Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981). Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?

Home (2015) – irriterande utomjording och flicka finner vänskapen

USA 2015, regi Tim Johnson, manus Tom J Astle och Matt Ember, producent Mireille Soria m fl

Home

Handlingen.

Jorden invaderas av The Boov, en ras av inte särskilt sympatiska men i åtminstone i stort sett icke våldsamma utomjordingar. Deras främsta kännetecken är att de ser praktiskt taget identiska ut, har en rosalila färg och har riktiga mobbartendenser. Som smurfar utan Gargamel eller Minioner utan charmen. Inte nog med det: de deporterar alla människor och tar över våra städer och byar. En av utomjordingarna kallas för Oh (Tim Parsons), och eftersom han är så utstött och mobbad blir han kompis med Tip (Rihanna), en stark och tuff liten tjej, som stannat kvar i stan för att hitta sin mamma. Det värsta är att såväl Oh som andra av hans sort är verkligt irriterande, så det är inte helt obegripligt varför de har svårt för varandras sällskap. Tillsammans irrar de Jorden runt i sitt sökande efter Tips mamma, och måste fly undan både de andra Booverna samt en ännu mer osympatisk ras av utomjordingar som kallas för Gorg. Massor av helcrazy saker händer på vägen, det mesta att göra med att någon har sönder något eller kör en bil rakt in i det.

Pretentionerna?

Mer en sensmoral: man ska vara snäll mot varandra och låta var och en vara sig själv. Synd bara att 99% av alla figurer i filmen är riktiga skitstövlar. Men vad vet jag om modern barnkultur.

Gorg

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En medelmåttig animerad look från DreamWorks, som mer är kompetent genomförd än inspirerat minnesvärd. Vi får se massor av aliens, deras hemvärld, moderskepp och bubbliga landare, maskiner och prylar. Det är färggrannt, gulligt och rundat och snällt. Liknar många andra animerade barnfilmer från 10-talet. De enda som ser lite tuffa och annorlunda ut är skurkarna The Gorg. I övrigt är allt så utslätat att budskapet om individualitet går förlorat i en skog av exakt likadana ansikten och röster.

Domen:

I stort sett snäll menlös, där ett antal lite finurliga actionscener och idéer inte räcker för att fylla ut hela filmens speltid. För att kompensera skruvar filmmakarna upp tempot, ljudvolymen, dratta-på-ändan-humorn, röststyrkan på huvudpersonerna. Alla Boover har en otroligt irriterande vana att drabbas av panik och rusa omkring och vråla. När de inte mobbar Oh, förstås. Och nej, vad vet jag om modern barnkultur. Men jag tycker nog ändå att barn förtjänar bättre filmer än så här. Det tror jag att barn själva också tycker. Testa Inside Out från Pixar istället.

War of the worlds (2005) – Spielberg tolkar klassisk sci-fi

USA 2005, regi: Steven Spielberg, manus: Josh Friedman och David Koepp baserat på HG Wells, producent: Kathleen Kennedy. Musik: John Williams.

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Handlingen.

Mystiska väderfenomen och bisarra olyckor som drabbar USA förebådar en större katastrof: en fullskalig invasion av grymma och tekniskt överlägsna utomjordingar. Den frånskilde hamnarbetaren Ray (Tom Cruise) är redan hårt prövad man, med ekonomiska bekymmer och en son och en dotter (Justin Chatwin och Dakota Fanning) som distanserar sig från honom. Då de hamnar mitt i invasionens väg måste Ray uppbåda alla sina krafter för att rädda sina barn. Men för att det ska lyckas, måste de börja lita på sin pappa.

Världarnas krig

Pretentionerna?

Steven Spielbergs tredje film om utomjordisk invasion, efter Närkontakt av tredje graden och E.T. Hans ambition här är att förnya sig, och han har själv sagt i intervjuer att han i Världarnas krig försöker skapa en inverterad Närkontakt, med tydligt ondsinta utomjordingar (istället för goda) och en pappa som försöker hålla ihop familjen snarare än att lämna den (som Richard Dreyfuss gjorde i Närkontakt). Men den klassiska goda-mot-onda-storyn gör Världarnas krig mer enkelspårig än föregångarna, och mer beroende av vårt engagemang i huvudpersonerna. Lyckligtvis är Spielberg alltid skicklig på att skapa detta engagemang.

Världarnas krig

Rymdskepp och världsbygge!

Manusförfattarna Josh Friedman och David Koepp förlägger sin tolkning av HG Wells klassiker till nutidens USA istället för det viktorianska England. Det är nog helt logiskt ur ett blockbusterperspektiv, även om jag gärna hade sett en högbudgettolkning av originalet. De är för övrigt i gott sällskap – självaste Orson Welles ansåg redan 1938 att berättelsen tjänade på att flyttas över Atlanten. I Spielbergs version står en frånskild pappa och hans barn i centrum. Det är ett klokt drag, då det ger berättelsen mer hjärta än i HG Wells kyligt betraktande original. Andra förändringar tycker jag är mindre motiverade, och då främst att rymdtemat tonas ned så mycket. Istället för i rymdskepp från Mars anländer filmens utomjordingar i ”blixtar” som slår ned i marken och aktiverar krigsmaskiner som har legat begravda där i miljoner år. Man anar att Spielberg inte ville göra Independence Day 2, men det är ändå lite trist att originalet bland rymdinvasioner inte visar en invasion från rymden. Men de utomjordiska krigsmaskinerna är spot on: vi känner tveklöst igen HG Wells berömda tripoder, inklusive en grym dödsstråle och rödaktiga, utomjordiska sporer som sprider sig som en pest över landskapet.

Produktionsdesign;

Utmärkt hantverk på den höga nivå som vi lärt oss att förvänta oss då Spielberg är involverad. Genomgående fotorealistiska effekter, och fullt av skuggor, rök och dimma. Filmfotot är utsökt, signerat Spielbergs mångårige samarbetspartner Janusz Kamiński, som filmat alla Spielbergs filmer sedan Schindler’s List. Produktionsdesign av Rick Carter, känd från Avatar, A.I och Jurassic Park. Effekter av Industrial Light and magic.

Världarnas krig

Domen:

En genomarbetad och bländande vacker nytolkning av en av alla tiders största science fictionklassiker, i regi av en regissör som verkligen vet hur man maxar spänningen i en story om en familj i fara. Dakota Fanning är toppen i rollen som det överspända skilsmässobarnet, och de partier i mitten av filmen som berör familjens flykt genom folkmassor i panik griper tag i mig på djupet. Trots de många goda förutsättningarna lyfter War of the worlds aldrig till de riktiga höjderna, och det är inte en av Spielbergs bättre filmer. Det sägs att Spielberg och Tom Cruise ville upprepa succén från Minority Report genom att skapa en till sci-fi-film tillsammans, och att Cruise valde War of the worlds. Därefter satte Spielberg sina medarbetare på att göra ett kommersiellt gångbart manus. Precis så känns filmen: som ett projekt av två Hollwoodmoguler som vill göra en film ihop. Inte för att de har något speciellt att berätta, utan för att de kan.

Men dödsstrålen är fin.

Luckor i manus OBS! Spoiler om du inte känner till historien,

Deus ex machina deluxe, helt i HG Wells anda. Men om marsianerna varit på Jorden förut och begravt krigsmaskiner, varför märkte de inte att de är allergiska mot jordiska bakterier?

Fler filmer och TV-serier om rymdinvasion+

Roligast: Independence Day. Bäst av Tom Cruise: Edge of tomorrow. Värst: Battlefield Earth. Tonårigast: Ender’s game och The host. Plastigast: Evolution. Mest socialistisk: They live! Spanskast: Extraterrestrial. Mer Spielberg och Dakota Fanning: Taken (TV-serie)

Edge of tomorrow (2014) – underhållande och intelligent rymdaction

USA 2014, regi: Doug Liman manus: Christopher McQuarrie baserat på serien All you need is kill av Hiroshi Sakurazaka, producent: Erwin Stoff

Tom Cruise Edge of tomorrow

Handlingen.

William Cage (Tom Cruise) har gång på gång en riktigt usel dag i denna smarta mashup av Aliens, Måndag hela veckan och 12 monkeys. Cage är en riktig fegis, anställd som PR-officer i amerikanska armén men helt utan ryggrad eller kämparglöd. Kvällen innan en stor offensiv mot en övermäktig utomjordisk fiende lyckas han reta upp en brittisk general så till den grad, att han degraderas till menig i en avdelning för de ovilliga och inkompetenta. Han släpps ned utanför en barack där han omedelbart tas i tukt och förmaning av den pompöse drill sergeant Farell (spelad av Bill Paxton). De missanpassade soldaterna skickas som kanonmat till fronten i Frankrike. De utrustas med supercoola exoskelett, men det hjälper knappast Cage, då han är en riktigt usel soldat. Fienderna, rymdbläckfiskarna The Mimics, är dessutom överlägsna på slagfältet, och det dröjer inte många sekunder innan Cage dödas av en ruskig alfa-alien.. och vaknar upp 24 timmar tidigare, på marken utanför baracken på militärbasen. Om och om igen upplever han samma dag med samma slut: ond bråd död för honom och alla hans kamrater. Han minns vad som hänt från dag till dag, men för alla andra verkar det vara första gången de är med om anfallet mot Frankrike. Allt eftersom dagarna går, lyckas Cage överleva lite längre, och hans tidsresor ger honom kunskap om vad som ska hända – en sorts superkraft. Men det är först då han träffar på en av arméns kändisar, supersoldaten Vrataski (Emily Blunt) som Cage kommer mysteriets lösning på spåren. Han har fått en mycket speciell gåva, och hur han utnyttjar den kan leda till triumf eller undergång för människoalliansen.

Tom Cruise och Emily Blunt i Edge of Tomorrow

Pretentionerna?

Om du hade chansen att leva om en dag, hur skulle du då utnyttja den? Är fri vilja och handlingsutrymme bara en illusion skapad av en hånfull högre makt, eller kan den som ger sig fanken på det faktiskt ändra något i grunden? Fans av tidsresefilmer känner förstås igen paradoxen med mannen som lever samma dag om igen, och träffar samma kvinna för första gången varje dag. Med tiden blir han kär, men för henne är han en främling. Välbekanta teman, som omsorgsfullt förnyas och sätts ihop till en story som känns ny och fräsch.

Rymdskepp och världsbygge!

Ett apokalyptiskt Jorden i en mycket nära framtid där allt står och väger mellan att livet fortgår som vanligt eller att mimics kommer svärmande och dödar allt i sin väg. Det mesta ser ganska samtida ut, med mode, bilar och kommunikationsteknologi på dagens nivå. Men kapprustningen mot utomjordingarna har fått militärindustrin att ta fram stridsdräkter i form av exoskelett. De ser grymma ut, men den som försöker använda en dräkt utan att ha fått rätt utbildning går som en anka och skjuter som en kratta, med tragikomiska resultat. Militärledningen har för länge sedan slutat bry sig om något annat än att slutligen besegra mimics i ett sista anfall, och till det behövs så många soldater i stridsdräkter som möjligt. De släpps ned i svärmar över stränderna i Normandie, men därifrån får de klara sig själva. De flesta tar sig bara några meter innan de slits i stycken.

The Mimics finns i tre sorter, alla med vagt bläckfiskliknande former, med armar som slår ut som pisksnärtar. Alfa-mimicen har telepatiska krafter och står i förbindelse med en mycket större Omegavarelse, som är gömd och styr alla Mimics på Jorden genom ett kollektivt medvetande. Den som dödar Omegan, dödar utomjordingarnas sambandscentral.

Produktionsdesign och effekter;

Det är stridsdräkter mot aliens – kulsprutor mot klor. Vår trupp med olämpiga soldater ser mest ut som stora, klumpiga skalbaggar där de tultar omrking i sina exoskelett – men klumpigheten blir en del av charmen och hjälper oss att identifiera oss med dessa bifigurer som annars skulle ha passerat obemärkta förbi i en stereotypt macho miljö. När Cage efter en 400-500 försök till slut är en fullärd dödsmaskin, får vi ett antal riktigt actionfyllda stridscener i brutal överväxel, där han och Vrataski rygg mot rygg kämpar sig allt närmare Omegamonstret för att förinta det en gång för alla.

Monstren är lagom alien för att bli motbjudande, mycket snabba och spindellika i sitt rörelsemönster. Speciellt deras vagt mänskliga anletsdrag på helt omänskliga tentakelkroppar bidrar till att de ser obehagliga ut . Det är också en snygg svärmeffekt då många Mimics närmar sig gemom luften, inte helt olikt the sentinels i Matrix.

Luckor i manus, (SPOILERS!)

Förmodligen luckor som hängt med sedan originalserietidningens manus: men varför startar Omega om tiden endast då en Alpha blir dödad? Varför just 24 timmar tidigare? På slutet, varför hoppar Cage tillbaka 24 timmar till en tidpunkt där han ännu inte har träffat Omega?

Slut på spoilers.

Bill Paxton

Domen:

Om du har nån sorts kärlek till bra science fiction bör Edge of Tomorrow vara en av dina mest självklara biofilmer att se i sommar. Själv kände jag skepsis då jag såg den första, ganska generiskt våldsamma trailern, som inte alls lyckades förmedla filmens charm. Jag var heller inte överentusiastisk inför ytterligare en Cruisefilm med honom som övermänniska. Men Edge of Tomorrow visar sig vara en intelligent film, vars karaktärer inte alls bara är stridsmaskiner, utan snarare yngre kusiner till figurer från någon film av James Cameron. Den lever på ett finurligt och tight tidsresemanus där regissören Doug Liman hela tiden driver handlingen framåt genom tidslooparna till något nytt. Den har vidare en utmärkt dialog med många oneliners som fräses fram av de många bifigurerna med Bill Paxton som deras konung. Inte minst får vi en berättelse där vi i publiken lär känna huvudpersonerna Cage och Vrataski , börjar känna med dem och hoppas de kan utföra sitt uppdrag. Och vi blir engagerade i deras hopplösa kärlekshistoria. Edge of tomorrow blandar action med intelligens, och ett myller av kul detaljer med genrereferenser man kan nörda in på.

Sammantaget är Edge of Tomorrow Tom Cruises klart bästa film sedan Minority Report, och en av de mest underhållande actionfilmerna på länge. Finns det någon rättvisa i filmbranschen tjänar den här filmen in en stor hög med pengar. Vi behöver fler rymdfilmer som talar såväl till hjärtat som till hjärnan, och till vår inre filmnörd.

Emily Blunt som Rita Vrataski-in-Edge-of-Tomorrow

Fler filmer som den här+

Varför inte Tom Cruises Oblivion från förra året, som mottogs ganska väl men som saknar substans under sin snygga yta.

Ender’s Game (2013) – våldsförhärligande tonårsäventyr

USA 2013, manus och regi: Gavin Hood, producent: Roberto Orci, Alex Kurtzman, baserat på romanen av Orson Scott Card

ASA BUTTERFIELD och HARRISON FORD i Ender’s Game

Handlingen.

Genom sin blotta existens är detta en kontroversiell film, men mer om det senare. Jag vill beskriva Ender’s Game som en film om ungdomar för ungdomar. Handlingen kretsar kring tonårige Ender Wiggin (Asa Butterfield), som växer upp i en framtid där Jorden utsatts för förödande attacker från den utomjordiska civilisationen som går under namnet Formics. Som en följd av kriget har samhället militariserats, och alla barn som föds bedöms utifrån sina utsikter att göra karriär i rymdflottan. Ender lever för chansen att få komma till rymdstationen Battle School, en krigsakademi för blivande befälhavare. Ender är en mager, utsatt kille som får stryk av sin sadistiske storebror men har förmågan att ge igen med blodigt övervåld mot mobbarna i skolan. Och överste Graff (Harrison Ford) ser hans beslutsamhet, och bestämmer sig för att Ender är en blivande stjärnkadett. Men livet ombord på rymdstationen är nästan omänskligt tufft, och översten har inga skrupler inför att helt bryta ned sina unga adepter för att se vilka som är överlevare. Översten vet nämligen att Formics är på väg att attackera igen, och militärledningen letar desperat efter att en stark, ung ledartyp att skicka mot hotet. Långsamt men säkert växer Ender med uppgiften. Han måste inte bara komma underfund med hur han ska kunna skapa lojalitet och laganda hos sina kamrater, utan även hur han kan leda rymdflottan i en framgångsrik motattack mot fiendens övermäktiga armada.

Pretentionerna?

En klassisk utvecklingsberättelse, där övergången från barn till vuxen medför många svåra val. De flesta karaktärer är moraliskt tvetydiga, och inte minst vuxenvärlden framställs som manipulativ och cynisk.

Formics moderskepp

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi märker fördelen av att ha en litterär förlaga till en science fictionfilm – Enders värld är en genomarbetad dystopisk framtidsvision som är rik på detaljer. Det är ett världsbygge som hänger ihop, och ger gott om antydningar om ett myllrande liv bortom kamerans omedelbara blickfång. Det är ett dystert och kallt samhälle som Ender har oturen att bo i, och det hänger ett allvar över varje huvudpersons karaktär. Den nordamerikanska småstadsmiljö där filmen har sin början har Kalla krigets kalla hand kring hjärtat. Allt barnen drömmer om är att få åka med i raketen, bort från Jorden och ut i rymden för att få lära sig att skjuta rymdvarelser. De få ljusglimtarna i storyn hittar vi i kamratskapen mellan kadetterna, som efter inledande konflikter lär sig att samarbeta som ett team.

Battle School i Ender’s Game

Filmens centrala skådeplats är rymdstationen Battle School, där barnen drillas i tyngdlösheten i den med panoramafönster försedda sfäriska träningssalen Battle Room. Här lär sig Ender att leda sina kamrater i räder mot motståndarlagen. I klassrummet ser de arkivfilmer från det stora slaget då Formics moderskepp och dess svärmar av jagare ödelade Jorden, många år tidigare. Stunden som spelas upp gång på gång är då allas hjälte, piloten Mazer Rackham (Ben Kingsley), lyckades få in en träff som slog ut fiendens moderskepp. Ska Ender lyckas upprepa Rackhams bedrift?

Design och specialeffekter;

Med producenter som Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Star Trek Into Darkness) och eldsjälen Gavin Hood som både manusförfattare och regissör, hade det varit konstigt om Ender’s Game hade sett något annat än supertjusig ut. Det gör den också, med utsökt foto, bra kostymer och tydlig rymdskeppsdesign där människornas industriella militärlook kontrasteras mot Formics’ mer organiska, insektslika rymdskepp. Med beröm godkänt på den visuella sidan, men lite för långsamt klippt.

Ender’s Game

Mest minnesvärda scen*

Bland science fictionelementen i filmen är ungdomarnas introduktion till tyngdlösheten i Battle Room svårslagen. Originellt för att vara en Hollywoodfilm och enligt läsare av romanförlagan ganska nära bokens version. Men det som tyvärr fastnar mest på min näthinna är då Ender misshandlar en rival i duschen, så att denne nästan dör. Lite för brutalt för en ungdomsfilm, om ni frågar mig.

Asa Butterfield som Ender

Domen:

Ett klassiskt pojkboksäventyr som lever mer på sin glittrande, högteknologiska yta mer än på sin förmenta djupsinnighet. Teman som att bli vuxen och att lära sig tolerans är förstås eviga, men allvaret förblir kvar på en sur tonårings grubbelnivå snarare än de existentiella höjder som den storslagna rymdfonden kräver. Enders stora etiska dilemma stjäls ifrån honom, och kvar av det svåra moraliska valet blir en smått apart twist på slutet.

Jag känner mig ständigt ambivalent inför den här filmen på grund av att Orson Scott Card, författare till böckerna om Ender, tillika filmens medproducent, är ett sådant praktarsel. Stundtals har jag svårt att veta om jag tolkar filmens våldsförhärligande hjältesaga som ett utslag av kryptofascism för att jag letar efter bevis på Orson Scott Cards motbjudande livsåskådning i verkliga livet. Hur ska man tolka alla huvudpersoners cynism? Förmodligen är jag överkänslig.  Jag antar att Ender’s Game egentligen är en hyfsad äventyrsfilm för unga. Men fler än jag har tvekat inför filmen, som floppade hårt ekonomiskt. Någon uppföljare lär det inte bli. Alltid något.

Se istället-

Hungerspelen är också en dystopisk framtidsvision med mycket våld, men med ett varmare hjärta.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Evolution (2001) – monsterutveckling i turbofart

USA 2001, regi: Ivan Reitman, producent: Daniel Goldberg & Joe Medjuck, manus: Don Jakoby

David Duchovny, Julianne Moore, Seann William Scott och Orlando Jones i Evolution

Handlingen.

Två frustrerade collegeprofessorer (spelade med personkemi av David Duchovny och Orlando Jones) råkar snubbla över tidernas största vetenskapliga upptäckt då en asteroid trillar ned i Arizonas öken och börjar sprida utomjordiskt liv med rekordfart. Låt knasigheterna börja! Evolutionen blir synlig för blotta ögat: på bara några timmar utvecklas det från encelliga organismer till maskar, och därefter blir varje generation av aliens lite större och lite läskigare. Snart kopplas armén in, men ingen kan egentligen kontrollera situationen. Till slut ligger vår framtid i händerna på ett missanpassat gäng bestående av professorerna, en korkad brandman(Stiffler från American Pie) och en av militärens forskare (Julianne Moore).

Pretentionerna?

Pseudovetenskapligligt babbel om ”evolution” och ”kromosomer” bildar åtminstone inledningsvis en sorts seriös front åt en historia som framför allt lever på sina många prutt- och stjärtskämt.

Orlando Jones på upptäcktsfärd

Världsbygget och rymdskeppen!

En uppsjö av formlösa varelser, tentakelmonster, drakar, jätteinsekter och superkrabbor utvecklas från meteoritens kladdiga yta. Där organismerna sprids finns också en speciell atmosfär, som de behöver för att överleva. De första tusen generationerna av utomjordingar kan inte andas luft, vilket blir räddningen för filmens huvudpersoner vid mer än ett tillfälle. Precis som i Gremlins bör man akta sig så man inte oavsiktligt råkar få monstren att föröka sig. I Evolution är det eld som sätter igång en accelererad delningsprocess, med ödesdigra konsekvenser som följd.

Så här söt kan man vara innan man attackerar

Design och specialeffekter;

Det finns en kärlek till genren här, t är gott om blinkningar till science fictionhistorien. Högklassig om än cheesy produktionsdesign signerad J Michael Riva, som också gjort Django Unchained och Iron Man. Det är förstås mycket tydligt CGI-effekter, men rymdvarelserna är mustigt rysansvärt formgivna och faktiskt fint animerade. Det finns ett par verkligt minnesvärda monster – som en hundvalpsögda grisliknande varelse som först charmar ett gäng hemmafruar och sedan försöker käka upp dem. Finalens supermonster med ett stort slappt rövhål som främsta kroppöppning är också oförglömligt, men av helt andra (sämre!) skäl.

Luckor i manus,

Manus är uppenbart skrivet av någon som inte har så särskilt stort hum om evolutionen. Allt utomjordiskt liv utvecklas från samma encelliga organismer i samma petriskål, under loppet av ett par timmar. Redan innan de hunnit lämna labbet har de hunnit bli ett antal sinsemellan helt olika arter. Framåt kvällen är det en hel flora och fauna, med allt från insekter till däggdjur och reptiler. Allt tycks utvecklas huller om buller, spontant, och utan det koncept som Darwin kallar Det naturliga urvalet. Men hey, det är ju evolution från rymden, så jag antar att det är OK.

Hoppla, den där knasiga ”evolutionen” råkade utveckla en primat också

Domen:

Regissören till Ghostbusters försöker fånga något av den gamla magin genom att uppdatera humorkonceptet med moderna specialeffekter och blanda in lite rymdtema från 90-talssuccéer som Men in black. Paret Duchovny och Jones gör ett hyfsat komedijobb för att inte vara Bill Murray och Will Smith. Deras käbbel får mig att dra på munnen flera gånger. Men hur de än jobbar kan de inte väga upp för att manuset stinker, och då inte bara från alla ändtarmsskämt. Nej, filmens uselhet kommer sig av så många olika saker: hur samtliga kvinnor i filmen bara råkar visa trosorna. Hur feta personer är såå dumma och därför  asroliga. Eller hur Seann William Scott grimaserar som en berusad kåldocka. Eller varför inte av att precis allt som händer i filmen tydligen måste förklaras genom att en av huvudpersonerna säger ”Nu gör jag det och det.” Och på något sätt är det lite synd att slutresultatet blev så B, för det är ju en massa talangfulla människor som satsat sin tid och energi på det här ganska snygga projektet. Men snus är alltid snus, om än i gyllene dosor.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

They Live (1988) – kosmisk klasskamp

USA 1988, manus och regi: John Carpenter, producent: Larry Franco

Bakom mina solglasögon ser jag att alla andra är aliens

Hej igen, efter den urladdning det var att se och recensera årtiondets bästa rymdfilm, Gravity, har jag tagit en välförtjänt liten vila och pysslat med annat. T ex mitt dagjobb på radion. Men nu kör vi på med mera rymdfilm!

Handlingen.

Ett rasande politiskt debattinlägg i form av en cheesy skräckaction om solglasögon som låter bäraren genomskåda att de rika och mäktiga egentligen är förklädda, dödskalleliknande aliens som kontrollerar de förtryckta massorna. Vi får följa lösdrivaren Nada (wrestlingstjärnan Roddy Piper) i hans kamp för att få ett underbetalt jobb och lite soppa på härbärget för hemlösa i Los Angeles. Polisen jagar piratsändare som bryter TV-reklamen för subversiva politiska budskap om att verkligheten bara är en stor konspiration. Någon klottrar THEY LIVE på väggarna. Snart snubblar Nada över just ett par av de magiska solglasögonen och skådar världen för vad den är: vi är slavar under subliminala meddelanden från utomjordiska herrar och deras allierade bland politiker och affärsmän. Nada bestämmer sig för att rensa upp, och ger sig ut på stan med den odödliga repliken I have come here to chew bubblegum and kick ass.. and I am all out of bubblegum!”

Pretentionerna?

Man bör aldrig avfärda John Carpenter som ”bara” en skräckfilmsregissör, och den här gången har han helt uppenbart en agenda. Filmen släpptes mitt under brinnande valkampanj 1988, i slutet av Reagans styre. Med sin övertydliga symbolism vill filmen skaka liv i det sovande amerikanska folket.

Världsbygget och rymdskeppen!

Jorden är alltså invaderad sedan länge, och alla viktiga positioner innehas antingen av utomjordingar förklädda till människor, eller överlöpare till människor som tjänar ekonomiskt på att liera sig med de styrande. Människorna går som i en dröm, utan att se de grinande skräckansiktena hos sina härskare, och utan att se att varje tidningssida, reklamskylt och TV-sändning innehåller budskap som LYD! INGA SJÄLVSTÄNDIGA TANKAR! Det är, inte helt oväntat, media som skickar ut signalerna som håller folket sovande. Det blir därför dit Nada och hans rebellkompisar beger sig för att få slut på förtrycket, en gång för alla.

Nada tänker sig att kick ass

Design och specialeffekter;

Tydligt förankrat i 1980-talets USA, en period vi alla älskar att de på film. Nadas översvullna muskler och hockeyfrilla skulle inte varit möjliga som attribut på en actionhjälte från någon annan filmera. Carpenter låter sin film utspelas mycket på gator, gränder och härbärgen för de fattiga och utslagna. Vår hjälte och hans kamrater smyger omkring på bakgårdar och blir misshandlade av poliser i skydd av mörkret. Det är en dyster värld. Dessa slitna miljöer kontrasteras mot en annan filmkliché som vi brukade se i amerikansk 80-talsfilm: De Rika Svinens Kontor där äldre män i kostymer och kvinnor i fantastiskt hår intrigerar för att kunna fortsätta suga ut underklassen.

Filmens mest minnesvärda visuella element är visionen man får då man kikar genom solglasögonen: då blir allting svartvitt, och grinande dödskallar stirrar på en från alla håll. Lite komiskt, men också lite läskigt.

Luckor i manus,

Motståndsrörelsen har ett helt lagerhus fullt med solglasögon som avslöjar utomjordingarna. Ändå är det ingen som vet något. Man förstår inte varför de helt enkelt inte sprider solglasögonen så snart de bara kan. Och med tanke på hur snabbt konspirationsteorier sprider sig (inte minst sedan internet kom) så verkar det helt osannolikt att det ska vara så svårt göra sin röst hörd för motståndsrörelsen. Carpenter går lite för långt i sin konspirationssymbolik, och råkar skildra ett samhälle där ingen tror på konspirationsteorier. Det sänker tempot.

Även presidentkandidaten är utomjordisk

Domen:

Den enes motståndsman är den andres terrorist, men här är det ingen tvekan om var John Carpenters sympatier ligger. För att få med oss i publiken på noterna öser han på med både känslosamhet och en massa fighter där cyniska oneliners haglar i luften. Jag har därför lite problem att få ihop They Live till en helhet. Den är på alla vis underlägsen tidigare filmer som The Thing eller en samtida liknande satir som Paul Verhoevens RoboCop. Som samhällskritik målar They Live med de allra bredaste penseldragen, och att lösningen på alla samhällsproblem skulle vara  ”kick ass” blir lite som att Carpenter sviker allt det han bygger upp under filmens mer eftertänksamma (och lite för långa) inledning. Filmens stjärna, Roddy Piper, är ett annat svagt kort. Han är märkligt uttryckslös och passiv under filmens första timme, och har varken den råbarkade tyngd eller komiska timing som rollen kräver.

Men trots bristerna är They Live ändå Carpenter på sitt mest kreativa humör, och bjuder på tillräckligt många spektakulära slagsmålsscener och bisarra detaljer för att hålla för att se om än idag. Och samhällsklimatet idag, där de rika blir allt rikare medan en växande underklass sjunker allt djupare i kvicksanden, är tyvärr inte helt olikt John Carpenters satirvärld från 1988.

Läs mer: Rymdfilm om John Carpenter

För mer kosmisk klasskamp, se även Elysium 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Extraterrestrial (2011) – spansk kärlekskomedi med UFO-twist

Spanien 2011, manus, regi och producent: Nacho Vigalondo

Julian Villagran och Michelle Jenner i Extraterrestrial

Handlingen.

En spansk romantisk komedi om svårigheterna för Julio och Julia att få ett one night stand att räcka längre samtidigt som en utomjordisk invasion orsakar samhällskollaps. Det blir inte lättare av att Julia är gift och dessutom har en kärlekskrank och tokig granne i hälarna.

Pretentionerna?

Tror att regissör Vigalondo gärna vill få till gnistan mellan Julia och Julio, mitt i det absurda. Han vill göra en Kärleksfilm. Allt hänger på att det faktiskt säger klick.

Mer än så här får vi knappast se

Världsbygget och rymdskeppen!

Filmen leker med den övergivna staden som skådeplats. Julio och Julia vaknar efter en festnatt och finner sig nästan ensamma i kvarteret. Det är (som alltid) effektivt, och vi är ju vana från diverse rymdinvasions- och zombiefilmer att det snart kommer något riktigt läskigt i en sådan situation. Nu är ju detta en romantisk komedi, så hotet infrias aldrig. Men våra huvudpersoner har förstås också sett på film och skrämmer upp varandra med vilda teorier om att det vandrar aliens bland dem. Själva rymdskeppet får vi bara se på avstånd. Julio sätter upp en kamera i gränden, så att de kan bevaka skeppet inifrån lägenheten. Men vi får aldrig se skeppet göra något mer. Det är mest en fancy utgångspunkt för det skruvade relationsdramat.

Design och specialeffekter;

Som romantisk komedi är och bör det vara en lågmäld film, där dramat mest utspelas i Julias helt ordinära lägenhet. Science ficition-elementen är som en fondtapet – något som sätter lite färg.

Den svartsjuke grannen Angel med Julia

Domen:

En modern och rapp komedi, som levereras med nedtonat gravallvarlig min. För mig är de absurda elementen bäst: som då den svartsjuke grannen flippar ur och skickar mängder av tennisbollar in genom fönstret.  ”Julia och Julio knullar!!!!” har han skrivit på dem. Extraterrestrial hade tjänat på mer sådan Almodovarsk surrealism, för att hålla upp energin hela vägen in i mål. Förutom kärlekshistorien finns det flera småunderhållande sidospår, som den överspände flyktingledare som sänder nöd-TV men aldrig kan hålla sig till manus. Men det blir lite för mycket att hålla reda på till sist, och twisten på slutet är något av en besvikelse.

Se även+

Seeking a friend for the end of the world, en amerikansk motsvarighet med Keira Knightley (2012).
Monsters (2010) är mer poetisk och med mer svärta.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

U.F.O / Alien Uprising (2012) – lads och ladettes versus världen

Storbritannien 2012, manus, regi och producent: Dominic Burns.

I mitten står Sean Brosnan, son till Pierce. Han har huvudrollen

Handlingen.

En grupp lads och ladettes i engelska Derby lever ett liv lite på kanten av tillvaron. Festar hårt på helgen, planerar halvhjärtat att lugna ner sig från gangsterlivet, och skaffa barn. De dansar till dubstep och hamnar i slagsmål på fyllan. Då de kvicknar till efter en vild helg har elektriciteten försvunnit och mobilnätet har slocknat. Stora ufon flyger in över England och samhällsfunktionerna brakar samman. I den anarki som utbryter försöker kompisgänget överleva så gott de kan. Andra människors våldsbenägenhet utgör ett större hot än rymdvarelserna i sitt moderskepp. Sedan kommer Jean-Claude van Damme en kvart på slutet.

Detta UFO liknar det från District 9 korsat med moderskeppet från Närkontakt av tredje graden

Rymdskeppet!

Stort och runt, som en en sentida ättling till moderskeppet från Närkontakt av tredje graden och det från District 9. Vi kommer aldrig i närheten av det, men till finalen kommer mindre skepp ut och attackerar. De är inte särskilt fantasifulla: små skalbaggeliknande tefat med sladdriga tentakler som dinglar under. Knappast det stoff mardrömmar vävs av.

Pretentionerna?

Filmens skapare heter Dominic Burns och är en indieregissör. Han har berättat i intervjuer att han inspirerats av framgångarna för Gareth Edwards’ Monsters från 2010, en lågmäld indierymdfilm där samspelet mellan de buttra huvudpersonerna står i centrum och aliens fungerar mest som en effektfull fond. Dominic Burns säger själv att han vill göra en engelsk variant av Monsters: ett kostnadsmedvetet producerat actiondrama där vi får följa effekterna av en rymdinvasion på vanliga människors liv. Om Burns också eftersträvat den poetiska tonen från Monsters så är det inget som framträder överdrivet tydligt, om man ska vara lite snäll.

Omslaget till UFO / Alien Uprising är klart missledande

Specialeffekter och look;

Om du tittar på filmomslaget här bredvid ser du något som ser ut att vara en färgstark variant av Independence Day. Rymdskepp i massor och explosioner! Men så ser inte själva filmen ut. Till 95% är UFO en grå och brittiskt socialrealistisk dramafilm där det regnar konstant, alla är bleka, husen är grå och det spelas dubstep på repeat. De kvarvarande 5% är billigt utförda animationer och några ganska brutala slagsmål. Filmen har alltså en gritty look som fungerar hyfsat och faktiskt är konsekvent genomförd med viss yrkesskicklighet. Haken är att det inte är den film som man får intryck av genom att kolla på affischen. Om det är filmbolaget som försökt pimpa upp en grå lågbudgetrulle för videomarknaden, eller om regissör Burns fått storhetsvansinne, är svårt att avgöra.

Mest minnesvärda scen*

Det börjar bra: på en nattklubb i Derby där huvudpersonerna festar, fånar sig, raggar, super och hamnar i bråk. Här finns det en personkemi och fröet till en intressant story om lad/ladette vs aliens.

Det är också lite kul när ett par soldater får chansen att säga ”Get away from her, you bitch” och ”Welcome to earth”. Gotta love genremedvetenhet.

Domen:

På tok för ofokuserat. Det är som om regissören kan inte bestämma sig för om han vill göra ett socialpsykologiskt drama, en alienaction, en komedi eller en slasherskräckis. Så han gör alla fyra på en och samma gång, med kaos som resultat. Med en bättre ensemble hade det kanske kunnat bli något, men såväl huvudpersonen Sean Brosnan som hans kompanjoner är mediokra skådespelare som kompenserar bristen på substans med ökad röstvolym. De flesta repliker skriks fram. Det är synd på en bra premiss, och man hoppas att Dominic Burns med rätt producent och rätt budget kan komma göra något intressantare framöver.

Se istället-

Monsters, av Gareth Edwards för den poetiska versionen. Eller Attack the block, för en faktiskt spännande brittisk rymdinvasionsfilm.

Alien Uprising

Heter filmen ”UFO” eller ”Alien uprising”?

Uppenbarligen heter filmen ”Alien Uprising” på vissa marknader. Förmodligen för att ”UFO” är för generiskt, för tråkigt eller kanske upptaget av andra filmer. ”Alien Uprising” är dock en riktigt missvisande titel. Precis som omslaget till den versionen av filmen, som inte heller liknar vare sig film eller omslaget till ”UFO”.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Pacific Rim (2013) – bländande, spektakulärt, barockt, larvigt

USA 2013, producent, manus och regi: Guillermo del Toro, manus:  Travis Beacham, producent: Thomas Tull,  Jon Jashni

Alla fyra återstående Jaegers: Crimson Typhoon, Gipsy Danger, Striker Eureka, Cherno Alpha

Handlingen.

Genom en portal på havets botten kravlar sig enorma monster (kallade kaiju) och förstör städer längs Stillahavskusterna. Då är det bästa sättet att försvara den mänskliga civilisationen enorma robotar. Inte stridsflyg, kärnvapen eller ens kanoner. Inte flottan. Nej, svaret på monsterhotet heter Jaegers. Enorma robotar som slår monstren i skallen. Frågor på det?

I Pacific Rim (bokstavligen ”stillahavskanten”) lär vi känna människorna som styr robotarna, och teamet bakom dem. Stacker Pentecost (en bister Idris Elba) är ledare för jaegerpiloterna och hans fosterdotter Mako (Rinko Kikuchi) får chansen att jobba som pilot tillsammans med veteranen Raleigh Becket (Charlie Hunnam). De excentriska forskarna Dr Gottlieb (Burn Gorman) och Dr Geiszler (Charlie Day) utför telepatiska experiment på bitar av kaijuhjärnor och börjar misstänka att vidundren inte bara är djur utan att anfallen faktiskt är koordinerade av någon form av civilisation.  Men allt hopp är inte ute! Med hjälp av robotarnas råstyrka kanske hotet kan hållas tillbaka tillräckligt länge för att ett jaegerteam ska hinna skicka en bomb ned genom portalen  och stänga ingången till vår värld från andra sidan?

Charlie Hunnam och Rinko Kikuchi är Jaegerpiloterna som snabbt tvingas lära sig styra en robot tillsammans

Rymdskeppen och teknologin!

Storleken på monster från olika filmer visas upp i jämförelse med varandra

Nä nä,  tänker du, här finns det inga rymdskepp utan bara stora robotar och monster. Men då har du inte tänkt på att portalen på havets botten mynnar ut på en annan planet, och att kaijumonstren tekniskt sett är rymdmonster. Och stora robotar som åker till en annan planet är rymdskepp. I varje fall i min bok. Jaegerrobotarna i filmen är fyra till antalet: den steampunkiga ryska Cherno Alpha, den trearmade kinesiska Crimson Typhoon, den snabba och maskulina (det står faktiskt så) australiensiska Striker Eureka och så den äldsta, ”analoga” amerikanska Gipsy Danger. Det har funnits många fler robotar tidigare, men de har alla gått åt i kampen mot kaijuerna. Därför får vi aldrig stifta närmare bekantskap med Big Ben från Storbritannien eller Azure Defiant från Filippinerna.

En kaiju visar sig ha vingar, och bär med sig en Jaeger upp i skyn

Pretentionerna?

En hyllning till de japanska monsterfilmerna, t ex Godzilla, som hoppas få en ny generation intresserad av kaijugenren. Det är en kärleksfull hyllning utan att det blir en pastisch. ”Som Power Rangers för vuxna” var det någon som sa.

En kaiju hälsar på. Notera människorna till höger

Specialeffekter och look;

Det första man lägger märke till är färgerna, som är mättade och härligt tillskruvade. Någon har lagt ned mycket jobb på att belysa alla scener med blått, gult eller rött ljus och sedan har någon annan lagt ned ännu mera jobb på att lägga snyggfilter på varje scen. Resultatet är bländande och spektakulärt, och scenerna liknar myllrande barocktavlor. Speciellt scenerna från kaijuplaneten är spejsade. Den färdiga filmen ser (för ovanlighetens skull) lika bra ut som illustrationerna på promotionmaterialet.

Produktionsdesign och koreografi är superbt svulstiga, som på en opera- eller teaterscen. Det är ingen som bara står och levererar repliker i Pacific Rim – folk poserar och deklamerar. Det är operett i exoskelett.

Monster och robotar ser verkligen 100 meter höga ut  Fightscenerna är gestaltade i den rätta enorma skalan, ett klassiskt problem för monsterfilmmakare. Skalan blev en black om foten för exempelvis Michael Bays filmteam som skulle gestalta jätterobotar i Transformers-filmerna för några år sedan. Transformers liknade rörliga plastfigurer i sina filmer, men Jaegers och kaijuer i Pacific Rim har en verklig tyngd och massa.

Charlie Day som Dr. Newton Geiszler

Luckor i manus,

Konceptet med Jaegerrobotarna går alltså ut på att man skickar ut en maskin som är nästan lika stor som monstren som den ska möta, och så pucklar de på varandra så skyskraporna flyger åt alla håll.  Slagsmålen sker med knytnävarna eller med svärd och andra tillhyggen. Som tankbåtar.  I huvudet på varje robot kopplar två piloter ihop sig via The Drift, en telepatisk länk som låter dem styra roboten gemensamt. Oklart exakt varför de måste vara ihoplänkade – det hade kanske varit mer naturligt om någon styrt vapnen och någon rörelserna? I och för sig, ännu mer naturligt hade det varit att helt enkelt skjuta monstren. Vissa jaegers har visserligen projektilvapen, som plasmakanoner eller missiler, men det skulle förstås fördärva en god historia om filmens människor nöjde sig med att bomba kaijuerna tillbaka till stenåldern.

Vän av ordning undrar också lite över de båda doktorernas experiment med tankeöverföring till monstren. Okej för att det går att ta reda på monstrens planer genom att koppla upp sig till en bit hjärna från ett vuxet djur. Men en ännu ofödd monsterbäbis hjärna? Är inte det lite otroligt att den skulle känna till alla planer redan som foster? Inte för att något av filmen i övrigt hänger ihop heller. Glöm mina invändningar, förresten.

Charlie Hunnam spelar Raleigh Becket

Mest minnesvärda scen*

Då Striker Eureka och Gispy Danger försvarar Hong Kong mot två kaiju, varav en visar sig ha vingar och en annan är gravid. Holy moly! Och en fin sak är att man får se hur befolkningen tar skydd och evakueras innan, så när skyskraporna trillar så vet vi att inte alltför många människor stryker med. En film om enorma monster får akta sig för att inte bli en film om massaker efter massaker, och det lyckas Pacific Rim alldeles utmärkt med.

Grrrr!

Domen:

Jag och många genrefans med mig älskar Guillermo del Toro (Hellboy, Pans Labyrint) och vi är också många som älskar originalhistorier, som inte är uppföljare eller reboots. Därför var det med bedrövelse vi tog del av publiksiffrorna från USA, som pekade på en flopp. Och kanske är Pacific Rim för mycket fantasy för en amerikansk publik, och den är definitivt inte så militärisk eller USA-patriotisk som G.I Joe eller Transformers. Känslan är mer internationell, med bara någon enstaka amerikan i huvudrollerna (Charlie Day och Ron Perlman). Men publiken i Europa och Asien verkar som tur är ta Pacific Rim till sina hjärtan och förhoppningsvis kan del Toro fortsätta freaka loss med historier som han själv tilltalas av.

För lossfreakad är den här filmen, på ett underbart vis. Helt over the top. Larvig och barock. Den har mer gemensamt med Independence Day och Hellboy än med de skitnödiga, pubertala och stela Transformers-filmerna, som den bara liknar på ytan. Actionscenerna är hundrafalt häftigare än det mesta i sci-fi-väg du sett tidigare och vissa scener är fullkomligt majestätiska. Fluffet mellan slagsmålen är visserligen just bara det, fluff. Men det är välgjort fluff.  Guillermo del Toro visar med Pacific Rim att han är en regissör på toppen av sin förmåga. Till synes utan att anstränga sig alltför mycket lyckas han ta en premiss som är ganska dum (robotar mot monster) och göra något underhållande och originellt av det.

Ron Perlman har en roll som Hannibal Chau, hälare av kaijukroppsdelar

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter