Förflytta, övertyga, förändra. (Eller: Hur dålig är egentligen Elysium?)

Concept art från Elysium: ”Child looks up at Elysium from Earth”

Det görs mycket rymdfilm just nu, och om man ska vara ärlig passerar många filmer förbi utan att lämna så mycket spår efter sig. Men då och då kommer en story eller regissör som redan i förväg får hjärtat att slå lite fortare i mitt nördbröst. Förra året var det Ridley Scotts Prometheus som alla pratade om i förväg och hade en åsikt om då de sett den. Och i år är det Neill Blomkamps andra långfilm Elysium som vi sett mest fram emot. Det kommer sig förstås av att hans första långfilm, District 9, var en så stor framgång hos både fans och kritiker.

Nu har Elysium haft premiär och ligger etta på biotoppen i många länder, inklusive USA och Sverige. Men är den bra? Själv gillar jag filmen, men med vissa invändningar. (Här är min recension) Men den kanske inte alls är bra utan usel som vissa anser? Det övertydliga klasskampstemat polasierar. Men det är inte så enkelt att sci-fi-fans är för och kulturjournalister är emot. På Kritiker.se har filmen 3,8 i snittbetyg, med många fyror. Expressen anser att det är en skicklig samhällskritik och jämför med Blade Runner. Och Sydsvenskan kallar den för ”en av årets bästa bioupplevelser”.

Alla kritiker är inte lika imponerade. På sci-fi-bloggen io9, skriver Annalee Newitz att ”Elysium is a movie with a lot of aspirations to greatness, but it fails miserably to live up to its promise.” I Helsingborgs Dagblad tycker Mats Kolmisoppi att upptakten är bra, men att alltför snabbt förvandlas berättelsen till typisk messiasaction där en vältränad Matt Damon med lidande blick ska få imperiet och världsordningen på fall. ”Fiaskot är ett faktum” blir domen från Mats och HD. Och i P1:s Kulturnytt sparar inte recensenten Jenny Teleman på svavlet då hon förkunnar sin besvikelse: ”Blomkamp har allt i handflatan för att göra riktig SF av detta. Poesin i de väldiga överdrifterna, moralen, politiken. Men någon – han själv eller nån grupp producenter eller finansiärer – skiter i alltihop, hela den noggrant preparerade scenen.” Teleman går så långt som att använda h-ordet: ”Jag hatar filmen för det här, för att den förråder sin suggestiva idé eller kanske bara för att den lyckades lura mig att den ville nånting”.

Att just science fiction kan locka fram så starka känslor hänger ihop med att vi ställer högre krav på den typen av filmer än exempelvis vanlig action eller drama. Vi förväntar oss av all film att den ska underhålla oss. Men av riktigt bra fantastiska berättelser (sci-fi och fantasy) kräver vi också att den ska förflytta, övertyga och förändra sin publik.

Filmen förflyttar publiken genom att visa att vi lämnat vår egen värld eller tid och befinner oss någon annanstans. Det är ofta något som åstadkoms med hjälp av den visuella produktionsdesignen: scenografi, kostym eller specialeffekter. Storyns grundpremiss, dess ”what if..”, måste också samspela med det visuella. Förflyttningen i fantasin är grunden för varje god fantastisk berättelse.

Men för att övertyga om att denna främmande värld är verklig, krävs något mer än bara en fest för ögat. Det är här som kallas världsbyggande. Här sållas agnarna (de bra) från vetet (de mediokra). En framtida dystopisk värld får inte se för blank och ny ut, för att ta ett exempel från Elysium. Vi måste tro på det samhälle som målas upp, in i minsta detalj. Det som övertygar är de många småsakerna: bakgrundshistorien, skådespelares accenter, att dialogen passar in i den påhittade miljön, hur vädret ser ut eller hur folk hälsar på varandra. Här kommer också ljuddesign in: rymdskeppet Nostromo i Alien skulle aldrig känts så verkligt och påtagligt om det inte var för alla de mystiska miljöljuden: knarrandet, knäppandena, pipen och mullret från ventilationen. Magin – eller djävulen – sitter i detaljerna.

Slutligen önskar vi att bra sci-fi ska förändra oss på något vis, precis som vi önskar att all god konst ska lämna ett bestående avtryck i våra själar. Med sci-fi eller fantasy är det dock ännu viktigare än med realistisk konst, eftersom så mycket kraft lagts ned på att först förflytta och sedan övertyga publiken. En skicklig filmskapare bjuder in oss i sin påhittade värld och lockar oss att sänka garden, åsidosätta vår misstro mot det orealistiska. Vi investerar till slut vårt engagemang. Då förväntar vi oss baske mig något mindblowing i utbyte. Vi vill ha en uppenbarelse, beröras, vill utvidga våra horisonter. Science fiction som inte åtminstone strävar efter att förändra sin publiks syn på verkligheten, om än aldrig så lite, är bara tom estetik. Vi som gillar sci-fi vill att den ska ha substans.

Kanske är det att förändra som Elysium inte riktigt lyckas med? I både HD:s och Kulturnytts recensioner anar man en besvikelse som kommer från att Neill Blomkamp lyckades med förflyttningen och övertygandet. Men upplösningen är smått banal, och därmed uteblir den förväntade förändringen. Våra själar förblir oberörda. Vi har investerat vårt engagemang, men får inte så stor utdelning. Blomkamp förmår inte riktigt leva upp till förväntningarna. Men jag personligen tycker alltså att det kan vara OK ändå, eftersom filmen så uppenbart lyckas så bra på de första punkterna.

Det är svårt att diskutera kvalitet på genrefilm utan att jämföra med andra filmer i genren. Den subjektiva upplevelsen låter sig inte riktigt prickas av i en checklista. Men om vi jämför Elysium med andra dystopiska framtidsskildringar blir det genast lite lättare. Den är inte riktigt lika bra som Children of men, t ex. Har inte ett lika originellt slut som District 9. Men är trovärdigare än The Hunger Games. I både HDs och Kulturnytts recensioner hade det varit en fin service till läsaren om recensenten givit något exempel på vad de själva tycker är ”Riktig SF”, för att använda ett uttryck från Kulturnytts recension.  Det hade varit spännande att få höra vilka filmer som i så fall är Riktig SF, och vad det var som gjorde just dem så bra.