Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981). Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?

Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Independence Day 1996

I dagarna är det tjugo år sedan ett udda tysk-amerikanskt kompisprojekt i ett slag skakade om Hollywood, gjorde en stjärna av Will Smith, återupprättade rymdfilmens status som publikmagnet och skrev receptet för den moderna blockbusterfilmen. Vi talar förstås om alieninvasionsmelodramen Independence Day, som trotsade sina usla recensioner och gick rakt in i hjärtat hos en masspublik. Så även i den här rymdfilmsrecensentens hjärta. Idag håller jag Independence Day för en av de mest underhållande sci-fi-filmerna någonsin. Detta trots dess enorma cheesiness. Eller är det tack vare? På fredag den 29 juni, nästan på dagen två decennier efter föregångaren, är det svensk biopremiär för uppföljaren Independence Day Resurgence. Mycket har hänt på filmmarknaden sedan 1996. Om framgångsreceptet står sig än idag återstår att se. Men idag koncentrerar vi oss på originalet.

Independence Day var en av de första filmerna som jag recenserade här på Rymdfilm, redan i juni 2012. Men när jag läser min recension Independence Day – It ain’t over till the fat lady sings så här i efterhand inser jag att jag var rätt snål med kärleken den gången:

Independence Day är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång.

Jag tror att jag försökte hålla distansen där, och inte visa mig för entusiastisk inför en film som för sanna filmkonnässörer aldrig kan bli mer än ett guilty pleasure. Kalla det nybörjarnerver hos en filmbloggare som ville bli tagen på allvar. Men nu är jag äldre och visare, och framför allt har jag kollat igenom ytterligare två, trehundra filmer. Och nu ser jag tydligare att Independence Day besitter många kvaliteter som placerar den ett antal pinnhål över de flesta andra rymdfilmer eller för den delen science fiction i stort. Den är helt enkelt skamlöst kul och underhållande, och lyckas med konststycket att med glimten i ögat mixa precis rätt mängd melodrama med ironisk självdistans. Mixen står sig än idag, och 1996 var det sensationellt modernt.  Så även om den bara är en popcornrulle, så är det de allra mest perfekt poppade popcorn du kan tänka dig, med en tydlig men inte överväldigande sälta och precis rätt touch av smörsmak.

Vi backar bandet till mitten av 1990-talet, då filmtoppen dominerades av konventionella dramafilmer som Firman, Forrest Gump och Nyckeln till frihet. Robin Williams hade sin storhetsperiod, med Mrs Doubtfire och Jumanji. Ace Ventura galopperade rakt upp på första plats. Med några få undantag  (Terminator 2 1991, Jurrasic Park 1993) var de mest framgångsrika filmerna antingen handtecknade äventyr från Disney, familjekomedier eller drama, medan sci-fi var stendött. Superhjältefilmer på den här tiden gjordes fortfarande av Tim Burton, men Batmanserien tappade snabbt i lyskraft. Speciellt stendött var det med klassisk, rymdbaserad science fiction på bio.  Alien 3 lyckades inte ens ta sig upp topp tjugo för året 1992, och räknades som en flopp även bland kritiker.  Det hade nu gått mer än tio år sedan Jedins Återkomst, och rymdoperagenren hade för länge sedan imploderat i den ström av usla Star Warskopior som skräpade ned marknaden under 80-talets andra hälft. Även Star Trek på bio sjöng på sista versen, då Kapten Kirk och de andra från 1960-talets TV-serie till sist var helt uppenbart pensionsfärdiga. De fick visserligen ett kärleksfullt farväl 1991 i Star Trek VI, men lockade knappast några yngre till biograferna. Nästa generations Star Trek fanns ju redan då, men bara som tv-serie.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren i en Star Warskopia

Tiderna och trenderna hade förändrats, och rymdvarelser, rymdskepp och rymdkejsare kändes mossiga och pompösa – som rester från 1970-talet, eller kanske till och med från föräldragenerationens 1950- och 1960-tal. Ska man vara ärlig ligger det nog också en del i kritiken att rymdopera lätt blir en stel och långtråkig genre – den som sett David Lynchs Dune från 1984 vet vad jag pratar om. Den här typen av storskalig science fiction var också enormt dyr att producera, inte minst på grund av begränsningar i den analoga tekniken. För varje scen med ett rymdskepp krävdes det att man byggde detaljerade miniatyrer för hand och filmade dem i slow motion med precisionskamera. Även högbudgetfilmer fick begränsa effektscener till några få minuter. Men allt skulle förändras.

Det visade sig att det som hade saknats för att göra science fiction hett igen var ett tekniksprång inom filmbranschen och en fräsch ingångsvinkel så att publiken kunde relatera till genren igen. Tekniksprånget som kom i mitten på 90-talet var naturligtvis datoranimationerna – på gott och på ont. De första tio årens datoranimationer var minst sagt varierande i kvalitet, men de tillät åtminstone filmskapare att visa något som publiken aldrig sett förut – något som lockar biljettköpare till bion.

Den fräscha ingångsvinkeln visade sig vara en svårare nöt att knäcka, inte minst eftersom 1990-talet var en period då allt inom popkulturen på ett postmodernt vis skulle dekonstrueras och sättas ihop i nya knasiga kombinationer. Gärna med massor av referenser bakåt i tiden, med en självmedveten blinkning till tidigare försök i genren. Det var den här tidsandan som gav oss Arkiv X på TV – en salig blandning av all upptänklig sci-fi från 1950-talet och framåt, förpackad i modernt dova färger och konspiratorisk retorik passande för den dysterhet som spred sig innan millennieskiftet.

Det vinnande konceptet för att blåsa nytt liv i rymdfilmsgenren på bio visade sig dock bli parodin. Det fanns helt enkelt så många decenniers sci-fi att referera tillbaka till att enda lösningen var att ta alltsammans och köra i en mixer och servera med en god portion självironi. Nästan exakt samtidigt 1996 kom två filmer som är sinsemellan oerhört olika men har nästan samma handling. Båda tar upp den gamla klichén om flygande tefat som invaderar Jorden och sätter skräck i befolkningen.  Den första filmen är Tim Burtons grälla, datoranimerade fars Mars Attacks! som byggde på ett gammal kultförklarat kortspel och i regissörens egna ögon skulle bli en passande hyllning till kalkonregissören Ed Woods pekoral från 50-talet. Mars Attacks! blev ingen framgång hos vare sig kritiker eller publik – troligen eftersom parodin är så hård och skoningslös att det blir svårt att engagera sig i hur det går.

Independence Day 1996

Men den andra samtidiga filmen blev en makalös succé, och nu är vi framme vid Independence Day. Handlingen är nästan exakt den samma som i Burtons film, men här är proportionerna helt annorlunda mellan humor, ironi, parodi och action. Inlånen av elementen från forna tiders sci-fi är mer pastisch än parodi, medan specialeffekterna är supermaffiga och dialogen fullständigt vansinnig – med den ena ostiga onelinern efter den andra. På många vis är Independence Day en mer mångbottnad film än Mars Attacks! eftersom den lyckas med att både vara parodi och action på samma gång. Varje replik, varje pose och varje känsla är uppskruvade till 110% och när man väl sugs in i galenskapen blir det väldigt underhållande. Det tyckte också publiken, och filmen spelade in över 800 miljoner dollar och blev 1996 års största publiksuccé. Den förändrade också hur filmbolagen marknadsför sina blockbusterfilmer. Receptet som etablerades då har återanvänts i tjugo år nu:

• En enkel premiss som är high concept och kan förklaras i en enkel tagline: utomjordingar spränger Vita huset!
• En maffig reklamkampanj som tar sin början i pausen på Superbowl
• Ett känt landmärke som exploderar i trailern – Vita huset sprängs!
• Premiär mitt i sommaren, marknadsfört som ett event som alla räknar ned till

Att Independence Day skulle blir en så stor framgång var långt ifrån självklart, med tanke på hur läget var för genren. Att den ens blev gjord berodde på att två eldsjälar brann för idén, och även var villiga att ta till oortodoxa metoder för att realisera den. Filmproducenten Dean Devlin från New York och regissören Roland Emmerich från Tyskland började jobba ihop redan 1990 då Devlin spelade huvudrollen i Emmerichs tyska rymdthriller Moon 44, som i ärlighetens namn inte är så bra men är intressant för vad som skulle komma senare. De blev vänner och lyckades komma in i Hollywood genom Universal Soldier (1992) och inte minst den oväntade publiksuccén Stargate (1994). Därefter pitchade de idén till ID4 för filmbolaget, som dock inte ville satsa de pengar som krävdes för att få till de imponerande invasionsscenerna som krävdes för att få till den rätta, episka katastroffilmkänslan. Då gick Emmerich till sina gamla tyska filmskolekompisar, som kunde göra specialeffekterna till en bråkdel av det pris som de dominerande Industrial Light And Magic hade begärt. Filmen blev gjord till en facil kostnad för filmbolaget, och spelade sedan in många, många gånger pengarna och gjorde Emmerich till en A-listeregissör. Och framgång föder framgång: nu vågade bolagen satsa på utomjordingar och rymdskepp igen.

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Från 1996 till 1999 kom den nya, ofta ironiska vågen av rymdfilmer i Independence Days fotspår. 1997 års största hit Men in black lånade både paroditemat och sin manliga huvudroll från ID. Samma år kom Paul Verhoevens rymdnazisatir Starship Troopers som omedelbart fick en hängiven fanskara men möjligen gick över huvudet på masspubliken. Även Femte Elementet kom 1997 och byggde ett liknande koncept med en mix av klassisk rymdopera och komedi kryddat med mängder av sci-fi-referenser. Gamla Alienserien väcktes upp och kryddades med ett färgstarkt persongalleri i Alien Resurrection.  Galaxy Quest från 1999 tar det hela vägen till meta och är en parodi på Star Trek om en åldrande TV-seriebesättning som tvingas samarbeta med de fans de hatar för att bekämpa riktiga rymdvarelser.

Även temat med rymdinvasion och kontakt med aliens blev hett på bio igen efter Independence Day. 1997 filmatiserades Carl Sagans Contact, och Star Treks nya generation fick sin första biohit med First Contact. Året efter kom inte mindre än två olika kometkatastroffilmer: Deep Impact och Armageddon – ingen av dem med Emmerichs glimt i ögat, och speciellt Armageddon är ett exempel på hur Hollywood kan misshandla en trend som kändes fräsch bara två år tidigare, genom att bara behålla det som fanns på ytan, som en väldigt stöddig och ofräsch heteronormativ nationalism. Listan med filmer från slutet av 90-talet med aliens som invaderar är lång. Millenniet slutade med att Star Wars gjorde sin första comeback, vilket inte bara var dåligt för Star Wars, utan också satte slut för den rymdfilmstrend som Independence Day startat bara tre år tidigare. Plötsligt kändes rymdfilm gammalmodigt igen. Det höll i sig till 2009. Så kan det gå med popkulturens olika trender.

Independence Day Resurgence

Nu med bara några dagar kvar tills uppföljaren kommer på bio undrar man ju om det ens är möjligt för Independence Day 2 att ha samma framgång och effekt som den där gången för tjugo år sedan. Det har hänt så enormt mycket med filmbranschen sedan dess. Inte minst har intresset för rymdfilm bara stigit de senaste sju åren, bara för att explodera i och med Star Wars andra comeback i vintras. Där den första ID var en trendsetter, kanske den andra är mer av en opportunist. Men det vi sett i trailers för den nya filmen väcker ändå lite hopp. Glimten i ögat verkar finnas kvar, och den glimten saknar vi ofta i moderna, högljudda men själlösa sci-fi-spektakel. Det finns ändå något väldigt avväpnande med repliker som ”Den landar i Atlanten, Sir!” ”Vilken del av Atlanten?” ”Hela Atlanten, Sir!” Jag ser därför med spänning fram emot premiären på fredag.

HENRIK TORNBERG