jake busey

Kontakt (1997) – de borde ha skickat en poet

Ellie (Jodie Foster) sitter och lyssnar, och lyssnar

Ellie (Jodie Foster) sitter och lyssnar, och lyssnar

Handlingen (varning för mild spoiler).

En vän kallade Carl Sagans Kontakt som ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. Dr Ellie Arroway (tonsäkert spelad av Jodie Foster) jobbar med SETI, sökandet efter utomjordisk intelligens. Hon är en briljant men smått manisk forskare, som efter sin fars för tidiga död drivs av att få kontakt med något bortom vår egen jords gränser. Andra forskare, bland annat hennes chef David Drumlin (Tom Skerrit) ser ned SETI och på Ellies ändlösa lyssnande på det statiska bruset från de enorma radioteleskopen. Genom den excentriske miljardären och filantropen Hadden (John Hurt) lyckas Ellie dock få fortsatta bidrag och dessutom tillgång till de stora teleskopen i New Mexico. Där upptäcker hon och hennes team till slut en signal från Vega som innehåller en kod som bara en intelligent avsändare kan ha skapat. Plötsligt blir Ellies forskningsområde det hetaste av alla, och nu startar en maktkamp där Drumlin försöker ta åt sig äran för upptäckten och militären vill kontrollera operationen. I koden finns ritningar till en farkost som rymmer en enda människa. Vem ska få äran att bli mänsklighetens emissarie och sätta sig i farkosten? Ellies chanser verkar mikroskopiska, sedan hon offentligt erkänt att hon är ateist. Inte ens hennes romantiska intresse, den kristne filosofen Palmer (Matthew McConaughey) verkar intresserad av att en gudlös forskare ska få vara den som först får kontakt med utomjordingar. Men Ellie ger inte upp så lätt, och det visar sig vara hennes öde att till slut få kontakt ändå. Märkligt nog genom att religiösa fanatiker (bl a Jake Busey) gör allt vad de kan för att stoppa expeditionen.

Maskinen i Kontakt

Maskinen i Kontakt

Rymdskeppet!

Då forskarna äntligen lyckas dechiffrera koden i signalen från Vega förstår de att det är en ritning till en maskin. I sann 90-talsanda har den formen av ett gigantiskt gyroskop på två pelare, och en liten kapsel hänger ovanför gyroskopet och ska släppas ned i dess mitt då svängarmarna nått tillräckligt hög hastighet. I filmen tillvaratas mystiken i bygget väl, och ingen förklarar egentligen för oss i publiken vad det är som ska hända förrän vi ser passageraren klättra in i kapseln och alltsammans börjar snurra på ett väldigt imponerande vis. ”Maskinen” hör till de element som blev klart bättre på film än i Carl Sagans ganska lågmälda roman. Och när så Ellie/Jodie till slut far iväg på sin egen rymdodyssé bjuds vi på ett väldigt vackert panorama. Med glädjetårarna strömmande susar hon fram genom galaxerna och viskar med vördnad i rösten:

No – no words. No words to describe it. Poetry! They should’ve sent a poet. So beautiful. So beautiful… I had no idea.

Jodie på väg ut i det okända

Jodie på väg ut i det okända

Pretentionerna? (milda spoilers)

Jag kan tänka mig att kristna vetenskapsmän tycker om Kontakt, eftersom det är trons plats i vårt moderna rationella samhälle som står i centrum. Det blir stora spänningar mellan det religiösa etablissemanget och vetenskapen då det blir allmänt känt att vi inte är ensamma i universum. Vad betyder detta för Guds existens? För Ellie framstår det till att börja med som självklart att hennes upptäckt bevisar att det inte finns någon Gud. Men genom att det inte är uppenbart för alla att hon verkligen kom iväg på sin resa så finner hon sig snart i situationen att hon själv måste kräva att andra tror på det som hon fått uppenbarat för sig. På så vis vävs trådarna av tro och vetenskap samman, och Ellie blir som en modern biblisk profet för det tjugonde århundradet.

Specialeffekter och look;

Ett riktigt episkt widescreendrama med foto av Don Burgess (Spider-Man, Forrest Gump) och specialeffekter av åtta olika SFX-team, inklusive Weta och Industrial Light and Magic. Himlarnas stjärnor gnistrar, nebulosorna virvlar, New Mexicos ökenlandskap öppnar sig mot oändligheten och själva rymdfärden är, som jag redan skrivit, spektakulär. Till de mer kuriösa detaljerna hör att president Bill Clinton har en ganska stor roll i filmen, men att alla hans scener är inklippta från tal han hållit i verkligheten. Clinton tillfrågades inte om han ville vara med. Men det ser jäkligt äkta ut.

Ska Maskinen fungera ändå?

Ska Maskinen fungera ändå?

Luckor i manus,

Det blir en smula rapsodiskt då så många element som kunde förklaras bättre i boken pressas in i filmen. John Hurts mystiske miljardär skymtar bara förbi i olika bisarra situationer och förvirrar mest. Jag tycker också att det blir lite för mycket av det goda då Palmer och Ellie står vid vackra solnedgångar och filosoferar om Guds existens. De första två gångerna är OK, men tredje och fjärde gången gick jag ut och bryggde lite mer kaffe.

Mest minnesvärda scen*

Ellies resa ut i den okända, som jag tycker visuellt överträffar Davids motsvarande resa i 2001, och dessutom är Ellies emotionella reaktion mer gripande än Davids nollställda stirrande.

Pensacola / Vega

Pensacola / Vega

Domen:

Filmer som skildrar Första Kontakten mellan människan och utomjordingar är en särskilt prestigefull undergenre inom science fiction, som förtjänar en egen bloggpost någon dag. Här kan vi nöjda oss med att jämföra de mesta kända exemplen: Kubrick/Clarkes 2001 och Carl Sagans Kontakt. De båda berättelserna uppvisar många likheter. Båda skildrar ett vägskäl för den mänskliga arten, den oväntade chansen till ett språng framåt. Men där 2001 är ganska hård science fiction, som framför allt kittlar vår hjärna, så är Kontakt en mjukare vision som ber oss lyssna med hjärtat. Kanske är det den religiösa aspekten som skiljer dem åt? 2001 är nämligen helt osentimental om oss nutidsmänniskor och vårt väl och ve. Vi är inte mer värda än de apor som i början av filmen förändras av sitt möte med monoliten, och som därmed också ersätts av den moderna människan. 2001 skildrar på så vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Vilken vision är mest sann? Bjuder Sagan oss ett verkligt hopp, eller bara en sentimental dröm? Det överlåts, som i alla bra berättelser, åt oss själva att fundera över.

Se även, fler berättelser om Första kontakten+

2001, Närkontakt av tredje graden för Spielbergs optimistiska epos, Prometheus som är Ridley Scotts skräckversion av mötet och Star Trek First Contact för en tidsresevariant på samma tema.

Regi: Robert Zemeckis (Tillbaka till framtiden, Roger Rabbit, Beowulf)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Starship Troopers (1997) – Verhoevens galna mästerverk

Idag fyller bloggen Rymdfilm 1 år! Det firar jag med en av mina absoluta favoriter.

Vinn en DVD-film med Star Trek (2009)!

Carmen (Denise Richards), Ace (Jake Busey) och hjälten Rico (Casper van Dien)

Carmen (Denise Richards), Ace (Jake Busey) och mobila infanteriets hjälte Rico (Casper van Dien)

Handlingen.

Starship Troopers består av flera lager. Den är en våldsam krigsfilm med yttre rymden som skådeplats. Den är samtidigt en glamourös framtida ungdomssåpa. Och den är – inte minst – en skruvad krigssatir med drag av nazipropaganda. Sex och ultravåld och rymdskepp och svartsjuka och politik och mordiska jätteinsekter centrifugeras och blandas i ett upphetsande kaos. Regissören Paul Verhoeven (Robocop, Total Recall) jobbar inte med så simpla nivåer som text och subtext. Snarare döljer Starship Troopers flera konkurrerande berättelser, som Verhoeven omväxlande låter ta överhanden.

Det börjar som en framtidsversion av Beverley Hills, där vi får följa Rico (Casper van Dien), Carmen (Denise Richards) och deras kompisar i high school. De kämpar med val inför det stundande vuxenlivet, som alla kids gör. Men snart smyger Verhoeven in tecken på att något inte är riktigt normalt med Federationen där tonåringarna bor, och han gör det så infernaliskt smidigt att det tar en stund att fatta. För Federationen är nämligen en fascistisk militärstat, och filmen vi ser är en propagandafilm i stil med Viljans Triumf, för att få ungdomar att ta värvning och dö för sitt land. Det dröjer följaktligen inte länge förrän alla skolkompisar har tagit värvning i militären, för endast som soldat kan man bli medborgare i Federationen. Den som inte blir militär är en ynkrygg. Då de mordiska arachniderna, en sorts jätteinsekter från planeten Klendathu, attackerar Jorden kastas våra hjältar rakt ut i krig och därmed uppfyller de också sin fascistiska förutbestämmelse att offras på Federationens våldsaltare. Vårt gäng med supersexiga unga rymdnazister gör allt med samma goda humör: älskar, grälar och hackas i småstycken av jätteskalbaggar.

En av många ganska äckliga scener, här på biologilektionen

En av många ganska äckliga scener, här på biologilektionen

Vad vill Verhoeven?

För den som hajar Paul Verhoevens galna satir är Starship Troopers en fruktansvärt rolig berg-och-dalbanetur. Som alla bra åkattraktioner framkallar den samtidigt ett lätt illamående. Men då filmen kom ut 1997 marknadsfördes den lite olyckligt som en ren actionfilm, och många fattade inte alls poängen. För den som missar satiren blir Starship Troopers i bästa fall världens mest cheesy actionfilm, och i värsta fall ett riktigt obehagligt stycke fascistpropaganda.

Det är alltid svårt att exakt ringa in Paul Verhoevens avsikter. Precis som i Robocop och Total Recall gör han både häftig action och har en subversiv agenda som berättar en cynisk historia om oss människor. Starship Troopers är dock ännu mer skruvad och tvetydig än de båda tidigare filmerna. Här finns inga rena hjältar. Det är en bedräglig historia som invaggar oss i falsk säkerhet genom att börja med de flamsiga tonåringarnas triviala liv i skolan. De kämpar i skolans sportlag, dissekerar arachnider på biologin och duschar alla tillsammans efter gympan. Verhoeven använder de vackra ungdomarnas vita leenden och sexiga rumpor för att få oss att sänka garden, innan han slår till och låter filmen tjurrusa från heta kärleksscener till inälvsstänkande slakt på mindre än tio minuter.

Tor.com har en bra artikel, som lyckas sätta fingret på vad det är med Starship Troopers som gör den så speciell:

Whatever else it is, it’s an arousing film: It features a young, hot cast clearly selected more for their visual appeal than their acting chops, lets you linger on their beauty and youth and then tosses those pretty young things into the abattoir, and it’s no surprise that slaughter is also arousing. Verhoeven, being Verhoeven, is perfectly happy to have the same neural pathways that you used to gaze on naked young bodies in a group shower send along the images of those bodies being chopped into steaks by 12-foot-high semi-intelligent bugs. He wants you to have the cognitive dissonance of being as turned on by their destruction as you were by their youthful hotness, whether you consciously register it as cognitive dissonance or not. (John Scalzi för Tor.com)

Starship Troopers är inte för alla, och som klichén säger är det en film som man antingen hatar eller älskar. En del purister bland sci-fifans hade hoppats på en film mer trogen Robert Heinleins roman från 1959, och de hade svårt för metanivån, den respektlösa tonen och den för sin tid så radikala blandningen av genrer. Men Verhoevens film tjänar på att ses flera gånger för att man ska uppfatta nyanserna, och den bygger på en humor som man bör vara en ”invigd” för att uppskatta. Det är en konnässörernas rymdfilm.

Rodger Young

Rodger Young

Rymdskeppet!

En modern klassiker är det stora krigsskeppet Rodger Young. Den liknar Battlestar Galactica lite grann, men rör sig elegantare och har en aggressivare siluett. I filmen ser vi hur Carmen ser sig som förutbestämd att bli dess pilot, och som ung kadett ser hon med ren viljestyrka till att hennes dröm går i uppfyllelse. Carmen blir sedan den som styr Rodger Young genom ett av rymdfilmshistoriens mest spektakulära slag i omloppsbana ovanför Klendathu.

Carl (Neil Patrick Harris) har telepatiska krafter som han använder för att läsa tankarna hos  "the brainbug"

Carl (Neil Patrick Harris) har telepatiska krafter som han använder för att läsa tankarna hos ”brain bug”

Specialeffekter och look;

Jag har redan nämnt de fina rymdscenerna, men faktum är att de flesta av de många digitala effekterna står sig bra än idag, helt enkelt för att de är så väldesignade. Arachniderna gestaltas i fantasifullt många varianter, med den gräsligt motbjudande, hjärnätande ”brain bug” som kronan på verket. En monsterboss vars ansikte består av olika onämnbara kroppsöppningar är något man (tyvärr) inte kan ose när man väl fäst blicken på den. Utmärkande för filmen är också det grafiska våldet. Det flyger kroppsdelar och blod överallt, och har du svårt för sådant ska du förmodligen hellre se Star Wars I Det mörka hotet istället för den här.

Rico blir flottans hjälte då han atombombar ett stort kryp

Rico blir infanteriets hjälte då han atombombar ett stort kryp

Luckor i manus,

En osannolik historia, men eftersom vi i publiken blir tidigt medvetna om att alltsammans är en propagandafilm för att ta värvning i Federationens armé, så kan storyn ta ut svängarna utan att det gör något. Det är ju ändå bara krigspropaganda! Smart.

Mest minnesvärda scen*

Såg den på bio. Det hade ju varit på gång i halva filmen, men det är först mot slutet som Verhoeven driver in sin punchline som en spik och låter Carl och hans underrättelseofficerare komma in i full SS-mundering. Vi som redan fattat nazistkopplingen skrek rakt ut av skratt – Verhoven vågade faktiskt ta det hela vägen! Resten av publiken blev med ens alldeles tyst, och förblev tysta återstoden av filmen.

Den (ö)kända duschscenen i början av filmen

Den (ö)kända duschscenen i början av filmen

Domen:

Som ni redan har förstått hör jag till den skara som betraktar den här filmen som genial. Det är något med projektets vansinne och alla-reglage-uppskruvade-till-max-estetiken som tränger igenom min distans och avväpnar mig. Det är en totalt skamlös film, som spelar skickligt på känslorna hos publiken och försätter normala spärrar för god smak eller hög moral ur funktion. Det är tillräckligt främmande för att vi ska tillåta oss att tolka allt som en fantasi, samtidigt som det är tillräckligt likt vår egen samtid för att vi ska identifiera oss med hjältarna. Och det är den slutliga twisten på Starship Troopers som gör den till ett verkligt mästerverk i genren: att Paul Verhoeven verkligen lyckas få oss att gilla en så galen historia, och sedan håller upp en skrattspegel mot publiken och säger: ”Du gillar visst det här? Din sjuka jävel”. Propagandan fungerar faktiskt, och just det tror jag är Verhoevens poäng med Starship Troopers. Det, och en massa grymma jätteinsekter.

Lieutenant Jean Rasczak (Michael Ironside)

Lieutenant Jean Rasczak (Michael Ironside)

Se även+

Total Recall förstås. Och Aliens, vars marinsoldater måste ha varit en stor inspiration.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter