. Där tillfångatas de av Khan och vi bjuds på en stunds filmskräck som varje insektsfobiker bör undvika..

Kirk och Khan möter aldrig varandra öga mot öga i filmen, men ändå driver deras ömesidiga hat berättelsen framåt: de hånar varandra från varsin kommandobrygga, överlistar varandra och till slut triumferar Khan genom att fånga Kirk på Genesisplanetens yta. Det är då William Shatner får yttra sin mest kända replik: ”Khaaan!”.

Mot slutet av filmen får vi också se Mr Spock (Leonard Nimoy) som offrar allt för att, som filmens sensmoral säger: the needs of the many outweigh the needs of the few, or the one.

Hela besättningen från Star Trek II

Domen:

Det här är inte bara filmen som räddade Star Trek från nedläggning. Det här är inte bara den bästa av de tolv Trekfilmerna. Det är också en ovanligt underhållande och intelligent science fictionfilm, som man inte alls behöver vara ett fan för att kunna uppskatta. Om du bara ska se en enda Trekfilm någonsin, så är det den här. The Wrath of Khan är tveklöst William Shatners bästa prestation i karriären, och han gör en Kirk med självdistans och humor.

När Nicholas Meyer blev anlitad som regissör hade han aldrig sett ett enda avsnitt av Trek, och producenten Harve Bennett som anställde honom hade lovat filmbolaget att göra uppföljaren till en fjärdedel av kostnaden för The Motion Picture och med seriens skapare Gene Roddenberry ordentligt utmanövrerad. Men istället för slutet för Star Trek blev det nytändningen. Meyer levererade ett engagerande och samtidigt humoristiskt drama som lockade fram det bästa hos originalensemblen. Filmen bjuder dessutom på en kul skurk och klassiska sjöstrider a la Hornblower, fast i yttre rymden då. Mot slutet ökas insatserna och vi bjuds på en sentimental hollywood-död för en av huvudpersonerna. Sammanlagt räckte dessa ingredienser till en så stor publik- och kritikersuccé att Trek åter blev något som Paramount vågade satsa på. Men det skulle dröja nio år innan Nicholas Meyer återkom som regissör, med film nr 6.

Se även+

De direkta uppföljarna Star Trek III och IV med slutet på historien
Star Trek VI som blev den gamla besättningens sista film, med samma regissör som tvåan.