Hugh Jackman

Chappie (2015) – nyfödd i robotkropp vilse i Johannesburg

Sydafrika/USA 2015, regi: Neill Blomkamp, manus Neill Blomkamp och Terri Tatchell, producent: Simon Kinberg

Chappie (Sharlto Copley) from Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Chappie (Sharlto Copley) from Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Handlingen.

Vi börjar med det viktiga: Till min lättnad är Chappie verkligen den revansch mot tvivlarna som regissören Neill Blomkamps karriär behövde, genomsyrad av just sådan originalitet vi inte riktigt vågade hoppas på efter hans mer än lovligt tama Elysium. Chappie må vara en actionfilm som fått både budget och influenser från Hollywood, men dess mörka surrealism är långt ifrån mainstream. Som en dystopisk feberfantasi inspirerad av Pinocchio suger Blomkamps skröna in oss i en fantasiversion av Johannesburg där en ung robot med en själ får lära sig allt om människors hänsynslöshet. Ett grällt och våldsamt kaos där vi introduceras för de stenhårda men komiska rap-ravearna i Die Antwoord, Yo-Landi och Ninja, som alltså spelar gangsterversioner av sig själva. Bandet lever omgivna av färgglad smileygrafitti i en utblåst industrilokal, medan de langar droger, rånar lyxbilar och planerar Den stora stöten. Då en kriminell boss hotar att skära halsen av dem om de inte betalar flera miljoner rand, beslutar de sig för att kidnappa den unge ingenjören Deon (Del Patel) som konstruerar robotar på storföretaget Tetravaal. Johannesburgs poliskår har nämligen robotiserats, och de dumma men effektiva androiderna gör livet surt för stans kriminella. Die Antwoord tror att Deon har en fjärrkontroll i sin skåpbil, som skulle kunna stänga av alla robotar. Men Deon har något helt annat i bagageluckan: han har smugglat ut en kasserad robot och har olagligt installerat en artificiell intelligens (AI). Deon har nämligen en hemlig dröm om att skapa artificiellt liv, men har fått dölja sina planer från sin barska chef (Sigourney Weaver) och avundsjuke kollega (Hugh Jackman). Och nu har alltså hans livsdröm hamnat i händerna på skurkar. AI:n är som ett nyfött barn: oskyldig, vetgirig och tillitsfull. Han får snabbt namnet Chappie (”grabben”) av Yo-Landi, som i sin tur kallas för ”mamma” av roboten. Nu börjar en mörk och bitvis sorglig utvecklingsresa för den unga androiden med de kaninliknande röda öronen. Deons naiva idealism nyttjar föga för att lära Chappie att överleva i Johannesburgs slum. Och hans nya ”pappa”, gangsterrapparen, är både en dålig förebild och villig att lura i Chappie vad som helst så länge som roboten hjälper honom att begå nya brott. Chappie är en försiktig och känslig själ, i en stridsrobots titanförstärkta kropp. Han är konstruerad för våld, och våld är det som världen hälsar honom välkommen med. Ska robotens idealistiske konstruktör eller hans cyniske fosterpappa bli den som sätter sin prägel på sinnet i det nästa steget i evolutionen? Och finns det ens någon plats för en oskyldig själ på gatan i en av världens mest våldsamma städer?

Yo-Landi Vi$$er in Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Yo-Landi Vi$$er in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Pretentionerna?

Chappie handlar om en robot som blir levande. Storyn tycks först lånad från Paul Verhoevens klassiska RoboCop (cyniskt företag skickar våldsamma robotpoliser för att bekämpa sociala problem), men Chappies resa från objekt till subjekt är omvänd mot Murphys i RoboCop. Möjligen också intressantare. Den nihilistiske Verhoeven var på sin tid nietzchesanskt övertygad om att kropp och själ är samma sak, och lät därför Murphys personlighet kämpa sig upp till ytan i robotkroppen. Murphy gick från levande person till död maskin – och så tillbaka till de levande igen. I RoboCop är maskintillvaron lika med döden, och roboten är en metafor för den fria individens triumf över ett förtryckande system.

