ISS

Europa Report (2013) – spännande, riktig science fiction

USA 2013, regi Sebastián Cordero, producent Ben Browning, manus Philip Gelatt

Michael Nyqvist i Europa Report

Michael Nyqvist råkar illa ut i Europa Report

Handlingen.

Något så ovanligt som en riktig science fiction-film, alltså spekulativ vetenskapsfiktion i ordets ursprungliga betydelse. Sex astronauter färdas till Jupiters måne Europa för att söka efter liv. Den internationella besättningen spelas av bland andra svenske Michael Nyqvist och sydafrikanske Sharlto Copley, som vi känner igen från Distict 9. Expeditionen anländer till Europa enligt plan, och som vetenskapligt experiment går allt först som smort . Under ett istäcke finns det flytande vatten och kanske till och med mikroorganismer. Men miljön i Europas oceaner är fientlig, och snart börjar det ske oväntade olyckor. Innan någon hunnit fatta vad som gick snett är alla astronauters liv i fara, och det blir en kamp mot klockan om de ska lyckas ta sig levande från Europa.

Rymdskeppet i Europa Report

Rymdskeppet i Europa Report

Rymdskeppet!

Imponerande realistiskt gestaltad farkost, som i filmen är privat finansierad och alltså bemannad av en internationell grupp med sex forskare. Vi får se hur de skjuts upp från den ryska rymdbasen. Det är inget stjärnskepp som man ser i rymdoperor, utan den har mer gemensamt med  nuvarande Internationella Rymdstationen ISS. Skeppet är uppdelat i flera distinkta delar: en boendemodul och en kommandomodul. Artificiell gravitation uppnås genom att skeppet snurrar runt sin egen axel, men nära centrum råder förstås tyngdlöshet. Det är ett par fina kameravinklar där man ser mellan de båda gravitationsområdena.

Pretentionerna?

En tight utförd kombo av realistisk vetenskapsmockumentär och alienrysare. Bra fokus på människorna och den klaustrofobiska och bräckliga plåtburk som forskarna tror ska skydda dem mot universums vrede.

Expeditionens forskare vet inte hur de ska handskas med det som möter dem på Europa

Expeditionens forskare vet inte hur de ska handskas med det som möter dem på Europa. I mitten Daniel Wu

Specialeffekter och look;

Förmodligen var det här en billig film att spela in, men den känns inte billig så att det stör. Filmen bygger helt på att man köper att det är skeppets egna kameror som filmat det som händer, och det bygger i sin tur på att det ser tillräckligt realistiskt ut. Jag tycker att Europa Report lyckas, och regissören går inte i fällan att låta ”upphittat filmmaterial” betyda låg bildkvalitet. Tvärtom så ser det mesta ganska snyggt ut, och de begränsade kameravinklarna och ytorna bidrar bara till realismen.

Domen:

Något av 2013 års dark horse i rymdfilmssammanhang. Den har varken en blockbusterbudget som After Earth, en kändis som Oblivion eller en superrespekterad regisssör som Gravity. Istället har Europa Report marknadsförts viralt och utan att så mycket har avslöjats. Annat än att det är en rysare. Det är till filmens fördel, för det är en anspråkslös rulle som inte hade tjänat på en fläskig annonskampanj. Regissören Cordero jobbar med ganska små medel för att skapa spänning, enligt den ofta så kloka devisen att det vi inte får se helt och hållet blir desto mer skrämmande. Du ska dock inte förvänta dig massor av huggtänder och blod, för Europa Report är mer en klaustrofobisk thriller än  fullfjädrad skräckfilm. Det läskiga ligger i att se hur bräckligt människolivet är i den kalla, främmande rymdmiljön, och hur snabbt allting kan gå åt helvete. Mot slutet går det lite väl snabbt, och ska man kritisera Europa Report för något är det möjligen att den bygger upp en massa förväntan men inte riktigt lyckas leverera en klockren upplösning.

Mer i samma stil+

Påminner en del om det sena 80-talets alla undervattensfilmer, som James Camerons The Abyss eller kanske b-varianten Leviathan. Men självklart också om 2001 En rymdodyssé eller 2010 (som dessutom utspelas vid Europa, båda två).

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Trailer för nya rymdfilmen av regissören till Children of Men. Med George Clooney.

George Clooney i Gravity

George Clooney i Gravity

En av de finaste science fictionfilmerna från de senaste 15 åren är Alfonso Cuarons poetiska, tragiska och skakande Children of Men från 2006. Har du inte sett den, gör det snarast. Alfonso Cuaron har tidigare regisserat bl a  Paris Je t’aime och Harry Potter och fången från Azkaban.

I år kommer så Cuarons första långfilm sedan 2006, och till min stora glädje har han valt att göra en rymdfilm den här gången. Gravity heter filmen, med George Clooney och Sandra Bullock i huvudrollerna. De är astronauter på Internationella Rymdstationen ISS, då en olycka inträffar. Jag har höga förhoppningar! Trots Sandra Bullock!

 

Science fictions nya guldålder i en tid av teknologi och undergång

Elysium (2013)

Elysium (2013)

Året är 2018 och varannan film på bio utspelas helt eller delvis i rymden. En boom av film och teveserier med rymdtema sköljer över oss. Det är allt från pompösa rymdoperor, som de nya Star Warsfilmerna, till HBO:s pratiga Star Trek-serie.

Eller nya variationer på temat: sitcoms som utspelas på Internationella Rymdstationen. Justin Bieber som sjöng live från omloppsbana. Dramer baserade på verkliga händelser, som den bemannade expeditionen till Mars. Samhällskritiska auteurfilmer om alienrasism. Det är science fictions nya guldålder.

Filmbranschen har ju under många år inriktat sig allt mer på genrefilm: som sci-fi, fantasy eller superhjältar. Det beror på att de här genrerna har de mest hängivna fansen. Film har kort livslängd idag: en biofilm måste spela in hela sin budget på ett par veckor. Idag vilar underhållningsbranschen på det buzz som förhandskampanjerna skapar bland nördarna, lagom till den globala världspremiären

Varför just rymden, då?  Det beror på att vi idag är teknik-optimister samtidigt som vi är kultur-pessimister. Vi har lättare att föreställa oss ett lyckat samhälle på en rymdstation eller på en annan planet, än på den gamla krisande Jorden. Det har börjat gå upp för oss att det är möjligt att vår civilisation inte kommer att fixa det här. Våldsamma klimatförändringar skapar katastrofer. Havet hotar sluka Holland. Land efter land kollapsar: först ekonomiskt, sen socialt.

Oblivion (2013)

Oblivion (2013)

Samtidigt tar människan som art enorma teknologiska språng inom data, medicin och partikelfysik. Privat rymdfart är ett faktum sen flera år. Allt verkar möjligt.

Vi har alltså känslan av att planeten Jorden håller på att gå åt fanders, men till sitt förfogande har människor ny teknik som gör ett samhälle nån annanstans möjligt.

Plötsligt får en gammal vision om människor som koloniserar andra planeter ny aktualitet. Precis som vid den första rymdåldern, den teknologiska boomen efter Andra världskriget, behöver vi bearbeta våra känslor inför snabba samhällsförändringar. Ju mer förvirrade vi blir, desto mer tilltalande verkar livet efter katastrofen, i Utopia. Det är nog djupt mänskligt att använda rymden som projektionsyta för existentiella funderingar.

Men fiktion och fakta flyter alltid ihop till slut, och framtiden ÄR verkligen här, rent tekniskt. Vartefter som människan i verkliga livet beger sig ut i rymden, kommer också rymdfilmen att förändras. Till slut kommer den helt enkelt att skildra vårt vardagsliv bland stjärnorna.

Det här är min framtidsspaning från Torehammars sköna nya värld om rymdfilm.

Love (2011) – meditation i omloppsbana

Astronauten tappar allt mer kontakten med verkligheten i Love

Astronauten tappar allt mer kontakten med verkligheten i Love

Handlingen.

En ensam astronaut (spelad av Gunner Wright) fastnar i omloppsbana på Internationella rymdstationen ISS medan världens länder krigar med varandra. I sju år sitter han ensam, allt mer isolerad och galen. Han finner en viss tröst i att läsa i en dagbok från amerikanska inbördeskriget, om några soldater som finner en mystisk rymdfarkost. Allt eftersom vår astronaut tappar kontakten med verkligheten driver filmen iväg i en meditativ bildström, tonsatt av altrockbandet Angels & Airwaves, som också finansierat mikrobudgeten på 500 000 dollars.

ISS byggdes upp i regissören William Eubanks garage

ISS byggdes upp i regissören William Eubanks garage

Rymdskeppet!

Det är allas vår verkliga rymstation ISS som figurerar som skådeplats för den största delen av filmen. Enligt uppgift byggde regissören och manusförfattaren William Eubank upp ISS-interiörerna i sitt eget garage, och med sitt eget blod, svett och tårar. Det är verkligen fint gjort, med en trovärdigt sliten och skitig patina på rymdstationens alla paneler. I filmen är det tjugo år sedan ISS övergavs, och vår astronaut skickas upp på rekognoseringsuppdrag. När allt skiter sig nere på Jorden så blir ISS hans hem, och allt mer dysfunktionellt som levnadsmiljö för en människa.

Astronauten försöker desperat få kontakt med Jorden

Astronauten försöker desperat få kontakt med Jorden

Pretentionerna?

En konstfilm med specialskriven musik mer än ett konventionellt drama. I en serie suggestivt bild- och tonsatta filmscener gestaltas astronautens tilltagande känsla av isolering, hans funderingar på livet och döden, och ISS’ slutliga öde.

Inbördeskriget skymtar förbi i några korta scener

Inbördeskriget skymtar förbi i några korta scener

Specialeffekter och look;

För en gångs skull en liten sci-fi-film som inte bygger på att eldsjälen bakom fick en kul idé till hur han kunde göra specialeffekter. Istället jobbar Eubank hårt på att skapa en trovärdig och konkret miljö för astronauten att flippa ut i, och vi tror verkligen (nästan) på att han är instängd på rymdstationen. Det är hans psykologiska sammanbrott som driver filmen. De få digitala effekterna är rätt valhänt gjorda.

Mest minnesvärda scen*

Något som gör Love minnesvärd är scenerna från amerikanska inbördeskriget, där det mesta är filmat med extrem slow motion. De korta, väldigt dramatiska glimtarna från en jordisk utomhusmiljö öppnar upp filmen, som annars hade kunnat bli lite för enahanda med enbart astronauten i sitt slutna rum.

På slutet flippar det ut helt

På slutet flippar det ut helt

Domen:

En ganska egen film, som tydligt är ett labour of love för Eubank och Angels & Airwaves (som jag inte kände till innan jag såg filmen, men som verkar låta ganska OK som band). Det är trevligt med en indie-sci-fi där någon faktiskt vill säga någonting och gör sitt yttersta för att gestalta sin berättelse med all den poesi och konstfullhet de förmår. De vill verkligen göra ett allkonstverk som fungerar på alla tänkbara plan, men bäst fungerar Love som meditativ musikvideo. Det blir en för lång resa att följa med från den rätt konventionella början på filmen till det helt utflippade slutet. Efter en dryg timme tappar jag koncentrationen. Och astronauten, trots att han är i bild nästan hela tiden, förblir en märkligt blank figur.

Se även fler meditativa indierymdfilmer+

En storebror till Love är fina Moon från 2009, som är lite mer kommersiell och mycket mer emotionellt tillfredställande. En kultklassiker är Dark Star från 1974 som faktiskt har mer än vad man kan tro gemensamt med Love. Och så kärlekshistorien Monsters från 2010.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter