indie

Approaching the unknown (2016) – händelselös resa till Mars

USA 2016, manus och regi: Mark Elijah Rosenberg

Approaching the unknown

Approaching the unknown

Typisk scen…

Astronauten William Stanaforth (Mark Strong) stirrar ut genom sitt hjälmvisir mot Mars, som långsamt växer utanför hans rymdskepps fönster.

Handlingen.

– Det här är en enkelresa, säger kapten Stanaforth allvarligt medan rymdskeppet Zephyr lämnar Cape Kennedy och påbörjar sin resa genom solsystemet mot Mars. – Men jag åker inte till Mars för att dö, utan för att leva.
Vi följer den ensamme förste kolonisatören på hans väg mot den röda planeten, och inbjuds att meditera över livsvilja, ensamhet och framtidstro. Till skillnad från månlandningen så blir den första resan till Mars ett lika stort steg för en människa, som för mänskligheten. Kan en man överleva insikten om ett sådant öde?

Pretentionerna?

Jajemen, här har vi en filmskapare som verkligen vill säga något viktigt med den här närstudien av den oändliga ensamheten en ensam astronaut känner inför utsikten att bli den enda invånaren på Mars. Storyn är som en omvänd The Martian: istället för en cowboy som kämpar för att komma hem, får vi en gravallvarlig asket som kämpar för att få bli övergiven nere på Mars yta – uppenbart trött på sällskapet från resten av mänskligheten. Men exakt vad regissören vill ha sagt med denna dystra meditation – ja, det är inte så tydligt.

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En tight designad och fint filmad liten indiefilm med en minimal budget på 1,3 miljoner dollar som onekligen använts väl. Nästan hela filmen utspelas ombord på rymdskeppet Zephyr, en liten snurrande kapsel som kör i 25000 kilometer i timmen bort från Jorden. Interiören på skeppet är stökig, full av maskiner och instrument. Mest får vi se astronautens ansikte, medan han jobbar på något experiment och filosoferar om döden och livet. Ibland får vi se flashbacks till öknen på Jorden. Ett kort ögonblick är vi på Mars. Och sen var budgeten och idéerna slut.

Domen:

Det är verkligen inget fel på filmregissörer som använder rymden för att göra små betraktelser över dödsdrift och oförmågan att knyta an till andra människor. Speciellt om de anlitar så bra skådisar som Mark Strong för att spela huvudrollen. Men det jag har ett litet problem med är när den här typen av oerhört smala konstfilmer presenteras på streamingtjänster tillsammans med The Martian, Interstellar och Gravity, som vore de likvärdiga. För om man kollar på Approaching the unknown och tror att man ska få ett engagerande rymddrama, så lär man bli besviken och kanske avtänd på rymdfilm för lång tid framöver. Det händer nämligen nästan ingenting i den här filmen. Och den saknar liksom slutkläm. Nu har jag varnat dig.

Fler filmer om ledsna astronauter-

Om du vill se en ensam astronaut på Mars och samtidigt få se lite mer hända, kolla på Ridley Scotts The Martian. Om du istället vill ha en ännu smalare och knäppare indiefilm om en ledsen astronaut, kolla på 2011 års Love. För den perfekta mixen av intressant handling och indievibbar, kolla på den moderna klassikern Moon.

Annonser

Första slemdrypande trailern för kickstartade icke-digitala monsterfilmen Harbinger Down

Harbinger Down poster

Harbinger Down poster

För drygt två år sedan höll Alex Gillis från monstereffektfirman Amalgated Dynamics ett vältaligt brandtal på Youtube, där han talade sig varm för klassiska icke-digitala (på specialeffektjargong ”praktiska”) specialeffekter i science fiction- och monsterfilmer. ”Både ni [fansen] och vi på Amalgated Dynamics gillar 1980-talets monsterfilmer bäst. I dem såg monstren så verkliga ut för att de var verkliga” sa Gillis i sin film och kramade om en fantastiskt charmig gorilla – egentligen hans kollega Tom Woodruff Jr. Monsterfilmfans från hela världen svarade genom att stödja Amalgated Dynamics Kickstarterprojekt ”Harbinger Down” – en långfilm med enbart praktiska effekter.

Nu är filmen klar och den första trailern har kommit. Lance Henriksen spelar huvudrollen och filmen skildrar hur forskningsfartyget Harbinger råkar hämta upp något monstruöst och smittsamt ur polarisen. Därefter utbryter en blod-, slem- och tentakelfest. Amerikansk premiär är satt till augusti.

Om du tycker att storyn låter bekant är det inte konstigt, eftersom det inte är någon hemlighet att inspirationen kommer från monsterklassiskern The Thing som finns i filmversioner från 1982 och 2011. Amalgated Dynamics är en firma med lång erfarenhet från att göra varelser till filmer som Aliens, The Terminator, Predator och Tremors. Men på senare år har deras hantverkskunnande i att gjuta silikonmonster och styra dem med hydraulik kommit ur modet hos fillmskapare. Måttet rågades då deras utsökt utförda monster klipptes bort eller retuscherades över av digitala effekter i just nyinspelningen av The Thing 2011. Det slutliga resultatet blev sorgligt oskrämmande och väldigt tydligt artificiellt. De digitala effekterna var plågsamt mycket sämre än de praktiska, och Amalgated Dynamics fem minuters kortfilm med behind the scenes var i sig mer sevärd än hela långfilmen. Det var här som idén att göra en långfilm med enbart praktiska effekter föddes. I augusti får vi veta om det var värt Kickstarterpengarna.

Mer kosmisk skräckfilm på Rymdfilm+

10 skrämmande filmer där väggen mellan dimensionerna rasar

20 bodyhorrorfilmer som INTE är Alien

Alien, Aliens, Alien 3, Alien Resurrection Prometheus

Infini (2015) – krypande rymdskräck med massor av genrereferenser

Australien 2015, regi, manus, producent: Shane Abbess

Infini

Infini

Handlingen.

På 2300-talet har avlägsna asteroider koloniserats för att utvinna mineraler, och stationen Infini är den som ligger allra längst bort. Enda sättet att ta sig dit är genom att teleportera med en teknik som kallas slipstreaming. Men eftersom detta är en rymdthriller i samma fåra som Event Horizon och Aliens går självklart något fruktansvärt fel på Infini. Den personal som slipstreamar tillbaka till Jorden från stationen blir efter hemkomsten mordgalna. En utomjordisk närvaro på Infini misstänks, och den tuffaste elitstyrkan av dem alla skickas teleporteras till rymdstationen för att försöka rädda eventuella överlevande och säkra en farlig kärnreaktor. Men så enkelt ska det förstås inte gå. I samma ögonblick de anländer, börjar elitsoldaterna att förlora verklighetsuppfattningen. Något finns på rymdstationen, och det vill dem illa.

Infini

Infini

Pretentionerna?

En hyllning till genrens stora, med influenser från såväl de båda första Alienfilmerna som The Shining och The Thing. Man kan förstås också kalla det för en blek kopia, men på något vis är det som om den australiensiske indiefilmskaparen Shane Abbess åtminstone har ansträngt sig lite mer än övriga sentida försök i genren, som Last Days on Mars. Dels leker han en hel del med vad som är verkligt och overkligt, vilket känns både förvirrande och samtidigt uppfriskande i en skräckfilm om aliens som tar över våra hjärnor. Dels klämmer han in en sensmoral på slutet, som tillåts vara tvetydigt.

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får inte se så mycket av det framtida, rymdkoloniserande samhälle som teleporterar sina soldater och har gruvor i yttre rymden. Hela filmen rör sig mellan militärbasen på Jorden och rymdstationen Infini. Den senare är som väntat, lik föregångare som Nostromo, Sulaco, Event Horizon och Pandorums Elysium: mörk, industriell, rostig och skrämmande. Och inte minst undervattensstationen Deep Core i The Abyss, vars aliens av vatten också dyker upp i Infini.

Produktionsdesign;

Habilt men lite begränsat, förmodligen på grund av budget.

Infini

Infini

Domen:

Det sägs att regissören Shane Abbess tröttnade på Hollywood redan innan han hunnit börja, då hans dröm om att göra en värdig uppföljare till Jim Hensons The Dark Crystal krossades av filmbolagets önskan att kommersialisera bort allt det som var magiskt med originalet. Han blev puff och åkte hem till Australien och gjorde Infini. Jag vet inte om berättelsen är sann, men det är tydligt att Abbess är en regissör som både är ett stort genrefan och samtidigt försöker säga något eget. Tyvärr motsvarar inte hans förmåga alltid hans ambitioner, och mot mitten blir Infini mest skränigt högljudd och konstig. Att frångå det linjära berättandet är något av det svåraste en regissör kan göra, och Abbess är ingen Christopher Nolan, om man säger så. Jag var lite trött första gången jag såg filmen, och tappade bort mig totalt. Men jag gjorde ett nytt försök dagen efter, och när man hajar twisten är det faktiskt en riktigt elegant storyidé som gömmer sig bakom en massa svordomar och blod. Jag rekommenderar alla fans av krypande rymdskräck att ge Infini en chans.

Wanderers (2014) – årets rymdupplevelse + intervju med filmskaparen

WANDERERS_the_great_red_spot_02

WANDERERS Jupiters stora röda fläck

Vi har sett den magiska svenska kortfilmen som gjort sensation senaste veckorna, och pratat med regissören Erik om vilken som är hans egen drömrymdfilm.

Vi är mitt inne i en rymdboom. Vetenskapligt, kommersiellt och populärkulturellt har rymden vår kollektiva uppmärksamhet på ett sätt som inte varit fallet sedan 70-talet. Internets engagemang i kometlandare Philae nyligen är bara ett exempel. Men ibland, som rymdfilmsbloggare, känner jag att de snygga hollywoodfilmer jag recenserar, bara skrapar på ytan till det som får mig att fascineras så av rymden. De tar ett rymdskepp, brassar på med bombastisk musik, och technobabbel. Men de säger inget om varför vi ska utforska rymden. Interstellar ger visserligen ett konkret svar på varför: Jorden kan inte föda oss i framtiden. Men årets starkaste rymdupplevelse för mig kommer inte från Christopher Nolan, utan från det osannolika paret Carl Sagan (astronom 1934-1996) och svenske frilansregissören Erik Wernquist. Det är en sublim upplevelse, långt mer emotionellt substantiell än Interstellar.

I svenska kortfilmen Wanderers (3 minuter 50 sekunder) bild- och tonsätts Carl Sagan som själv läser sin text från A Pale Blue Dot och verkligen visar oss varför vi ska utforska rymden. Vi får se korta scener av människor som tar rymdpromenader vid Jupiter, flyger nära kryogeysrarna på Saturnus måne Enceladus, och åker rymdhiss från Mars yta. Det är ståpäls genom hela filmen, och då Sagans sista ord ”…waiting” klingar ut, drabbar mig en fullständig visshet om att vi människor en gång kommer att få se allt detta i verkligheten. Carl Sagans röst i kombination med bilderna av Wernquist och musik av Christian Sandquist berör på djupet. Här är själva filmen:

Wanderers – a short film by Erik Wernquist from Erik Wernquist on Vimeo.

Uppmärksamheten har varit stor kring filmen, som höjts till skyarna på sociala medier, Slate och io9. Många halvt resignerade sci-fi-fans satte sig plötsligt upp, yrvakna i datorstolen, och blinkade förvånat mot de majestätiska vyerna av Saturnus ringar. – Wait! What?!

WANDERERS_excavation_01

WANDERERS Utgrävning av asteroid

Jag kontaktade Erik Wernquist för att höra lite mer om hur kan gjort och hur han tänker kring genren rymdfilm. Han arbetar till vardags som digital konstnär och animatör i Stockholm, och jag anar att den stora uppmärksamheten som filmen väckt eventuellt kan ha gjort det lite stressigt för Erik att hinna med. Men han svarade snabbt på mina mejl och tog sig tid att formulera utförliga svar på mina frågor. Och det visar sig att Erik Wernquist inte själv sett sig som en del av en stor rymdtrend, utan har känt sig lite ensam med sina tankar om rymdutforskning.

Med tanke på vilka budgetar som Hollywoodfilmer slukar för att producera ”effekter” är tanken på en oberoende filmskapare som åstadkommer det du har åstadkommit rätt hisnande. Hur mycket arbete har du lagt ned för att färdigställa filmen? Har du räknat timmar, eller kalendertid?
EW: – Jag måste erkänna att jag inte använt mig av några som helst banbrytande tekniker eller verktyg när jag gjorde filmen. Arbetet har ur ett tekniskt perspektiv varit enkelt, bara väldigt tidskrävande. Det är förvisso roligt och glädjande att även folk som arbetar med grafik och specialeffekter på hög nivå verkar tycka det jag gjort ser fint ut, men som sagt, det är inget speciellt med sättet jag gjort arbetet.
– Det är lite svårt att svara på exakt hur mycket tid jag lagt ner, men jag började för lite drygt två år sedan, och har hållit på i kortare och längre intervaller sedan dess. Kanske har jag jobbat sammanlagt ett halvår ungefär.
Varför har rymden och rymdfart just nu gjort sådan storstilad comeback i det allmänna medvetandet, i populärkulturen och vår gemensamma fantasi, tror du?
EW: – Jag har nog inte riktigt förstått att rymdintresset tycks ha växt på sista tiden, så jag har svårt att uttala mig om varför. Jag har så klart blivit glad av att se bra, genomtänkta och väl researchade filmer som Gravity och Interstellar gå upp på de stora dukarna, och det jättestora intresset för ESAs kometlandning härom veckan var uppmuntrande. Utöver vad jag läser för mig själv brukar jag annars vanligtvis känna mig ganska ensam i de här tankarna, men det verkar som jag haft lite fel där. Vilket är väldigt glädjande!

Räknar du med att göra fler rymdfilmer, med tanke på responsen du fått?
EW: – Jag är personligen väldigt intresserad av tankarna och spekulationer kring människans eventuella framtid i Solsystemet, så det är något jag hoppas kunna utveckla och jobba mer med.

Om du väljer den rymdfilm som är din egen personliga favorit, vilken är det?
EW: – Som sagt, både Gravity och Interstellar gav mig fina upplevelser, men när det kommer till realism och omfattning är det svårt att överträffa Apollo 13, vilken jag tycker är en helt fantastisk film. En annan favorit, även om den är lite mer utsvävande i tonen, är Contact. Jag väntar dock fortfarande på att ribban ska höjas rejält – någon form av filmatisering av [författaren] Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi skulle kunna bli makalöst storartad.

På Erik Wernquists sajt kan man se stillbilder och läsa mer om inspirationen till filmen, och var det är vi egentligen ser. Konstnärlig frihet har tagits, men alla platser som förekommer i filmen baseras på verkliga platser i solsystemet.

WANDERERS_verona_rupes_03

WANDERERS Basejumping på Uranus måne Miranda

Vill du läsa mer om rymdfilm som genre? Här är några inlägg från bloggen som du kan gilla:

Därför behöver vi berättelser om rymden

Därför blev vi förälskade i Philae

Jodorowsky’s Dune – Den bästa rymdfilm som aldrig gjordes

Jakten på The Overview effect

Svenska vinterlandskap (Simon Stålenhags bilder)

Fem visioner av utomjordingar på film

The Signal (2014) – unga hackare blir försökskaniner

USA 2014, regi och manus: William Eubank, producenter: Brian Kavanaugh-Jones och Tyler Davidson

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Handlingen.

En indie-sci-fi-thriller från årets Sundancefestival, som tjänar på att du inte känner till för mycket då du ser den. Jag ska därför undvika att spoila för mycket. Vi följer tre unga studenter på roadtrip genom den amerikanska öknen. Haley (Olivia Cooke) ska börja på college i en annan delstat och får skjuts av sin smådeprimerade pojkvän Nic (Brenton Thwaites) och dennes bäste vän Jonah (Beau Knapp). Nic lider av en muskelsjukdom som gradvis får hans ben att förtvina och är, troligen med rätta, orolig för att Haley ska hitta en ny, mindre handikappad kille i Kalifornien. Men bilresan har också ett annat syfte. Nic och Jonah har länge retat sig på en mystisk hacker som kallar sig Nomad, som gång på gång lyckas hacka sig in i killarnas datorer och förstöra servrarna på MIT. Nu har de äntligen på en karta lyckats lokalisera signalen från Nomad, och de tre kompisarna beslutar sig för att göra en liten avstickare och konfrontera sin motståndare. Spåret leder till ett övergivet hus mitt ute i ingenstans, och tar inte många minuter i ökennattens mörker för våra vänner att de just har begått sitt livs misstag. Nomad visar sig vara något helt annat än en vanlig hackare. Nic, Jonah och Haley blir infångade av män i skyddsdräkter, och isolerade som försökskaniner i en mycket olycksbådadande forskningsanläggning av det slag som förekommer i skräckfilmer och som det är svårt att ta sig levande ifrån. Och i skuggorna lurar något farligt.

The Signal

The Signal

Pretentionerna?

Siktet är inställt högt. Ett genomgående tema är hjärtat vs hjärnan. Magkänslan mot logiken. Och ytterst kanske kärleken kontra intellektet. Den plågade Nic ställs inför många val, och blir hela tiden hunsad av Dr Wallace Damon (Laurence Fishburne) som gång efter gång försöker bryta Nics motståndskraft och tvinga honom att samarbeta. För sin egen skull, så klart. Men ingen är den se ser ut att vara i The Signal, och till slut då täckelset har fallit måste Nic själv bestämma vilken sorts människa han ska bli.

Rymdskepp och världsbygge!

Jag har lovat spoilerfritt, men det finns en stark rymdkoppling, och även om det tar god tid på sig att dyka upp så är filmens rymdskepp väl värt väntan.

Produktionsdesign;

En indiefilm gjord på blott 4 miljoner dollar, av en regissör som tidigare gjort en ännu billigare rymdfilm (Love från 2011) där han faktiskt var både regissör, produktionsdesigner, kameraman och producent. William Eubank vet helt enkelt hur man använder sina korvören väl, och The Signal ser fenomenalt bra ut för den budgeten. De få specialeffekterna är fint integrerade i resten av filmen, och känns som en helt naturlig del av berättelsen. Jag är imponerad. Bra foto av David Lanzenberg.

The Signal

The Signal

Luckor i manus,

Kritiker pekar på att vi aldrig får de många mysterietrådarna förklarade för oss. Och det stämmer. En del saker, som en röd väska som dyker upp med jämna mellanrum men aldrig förklaras, hade jag önskat att det fanns en motivering till. Men jag kan också förlåta en del poetisk frihet och villospår, eftersom The Signal är en film som är avsedd att tala lika mycket till hjärtat som till hjärnan. I en poetisk betraktelse om universums stora mysterier kan vi inte begära få precis allt förklarat för oss på ett silverfat.

Domen.

En mystisk liten film som inte så många har sett, och som bjuder på tillräckligt många bra thrillerögonblick och överraskningar för att stå sig bland betydligt dyrare och kändare rymdfilmer. Den är också hemtrevligt geekig, med den smått asociale hackern Nic i huvudrollen. Relationerna mellan vännerna har en varm botten. Den stora överraskningen i storyn ska jag inte avslöja här, men om du är ett stort av av sci-fi kanske du i och för sig inte blir superöverraskad när väl hemligheten avslöjas. Men vägen fram till det något utflippade slutet är nog så underhållande, med fina prestationer av de unga skådespelarna, läskiga laboratoriemiljöer och ett mycket färgstarkt persongalleri av bifigurer. För mig blev The Signal en oväntat trevlig bekantskap.

 

The Signal

The Signal

Fler filmer som den här+

(varning för mindre spoilers här nedanför!)

Påminner lite om Chronicle, om ungdomar som får superkrafter genom att närma sig en asteroid. Jag ser också drag av District 9, Andromeda Strain, Lucy och Hanna.

Voices of a distant star (2002) – instängd i en jätterobot i regnet under en främmande stjärna

Japan 2002, regi, manus, producent: Makoto Shinkai

Voices of a distant star

Voices of a distant star

Handlingen.

Åh, vilken skillnad den konstnärliga gestaltningen gör för hur vi uppfattar en films handling. För till just handlingen liknar denna korta, poetiska anime Hollywoodproduktioner som Ender’s Game eller After Earth. Jorden hotas av en överlägsen utomjordisk ras, och vi kontrar med att rekrytera våra bästa, unga för att slå tillbaka mot utomjordingarna på deras hemmaplan. Men där slutar likheterna. Där Ender’s game fokuserar på maktspel och våld, är Voices of a distant star en poetisk kontemplation om förlorad ungdomskärlek och vad vi går miste om då vi oförväget kastar oss in i framtiden.

Pretentionerna?

En imponerande episk berättelse som rullas upp på under en halvtimme. Temat är nostalgi: längtan efter den oskuldsfulla kärlek som gått förlorad för evigt. Det gestaltas på ett mycket konkret vis genom en flicka och en pojke som skiljs åt då hon rekryteras som elitsoldat till rymdskeppet Lysithea. Hon reser längre och längre bort, och meddelandena kommer till slut med många års mellanrum. När de sista meddelandena når pojken, som nu är en man, är det ungdomens flickröst som talar till honom över ljusårs avstånd. Allt medan missilerna faller över hennes mecha-exoskelett, under en främmande sol.

Rymdskeppet Lysithea

Rymdskeppet Lysithea

Rymdskepp och världsbygge!

Gigantiska robotar som har små flickor i skoluniform som piloter måste vara något av det mest japanska som finns, och även om jag inte är så insatt i anime, så måste jag säga att det fungerar alldeles utmärkt här. Det är något befriande att slippa den amerikanska, Star Wars-inspirerade rymdfilmsestetiken, och se de mjuka konturerna på robotarna, som Suzukimotorcyklar i rymden. Flickan Makoto reser alltså iväg med det enorma rymdskeppet Lysithea, som ser ut som en anabolaconcorde. Hennes jobb är att styra en mecharobot och strida mot farliga rymdvarelser. Hon varvar stridsuppdragen med att skicka sms till sin pojkvän på Jorden. Det jordiska livet är högst ordinärt, utan några som helst framtidsvibbar. Pojkvännen tar emot Makotos rymdmeddelanden på en gammaldags mobiltelefon med enradig display. Det är en skicklig lek med det förflutna och framtiden.

Voices of a distant star

Voices of a distant star

Produktionsdesign;

Upphovsmannen Makoto Shinkai animerade hela filmen själv, på sin G4-PowerMac. Han blandar klassisk anime-2D med 3D-aminationer för robotar och andra saker i rymden. Kontrasten mellan den klassiska, handritade stilen och det mer uppenbart datoranimerade bär berättelsens tema om nutid och dåtid framåt. Finast är alla himlar: med solstrålar genom molnen.

Voices of a distant star

Voices of a distant star

Domen:

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt orkat komma igång med de stora, klassiska japanska sci-fi-serierna. Anime är till stor del något som jag gillar rent estetiskt, men har svårt att ta till mig berättarmässigt. Men det är något i Voices of a distant star som slår an en sträng djupt inne i mig. Makotos ensamhet där i sitt robotskelett, på en underskön planet i galaxens centrum, där rymdhjortar lyfter huvudet mot regnet, och Makoto längtar så efter att få komma ur sitt metallskal och få känna regndropparna mot huden en sista gång.. Det är magiskt. Och det händer på dryga tjugo minuter, animerat av en ensam entusiast. Filmer som denna, med nollbudget men en så klar vision, visar att science fiction som genre har mycket mer att ge än det Hollywood bestämt sig för att bjuda oss på.

Coherence (2013) – Schrödingers middagsbjudning är kanske död

USA 1013 (release i Sverige 2014), skriven, regisserad och producerad av James Ward Byrkit, musik Kristin Ö Dyrud

Coherence (2013)

Coherence (2013)

Handlingen.

Ett gammalt kompisgäng träffas för att äta middag, komma ihåg gamla trevliga minnen och ställa varandra mot väggen för de mindre trevliga. När strömmen plötsligt bryts i hela området avstannar de begynnande grälen och vännerna samlas utanför villan och begrundar mörkret. Enda ljuset kommer från den komet som långsamt rör sig över himlen och som antyds är orsaken till strömavbrottet. Då upptäcker en av gästerna att ett hus i området fortfarande har ström. Han och en annan ur gruppen går till Hus 2 för att undersöka och be att få låna telefonen. Och detta blir den första av många underliga händelser som ska skaka middagsbjudningens deltagare denna mörka natt då kometen kom. För i det upplysta Hus 2 sitter ett annat middagsparty, som ser exakt likadana ut som de första. Och inom kort börjar mystiska figurer smyga omkring i trädgården vid Hus 1. Kryptiska lappar och lådor med olikfärgade glowsticks hittas dunpade på trappan. Har våra huvudpersoner ett gäng med doppelgängers som smyger omkring och kikar in genom fönstren? Vad vill de, och vad är de kapabla att göra?  Svaret på frågorna kommer under en upplösning som både innehåller diskussioner om parallella verkligheter (Schrödingers katt är med!) och en del överraskande brutalt våld.

Coherence

Coherence

Pretentionerna?

En fascinerande och för hjärnan utmanande utforskning av möjligheten med parallella universa, och de personliga konsekvenserna om barriären mellan dem tillfälligt försattes ur spel. Med ambitionen att göra det psykologiskt trovärdigt.

Rymdskepp och världsbygge!

Trots den klockrena kosmiska vinkeln och science fiction-storyn då bjuds vi inte på några rymdskepp alls. Glowsticks är det närmaste vi kommer. I flera olika snygga färger.

Produktionsdesign;

Filmad utan budget eller medhjälpare, Coherence är helt regissören James Ward Byrkits verk, och det ser både snyggt ut och håller fokus på det mänskliga och kvantfysiska temat. Skådespelarna improviserade fram större delen av filmen tillsammans med regissören, vilket märks ibland men ger det en Dogmaliknande dokumentär känsla. Minus för den stundom mycket skakiga handycambilden, som viftar med kameran så vilt att det kan vara svårt att hänga med.

Coherence

Coherence

Luckor i manus,

Exposition är förstås oundvikligt till en viss gräns, men här dyker det upp lite väl många människor som vet allt om kometen, dess tidigare historia, och dessutom kan dra vetenskapliga slutsatser värdiga Stephen Hawking, allt medan de dricker vin och springer omkring med glowsticks i trädgårdar. Filmen hade tjänat på att låta en del bara vara antydas.

Domen:

En film man antingen älskar eller hatar, för den är nästa omöjlig att hänga med i vid en första genomtittning. Vem var det egentligen som som sa vad, och hur många versioner av varje huvudrollsinnehavare finns det. Doppelgängertemat är klockrent i sin kuslighet. När väl tanken fått fäste hos mig att Hus 1 håller på att infiltreras av kopior med egna, mörka syften, blir det plötsligt riktigt spännande. Jag gillar Coherence i all sin enkelhet, och jag gillar att det körs intelligenta sci-fi-filmer av indieregissörer.

Fler filmer som den här+

Testa tidsresethrillern Primer, en modern klassiker. Eller Memento, av Christopher Nolan.