Men Chappie är ingen metafor, utan mer en teknologisk utopi med mörka undertoner. Den känslosamme Neill Blomkamp visar oss en annan världsbild än nihilistens, en där kroppen och själen är kartesiskt dualistiska. Det är Yo-Landi, Chappies fostermamma och filmens symbol för godhet, som uttalar den centrala tesen: Det spelar ingen roll om du fått en kropp av kött eller metall, det är din själ på insidan av kroppen som räknas. När kroppen dör går själen vidare till nästa plan och detta gäller för både robotar och människor. Det är en inkluderande syn på intelligens och individualitet. I Blomkamps värld är problemet inte de omänskliga varelserna, som maskiner eller utomjordingar. Problemet är människorna. Möjligheten att teknologin kan ge upphov till nya medvetanden och kanske leda oss till ett posthumant stadium är därför en i grunden optimistisk tanke.

(Just det här med Blomkamps tendens att ta de ickemänskligas parti gör att jag är nyfiken på vad han kan hitta på med den lilla filmen Alien 5 som vi just fått bekräftat att han ska regissera.)

Världsbygge!

Högljudd och fläskig satir över vår egen tid och självbild, full av referenser till postapokalyptiska filmer, spel och Die Antwoords egen sydafrikanska punkkultur ZEF. Resultatet blir en sagovärld som har mer gemensamt med Brazil eller The Iron Giant än med Blomkamps förra film, Elysium. Robottillverkaren Tetravaals huvudkontor är som hämtat från The Office, med grå människor i beige polyester i ett torftigt kontorslandskap upplyst av flimrande lysrör. Det är här som den idealistiske men omogne Deon drömmer om att skapa en AI, samtidigt som han mobbas av sina kolleger. Sitt lilla beige radhus i den sterila förorten har han fyllt med datorer och små robothjälpredor som lagar thé till honom medan han programmerar det som ska bli Chappies medvetande.

Samtidigt, på andra sidan Johannesburg, har Die Antwoord byggt ett hemligt popkulturpalats i en tom industrilokal. Neonskyltar lyser upp väggarna, dockor och kramdjur ligger i högar medan Ninja övar prickskytte med en k-pist och tittar på Masters of the universe på sin storbilds-tv. De är kriminella av den tyngre sorten, men de har dragit sig undan den hårda världen och skapat sin egen, på sitt eget vis kärleksfulla, fristad. Det är här som Chappie så småningom får lära sig gå, gestikulera och prata som en äkta sydafrikansk gangster. Trots att han egentligen är en ung och rädd liten pojke.

Det är en grotesk och hård gatuvärld som Die Antwoord både lever av och har flytt bort ifrån. Enorma, tatuerade muskelberg till män härskar över sina kvarter som krigsherrar i något inbördeskrig. Skär de inte halsen av dig, skjuter de ned dig med en bazooka. Ninja tar med Chappie på en tur i bilen, så att fostersonen ska lära sig lite om vad livet på gatan innebär. De kommer fram till en dystopiskt förfallen skyskrapa, smäcker på utsidan men ihålig som en strupe. Bland bråtet på bottenvåningen hetsas kamphundar mot varandra. Chappie klappar en av hundarna, men den har slitits i stycken och andas inte. I buren bredvid sitter den vinnande hunden och tuggar på några köttslamsor. Ninja låter Chappie förstå att devisen äta eller ätas även gäller för robotar. ”Vilken hund vill du vara, Chappie? Den här, eller den där..?”

Del Patel i Chappie

Del Patel i Chappie

Produktionsdesign;

Roboten är något anonym i sin design men rör sig fint med hjälp av motion capture (ni vet, som Gollum). Det är Blomkamps polare Sharlito Copley som spelar Chappie, och eftersom robotansiktet inte har några ansiktsuttryck är det främst de långa öronens rörelser och kroppsspråket som förmedlar känslor. Det, och Copleys Björneaktiga, något nasala sydafrikanska stämma. Efter ett tag glömmer vi att det är en datorgenererad karaktär och accepterar Chappie som verklig. Det hjälper förstås att han rör sig i så knasiga miljöer, som Die Antwoords hemliga kvart där inget riktigt verkar normalt.

Jose Pablo Cantillo and Sharlto Copley as CHAPPIE in Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Jose Pablo Cantillo and Sharlto Copley as CHAPPIE in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Luckor i manus,

Polisen har ett stort antal autonoma robotar som de övervakar och ger order över ett trådlöst nätverk. Alla robotar syns på en karta, och vi får upprepade gånger se att Chappie är med i systemet och dyker upp på kartan. Han mottar till och med ett virus som en ondskefull anställd på Tetravaal har programmerat – och fjärr-rebootas. Ändå lyckas myndigheterna inte fånga honom. En struntsak så klart, men varför lägga så mycket fokus på att beskriva robotarnas kontrollsystem om man ändå inte orkar hitta på ett verklighetstroget system?

Ninja in Columbia Pictures' action-adventure CHAPPIE.

Ninja in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Mest minnesvärda ögonblick’

Det är en sentimental film med många scener där Chappies kaninöron och dumsnälla attityd ska få oss att tycka att han är riktigt gullig. Det kan bli too much. Men ibland blir det hjärtskärande på riktigt, som då fosterpappan lämnar honom mitt i en kåkstad, och stenkastande ungdomar driver honom på flykt upp på en kulle med utsikt över Johannesburg. Där får vi ett ögonblicks mjukhet, då en raggig liten hund kommer fram och hälsar – för hunden är Chappie lika verklig som vilken levande varelse som helst. I samma ögonblick anländer legosoldaterna från Tetravaal och fångar in den skräckslagna roboten. De börjar skära itu den skrikande roboten med en vinkelslip…

Chappie

Chappie

Domen:

De kritiker som påpekar att karaktärerna i Chappie är enkelspåriga har mestadels rätt. De vanligtvis utmärkta skådespelarna Sigourney Weaver och Hugh Jackman har sorgligt lite att jobba med och de gör heller aldrig sina figurer mer än till karikatyrer. Del Patel lyckas åtminstone ingjuta tillräckligt med energi i sin unge ingenjör för att vi ska tycka att han är sympatisk, men inte så mycket mer. Som psykologiskt trovärdigt drama har Chappie klara brister. Men hänger man upp sig på det, har man i mitt tycke missat poängen med filmen.

Du ska inte intellektualisera för mycket när du ser Chappie, utan bara låta denna sydafrikanska sci-fi-tripp skölja över dig som en våg. Det är en film du ser med hjärtat fullt av adrenalin. Du måste acceptera att träda in i en filmvärld där den goda smaken är försatt ur spel, och där allt är teatraliskt, punkigt och anarkistiskt. Det är en sentimental film om våld, kärlek och uppror mot konformism, som mer ska kännas än förstås. Det är sydafrikansk buskis. Det är en tvåtimmars musikvideo med Die Antwoord. Allt detta i en självmotsägelse: en djupt originell Hollywoodfilm som både lyckas vara mörk och teknikoptimistisk. Trots sina brister är Chappie en film att verkligen tycka om. Och det är den där värdiga uppföljaren till District 9 vi inte riktigt vågade hoppas på. Det gör mig glad inför Alien 5.

The Fountain (2006) – bedårad av sin egen skönhet

USA 2006, manus & regi: Darren Aronofsky, producenter:  Eric Watson, Arnon Milchan. Recensionen innehåller milda spoilers.

Hugh Jackman som Tommy, rymdfararen

Hugh Jackman som Tommy, rymdfararen

Handlingen.

När Darren Aronofsky försöker sig på att skapa en Viktig Rymdfilm av samma kaliber som Kubricks 2001 handlar det om döden, kärleken och besatthet – teman vi känner igen från hans andra filmer, som Black Swan eller Requiem for a dream. Parallella handlingar visar  tre män i olika tidsåldrar (alla spelade av Hugh Jackman) i förtvivlad jakt på evigt liv. Det är conquisatadoren Tomás som på 1500-talet skickas till Den nya världen för att finna mayaindianternas legendariska Livets träd åt drottningen av Spanien. Det är neurobiologen Tom som i nutid försöker lösa cancerns gåta genom att injicera sav från just ett mystiskt träd i Sydamerika, i en tumördrabbad apa. Och det är rymdfararen Tommy som i en avlägsen framtid färdas i en biosfär med det döende Trädet mot en fjärran nebulosa. De tre männen är förmodligen samme man, som har förlänats ett mycket långt liv genom kontakten med det magiska trädet. Men trots att han förmodligen har levt i tusentals år och besitter enorm kunskap om livet, drivs han framför allt av skräcken inför döden och av den maniska tanken på att kunna rädda den kvinna han älskar. Tomás vill rädda Drottningen. Toms flickvän tynar bort i cancer. Och Tommy har utsett sig till väktare av Trädet självt. Men döden är en svår motståndare.

Hugh Jackman skådar ljuset

Hugh Jackman skådar ljuset

Pretentionerna?

Enormt pretto till såväl form som tematik. Varje scen är som en renässansmålning som hämtad från Sixtinska kapellets tak. Hugh Jackman visas upp i extrema närbilder med yogiaktigt och upphöjt lugn omväxlande med storögt lidande. Blomblad och såpbubblor svävar omkring honom medan han stirrar i upplyst sorg rakt in i en imploderande supernova och viskar sin älskades namn. I evighet amen. Medan vi sköljs över av våg efter våg av dessa vackra bilder når vi gradvis en existensialistisk uppenbarelse och når till slut fram till en bubbla av medveten närvaro i galaxens centrum. Där accepterar vi slutligen tanken på vår egen dödlighet.

Ja, allt detta är nog i varje fall Aronofskys avsikt med filmen. Tyvärr matchar inte hans skaparförmåga hans ambitioner.

Mayaprästen är Mörkret

Mayaprästen är Mörkret

Världsbygget och rymdskeppet!

Aronofsky väljer mycket medvetet symbolik och religiöst bildspråk från flera olika kulturer. Framtidsvärlden är vagt österländskt inspirerad och har också tydliga new age-inslag. Tommy är en sorts vit buddhafigur, en kalifornisk guru, där han sitter i lotusställning under sitt träd. Rymdskeppet är en genomskinlig sfär som styrs av Tommys tankekraft. Det har inga synliga mekaniska delar eller framdrivning, utan liknar en skör såpbubbla. I sfärens mitt finns ett stycke mark med ett döende träd på. Det är alltså det Livets träd som Tomás först träffar på under sin expedition på 1500-talet. Vi får aldrig veta hur trädet kom ut i rymden, eller varför Tommy tror att han ska kunna hejda dess förfall genom att hinna fram till Xibalba-nebulosan. Tommy själv äter av barken för att hålla sig vid liv, och man anar att han därmed också påskyndar växtens död. Han mediterar svävande i utkanten av sin bubbla, medan molnen från nebulosan börjar tjockna ovanför dem.

Storylinjen från 1500-talet är mer kristet influerad, och jobbar med en dualism mellan ljus och mörker. Här blir det lite problematiskt eftersom Spanien och conquistadorerna skildras som ädla figurer som kommer från den vackra och ljusa kristna världen till det mörka och barbariska Mayariket, där Kulturen ännu inte besegrat Naturen. Samma tema känner vi igen från Mel Gibsons Apocalypto. Men är The Fountain rasistisk? Skeendet på 1500-talet är öppet för tolkningar. Tomás inbillar sig att han ska kunna betvinga Mayakulturen och stjäla livets hemlighet, men han bedrar sig och bestraffas för sitt högmod. Är man lite välvillig kan det vara Aronofskys kommentar till den västerländska kulturens högmod och meningslösa dödsskräck. Men han packar in många groteska bilder av dödsfetischistiska indianer som ömsom hotar, ömsom krälar inför Den ädle vite mannen. Kan man se det som ett enbart estetiskt val? Måste man göra koloniala tolkningar av all konst? Jag vet ärligt talat inte.

Rymdskeppet i The Fountain

Rymdskeppet i The Fountain

Design och specialeffekter;

Filmen är känd för att den nästan inte blev gjord. Den planerades som ett spektakel för 70 miljoner dollar, med väldiga stridsscener och Brad Pitt i huvudrollen. Men filmbolaget trodde inte på idén, och Aronofsky fick nöja sig med en mycket mindre budget och den vid tillfället inte så kände Jackman. Som en följd fick manus skrivas om, utan masscener, och specialeffekterna gjordes mer på traditionellt i studio istället för med datoranimatörer. Jag tror faktiskt inte att en massa extra miljoner hade tillfört så särskilt mycket. Snarare kanske det var riktigt bra för Aronoksy att behöva prioritera och fokusera på det som var viktigt för handlngen. The Fountain har tveklöst en unik look med sina starka konstraster mellan ljus och mörker, och de många drömska scenerna i slow motion som badar i ljus av silver och guld. Det är en rätt överspänd estetik, men den sätter sig i minnet för gott.

Livets träd i The fountain

Livets träd i The fountain

Mest minnesvärda scen*

Det är det visuella man minns, inte vad som händer. Men Trädet är pampigt, speciellt då Tomás hittar det via mayatemplet och kommer ut vid en infinitypool och skådar det mot djungels horisont. Och även de sista sekunderna, då Trädet åter brister ut i blom efter supernovans explosion.

The Fountain

The Fountain

Domen:

Jag blir förförd av de kraftfulla, starkt symboliska bilderna i The Fountain. Som bildkonstverk är det en mäktig upplevelse, och det kan ingen ta ifrån Darren Aronofsky, vars hjärteprojekt detta är. Som en sorts levande tablåer fungerar de tre bihandlingarna, men inte som en hel långfilm.  I de båda andra filmer av Aronofsky som jag redan nämnt finns det flera dimensioner som väger upp regissörens starka bildspråk: svart humor och satir i Requiem for a dream, eller hur en teaterroll kan dubbelexponeras ovanpå den ”äkta” personligheten, som i Black Swan. De filmerna har många bottnar. Men The Fountain saknar helt subtext och är endimensionellt fokuserad på Toms skräck inför döden, utan möjlighet till alternativa tolkningar. Filmens stora styrka, de symbolladdade bilderna, blir därmed också dess största brist. För det är inte ett symboliskt Livets träd som Tomás hittar och Tommy försöker rädda. Det är Livets fucking riktiga träd, från Edens lustgård. Ett påtagligt, magiskt träd som skänker evigt liv. Jag har svårt att förklara hur mycket det stör mig med det där trädet och att Tommy ska försöka interagera med det som om det var en person. Det är som om The Fountain gjorts av en filmskapare som inte förstått vad vare sig science fiction eller fantasy egentligen är. Men Aronofsky gamblar och försöker smälta samman symbolism, fantasy och science fiction till en syntes som bildar en helt ny genre. Han glömmer tyvärr att så kraftfulla bilder kräver en lika kraftfull story för att inte bli ett pekoral om en kille som sitter och pratar med en stubbe. I brist på medryckande handling satsar regissören istället allt på att förmedla känslomässig innerlighet genom de många närbilderna av Hugh Jackmans uppspärrade ögon och darrande mun (något som flera regissörer har lockats till, bland annat i Les Miserables). Det blir snabbt tröttsamt. The Fountain går lika vilse som mytens Narcissus, förlorad i kontemplation över sin egen skönhet.

Se istället-

Det finns en nyare och bättre film med snarlika (skyhöga) ambitioner att förlösa oss från vår dödsskräck, men utan The Fountains övertydliga konkret inkarnerade symboler. Det lustiga är att den här andra filmen, som alltså inte har något riktigt träd med, faktiskt heter The Tree of Life. Den är gjord av Terrence Malick 2011, och har mannen som skulle ha varit med i The Fountain (men tackade nej), Brad Pitt, i huvudrollen. The Tree of Life har det som The Fountain saknar – en konstnärlig kvalitet som matchar pretentionerna. Men den låter symboler vara symboler och poesi vara poesi, och håller inte på att krångla till det. Den innehåller också några helt enorma rymdscener, från universums födelse.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter